Av Dick Emanuelsson
Tegucigalpa
TEGUCIGALPA / 091023 / Journalisten och juriststudenten Behrang Kianzad inledde en debatt på Journalistens nätsida för några veckor sedan under rubriken “Ingen kupp i Honduras”. Men få delade hans mening om ens någon av kollegorna, trots att han påstod att den militära statskuppen hade en juridisk bakgrund.
Det är ett argument som främst har drivits av extremhögern med säte i Miami, Bogota och delar av Latinamerika, de politiska rådgivarna till de civila och militära kuppmakarna. Statskuppen har fördömts av en hel värld för vad den är; en militär statskupp där inte antalet lik är det avgörande för om den ska karaktäriseras som en statskupp eller inte utan att den konstitutionella ordningen har brutits.
Det är heller ingen hemlighet att det finns politisk-ekonomiska krafter som gärna ser att den politiska process som pågått och pågår i Latinamerika slås tillbaka. Kuppens direkta eller taktiska allierade satsar allt på att konsolidera den.
Kuppmakarnas egna erkännanden om kuppens karaktär
I ett upphetsat svar till en av hans kritiker ansåg Behrang Kianzad sig ha rätt för att han studerar rätt och placerar sig som en slags juridikens överstepräst på de högsta stolarna i sin tolkning av den militära statskuppen i Honduras [1]. Knappast någon falsk blygsamhet där inte.
I frågan om det var kupp eller inte kunde det egentligen ha räckt med kuppledaren Roberto Michelettis [2] egna ord till El Clarins (Argentinas största dagstidning) reporter där han frankt förklarade att “vi plockade bort Zelaya för att han drog till vänster, tillsatte kommunister. Han var liberal när han blev president, som jag. Men han blev vän med Daniel Ortega, Chavez, Correa, Evo Morales”.
Eller varför inte orden som fälldes av Daniel Molina, Polisens presstalesman och språkrör som också lika frankt inför ett dussin internationella reportrar sa [3]:
“Här har en kupp genomförts av militärer, men vi för inte befälet, teoretiskt sett. Men om ni analyserar (läget i) landet så visst för vi befälet. Vi återfinns i Presidentpalatset men vi låter de dem (de civila) prata och prata. Men i verkligheten är det vi som har befälet. Där det finns ett kontor med en civil, men där är det en militär som för befälet”, underströk Molina som tillade:
”. . . här finns det officerare som lever gott, de har fina hus, bilar, privilegier, även egna företag. . .”
Men polistalesmannen inte bara var öppenhjärtlig i förhållande till sina kuppkamrater. Han till och med uttalade sig positivt mot ‘Mel’, Manuel Zelaya, den störtade presidenten:
“Jag är Melist, jag erkänner det, jag är Melist till 90 procent. Han gjorde saker som de andra horungarna (före detta presidenter) inte gjorde. De andra stal och levde, dessa horungar. . . , de stal och skänkte. . . han (Mel) kunde komma till en by och åtminstone ge (folk) 1000-2000 pesos”.
När Jorge Morín, venezuelansk journalist och kameraman på VTV, public servicekanalen Venezolana de Televisión, hörde att tungan på Molina började slinta allt mer, satte Morín på kameran som han hade plockat bort den röda inspelningslampan på för att undvika misstankar. Och så var det slut med Molinas karriär. Det tog två dagar så var han sparkad eller förflyttad. I dag har till och med CODEH, Honduras Kommission till Försvar för de Mänskliga Rättigheterna, gått ut med ett S.O.S. efter att anhöriga till det förra språkröret för den Nationella Polisen har försvunnit.
BEHRANG KIANZAD LJUGER rakt ut när han hävdar att president Manuel Zelaya ville utlysa en folkomröstning med syftet att han skulle sitta kvar på som regeringschef: “Zelaya ville ändra konstitutionen så han KUNDE STÄLLA UPP i nästa val, och inte i någon vag framtid som du påstår. Zelaya ville bli omvald, punkt” [4].
När, var och med vilket innehåll ska Zelaya ha sagt det?
Dessvärre låter Kianzad som ”Vitskjortorna” i Honduras med sina förgreningar från dödsskvadronen ”3-16” på 1980-talet, Opus Dei, de mest högerextrema kretsarna i det honduranska så kallade ”civila samhället”, de som hetsade fram en stämning för att skapa en grogrund för en militär statskupp och som av de civila CIA-filialerna NED (National Endowment for Democracy) och USAID finansierades med 47 miljoner dollar innan kuppen. Paralleller med statskuppen i Venezuela i april 2002 är bara tillfälligheter. Eller?
Men Behrang är ute på både hal som svag is. För hittills har de som drog i tåtarna och senare drivit på statskuppen ännu inte lyckats få fram ett enda bevis för påståendet. Men det spelar egentligen inte någon roll eftersom kuppmakarna till stor del är de samma som äger 95 procent av massmedia som har uppgiften att vara megafoner för att legitimera statskuppen. Något uttalande eller beslut av Zelaya i riktningen att han skulle ändra grundlagen för att sitta kvar finns helt enkelt inte.
Juriststudenten Behrang påstår också att han har besökt Honduras under statskuppen och talat med ett 20-tal honduraner. Det finns ingen anledning att ifrågasätta det. Men slutsatsen av dessa 20 samtal mynnar ut i att Zelaya var impopulär medan den militära statskuppen däremot har stora sympatier.
Nit igen! Behrang.
Jag vet inte om besöket sträckte sig fram till den 4 och 5 juli. Då marscherade 100.000 respektive 500.000 honduraner fram till den internationella flygplatsen Toncontin för att ta emot den man som folket i Honduras röstade fram i ett val 2005. Många av dessa röstade inte ens på Zelaya för de var inte överens med honom. Men de var heller inte överens med statskuppens arkitekter och finansiärer. Och det kan jag utan att brösta mig påstå efter att ha gjort minst 500 bandade intervjuer sedan den 28 juni. Med honduraner talar jag varje dag eftersom jag bor och lever i landet sedan december 2005.
Men även om Behrang har träffat kuppsympatisörer, för sådan finns det naturligtvis flera av, så blir den logiska slutsatsen av hans påstående en fråga;
Om Zelaya skulle ha varit så impopulär, Micheletti talar om att bara sex procent skulle stödja den störtade presidenten men själv fick Micheletti bara 25 procent av rösterna i det interna valet i november 2008 för att utse liberalernas presidentkandidat, varför genomförde man en så brutal aktion som en militär statskupp i stället för att besegra Zelaya i enkätundersökningen den 28 juni?
Vad var det Micheletti och general Romeo Vazquez fruktade med den juridiskt icke bindande opinionsundersökningen den 28 juni som var så farlig att man var tvungen att slå sönder demokratin och landsförvisa presidenten? Varför denna rädsla för att undvika att folket fick säga SI eller NO till om man ville gå vidare och i november sätta ut en fjärde valurna där ledamöter till en konstituerande församling skulle väljas och som skulle skriva en ny författning för Honduras? Varför idiotförklara folket?
I en omfattande opinionsundersökning som nyligen genomfördes under bajonetternas skugga visade sig att saken var annorlunda. Förmodligen förväxlade Behrang Micheletti med Zelaya för det visar sig att just Micheletti är den mest impopuläre herrn i Honduras, bara 16,7 procent av de tillfrågade ger han sina sympatier. Däremot fick Zelaya över 51 procent av sympatierna och är landets populäraste person. Över 53 procent är motståndare till statskuppen medan färre än 17 procent stöder den.
DEN HÖGSTA DOMSTOLEN anklagade och upphävde Zelayas beslut att genomföra ”28-junifrågan”. Det är ett helt odiskutabelt påstående av Kianzad. HD i Honduras fattade ett sådant beslut, TROTS att den inte hade befogenhet att göra detta, vilket i stället var en helt annan instans inom det honduranska rättsväsendet som hade den uppgiften.
Men HD fattade domslutet helt enkelt eftersom HD i likhet med topparna inom åklagarämbetet, ’La Procuraduria’ (en slags Justitiekansler), den Nationella Valkommissionen, generalerna och topparna av den katolska och evangeliska kyrkan var och är en av de aktiva aktörerna bakom statskuppen mot Zelaya. Det är ju därför kuppregimen föreslår att frågan om Zelayas återkomst till presidentposten, enligt den så kallade ”San José-pakten” som medlades fram av Costa Ricas president Oscar Arias, ska avgöras av, just det, Högsta domstolen i Honduras. Zelaya är dock inte särskilt mycket bättre utan föreslår att det är kongressen som ska avgöra den frågan, samma kongress som faktisk ratificerade hans avsättande den 28 juni.
Men mer än en juridisk fråga så är det här ett politiskt tema. En sak är att vinna val och inta en regering. En helt annan sak är att erövra den politiska makten. Kianzad få tycka att jag är en vänsterflummare men de härskande klasserna använder alla till buds stående medel, inklusive sina representanter inom statsapparaten, för att försvara sina klassprivilegier. En gammal klassisk marxistisk slutsats som står sig så länge det kapitalistiska systemet är intakt. Det är därför den politiska Frimurarlogen existerar i de flesta länder där samhällstopparna av de sociala klasserna samlas och för möten utan protokoll om landets framtid. I Honduras känner alla till denna Frimurarloge.
Demokrati för vem och vad och i vems intresse?
“Är Ni överens om att installera en 4:e valurna i de allmänna valen i november 2009 som fattar beslut om att utlysa val till en församling som utarbetar en ny författning för Republiken”, var frågan som skulle ställas den 28 juni men som ersattes av stridsflyg över Tegucigalpa klockan 06.00..
LÅT OSS TA EN TITT PÅ DE JURIDISKA förutsättningarna för om Zelaya bröt eller inte mot den honduranska författningen när han ville pejla stämningarna den 28 juni.
Innan Zelaya svor presidenteden krävde han av kongressen att denna skulle besluta om lag som skulle inkludera befolkningen i stället, som under republikens hela existens, vara exkluderad.
Kongressen antog ”Lagen om Medborgardeltagande” som i sin femte artikel säger att alla medborgare ska kunna lägga fram förslag till förändringar på alla nivåer inom den politiska strukturen, också föreslag på författningsändringar.
Närmare 450.000 honduraner krävde skriftligen att frågan om en ny författning skulle underställas folket. Och vad de flesta medier inte har gjort är att jämföra den siffran med det antal honduraner som deltog i de inre partivalen i november 2008, val som utlyses och som administreras av den Nationella Valtribunalen. I många latinamerikanska länder är dessa val obligatoriska. I november 2008 deltog endast 400.000 honduraner för att utse presidentkandidat inom tvåpartisystemets liberaler och nationalister (höger). Den totala valmanskåren i Honduras uppgår till 4,5 miljoner personer, det vill säga, mindre än tio procent deltog i dessa val.
Vad som verkligen befinner sig i en djup kris, ja kanske som är döende, är tvåpartisystemet i Honduras. Vid valet 2005 röstade något mer än 50 procent. Förtroendet för det politiska och juridiska system som Behrang ser som förträffligt är det få honduraner som har något förtroende för. I dag, den 23 oktober, har dessutom representanter för vänsterpartiet Unificación democrática (UD), större delen av det socialdemokratiska partiet PINU samt den stora medlemsbasen av det liberala partiet som deltar i ‘La Resistencia’, Motståndsfronten, samt två presidentkandidater, Cesar Ham (UD) och Carlos H. Reyes, oberoende kandidat för folkrörelsen i landet, beslutat att INTE delta i valen den 29 november. Kuppregimen satsar allt på dessa val som ska övervakas av militär och polis, arrangeras av den Nationella Valkommissionen som deltog i konspirationerna mot ”28-junifrågan” och som ska övervakas av den honduranska fascismens allierade i Miami, UnoAmerica och just personer med Behrangs ståndpunkter vilket legitimerar den militära statskuppen den 28 juni. I själva verket förlängs endast den politiska och sociala krisen. Hittills är det inget land i världen som har sagt sig vilja erkänna valen. Men de extrema republikanska krafterna i USA:s kongress driver hårt lobby för att statskuppen ska konsolideras via valen den 29 november.
DEN POLITISKA OCH EKONOMISKA ELITEN i Honduras, den så kallade oligarkin, fick, när Zelaya föreslog att Honduras den 28 juni skulle sondera terrängen om behovet av en ny författning, iskalla fötter. Erfarenheterna från Venezuela, Bolivia och Ecuador var i färskt minne och därför gällde det att förhindra att författningen, som beslutades under militärdiktaturen 1982 och som är klippt och skuren för oligarkins intressen, skrevs om. I de tre nämnda länderna har folket rätt att avsätta presidenten efter halva mandatperioden om tillräckligt antal namnunderskrifter insamlas. En rad långtgående rättigheter har införts till förmån för ursprungsbefolkningarna i de tre länderna, rättigheter som de aldrig tidigare har innehaft. Rätten över ländernas naturresurser skrivs in i konstitutionen som nationernas och inte de transnationella bolagens.
Den 27 maj beslutade en honduransk domare att tillfälligt stoppa dekretet om “28-junifrågan” med hänvisning till att den skulle vara olaglig och författningsvridig och kom med den häpnadsväckande slutsatsen att opinionsundersökningen ”. . . skulle öka skadorna av ekonomisk, politisk och social karaktär som för den honduranska staten skulle bli oreparerbara”.
Och den skadliga frågan som skulle ställas till folket var om det ansåg att författningen borde skrivas om och på den säga SI eller NO. Inte om privategendomen skulle avskaffas och att alla barn skulle skickas till Kuba där kommunisterna skulle sluka dem levande. Men Honduras folk förklarades av oligarkin och den ”osynliga makten” som inkapabel att säga ja eller nej och militärkuppen blev ett faktum.
Låt oss titta på de centrala artiklarna i Honduras’ författning:
Art. 2
”Suveräniteten ligger hos FOLKET som under sig förfogar över alla statliga myndighetsorgan som utövar sina uppgifter via representation. Undertryckandet av den folkliga suveräniteten och usurpationen (en usurpator är en person som med våld tillskansar sig något, till exempel makten i ett land. I Sverige fick på sin tid Karl IX detta tillmäle, reds. anm.) av de konstituerande maktorganen uppfattas som fosterlandsförräderi. Dessa fall/brott är opreskriberbara”.
Artikel 373:
Säger att en reformering av författningen kan via ett dekret beslutas av kongressen med två tredjedels majoritet.
Artikel 374:
"Inte i något fall kan den tidigare eller de nuvarande artiklarna som hänvisar till Regeringsformen, den nationella territoriella frågan, president/mandatperioder, förbud mot att återväljas på presidentposten förändras (….)”.
ARTIKEL 374 förbjuder alltså en revision och omarbetning av själva författningen. Men den motsäger en högre författningsprincip, menar den internationellt erkände författningsexperten Walter Antillón, av en högre rang vilken är grunden för hela det juridiska rättssystemet hos en stat; principen om att folket är den suveräna utövaren och uttolkaren vilket bekräftas i Artikel 2: Folket är författningens ’Huvudman’ och denna folkets makt är källan till andra slags maktorgan. Från denna makt underordnas alla andra statliga och representativa organ, också kongressen. Folket, via lagen om Medborgarinflytande, har den suveräna rätten att föreslå utlysande av val av deputerade till en församling som skriver en ny författning. Ty folket står alltid, enligt artikel 2, över alla och allt.
Därför kan inte artikel 374 betraktas som juridiskt oantastlig vilket den politiska Frimurarlogen i och utanför Honduras hävdar. Artikeln infördes med målet att förhindra att folket reviderar, förändrar eller till och med förhindrar att folket ges rätt att föreslå en ny författning.
Zelaya bröt inte ens mot artikel 374 när han gick i spetsen för de 450.000 honduranerna som via enkätundersökningen den 28 juni skriftligen krävde en utlysandet av val till en konstituerande församling.
ARTIKEL 245 handlar om några av presidentens uppgifter som i författningen tituleras ”La Administración General del Estado”, vilken ger presidenten rätt att utlysa enkätundersökningar. Dessa är en av många aspekter som utgör den allmänna administrativa verksamheten hos staten. Ett bevis på det är existensen av INE, det Nationella Statistikinstitutet, svenska SCB:s (Statistiska Centralbyrån) motsvarighet.
Artikel 245 säger också att några av presidentens uppgifter är att ”leda statens allmänna verksamhet”, ganska självklart kan tyckas men för att göra och utföra något så brett och komplicerat är det helt nödvändigt att sondera och undersöka stämningar hos folket och så noggrant som möjligt känna till den sociala och ekonomiska situationen. Gamla kungar i sagorna beskrivs när de gick ut förklädda till luffare för att höra och känna stämningen i sitt land. När Zelaya ville pejla stämningarna om en ny författning besköts hans hus halv 6 på morgonen den 28 juni. Han sattes på ett militärt plan som först landade på Palmerola, USA:s strategiskt viktigaste flygbas i Latinamerika och därefter styrde söderut mot Costa Rica där han kastades av. Behrang Kianzad påstår att det var varken statskupp eller militärkupp. Men om Zelaya hade brutit mot lagen, varför satte man då in militären och inte polisen som är anställd till dylika frågor? Och varför landsförvisade man honom i pyjamas och nattofflor om han skulle ställas inför rätta i kostym?
TROVÄRDIGHETEN FÖR SINA AKTIONER är inte ett tema som verkar bekymra kuppmakarna, som inte bara fabricerade och förfalskade ett dokument där de påstod att Manuel Zelaya hade avsagt sig sin presidentpost (som också gjordes i Venezuela i april 2002), utan också att Högsta domstolen skulle ha utfärdat en arresteringsorder. Denna offentliggjordes först en vecka efter statskuppen och saknade till råga på allt sin juridiska legalitet, så dåligt gjord den var i efterhand. Det är otroligt med tanke på att det är landets högsta rättsmyndigheter som inte ens kan framställa ett giltigt dokument.
För hur är det möjligt att domaren den 27 maj förbjöd “28-juniomröstningen” med motiveringen att denna “skulle orsaka oreparerbara skador av ekonomisk, politisk och social karaktär för den honduranska staten”? Zelaya överklagade domslutet till Högsta domstolen som så klart avvisade överklagan.
Den Politiska Frimurarlogen strävade till att framställa Zelaya som att denne, och där ger Behrang Kianzad “Vitskjortorna” sitt stöd, som att Zelaya hade brutit mot författningen genom att likställa “28-junifrågan” med en direkt reformering av författningen. Och de, liksom Kianzad, påstod systematiskt och metodiskt i en evigt malande politisk kvarn att Zelaya försökte bli återvald och med en okänd och obegriplig automatik skulle bli återvald och cementerad för all framtid på presidentposten. Men det är både fel som falskt och lögnaktigt.
Att ställa “28-junifrågan” är INTE det samma som att revidera och skriva om grundlagen och ännu mindre att föreviga sig och ha rätt att ens ställa upp till återval. Juristexperten Walter Antillón ställer den konkreta frågan att om den som köper en instruktionsbok för en revolver kan betraktas som mördare? Dessutom, den Nationella Valkommissionen kunde, om den hade velat, kunnat avvisa krav på val till en konstituerande församling ÄVEN om en majoritet av honduranerna så hade velat vid omröstningen den 28 juni. Så säger den nuvarande grundlagen. Men inte med den bakgrunden vågade den honduranska oligarkin ta fighten vid detta magiska datum.
Den 24 juni avsattes general Romeo Vazquez av president Manuel Zelaya som de militära styrkornas chef. Motivet var att han vägrade att lyda order från sin överordnade för Zelaya var och är landets högste befälhavare enligt artiklarna 245, 10 och 277 och 278. Romeo överklagade till HD. Och Högsta Domstolens ledamöter, som hade valts till sina poster av kongressen tidigare i år, var redan involverade i kupplanerna och fattade blixtbeslutet att återinsätta generalen på sin post på morgonen den 25 juni. Samma morgon fattade en annan av aktörerna bakom statskuppen, åklagarämbetets högste chef, Luis Rubí, beslutet att beslagta allt valmaterial för “28-junifrågan”. Det fördes till flygbasen i Tegucigalpa men ”återerövrades” på eftermiddagen av Zelaya och flera tusen honduraner som var indignerade över de allt mer konkreta kupplanerna mot demokratin.
Enligt artikel 280 utser och avsätter presidenten chefen för de väpnade styrkorna. HD missbrukade sin maktställning och bröt mot grundlagen. I hur många medier har vi läst eller hört den anklagelsen?
Luis Rubí är samme person som ett tiotal unga åklagare hungerstrejkade emot 2008. Motivet till den nära 40 dagar långa hungerstrejken som fick hela Honduras’ sympati, var att Rubí och hans vice kollega som riksåklagare försvarade och mörkade massor av korruptionsfall, ”inlåsta i arkiven”, som de unga modiga åklagarna hävdade. Efter att hungerstrejken avslutats utsattes flera av dem för attentat som höll på att kosta dem livet.
Men samme Rubí lämnade in krav till HD för att Zelaya skulle gripas och ställas inför rätta. Riksåklagaren beordrade och mobiliserade lördagen den 27 juni sina underordnade att registrera alla statstjänstemän, främst lärare och kommunanställda, som senare skulle bli avskedade från sina arbeten på grund av att de hade deltagit i arbetet för att genomföra “28-junifrågan”. Massmedierna, till 85 procent kontrollerade av två maktklaner som är de verkliga kuppmakarna, hade i 4-5 månader fört en intensiv psykologisk krigföring mot “28-junifrågan” och hävdade att Chavez låg bakom allt. El Heraldo, den största dagstidningen i Honduras som tillsammans med La Prensa ägs av Jorge Canahuati, hävdade den 27 juni att Chavez hade skickat ett militärt kommando som skulle iscensätta en massaker på honduraner. General Romeo tog detta som intäkt för att militärt ockupera huvudstaden Tegucigalpa med 12.000 armésoldater och poliser.
Men vem var “källan” för El heraldo? Jo, en nyfascistisk organisation vid namn “UnoAmerica”, som leds av Alejandro Peña Esclusa, en venezuelan och uttalad fiende till Hugo Chavez. Han är också språkrör för Opus Dei-organisationen TFP, Trabajo, familia y propiedad, Arbete, familj och egendom.
Han är antisemit och arbetar med att skapa ett nätverk av nyfascistiska-högerextrema grupper runt om i Latinamerika. Allierade är det salvadoranska ARENA-partiet, som uppstod ur dödsskvadronen under inbördeskriget. Militära argentinska fascister, de så kallade “Carapintadas”. Samme Peña Esclusa har arbetat sida vid sida med CIA-agenten tillika Ronald Reagans politiske rådgivare, Lyndon LaRouche, svenska EAP:s politiske “Gudfader” i USA. Peña Esclusa ställde 2006 upp i presidentvalet i Venezuela och fick imponerande 0,04 procent av rösterna. Men av kupporganet El Heraldo i Tegucigalpa förvandlas UnoAmericas pressmeddelanden till en “trovärdig källa”. Det är denna sorts “källor” som ofta används av “massmediaterroristerna” för att manipulera en opinion som i Honduras’ fall inte har andra källor eller seriösa medier att förlita sig på.
KIANZAD UPPRÖRS AV ATT ZELAYA tar sig rätten att återvända till sitt land och anklagar den störtade presidenten för att hetsa upp folket, men mot vilka då? Mot dem som med våld krossade demokratin och i likhet med Pinochetjuntan använder sig av idrottsanläggningar som fångläger? Eller är det Zelayas fel att 21 honduraner har mördats sedan den 28 juni i direkta aktioner av de uniformerade som i fallet Jairo Sanchez, ordförande för fackförbundet som organiserar Honduras’ nära tusen yrkeslärare? som den ansedda människorättsorganisationen COFADEH, som är en förening för de anhöriga till de försvunna på 1980-talet då den starke mannen var John Negroponte, USA-ambassadör i Tegucigalpa, rapporterade den 22 oktober i sin andra utredning om brotten mot de mänskliga rättigheterna sedan den 28 juni. Över 3033 olagliga arresteringar har genomförts och hundratals har torterats i fångenskapen.
För att förstärka sin tes om Zelayas påstådda våldsagitation använder han sig av ett citat av Lewis Amselem, USA:s OAS-ambassadör. Fantastiskt och med tanke på att Kianzad framställer sig i en slags högre juridisk dager mot sina motdebattörer och expert på rätt så blir hans slutsats minst märklig, för att inte säga cyniskt pinsam.
För jag skulle inte citera Lewis Amselem om jag vore i juriststudentens kläder. Eller så tror han att svenska läsare och den svenska journalistkåren har så lite kännedom om Latinamerikas historia att han chansar. Eller så är han helt enkelt cynisk och ideologiskt totalt överens med denne ”spillra från Bushadministrationerna”, som en kritiker karaktäriserar Lewis Amselem, att han citerar denne cyniker som är hatad i Guatemala av offren för statsterrorn.
USA-journalisten Jeremy Bigwood som bevakade Guatemala under inbördeskriget och under samma tid som Amselem verkade i Guatemala, är häpen över att Hillary Clinton har anställt denne person som USA:s OAS-ambassadör. Så här säger Bigwood:
– Han (Amselem) skulle betrakta utrotningen av 200.000 indianer (i Guatemala) som något positivt. Den där typen borde skickas till den Internationella Rättstribunalen för att ha deltagit i krigsbrott. Han organiserade till och med illegalt transportflyg till den guatemalanska armén efter att det militära USA-stödet hade förbjudits. Jag kan inte för mitt liv begripa att han representerar Obamaadministrationen inför OAS.
Men det som främst har upprört såväl centralamerikaner som demokratiska humanitära och religiösa krafter i USA är att Amselem, enligt flera källor, stod bakom mörkläggningen av tortyren, våldtäkterna och den fruktansvärda skändningen av USA-nunnan Dianne Ortiz. Hon hade kommit till Guatemala för att dela med sig av sina sjukvårdskunskaper till människorna i fattiga indianbyar när hon greps av säkerhetspolisen, anklagad för att vara gerillakollaboratör.
1995 dömde en federal USA-domare den guatemalanske generalen Hector Gramajo, att betala 47 miljoner dollar i skadestånd till Ortiz och andra offer. Domslutet satte USA:s historiska roll som supermakten som invaderar eller utlöser statskupper i Latinamerika, i blickljuset.
Dianna Ortiz var en stark kvinna och bödlarna eller USA:s medbrottslingar lyckades inte knäcka henne. Hon stred inte bara för sin egen värdighet utan även för de hundratusentals offren för statsterrorismen som bars upp av USA:s utrikespolitik visavi Guatemala. I hennes memoarer finns mannen som den 28 september uppmanade den störtade honduranske presidenten Manuel Zelaya att ”utöva ledarskap och uppmana sina anhängare att de uttrycker sina ståndpunkter med fredliga medel”, Lewis Amselem.
“. . . efter att en USA-läkare konstaterat 111 brännmärken enbart på min rygg, vände historien. I januari 1990 kallade Guatemalas försvarsminister mig offentligt för att vara lesbisk och att jag hade fingerat min kidnappning för att hemlighålla en träff. Inrikesministern spädde på och sa att han hade hört denna uppgift första gången på USA-ambassaden. Enligt en kongresstjänsteman skulle Lew Amselem ha varit den som började sprida detta rykte”.
Men inte bara guatemalanska ministrar bekräftade Lew Amselems smutsiga ryktesspridning mot Dianna Ortiz.
“I närvaro av ambassadör Thomas Stroock, uppgav samma människorättsombudsman att en delegation av religiösa kvinnor och män var intresserade av mitt fall, men att han var ‘utless på dessa lesbiska nunnor som anlände till Guatemala’. Historien skulle ta en annan vändning. Enligt den guatemalanska pressen gav ambassadören en annan version; han sa till Guatemalas försvarsminister att jag inte hade kidnappats och inte heller hade torterats utan att jag helt enkelt bara hade problem med nerverna”.
OCH DEN KATOLSKA NUNNAN hade nog anledning av att vara nervös. I ett vittnesmål inför den Interamerikanska Kommissionen för de mänskliga rättigheterna berättade hon att hon hade svimmat under tortyren och våldtäkterna. Men under en kort tid då hon hade vaknat kände hon att hon sänktes ned i en grav full med kroppar. Hon svimmade igen och när hon vaknade uppe i en trädgård var hon återigen utsatt för våldtäkt.
Tortyren upphörde när en man vid namn ‘Alejandro’ anlände och uppgav att säkerhetspolisen hade förväxlat USA-nunnan med gerillaledaren Verónica Ortiz Hernández. När Alejandro skulle köra henne till en “en vän på ambassaden”, kastade sig Dianna Ortiz ut vid en vägkorsning.
Denna av tortyr förstörda kvinna inledde ett gigantiskt arbete för upprättelse mot alla förnedrande rykten. TV-kanalen ABC News började gräva i fallet och identifierade källan för de förödmjukande rykten som hade spritts mot Ortiz och kom fram till att de kom från Lewis Amselem. Han förnekade varje anklagelse. Men en rad personer i Amselems egen närhet bekräftade anklagelserna.
Den 16 oktober 1996 gav den Interamerikanska kommissionen för de mänskliga rättigheterna Dianna Ortiz rätt i sina anklagelser om tortyr och kidnappning och dömde regeringen i Guatemala. Däremot finns varken USA-ambassadören Thomas F. Stroock eller Amselem nämnda i domslutet, trots att det var uppenbart att de gjorde allt för att mörka historien om brotten mot den unga katolska nunnan som hade anlänt till Guatemala för att ge fattiga indianer en hjälpande hand.
LATINAMERIKAREPORTERN AL GIORDANO menar att det är ännu mer oroande att Hillary Clinton, som lärde känna Dianna Ortiz på 1990-talet och som uttryckte sitt medlidande för tortyren som Ortiz hade genomgått men också sin solidaritet med denna starka kvinna, i dag, som State Departements högste chef, har en man anställd som Giordano betraktar som en eländig typ och som anklagar Zelaya för att vara ”oansvarig och idiotisk som tar sig rätten att återvända till det land han föddes i och valdes till president av sitt folk.
Denna vidriga person blir en ”referent” för Behrang Kianzads utfall mot president Manuel Zelaya för att denne har ledsnat på stormakternas och diverse internationella organs förhalande av en politisk lösning. ”Om USA skulle vilja skulle de strypa statskuppen på fem minuter”, sa Zelaya i ett ögonblick av frustration.
Och så är det. Men Obama spelar med dubbla kort. Därför blir bilden ibland förvirrande.
Behrang Kianzad bygger hela sin argumentation på att Zelaya skulle ha brutit mot grundlagen som faktiskt har sina pärlor, trots allt.
Som artikel 3 som handlar om RÄTTEN ATT GÖRA UPPROR:
”Ingen är skyldig att underordna sig en regering som via vapnens makt åtnjuter tjänster, medel eller praxis som slår sönder eller förnekar det som denna författning och lagar fastställer. Dylika myndigheters gärningar är utan laga kraft. Folket har därför rätt, för att försvara den konstitutionella ordningen, att göra uppror”.
Det är den rätten som Honduras’ folk under 118 dagar har använt sig av. Än så länge med fredliga medel, omringade av hundratals tungt beväpnade soldater och specialpoliser.
Behrang Kianzad tycker att statskuppen i Honduras är ett komplex tema. Men hans uppfattning delas inte av den internationella opinionen. Sällan har det internationella samfundet reagerat så snabbt som det gjorde den 28 juni. Sedan är det en annan sak att ord och uttalanden är en sak, handling en annan. Därför handlar det sist om styrkeförhållanden mellan folket i Honduras och kuppregimen och dess allierade. För statskuppen kommer en gång att arkiveras av historien. Det visar alla historiska exempel.
Dick Emanuelsson
Läs hans inlägg i Journalistens papperstidning:
http://www.journalisten.se/debatt/21021/daerfoer-genomfoerdes-statskuppen-i-honduras
Noter:
[1] “Jag läser till jurist så jag har ganska god koll på vallagen etc. Det vore så mkt enklare att debattera utan alla pinsamma missförstånd” (Journalisten 8 okt. 2009)
http://www.journalisten.se/debatt/20795/ingen-kupp-i-honduras
[2] El Clarin, http://www.clarin.com/diario/2009/09/30/elmundo/i-02008984.htm
[3] Honduras Daniel Molina molesto con La Hojilla vocero policía nacional golpe "agentes chavistas"
http://www.youtube.com/watch?v=QraNMTGJvfI
[4] http://www.journalisten.se/debatt/20795/ingen-kupp-i-honduras
_4.jpg)
