lunes, 11 de octubre de 2010

Blodad tand för oppositionen i Venezuelaval

VENEZUELA ÄR RÖTT, trots att en enad opposition gjorde ett starkt val.
CARACAS / 2010-09-27 / Venezuelas socialistparti vann i söndags parlamentsvalet med drygt 60 procent. Men det var oppositionen, bestående av ett 20-tal partier, som med eufori förklarade sig som segrare.

Mer än 66 procent av venezuelanerna deltog i valet vilket ska ses som ett högt tal för att vara parlamentsval. Oppositionen gick för första gången under Chavez´ styre fram enade och vann cirka 65 mandat mot chavisternas cirka 98.

Vilka frågor ”vann” oppositionen sina mandat på? Säkerhetssituationen, framför allt i Caracas, korruption och byråkrati. Där har du tre teman som oppositionen mycket skickligt har hamrat in och impregnerat venezuelanernas vardag. Miljoner dollar har spenderats i valannonser i de privata medierna som på måndagsmorgonen var euforiska, trots att chavisterna har ett 30-tal parlamentsledamöter fler än oppositionen. Inte ens avslöjade USAID-pengar till oppositionens flaggskepp, Maria Corina Machado, kunde hindra att hon blev en av de mest röstade och fick en plats i det kommande parlamentet.

Bojkottade valet 2005

Det var första gången sedan år 2000 som oppositionen mätte sina krafter i val till parlamentet med PSUV, Venezuelas kommunistparti PCV och vänsterpartiet PPT. Under Flammans tio dagar i landet kunde vi märka flera aspekter som gör att Chavisterna var missmodiga i natt, främst för att inte lyckades uppnå två tredjedels majoritet i den lagstiftande församlingen, men även för den interna situationen inom både parti och stat.

Först klockan 02.00 på måndagsmorgonen kom CNE, det Nationella Valrådet, med den första bulletinen. Tjugotre timmar tidigare hade tusentals chavister avfyrat fyrverkeri och klockan 03.00 med jättehögtalare spelat ”La Diana”, en slags trumpetfanfar för att mobilisera venezuelanerna att gå till vallokalerna som öppnade 06.00. Och det gjorde tio miljoner där fem miljoner lade sin röst på vartdera blocket.

Intern kritik i PSUV

– Chavez har på flera platser blandat sig i valet av parlamentskandidater men har mötts av kritik, säger flera chavister jag talar med.

– Den sortens operationer urholkar partidemokratin, tillägger han.

Chavez sägs ha känt på sig att valrörelsen haltade och gick in tre veckor före valet för att backa upp flera kandidater. Trots massmöten förlorade flera av dessa kandidater.

– Ingen tvivlar på hans ärliga uppsåt men partiet kan inte vara, som det står på våra T-skjortor; ”Miljoner men En röst”. Alla måste kunna komma till tals och de kamrater som Chavez har omgett sig med ger honom förmodligen alldeles fel bild av verkligheten, säger en annan chavist.

– Revolutionen kan inte baseras på en person, har Chavez sagt vid upprepade tillfällen och den senaste gången svarade kommunistpartiets legendariske veteran Jeronime Carrera att ”Visst är det så, men när ska vi börja tillämpa den principen”?

15 000 valarbetare

Det enorma bostadsområdet Petare i södra Caracas är ett exempel på hur PSUV:s revolutionära medlemsmassor inte längre accepterar att politiska krafter, som till största delen har sitt förflutna i det korrumperade socialdemokratiska Accion Democratica, fortsätter med sitt destruktiva inre och yttre arbete och förhindrar att Revolutionen konsolideras och stärks.

– För första gången genomför vi uppgifterna på största allvar och det handlar inte bara om valet utan Revolutionen i ett längre politiskt perspektiv.

Det säger en kritisk Jimmy Perez, som med ”keppan” bak och fram tar emot Flamman vid Petare tunnelbanestation tre dagar innan valet. Han är samordnare för över 15.000 ”patrulleros”, en bokstavlig armé av val- och partiaktivister som partiet har organiserat i Petare med sina 1,2 miljoner invånare. Han är ung och det är den nya generationen som i Petare har ”rensat och renat” PSUV från den venezuelanska formen av ”betonghäckar” efter nederlaget i kommunalvalet i Petare 2008. Men han är orolig för om partiet i Petare ska kunna vara i stånd, med sina nära 70.000 partimedlemmar, att besegra oppositionen i söndagens val. Över 1800 partimedlemmar är ”vittnen” vid de 650 valborden.

– Vad vi har gjort sedan 2008 är en genomgripande diskussion och det valmanifest som vi presenterar på söndag är ett program för landets utveckling med befolkningen i huvudrollen.



SÖNDAG 26 september: Gatorna i centrala Caracas är nästan folktomma medan köerna till vallokalerna slingrar sig långa. Folk skyddar sig mot den brännande solen och väntar tålmodigt på sin tur. Flamman besöker tre vallokaler i Petare som representerar de tre sociala klasser som dominerar det politiska livet i Venezuela. Vid José Felix Rivas-institutet har de fattiga redan börjat fira valsegern klockan 16.00 och vi pratar med fyra kvinnor som alla har röstat på den chavistiske kandidaten till Nationalförsamlingen, Jorge Amorin.

– Vi försvarar vår Kommendant in i döden och därför har vi röstat på Amorin! säger Mirian Mozquera, en kvinna i 40-årsåldern om Petares unge kandidat till Nationalförsamlingen. Tillsammans med sina tre väninnor har hon bänkat sig utanför vallokalen och konsumerat några glas rom, trots att det råder spritförbud sedan i fredags. Salsamusiken dånar och kvinnorna vill bjuda upp den nordiske reportern på en svängom.

Tio timmar senare möts de av beskedet att deras kandidat har förlorat mot oppositionens man i Petare Men att Revolutionen ändå har kammat hem 60 procent av parlamentet.

Dick Emanuelsson
Publicerad i Flamman den 30 september
http://www.flamman.se/blodad-tand-for-oppositionen

viernes, 8 de octubre de 2010

Nobelpriset i litteratur till Mario Vargas Llosa i sitt politiska sammanhang

Det pågår en internationell högeroffensiv som har riktat in sig på att slå sönder all framstegsvänlig politik i världen och de har framför allt riktat in sig på Latinamerika och då främst Chavez. De är uppmuntrade av att fascismen återigen marscherar i Europa och i Sverige.

Priset till kinesen har också en politisk udd. USA förlorar allt mer marknad till Kina.

Men priset till Llosa, som jag gillar som författare, skulle ha utdelats för många år sedan men nu är läget politiskt mer intressant för priset förstärker den reaktionära offensiven i världen.

Två ETA-killar har torterats nästan till döds för att erkänna att de har tränats militärt och med stöd av Chavez. Aznar skriker omedelbart om ett internationellt korståg mot ”diktatorn”.

Piedad Cordoba har i den colombianska senaten avsatts som senator av den OpusDei-anslutne justitiekanslern som förhindrar att La Negra ska kunna arbeta politiskt under en 18-årsperiod. Den Uribetillsatte Justitiekanslern har återigen börjat krafsa i den sönderbombade laptoppen som Raul Reyes förfogade över och det gjorde Piedad Cordoba politiskt fredlös.

I USA skriker chefen för ljudradions federala organisation om mer pengar för Telesur, som ”representerar” terrorismen (och Chavez, så klart), är på väg att ta över allt mer. Och det är delvis rätt, för Telesur har ökat sina sändningar över hela planeten vilket får de transnationella nyhetsbyråerna att se blodrött, för de är inte vana vid ”konkurrens” och ännu mindre av att kvalitén på denna konkurrens är klart bättre och proffsigare än CNN:s gamla käringar och gubbar som inte lyckas ta sig ur sin antikommunistiska garderob och förlorar allt fler tittare och reklamintäkter.

Det är i detta politiska ljus man ska se priset till Llosa. Inget annat. Obama fick fredspriset förra året och det angav lite av det nya tänkandet i Oslo. I år bekräftades att Nobelkommittén går i Pentagons och den internationella högerns ledband.

Förra året dök också författarens son, med samma namn, som valobservatör för det av militären riggade presidentvalet, och uttalade sig som sin far kraftfullt mot den latinamerikanska integrationen, Kuba, Venezuela och alla framstegsvänliga krafter i världen. Och sitt stöd för militärkuppen den 28 juni 2009 i Honduras.

Tegucigalpa 2010-10-08
Dick Emanuelsson

martes, 5 de octubre de 2010

ESPAÑA: EL PODER FACTICO Intenta cerrar la web KAOS EN LA RED

IRRITA por que no lo puede controlar.

Pasa en Colombia, en Honduras y en muchas partes del mundo, también en una de las cunas del colonialismo; España.

Comparte con los “hackers” de la inteligencia militar colombiana que con sus herramientas suministradas por Pentágono que se meten en cada web en el Internet que cuestiona el Estado Terrorista Colombiano para hacer lo que no se atreven hacer en la vía legal; “silenciarlos por que son peligrosos por nuestros intereses en la región”.

En Honduras lo mismo. Y si no logran silenciar el medio a través presiones de las autoridades se puede asesinar al mensajero; el periodista. Hasta ahora han silenciado diez colegas el Escuadron de la Muerte hondureña.

En Barcelona ya comenzó la cacería de bruja contra uno de los mejores portales del Internet, Kaos en la Red. El portal no vacila de decir que su carácter es “antisistema” y como es antisistema es ANTAGÓNICO AL SISTEMA y por ende lo combate. Y eso asusta al Sistema y su Poder Fáctico.

Dice el diario El País:

“La concejal de Seguridad del Consistorio, Assumpta Escarp, apostó por clausurar algunas páginas web creadas por grupos antisistema porque, a su juicio, “hacen apología de la violencia”, escribe un señor de nombre Jesús García hoy que no puede evitar, por su "neutralidad", de catalogizar a Kaos como "de extrema izquierda" para que no lo sindica de ser "defensor del terrorismo internacional".

Contra la criminalización de la Libertad de Expresión en el Frente Cibernético escribe el excelente reportero y colega UNAI ARANZADI, una crónica que recomiendo a todos de leer más abajo.
http://www.kaosenlared.net/noticia/los-imprescindibles

Dick Emanuelsson
Tegucigalpa 2010-10-05
------------------
El País:
¿Expulsar a los antisistema de Internet?

El Ayuntamiento de Barcelona propone clausurar las páginas web de aquellos colectivos alternativos que hagan "apología de la violencia"
http://www.elpais.com/articulo/cataluna/Expulsar/antisistema/Internet/elpepiespcat/20101005elpcat_3/Tes

JESÚS GARCÍA - Barcelona - 05/10/2010
------------------
Publicado en Kaos en la Red:

“Los imprescindibles”

El autor, especializado en conflictos armados y derechos humanos, muestra su solidaridad con “Kaos en La Red” y el resto de medios amenazados por el último señalamiento del Poder político.


Unai Aranzadi | Hoy a las 14:05 | 214 lecturas | 3 comentarios


www.kaosenlared.net/noticia/los-imprescindibles

Hay gente que lleva escribiendo en ellos un montón de años, hay otros que lo hacen de vez en cuando, y somos decenas de miles los que los leemos a diario.

Hay gente que los llama radicales, izquierdistas, anarquistas, feministas, ecologistas, marxistas, abertzales, internacionalistas, nihilistas, sindicalistas e incluso terroristas.

Hay gente que ha aprendido a pensar libremente leyendo en ellos, otros a denunciar y muchos a debatir.

Hay gente que dice que si publicas ahí no harás buena carrera profesional, otros aseguran que no tendrás buena visibilidad.

Hay gente que cree haber descubierto el periodismo alternativo y digital en nuevos medios aceptados por el Poder, medios surgidos hace meses, quince años después de que pioneros del periodismo militante y comprometido haya comenzado a reportar sobre lo urgente y lo invisible, lo justo y lo injusto, lo tremendo y lo necesario.

Hay gente a la que nos interesa, por ejemplo, conocer de cerca lo que sucede en Latinoamérica u Oriente Medio. Conocer lo que sucede de forma apegada al pueblo, fuera de los grandes salones de la política pero dentro de las casas de las víctimas, incluyendo análisis valientes sin espacio en los medios "bien pagados" o en los nuevos "bien pensantes"

Hay gentes en comunidades rurales de Colombia, hay periodistas asesinados en Honduras, hay activistas pro derechos humanos en el Sáhara ocupado y hay mentiras de los grandes medios de comunicación que son solo desenmascaradas por estos modestos medios populares.

Ellos, Kaos en la Red, Rebelión, Insurgente, Nodo50 y tantos otros... son los imprescindibles, los nuestros, los de abajo, los de los nadie, y nos los quieren quitar.

Las indígenas, los sin papeles, las resistentes, los desaparecidos, en definitiva, los condenados de la tierra os agradecen infinitamente vuestro trabajo constante y desinteresado. Lo veo y lo observo en cada viaje, del Chocó a Dakhla, de San Juan Copala a Yabalia, palabras de libertad, lanzadas al viento de la red y recogida por las hermanas y hermanos que saben escuchar.

Gracias compañeras y compañeros de Kaos en la Red y demás medios solidarios. Si no fuese por vuestra manera de entender la información, el mundo sería un poco más injusto.