NICARAGUA: En revolution minns sin seger för 30 år sedan

Den 19 juli 1979 besegrades den USA-stödda Somozatyrannin i Nicaragua. Flammans Latinamerikareporter Dick Emanuelsson har träffat Sandinos dotterson.

MANAGUA-MASAYA / Nicaragua! Ett sådant vackert namn tänkte jag när däcken på Aeroflotplanet brände till vid den första kontakten med startbanan. Det var i juli 1983 och den tropiska muren av hetta som slog emot mig när flygplansdörrarna slog upp är ett sådant där minne man aldrig glömmer. Den revolutionära febern som den sandinistiska revolutionen hade utlöst i alla demokratiska, progressiva och demokratiska kretsar i Latinamerika var enorm. För Latinamerika, speciellt ’Cono Sur’, länderna Chile, Argentina, Uruguay, Bolivia och Paraguay levde alla under fasciststövelns klackar med blodbesudlade diktatorer som Pinochet och Videla som de mest tongivande.

Sandinistrevolutionens seger bröt den svarta mardröm som hade lägrat sig över kontinenten med alla sina USA-stödda militärdiktaturer under 1970-talet. ’Oparation Condor’, vars arkitekt var presidentrådgivaren Henry Kissinger, hade praktiskt taget och rent fysiskt raderat ut en hel generation av unga revolutionärer i dessa länder. De blev offer för tortyrmanualer som de latinamerikanska officerarna hade tagit emot under sin ’fortbildning’ på School of America, USA:s militärakademi för Latinamerikas officerare. En av dem som utexaminerades där nästan samtidigt med Sandinistrevolutionens seger 1979 var general Romeo Vazquez Velazquez, kuppgeneralen i dagens Honduras.

Flamman hade gett mig två uppgifter; göra ett brett reportage om Nicaragua och därefter bege mig över gränsen till de befriade områdena i El Salvador där FMLN efter tre års väpnad kamp hade upprättat stora områden under gerillakontroll. Men den sista uppgiften fick jag bordlägga på grund av intensiva bombningar av regionen dit jag skulle.

ORDET ”SANDINIST” kommer från ”Generalen för de Fria människorna”, Augusto C. Sandino. Och vem kan bättre än Walter Castillo Sandino, Sandinos dotterson beskriva sin morfar och den kamp han inledde mot USA:s invasion i slutet av 1920-talet vilket gjorde honom till det nicaraguanska folkets befrielsehjälte.

– Augusto César Sandino föddes i en liten by kallad Niquinohomo den 18 maj 1895. Han såg det nicaraguanska folkets lidande som barn. Han var närvarande i fängelset när hans mor fick missfall i cellen. Det gjorde djupt intryck på honom.

Vi promenerar i 40-gradig hetta i stadsdelen Monimbó i staden Masaya, känd för sina vackra broderade hängmattor och hantverk. Monimbó bebos i huvudsak av indianer som den 26 februari 1978, 15 månader innan revolutionens seger sa att ”nu räcker det med förtryck”, reste sig med stenar, brandbomber och enkla vapen mot Nationalgardet som de körde ut. Runt om oss går de ”historiska kämparna” som deltog i den väpnade kampen på den tiden. De intygar med gnistor i ögonen att om ”imperialismen återigen invaderar oss kommer den att möta samma svar som Sandino gav dem 1927 och vi 1978 och 1979. Här är det ett beslutsamt folk som inte backar en enda millimeter från de revolutionära landvinningarna”!

DET ÄR JUST DENNA nationella känsla att slåss för landets oberoende som Sandino och senare regeringspartiet FSLN (Sandinistiska Fronten för Nationell Befrielse) lyckades inympa i ryggraden på folket; att försvara Nicaraguas nationella oberoende.

– Sandino inledde den väpnade kampen mot USA-invasionen med en liten grupp som bara utgjordes av 30 män. Utsikterna för en seger betraktades som obefintliga. Men mottot blev: ”Patria Libre o Morir”, Ett fritt fosterland eller döden! Gruppen växte och blev en armé med 7.000 män under vapen. Till slut besegrades USA-invasionen, säger Walter.

USA-flyget bombade för första gången i sin historia byar och civila. Vid ett sådant tillfälle sköts ett plan ner vid staden Ocotal och bilden av Sandino bredvid detta plan kablades ut över en förundrad värld som hade svårt att förstå att den moderna amerikanska krigsmaskinen senare skulle besegras av ”De Fria Människornas General”.

– Gerillan lyckades skjuta ner flera plan men det första som sköts ner vid Ocotal, sköts ner av överste Santos López, som trots att han bara var tolv år hade ett bra sikte. Han var dessutom den ende som överlevde Nationalgardets bakhåll och avrättningar 1934 mot min morfar och hans närmaste män, fortsätter Walter Sandino.

– När gerillan tillfångatog de överlevande USA-piloterna fann de 36.000 dollar i deras fickor, en hiskelig summa vid den tiden vilket visar att de var inhyrda legoknektar. Santos var för ung men hade insisterat att få kämpa i gerillan men min morfar gjorde honom till sin personlige assistent som bland annat skötte om hästarna och andra praktiska uppgifter. Under Somozadiktaturen hjälpte han min mor och familjen att fly till Kuba.

Sandino mördades i ett nesligt bakhåll i Managua den 21 februari 1934 av Nationalgardets chef, Anastasio Somoza som inledde sin 45-åriga familjediktatur. Walter Castillo säger att dokument som nyligen påträffades i hemmet för dotterdottern till dåtidens jordbruksminister, Sofonías Salvatierra, under president Juan Bautista Sacasa, visar att USA-ambassaden beordrade mordet på Sandino.

SAMMA DAG SOM Flamman träffar Sandinos dotterson i stadsdelen Monimbó har cirka 500 representanter för det så kallade ”civila samhället”, de flesta inhemska eller utländska NGO’s, demonstrerat i Managua mot vad de kallar för ”Diktaturen Ortega”. Huvudorganisationen som kallade till demonstrationen på morgonen i Managua, Unión Ciudadana por la Democracia, har fått finansiering av den tyska kristdemokratiska Stiftelsen Konrad Adenauer. I statskuppens Honduras går ”De Vita” ut under den snarlika beteckningen Unión Civica Democrática och finansieras både av USAID, NED och har intensiva kontakter med de tyska liberalerna.

– Det var just mot dessa politiska krafter som min morfar reste sig i vapen. Han bekämpade invasionen och fosterlandsförrädarna. För Revolutionen är ingen personlig sak, den ska tjäna folket. Men reaktionärerna kommer inte att lyckas för idag finns det inte bara en Sandino, det finns tusentals Sandinos som är beredda att offra livet för att försvara de landvinningar som har kostat oss så mycket.

DÅ, 1983, VAR den revolutionära optimismen och offerviljan enorm. Överallt talades det politik i Nicaragua. USA-medborgare med hjärtat till vänster kom till landet och hade t-skjortor med texten; ”Ja, jag är en gringo men en antiimperialistisk gringo”! Deras president Ronald Reagan minerade Fonsecabukten och det lilla Nicaraguas enda djupgående hamn på stillahavskusten och intensifierade kontrarevolutionärernas krig från honduranskt territorium.

FSLN hade i juli 1979 visat att det var möjligt att krossa en militärdiktatur med vapen i hand om de objektiva och subjektiva faktorerna har mognat. Och det gjorde de i juni-juli 1979 då slutoffensiven från norr, söder och från sandinisternas folkmilis inne i själva huvudstaden, inleddes.

Det revolutionära maktövertagandet var ett faktum den 19 juli, hundratusentals människor samlades runt katedralen. Men freden skulle inte vara länge, CIA och Vita huset satte omedelbart igång en politisk och ekonomisk destabiliseringskampanj som kulminerade i bildandet av Kontras, en kontrarevolutionär armé som byggdes upp, tränades och finansierades av USA på honduranskt territorium. Nationalgardets krig mot sitt eget folk hade kostat Nicaragua 50.000 människoliv. Kriget som USA igångsatte efter 19 juli 1979 kom att kosta folket ytterligare 50.000 nicaraguaners liv och en ekonomi som föröddes. Men trots kriget lyckades sandinistregeringen under åren 1979-1990 sänka analfabetismen till tolv procent, genomföra en radikal jordreform och en unik utbildningsreform. Men nästan alla dessa sociala framgångar slogs i spillror av de tre efterföljande nyliberala regeringarna.

I NOVEMBER 2006 vann sandinisterna presidentposten och den 10 januari installerades Daniel Ortega på posten. Efter en skickligt upplagd valkampanj där masspartiets kadrer knackade dörr över hela Nicaragua lyckades man ro hem segern men nyliberalerna fick majoritet i Nationalförsamlingen, vilket skulle försvåra regeringsarbetet.

Och uppgifter saknades inte. Analfabetismen hade under de 16 år av högerstyre gått upp till 38 procent. Hälsovården låg totalt i spillror eller hade privatiserats. Fattigdomen hade generaliserats och omfattade 75 procent av befolkningen. Efter två och ett halvt års regeringsinnehav gratulerades sandinisterna av Unesco för att eliminerat analfabetismen, tack vare samarbetet med Kuba. De dagliga elavbrotten, många gånger upp till tolv timmar, är borta, tack vare samarbetet med Venezuela. Hälsovården och utbildningen har byggts ut och är inte bara gratis utan har också fått en erkänt högre kvalité. Regeringen har byggt tusentals nya bostäder och omfattande reformer och projekt som riktas mot den extrema fattigdomen på landsbygden har också gett mycket positiva resultat. Allt detta har ägt rum trots att USA-ambassaden och flera EU-länder, bland dem Sveriges ambassadörer, öppet har motarbetat den sandinistiska regeringens ambitioner.

DE EKONOMISKA OCH sociala framgångarna avspeglades i resultaten för kommunal- och regionsvalen i november 2008 där sandinisterna vann 106 av de 153 kommunerna i Nicaragua, menar Toni Solo, en troende katolsk irländare som sedan 1980-talet lever och arbetar i Nicaragua.

* Om du jämför sandinistregeringens tio år vid makten, 1979-1990, vilka lärdomar har den gjort av misstagen under den tiden?

– Jag är inte den som kan vara domare men jag har en del funderingar på den aktuella politiska processen. Låt oss ta temat om religion. På 1980-talet hade FSLN en mycket fientlig inställning till denna och det fanns mycket fiendskap som USA-regeringen och den antisandinistiska oppositionen utnyttjade. Det var mycket enkelt för dem att demonisera och satanisera sandinisterna helt enkelt på grund av att Nicaraguas folk är ett starkt troende folk, kanske så många som 90 procent är troende. Under 1980-talet försämrades relationerna till den katolska kyrkan markant och det innebar en oerhörd propagandagåva till oppositionen. Och en sak är säker; sandinistledningen kommer aldrig att upprepa det misstaget.

* Jag minns 1983 när kardinal Miguel Obando Bravo var öppet antisandinistisk men i dag har en helt annan relation till FSLN.

– Folk glömmer många saker. Miguel Obando var praktiskt taget en CIA-agent under 1980-talet, vem vet. . . men folk glömmer att han under 1970-talet var den person som medlade mellan sandinisterna och somozadiktaturen och lyckades få loss hundratals sandinister som satt fängslade. Man glömmer att Daniel Ortega och kardinalen var gamla kompisar från ungdomsåren. Men Obando är intelligent, han ser hur de evangeliska kyrkorna vinner trosfränder från den katolska. Det hela är som ett enda företag, eller hur? När du ser din marknad reduceras så försöker du hitta allierade. Varför allierade sig Obando y Bravo med Daniel Ortega? Därför han såg hur de nyliberala regeringarna övergav de fattiga vilket gjorde att dessa gick över till de evangeliska samfunden. Vilket parti representerar de fattiga? FSLN! Om han skulle behålla sin kvot av den majoritet av de fattiga som är lojala till den katolska kyrkan måste han hitta en allierade som har baskontakt med de fattiga. Där har du en förklaring till alliansen mellan Sandinistregeringen och kyrkan, en taktisk allians som kan förstärka såväl en förstärkning och breddning av FSLN samt konsolidera ett regeringsarbete som gynnar de fattiga i vilket kyrkan så klart också drar nytta av för de kan behålla sitt inflytande bland de fattiga.

DAGEN EFTER ATT president Daniel Ortega hade installerats på presidentposten i januari 2007 anslöt sig landet till ALBA, den Bolivarianska Alliansen för Vårt Amerika. Enligt Toni Solo och alla bedömare av Nicaragua så är det denna allians som förmodligen har räddat nationen Nicaragua från ekonomisk och social kollaps, särskilt nu under den internationella kapitalistiska krisen.

– Nicaragua har de främsta möjligheterna bland länderna i Centralamerika för att behålla sin ekonomiska aktivitet och kanske behålla en ekonomisk tillväxt på 1-2 procent vilket skulle vara utomordentligt, med tanke på de internationella omständigheterna. Nicaragua är ett jordbruksland och har i Venezuela och Kuba en avsättningsmarknad och exporten har ökat kraftigt sedan januari 2007. Ett nytt raffinaderi ‘Supremo Sueño de Bolívar’, ska byggas vilket innebär att det tidigare totala beroendet till det transnationella ESSO upphör.

– Om denna framgångsrika politik fortsätter kommer FSLN att erövra majoriteten i Nationalförsamlingen. Den enda möjligheten för oppositionen är att söka destabilisera regeringens arbete för oppositionen har inget politiskt program som den kan sätta upp mot FSLN-regeringen.

Dick Emanuelsson

Sexhundrafemtio Honduranflaggade fartyg blockeras av ITF

<2384 tecken>

TEGUCIGALPA / 090718 / Internationella Transportarbetarfederationen deklarerade i fredags förra veckan blockad mot alla Honduranflaggade fartyg i världen. Åtgärden är ett bevis på internationell arbetarsolidaritet till Honduras’ arbetare för att ge dem ett handtag för att störta diktaturen.

Enligt ITF, som representerar 4,5 miljoner medlemmar, seglar 650 fartyg med honduransk flagg. Men denna flagg betraktas allmänt av ITF som en så kallad ”bekvämlighetsflagg” där löner och andra sociala villkor betalas minimalt av skrupelfria redare som i de flesta fallen inte ens har en anknytning till landet eller ens har honduransk besättning.

ITF:s generalsekreterare David Cockroft ger klara instruktioner i ett uttalande:

– Vi måste utöva en effektiv påtryckning mot Honduras’ väpnade styrkor för att demokratin återvänder. Därför uppmanar vi alla våra medlemsfack att de vidtar alla slags aktioner inom lagens ram för att försvara de honduranska medborgarnas rättigheter. Alla aktioner måste vara fredliga och vi respekterar de ombordanställda sjömännens rättigheter. Men samtidigt skickar vi ett klart budskap till myndigheterna i Honduras; världen varken accepterar eller erkänner er olagliga statskupp, underströk Cockroft.

Frukt blockeras i Boston

Under 48 timmar i torsdags och fredags genomförde fackföreningarna i El Salvador, Guatemala och Nicaragua blockader av gränsposteringarna till Honduras som totalt paralyserades. I Boston, USA, genomförde hamnarbetare en blockad av en honduransk båt som skulle lossa den tropiska frukten guayaba och krävde att diktaturen skulle lämna ifrån sig makten.

ITF:s regionale ordförande, Antonio Rodríguez Fritz:

– Situationen i Honduras är mycket svår och tenderar till att försämras. Militära attacker utförs mot manifestationer. Minst två fackföreningsledare har mördats och andra har gått under jorden mot vilka det har utfärdats arresteringsorder. Vi är mycket oroade över vad som kan hända framöver med tanke på erfarenheterna från 1970- och 80-talet när liknande militära krafter använde sig av dödsskvadroner för att slå ned och mörda fackliga ledare.

– OAS, de Amerikanska Staternas Organisation, har varit mycket tydlig. Den fördömde statskuppen och gjorde en uppmaning att återupprätta demokratin. OAS har dessutom utestängt Honduras från denna viktiga organisation.

Dick Emanuelsson

HONDURAS: De “parfymerade” sprang gatlopp

<3487 tecken>

TEGUCIGALPA / 090718 / Inte en dag utan demonstrationer, ockupationer av statliga institutioner eller vägockupationer.

Så också den gångna veckan i statskuppens Honduras där alla nu väntar med spänning på att den störtade president Manuel Zelaya ska gå över gränsen från något av Honduras’ tre grannländer för att ta upp kampen, denna gång under andra omständigheter, mot kuppregimen i Tegucigalpa.

I staden Tocoa vid den karibiska kusten utlyste kuppregimens ”civila” fasad, Union Democratica Civica, demonstrationer vilket slutade med att de löpte gatlopp när de stötte samman med tre tusen bönder, arbetare och studenter. Den starkt militariserade staden där tio armésoldater patrullerar dag och natt i de olika bostadsområdena har inte skrämt befolkningen att resa vägspärrar, paralysera den viktiga transporten från hamnstaden Trujillo där Dole och Chiquita har en privathamn för bananexporten.

USA-präst i gerillakamp

Det är också i närheten av denna del av Honduras som USA-prästen James ’Guadalupe’ Carney inledde en gerillakamp i början av 1980-talet men som snabbt slogs ned av kombinerade styrkor från Honduras’ armé och de tusentals militära rådgivarna från USA som opererade i Honduras. Carney arbetade intensivt som ”de Fattigas Präst” och vann stor popularitet.

CIA och USA, under ledning av den högerextreme Ronald Reagan byggde upp, tränade och finansierade de kontrarevolutionära nicaraguanska contrasgrupperna som under tio år gjorde räder in i Nicaraguas från El Aguacate, sin bas i Honduras.

Massgravar på armé- och contrasbas

El Aguacate är en liten by öster om staden Catacamas i länet Olancho. Under 1970-talet hade armén en Ingenjörsbataljon på plats som dock senare övergav basen. Men i juli 1983 reorganiserades basen av den 16:e Infanteribataljonen. Uppgiften blev att bygga ett strategiskt center för att stödja de kontrarevolutionära nicaraguanska contrasstyrkorna vilket innebar en återuppbyggnad, breddning och modernisering av den nedslitna landningsbanan vilket utfördes av USA-arméns specialstyrkor.

Enligt undersökningar 1999 på den förra contrasbasen beräknas det finnas 48 massgravar med offer från gerillakolonnens 93 gerillasoldater, bland dem James ’Guadalupe’ Carney, som utplånades av armén och USA-soldaterna 1983. Den honduranska kommissionen för de försvunna, COFADEH, uppskattar att cirka 190 honduraner försvann i händerna på militären och mördarbataljonen ”3-16” under 1980-talet. I dag är Escoto Salinas, en före detta officer i 3-16, Honduras’ polischef. Billy Joya, kapten och befälhavare för ”3-16”, är i dag kuppresidentens politiske rådgivare. 1980-talets generation av professionella mördare och ansvariga för det smutsiga kriget mot Honduras’ folkrörelse är i dag de som drar i de politiska, militära trådarna och det psykologiska kriget som det centralamerikanska landet i dag genomlever.

Negroponte styrde

Honduras levde och styrdes under denna tid på 1980-talet av USA-ambassadören John Negroponte (1981-1985) som var spindeln i stödet till fascistregimen i San Salvador som hade kollapsat om det inte vore för det massiva militära stödet av både materiel som rådgivare och CIA-agenter. Negroponte var också spindeln i det högintensiva kriget mot den revolutionära Sandinistregeringen i Nicaragua där mer än 50.000 från civilbefolkningen mördades av dessa Contrasstyrkor under de nära tio år som USA via ombud förde krig mot ett litet fattigt land med bara fyra miljoner invånare.

Dick Emanuelsson

President Zelaya: ”Honduras folk har rätt att göra uppror mot diktaturen”

<3579 tecken>

TEGUCIGALPA / 090713 / President Zelaya framträdde i måndags kväll på en presskonferens i Nicaraguas huvudstad Managua och gav kuppjuntan i Tegucigalpa denna vecka på sig för att förbereda sin reträtt.

– Om så inte sker kommer andra åtgärder att vidtas, sa en beslutsam Zelaya som citerade författningens 3:e artikel som säger:

”Ingen är skyldig att underordna sig en usurpatorisk regering, inte heller lyda dem som via vapnens makt åtnjuter tjänster, medel eller praktik som slår sönder eller förnekar det som denna författning och lagar fastställer. Dylika myndigheters gärningar är utan laga kraft. Folket har därför rätt, för att försvara den konstitutionella ordningen, att göra uppror.”

Väpnad kamp mot juntan

Flamman har under de drygt två veckorna av statskupp i Honduras intervjuat dussintals ledare i den antidiktatoriska fronten. De är nästan uteslutande överens om att perspektiven inför ett nej från kuppmakarna kommer bli ödesdigra, både för dagens junta i Tegucigalpa som för Pentagons framtid i Honduras och Centralamerika. För mycket talar för att ett väpnat uppror och kamp av något slag kan bli följden av ett nej från Michelettiregimen.

Topografin i Honduras är alldeles utmärkt för att inleda ett gerillakrig från tre grannländer; Nicaragua, El Salvador och Guatemala. Och den legitima rätten för Honduras’ folk att som sista alternativ med vapnen i hand och med hjälp av broderländernas folk störta den illegala och illegitima diktaturen, är en realitet som många i både i och utanför Honduras redan nu vill inleda. Banden mellan folken i Centralamerika har kraftigt förstärkts under de senaste fem åren och det är dessa band som den latinamerikanska högern och Pentagon nu vill rulla tillbaka. Statskuppen i Honduras, ALBA: svagaste länk, är ett verk av högern och Pentagon, anser Cesar Ham, vänsterpartiet UD:s ordförande som deltog tillsammans med Zelaya på presskonferensen.

USA officiellt klavbunden

För USA är detta ett skräckscenario. Det har via beslutet i OAS sagt att händelserna i Honduras var en statskupp och att den lagligt valde Manuel Zelaya Rosales ska återinsättas på sin post. Om inte OAS och USA vill sätta verkligt tryck bakom detta beslut har folken i medlemsstaterna den legitima rätten att störta juntan.

Och att den inte sitter så säkert i sadeln, kunde vi höra av telefonsamtalen till den oberoende radiostationen Radio Globo som sände hela presskonferensen från Managua med Zelaya. Nio av tio lyssnare som efter presskonferensen ringde in till radion gjorde kommentaren att de var beredda att ”som Morazans (Centralamerikas befrielsehjälte mot spanjorerna) soldater ställa upp när, var och hur som helst för att ta emot Manuel Zelaya när han återvänder till Honduras”.

Militär splittring

En militär reservist från länet La Paz ringde också in och berättade att reservisterna utsätts för hot och att det finns två tusen reservister som mer eller mindre har gjort uppror och bara väntar på signal från Manuel Zelaya för att invänta hans ankomst nästa vecka.

Med all sannolikhet arbetar Pentagons män frenetiskt i denna stund för att hitta en formel, likt den i Chile 1989, som innebär att juntan drar sig tillbaka men med intakta institutioner som de väpnade styrkorna och den korrumperade kongressen som gav sitt stöd till militärkuppen. Det bäddar för fortsatt USA-inflytande och ett permanent hot om kommande stats- och militärkupper.

Men Honduras och dess folk har förändrats mycket under de snart tre veckorna av masskamp mot diktaturen. Det kommer inte stillatigande åse hur saker och ting återställs till den ”Gamla ordningens ting”.

Dick Emanuelsson

La solidaridad obrera con Honduras crece

Los obreros del puerto en Boston, EE.UU., no descargaron guayabas procedentes de Honduras en el primer día de huelga general

Entrevista Rafael alegría dirigente campesino de la resistencia nacional contra el Golpe de Estado 09/07/16 (toma de carretera norte)

POR DICK EMANUELSSON

Escucha la entrevista en audio: http://www.box.net/shared/i4f4n6tmeb

TEGUCIGALPA / 090716 / Este jueves, 16 de julio, el pueblo hondureño se lanzó a una huelga general por dos días. La solidaridad obrera y de los pueblos hermanos en los países se hizo sentir por que fueron bloqueados los puestos fronterizos para que ningún transporte pesado pudiera pasar desde Guatemala, El Salvador y Nicaragua.

En la capital hondureña, el Frente Nacional de Resistencia contra el Golpe de Estado tomó las tres salidas/entradas a la capital, golpeando así a la economía en que se basa la dictadura bajo el presidente de facto, Roberto Micheletti.

En la carretera norte, quizás la más importante por ser la carretera que va hacia el Puerto Cortéz, el más importante de Honduras que al mismo tiempo es un puesto fronterizo con Guatemala, conversamos con Rafael Alegría, dirigente nacional de la Vía Campesina sobre el balance de la jornada de lucha.

* ¿Como esta la situación? ¿Como esta el ambiente? ¿Cómo esta el animo de la gente? Se dice que unos cinco mil que han hecho la toma de este punto que esta ubicado prácticamente en el campo afuera de Tegucigalpa, lejísimos del centro de la capital y en donde hay kilómetros de colas de carros y camiones.

RAFAEL ALEGRÍA (RA): Esta trancado todo el transporte de mercancías de combustibles. Las personas se bajan y toman otro. No es nuestro fin de obstaculizar el transito de personas por que es una protesta pacifica. Así lo entendieron la policía y la pactamos de que iba ser pacifica y que ellos no nos iban ha desalojar. El asunto es que no solamente es en Tegucigalpa, es a nivel nacional esta movilización y ahora nos han informado que San Pedro Sula, que en el puente hacia Puerto Cortés han extendido la toma por 72 horas en ese puente estratégico donde vienen o van las mercancías de Honduras al exterior. Por otro lado ya sabemos que en Boston EE.UU. los trabajadores del puerto no descargaron guayabas procedentes de Honduras y eso se va extender. Nos han dicho que de Holanda nos han llamado que en Holanda están listos a no descargar mercancía hondureña o sea que puede haber un bloqueo internacional de grandes proporciones.

DE: Los sindicatos centroamericanos también han declarado cuarenta y ocho horas de bloqueo en las fronteras.

RA: Ya nos informaron que han crecido mucho la movilización entre Nicaragua y Honduras, igualmente lo están haciendo en El Salvador y Honduras, Guatemala y Honduras, eso es muy importante porque la solidaridad ya no solamente es una declaración o es un documento, sino que es una cuestión concreta físicamente y muy importante.

DE: ¿Qué tipo de confianza tiene Usted sobre resultados en el encuentro en Costa Rica el sábado (entre Zelaya-Micheletti)?

RA: Nuestra resistencia es pacifica. Pero dentro de esta resistencia pacifica esta precisamente bloquear las mercancías, el combustible y todo eso para obligar al gobierno golpista de que desaloje el poder y se lo entregue a Manuel Zelaya Rosales y vuelva la institucionalidad en el país. Eso es así, lo estamos haciendo con mucho éxito. Ya ayer el señor Micheletti anuncio que podía renunciar pero con una condición de que no regrese Zelaya. Bueno, la segunda podía ser esa, de que se instale Zelaya y volvamos otra vez a la normalidad y ha discutir y debatir entre hondureños todos somos hondureños el problema es que el país no solamente es de unos pocos sino que es todos y entre todos discutamos una estrategia de desarrollo pero normalicemos una institucionalidad, normalicemos la llegada del presidente Zelaya y después hablamos sobre el devenir histórico de nuestra patria.

DE: El Heraldo (diario de extrema derecha hondureña) esta hablando de un supuesto plan ´Operación Caracas, lo mismo dice el vocero de la policía Héctor Mejia que supuestamente ya tiene conocimiento que van hacer quince diferentes atentados, y que esta mañana o anoche exploto una bomba en un MacDonald.¿Pero eso es parte de la guerra psicológica contra el pueblo?

RA: Si, tomando en cuenta que este momento asesora en materia de seguridad a Micheletti un ciudadano que ha tenido una historia negra, violador de los derechos humanos, responsable de desaparecidos, ese hombre se llama Billy Joya y precisamente era lo que hacían en los ochenta, ponían bombas se los adjudicaban al movimiento popular a la izquierda hondureña y eso justificaba la persecución, la desaparición de personas en el país, la misma estrategia están aplicando ahora.

Lo que pasa en estas manifestaciones hemos invitado a la policía para que verifique si hay grupos de extranjeros cumpliendo otras misiones. Ustedes son periodistas, pero ellos están diciendo que hay nicaragüenses, hay salvadoreños, hay grupos armados venezolanos, que Chávez esta queriendo una masacre, un baño de sangre. Esto es terrible lo que están haciendo pero el pueblo ya no creo en eso, eso es política psicológica de intimidación para que la gente no salga a la calle. La gente sale a la calle porque la gente no quiere continuar con este golpe de estado y la policía se dio cuenta que es completamente pacifica y nos manifestó, que estaba mas bien contento, de que no había ninguna agresión, ninguna violación y entonces es lo que estamos haciendo. Denunciamos algunos ciudadanos venezolanos y cubanos de Miami que están aquí haciendo provocación, ellos están definiendo estrategias de apoyo a Micheletti; inclusive en las manifestaciones que hacen los blancos (los golpistas) que les llamamos aquí, ellos organizan las consignas inclusive asesoran las movilizaciones, ellos si hacen eso definitivamente.

DE: ¿Si Zelaya es detenido cuando el regresa al país en los próximos días, que será la respuesta del pueblo, porque hasta ahora los 18 días ha sido todo en forma pacifica? ¿Pero el pueblo tiene todo el derecho según el tercer articulo de la constitución de rebelarse?

RA: El Art.3 de la constitución de la republica dice que nadie debe obediencia a un gobierno usurpador y que tiene derecho a la insurrección. Eso no hay duda, nos podemos cobijar bajo ese principio y articulo constitucional, la insurrección puede ser: pacifica o armada, nosotros hemos estado por la pacifica.

DE: ¿Eso no depende la respuesta del adversario?

Ahora el movimiento social esta por la forma pacifica pero tampoco respondemos que en el futuro haya gente que quiera luchar de otra forma y eso no será responsabilidad nuestra sino del señor Micheletti y los golpista de este país.

DE: ¿Si las circunstancias no permiten la lucha pacifica?

RA: Se va ha convertir en una lucha violenta pero nadie quiere eso definitivamente por eso el llamado a los militares al grupo de poder.

DE: Están cansados los militares y los policías se notaba en los rostros de los uniformados en la carretera sur que estaban agotadísimos.

RA: Y dijeron que tenían horas y horas de estar ahí que no tienen relevo. Definitivamente eso significa que el ejército realmente debería reflexionar.

DE: ¿Y esto solamente es un inicio?

RA: Si solo es el inicio.

DE: ¿Y ni siquiera ha regresado Mel?

RA: No, ni tan siquiera nosotros estamos cansados como para la idea de retirarnos. Esto va a continuar. Entonces, la solidaridad es tremendamente grande en todos los países de América y aquí la resistencia continua, así es que solo falta que el señor Micheletti anuncie hoy de que esta dispuesto a permitir con el ejercito y otros que regrese Mel y que resuelva el problema institucional del país.

Escucha la entrevista en audio: http://www.box.net/shared/i4f4n6tmeb

Förföljelsen mot Dick Emanuelsson i Colombia bekräftad

Risken att aldrig manipulera sanningen

Nytt avslöjande visar att Flammans Dick Emanuelsson är registrerad av den colombianska hemliga politiska polisen samtidigt som Säpo förhör colombianer i Sverige och frågar om de är bekanta med Flammans Latinamerikareporter!

TEGUCIGALPA / 090717 / Che Guevara sa en gång; ”Revolutionärer räds aldrig sanningen”. Och jag anser att det är en viktig livsprincip, oavsett om man är revolutionär eller inte. Jag har under de 25 år som jag har arbetat som reporter för Flamman försökt att hålla på den principen, även om bakslag för den revolutionära rörelsen i och utanför Sverige inte alltid är lätta att bära. Jag har heller aldrig förnekat att min sociala och politiska hemvist är hos arbetarklassen och att jag delar dess marxistiska världsåskådning.

Därför är min journalistiska gärning inte heller neutral. Påstå något annat, vilket är mer än vanligt bland svenska journalister, vore hyckleri. Men jag har däremot alltid försökt dra fram ett politiskt, socialt eller ekonomiskt sammanhang för att läsaren ske ges en fullödig bild av vad jag som reporter försöker presentera av ett speciellt skeende. Att göra det i Sverige kan, som i fallet med Jan Guillou och Peter Bratt, få konsekvenser och till och med fängelse. I andra länder kan det betyda förföljelse och till och med döden.

UNDER DE 30 ÅR jag har bevakat Colombia, sex av dem på heltid, har jag sett flera av mina colombianska kollegor mördas, en del har gått i landsflykt och räddat livhanken. Andra har köpts upp av politiker, företag eller den militära underrättelsetjänsten. Kamraterna på kommunistpartiets veckotidning sa vid mina första besök i landet i början av 1980-talet att de värsta och mest falska spionerna var våra kollegor; ”Minst femtio procent av Colombias journalister står på den militära underrättelsetjänstens eller DAS’, den hemliga politiska polisens, avlöningslistor”, var deras varning.

Det var därför en tidsfråga innan jag förr eller senare skulle stöta på patrull i Colombia. En sak är att skriva på svenska och till och med göra reportage på gerillaområden. Men när text-, ljud- och videoupptagningar sprids på spanska via Internet hamnar man i ett säkerhetspolitiskt gungfly som på sikt riskerar att dränka en eller få en till insikt att ”hit men inte längre”.

OCH SÅ BLEV DET för mig den 2 december 2005. Då hade jag torterats av nattliga samtal under hela 2005 med orden: ”Din jävla kommunist, om du inte lämnar landet mördar vi dig”! Ett liknande mordhot hade jag fått 1990 efter att jag hade intervjuat en ledande nazist och i samband med att VAM, Vitt Ariskt Motstånd, opererade och hotade vanliga medborgare men särskilt sådana som vägrade att acceptera den växande fascistiska faran i Sverige.

Hoten intensifierades under 2005. Jag gjorde därför reportageresor under långa tider ner till Argentina, Chile, Uruguay, Paraguay och Bolivia. När jag kom tillbaka till flygplatsen i Bogota och DAS-agenten knappade in mitt namn och colombianska ID-nummer tog det inte mer än ett par timmar innan det första samtalet och hotet ringdes in efter att jag hade anlänt till min bostad i Bogota.

I JULI 2005 KOM jag hem till Sverige och ersatte kamrater på redaktionen under semestermånaden. Och det var den 25 juli 2005 som jag plåtade Ernesto Yamhure, den colombianska ambassadens 1:e sekreterare som avslöjades som spion mot den colombianska kolonin i Sverige, ett spioneri speciellt riktat mot Föreningen Jaime Pardo Leal, radiostationen Café Stereo och nyhetsbyrån Anncol. Spioneriet illustrerades i Flamman och på Aftonbladets kultursidor den 27 juli.

Dessa två datum poppade upp för ett par dagar sedan när ett ”läckande” dokument från DAS avslöjades av veckomagasinet Semana [1]. På sidan 10 (av 13) står det i ett mötesprotokoll upprättat av DAS från den 25 juli 2005:


”HEMLIGT MÖTESPROTOKOLL:

Den 25 juli 2005 i Bogota D.C, hölls ett möte på den operative vicechefens kontor med följande personer närvarande: Dr. Carlos Alberto Arzayús-vicechef för underrättelseoperationer, Dr. Jaime Fernando Ovalle Olaz-Samordnare för Underrättelsetjänstens Tredje Specialenhet och säkerhetsagenterna Blanca Cecilia Rubio Rodriguez, (…) med målsättningen att organisera och anförtro följande specifika uppgifter:

(….) Organisera ett föredragande om Dick Emanuelsson till onsdagen den 27 juli 2005. (Föredragande: Blanca Cecilia Rubio).


OVANSTÅENDE MÖTESPROTOKOLL bekräftade den statliga terrorismen i Colombia. Fyrahundra människor, journalister, vänsterpolitiker, fack-, bonde- och studentledare fick telefoner och internetuppkopplingar avlyssnade. Men det allvarligaste är att DAS-chefen Jorge Noguera överlämnade listor över misshagliga personer till de paramilitära dödsskvadronerna AUC som hade det smutsiga arbetet att mörda dessa. Så skedde med universitetsläraren Alfredo Correa som den 24 juni 2004, greps av DAS i staden Barranquilla, anklagad för att var FARC-ideolog. Han släpptes den 17 juli i brist på bevis men mördades tre månader senare, den 17 september. Han fanns på DAS’ lista som överlämnades till AUC som likviderade honom. Samma öde mötte minst sex personer till, de flesta fackliga ledare. Inte bara de paramilitära ledarna har vittnat inför åklagaren om detta. Den förste som beskrev de makabra morden var Rafael Garcia, säkerhetspolisens högste chef för DAS’ datacentral.

ATT SVENSKA SÄPO, DAS’ kollegor i Sverige, också alltid har haft sin uppmärksamhet riktad mot kommunister, vänstern och invandrare är allmänt bekant. Men min förvåning blev stor när jag blev informerad om att flera ledande medlemmar i Föreningen Jaime Pardo Leal hade inkallats till förhör och bland frågorna som ställdes av säpoagenterna var ”känner du Dick Emanuelsson”?

Att mina reportage i Latinamerika i allmänhet men Colombia i synnerhet skulle vara så intressanta för Säpo att de konfronterade min person med de colombianer som flytt undan den parastatliga terrorismen, det hade jag inte trott. Men Ernesto Yamhure, den colombianska ambassadens 1:e sekreterare, som fick sin diplomatiska karriär förstörd för reportaget om hans spioneri mot den colombianska exilkolonin i Sverige, berättar i en av sina veckokrönikor i dagstidningen El Espectador, om hur ambassaden på Östermalmsgatan 44 i Stockholm hade och har regelbundna politiska kontakter med svenska UD och myndigheter, och bland dem finns så klart Säpo.

I BOGOTA HAR Yamhure och hans gelikar i den statsterroristiska Uriberegimen gråtit blod för att de inte lyckats att tysta Anncol och radiostationen Café Stereo eller fått Föreningen Jaime Pardo Leal terroristförklarad. Mig har han utpekat som ”kringresande FARC-ambassadör” och drömmer i en krönika om att få mig utvisad och deporterad från Honduras till Colombia för att där ställa mig inför krigsrätt, anklagad för att vara en internationell terrorist. Det säger den man som avslöjades av Juan R. Garcia, politisk rådgivare till AUC:s f.d. högste man, Carlos Castaño, för att vara en kollega till denne. Yamhure var inte bara rådgivare till den blodbesudlade Carlos Castaño, han var dessutom personlig vän och fick vid ett tillfälle när Juan Garcia var närvarande, 16.000 pesos av Castaño. Denne man försåg UD och Säpo med uppgifter om att exilcolombianer i Sverige samt denne reporter skulle arbeta för FARC-gerillan. Absurditeterna har inga gränser.

Men utsikterna är inte helt mörka för en eventuell deportering, för efter statskuppen den 28 juni råder det i Honduras diktatur. Diktaturens politiska rådgivare är de som lät hundratals folkledare försvinna under 1980-talet under skuggan av USA-ambassadören (1981-1985), John Negroponte.

PÅ NÅGOT SÄTT är alltså cirkeln sluten. Att som reporter ha principen om sanningen som rättesnöre kan ha sina risker. Att den hemliga politiska polisen i Colombia och Sverige, och kanske även i Honduras, ser en reporters arbete som en ”nationell säkerhetsrisk”, är i DAS’ protokoll och Säpos utfrågning en bekräftelse. I Honduras mordhotades Telesurs TV-team och inför de upprepande hoten lämnade teamet Honduras i söndags.

Tjugofems års Latinamerikareportage i Flamman visar med andra ord att vi inte har misstagit oss i de stora redaktionella och politiska frågorna.

För än håller ordspråket:

”Säg mig vem dina vänner är och jag ska säga dig vem du är”.

Dick Emanuelsson
Källa: [1] Revista Semana. http://www.semana.com/documents/Doc-1909_2009711.pdf

Centralamerikas fack blockerar Honduras för att störta diktaturen

<5686 tecken>
Två dagars generalstrejk i Honduras


TEGUCIGALPA / 090716 / Honduras blockeras i dag torsdag och i morgon fredag av medlemmar i Centralamerikas fackföreningar. Arbetarsolidariteten från grannländerna ska bidra till att knäcka diktaturen i Tegucigalpa.

– Målsättningen är att strypa den aktuella regimen i Honduras handelspolitiskt, sa i onsdags Jorge Coronado, facklig samordnare för de centralamerikanska facken på en presskonferens i Costa Rica och tillade att blockaden äger rum vid gränsposteringarna mot Honduras i Guatemala, El Salvador och Nicaragua.

Generalstrejk

När detta skrivs på onsdag kväll i Honduras, förbereder landets fyra landsorganisationer, bönder, studenter, transportsektorn som framför allt består av buss och taxi, en total generalstrejk under torsdag och fredag. Den kommer utan tvekan att slå hårt och det är också första gången som transportsektorn ska delta i protesterna för att fälla kuppregimen. Den har dessutom retat upp taxisektorn, som till 95 procent stöder den avsatte president Manuel Zelaya, genom att ha sänkt taxipriset för kollektivresor från 11 till 9 lempiras.

Utegångsförbud återinförs

Huvudstaden Tegucigalpa kommer i morgon att lamslås genom att den ’Nationella Motståndsfronten mot Statskuppen’ kommer att blockera de tre infartsvägarna från norr, söder och öster vilket slår stenhårt mot landets ekonomiska livsnerver. Sent på onsdagskvällen meddelande landets kuppregim i en nationell TV- och radioutsändning att utegångsförbudet återigen införts från 24.00 till 05.00 på morgonen.

Hillary Clintons dubbelspel

På lördag genomförs i Costa Rica en massdemonstration till stöd för Honduras folk men också mot att representanter för kuppjuntan anländer till Costa Rica för att delta i ett samtal med landets president Oscar Arias som vill medla mellan Manuel Zelaya och kuppregimen. Det är samtal som allmänt betraktas ha påtvingats Zelaya av Hillary Clinton och som ingen har någon som helst tilltro till. En hel värld kräver att kuppmännen ovillkorligen ska träda tillbaka och återlämna makten till landets avsatte president men State Departement har vädjat till president Zelaya om att ha ”tålamod för att medlingen ska ge resultat”. Kritikerna menar att Arias och Clinton bara vill vinna tid och trötta ut och försvaga folkets motstånd i Honduras mot diktaturen. Diktaturens representanter i Tegucigalpa har välkomnat medlingen och talar om ”försoning och fred”.

– Demonstrationen på lördag är inte bara en protest mot kuppmännens ankomst till Costa Rica utan även mot Arias medling som jämställer den demokratiskt valda regeringen Zelaya med en regering som utsetts genom en statskupp, sa Coronado.

Costa Ricas fackföreningar har också samlat in namn med kravet på att landets åklagarämbete ska ansöka hos landets domstol om att få arrestera kuppmakaren Roberto Micheletti i händelse av att han landar i Costa Rica på lördag, anklagad för att ha olagligt ha gripit makten, mord och brott mot de mänskliga rättigheterna.

Pansarvagnar mot Feminister

I tisdags morse ockuperade det Nationella Kvinnoinstitutets byggnad av flera olika kvinnoorganisationer. Aktionen var en protest mot att Maria Marta Diaz hade utsetts till institutets chef av kuppregimen. Hon deltog och deltar i den högerextrema organisationen ”Union Civica Democrática” som under sex veckor drev en frenetisk kampanj likt högern i Ukraina, Georgien eller Vitryssland för att destabilisera regeringen Manuel Zelaya och som slutligen resulterade i statskuppen.

Ordföranden för ”Union Civica Democrática”, Armida López de Contreras’ man, Carlos López, utsågs samma dag till utrikesminister.

Denna uppdelning av ”Tårtan Honduras” mellan statskuppens olika aktörer, som uteslutande tillhör den rika sociala klassen i landet, har ytterligare isolerat regimen i Tegucigalpa. Många honduraner på gatan anser att utnämningarna är rena skymfen och ses som ett hån mot folket.

De feministiska organisationernas aktion fick stort Stad över hela Honduras men 24 timmar senare, kring lunchtid i dag onsdags, anlände María Marta Díaz, i spetsen för hundratals kommandopoliser från det fruktade ”Cobra-kommandot” som också hade sällskap av flera pansarvagnar och arméplutoner som bland annat besköt de tusentals demonstranterna med gummikulor och peppargas.

Feministerna hade vid den tidpunkten fått uppbackning av tusentals honduraner som hade anlänt från Lärarhögskolan och som tillsammans med ett 100-tal feminister gjorde motstånd mot militärmaktens utsända. Många kvinnor slogs ned brutalt men höll ut mot repressionen och svor att fortsätta kampen mot diktaturen.

Feministerna lämnade dock bygganden för att ansluta sig till onsdagens massdemonstration som avslutades vid landets kongress.

400.000 bönder väntar på signal på uppror

President Manuel Zelaya, som i skrivande stund befinner sig i grannlandet Guatemala, uppmanade i ett tal Honduras folk ”att resa sig för att röja kuppmännen ur vägen”, och hänvisade till grundlagen som i sin 3:e artikel ”ger folket rätt att resa sig mot dem som via vapen har gripit makten”.

Nästa vecka har Zelaya sagt att han kommer att återvända till Honduras för att återigen inta presidentpalatset. Enligt uppgifter till Flamman från trovärdiga källor uppges så många som 400.000 bönder befinna sig i Tegucigalpa, beredda att när som helst ansluta sig till den megamarsch eller massmobilisering som ska återinsätta den avsatte presidenten. Om så inte sker är risken uppenbar för att de hittills fredliga kampformerna förvandlas till legitima väpnade aktioner för att en gång för alla störta regimen i Tegucigalpa, en utveckling som är en mardröm för Pentagon och Vita huset. För utgången kan bara bli en, och den gynnar inte de högerextrema hökarna i USA eller Latinamerika.

Dick Emanuelsson

Massaktioner mot kuppregimen i Honduras som mördar två vänsterledare

<5079 tecken>

TEGUCIGALPA / 090713 / Honduras gick i söndags in på sin tredje vecka under statskuppsregimen Roberto Micheletti. Motståndet växer och handlar nu om att slå mot den ekonomiska konsolideringen av regimen genom att blockera och ockupera transportnätets strategiska knutpunkter över hela landet, inte bara fredliga demonstrationer i Tegucigalpa. Aktionerna ska nu slå mot den sköra ekonomin som är på väg att kollapsa enligt flera ekonomer.

Världsbanken och Interamerikanska Utvecklingsbanken BID har fryst krediter till juntan på 470 miljoner dollar. EU har gjort likadant och hotar också med att frysa andra projekt. Mot detta har Handelskammaren i Honduras, som ett sätt att hålla regimen under armarna, gått ut med ett vädjande till sina medlemsföretag att göra donationer på tio, tjugo eller trettio tusen dollar beroende på företagets storlek.

– En frysning av Världsbankens och BID:s krediter är ett slag mot ekonomin. För om vi normalt sett har svårigheter då kan ni tänka er hur det blir utan dessa krediter, sa den förre ordföranden för Honduras Ekonomikollegium, Martín Barahona.

Mördade vänsterledare

Landets kongress, under kontroll av kuppmännen, upphävde i ett dekret förra veckan alla författningsenliga personliga och kollektiva rättigheter. Det innebär att polis och militär utan åklagarens beslut kan arrestera vem som helst.

I lördags mördades Roger Iván Bados González i staden San Pedro Sula. Bados var ledare inom Bloque Popular som består av ett 30-tal arbetarorganisationer och ledamot av vänsterpartiet UD:s styrelse i staden. Han var känd och en ärrad ledare inom textilarbetarkåren i San Pedro Sula och mellan åren 1987-1989 var han generalsekreterare för landsorganisationen FUTH i Honduras

Dagen efter mördades Ramón García i staden Macuelizo i länet Santa Barbara. Också han var en ledande medlem i UD och bondeorganisationen CNTC. Den buss han färdades i stoppades på vägen av maskerade män som sköt ihjäl vänsterledaren. Likheterna mellan Colombia och Honduras blir allt mer uppenbara.

Utmattade poliser och soldater

De oavbrutna protesterna gör att såväl militär som polis har ”kasernförbud” sedan den 28 juni.

– Vi pallar inte längre med det här. Många vill att Zelaya återvänder så att vi kan få vila ut och träffa våra familjer, nu är vi mobiliserade 24 timmar om dygnet, sa en kvinnlig säkerhetsagent från DGIC, jag talade med i söndags. Hon uppgav också att det var arméns krypskyttar som från flygvapenbasens kullar sköt ihjäl den 19-årige Isy Obed Murillo som hade kommit till flygplatsen Toncontin för att tillsammans med 500.000 landsmän ta emot president Zelaya den 5 juli.

Världen mot juntan och Obamas dubbelspel

Den internationella isoleringen av kuppregimen i Tegucigalpa fortsätter. De alliansfria staternas rörelse av 130 länder har i skrivande stund samlats i Kairo, Egypten och kommer enhälligt att fördöma Michelettiregimen och kräver att Manuel Zelaya ovillkorligen återinsätts på presidentposten.

Enligt The New York Times spelar Obama med dubbla kort och hävdar i en artikel att Micheletti, när han reste till Costa Rica i torsdags förra veckan för att med president Oscar Arias från Costa Rica som medlare söka uppnå en överenskommelse med Zelaya, vägleddes politiskt av Bennett Ratcliff. Denne är en USA-expert och arbetade 1993-2001 för Bill Clinton. Ratcliff befann sig i Costa Rica under de två dagarna av sondering mellan kuppmännen och Zelaya. Hillary Clinton utpekas för att ha påtvingat Zelaya dialogen med Micheletti som han dock vägrade att träffa i Costa Rica. Nu bekräftar USA-tidningen dessa farhågor.

Telesur mordhotad och utvisad

Den kontinentala tevekanalen Telesur och VTV, den statliga venezuelanska tevekanalen, deporterades i söndags kväll från Honduras efter att ha anklagats av kuppregimen för att ha använt en stulen bil under två veckors tid. Men det framkom i måndags att bilen i verkligheten hade hyrts ut till teveteamet av regeringen Zelaya. Men i honduranskt kupptrogen TV framträdde Hernan Mejia, polisens talesman, och hävdade att bilen var stulen men ”att det inte är Telesurs fel”!

Polisen bröt sig in klockan 01.00 på natten mellan lördag och söndag på de rum som våra kollegor i Telesur förfogade på Hotell Clarion i Tegucigalpa. De uppträdde mycket hotfullt och sa; ”ge er iväg, här har ni inget att informera om”. De arresterades och fördes i natten till en polisstation där de hålls arresterade fram till 03.30 på söndagsmorgonen.

Flammans utsände talade två gånger med Adriana Sivori på söndagsmorgonen och vid lunchtid och hon berättade att TV-teamet av polisen och åklagarämbetets representanter inte tilläts att gå ut och göra sitt jobb under söndagen. På söndagskvällen deporterades TV-teamen. Telesurs reporter Madelein García uppgav vid framkomsten till Caracas:

– De mordhotade oss och sa att vi skulle tacka Hugo Chavez för vad som pågick (statskuppen i Honduras).

En hel journalistkår i Latinamerika och Karibien har fördömt hoten och förföljelserna mot Telesur och VTV och isolerar militärjuntan ytterligare.

Dick Emanuelsson