martes, 19 de mayo de 2009

Ex diplomático Uribista en Estocolmo fue asesor político a Carlos Castaño que pagó por su trabajo


POR DICK EMANUELSSON *
CENTROAMÉRICA / 090516 / El ex diplomático colombiano en Suecia y actual columnista del diario El Espectador, Ernesto Yamhure, fue en realidad todo menos un diplomático. Fue amigo y asesor político personal de Carlos Castaño, máximo jefe de los escuadrones de la muerte, AUC, durante la peor época de matanzas y crímenes de lesa humanidad cometido por la “6ª División” de las FF.MM., como bautizó Human Rights Watch a los paramilitares colombianos.

Las denuncias a este reportero contra Yamhure no la hacen organismos de derechos humanos sino Juan R. García, el amigo y también asesor político de Carlos Castaño y Fredy Rendón, alias ‘El Alemán’. Si la policía sueca de seguridad y de extranjería hubiera tenido esta información el 2005, pues todo indica que Yamhure habría sido expulsado del país nórdico por cometer espionaje a sus compatriotas.

Espiaba a la colonia colombiana en Suecia

Ernesto Yamhure era hasta 2006 oficialmente el primer secretario de la embajada colombiana en Estocolmo, Suecia, pero varias fuentes tanto en Suecia como en Colombia indicaban que era el encargado de crear la “Red de 100.000 amigos de Colombia en el Exterior”, una de las primeras decisiones que tomó Álvaro Uribe cuando asumió la presidencia en agosto del 2002. La idea de esa red era registrar toda la oposición en el exterior y la responsabilidad para esa tarea recaía sobre la embajada o respectivo consulado. En Colombia, el Ministerio de Defensa tiene la misma tarea, pero crear una red de ‘Sapos’ llamada “Red de Cooperantes e Informantes”, que, según el ministerio ya tiene más de tres millones de colombianos como “superagentes”.

Pero el diplomático Yamhure fue desenmascarado en el mes de julio 2005 cuando fue tomado ‘in fraganti’ registrando con su cámara fotográfica a los colombianos exiliados. Éstos se habían concentrado en el muelle del puerto de Estocolmo cuando llegó el buque Gloria de la marina colombiana. Los exiliados manifestaron su rechazo al Terrorismo de Estado y los crímenes y detenciones masivas cometidos por el régimen del presidente Uribe.

La acción de Yamhure fue ampliamente divulgada tanto en la prensa escrita como en la radio estatal sueca en donde le preguntaban los periodistas por qué él estaba haciendo registro de sus compatriotas que habían sido victimas por un estado terrorista, pregunta que el diplomático se enredó bastante en su respuesta.

Yamhure fue además demandado por los exiliados en Suecia a la policía de Extranjería y los organismos de seguridad (Säpo), pero el caso, como es complicado con diplomáticos, fue archivado, pero ahí quedó registrado el calvito oligarca.

Carrera diplomática quemada

Ernesto Yamhure, que viene de una familia oligarca de la costa atlántica tuvo a Fernando Araujo como cuñado ya que el ex canciller uribista estuvo casado con Mónica Yamhure, hermana de Ernesto. Durante la retención por parte de la guerrilla de las FARC del corrupto y ladrón de terrenos de los afrodescendientes en Cartagena, la hermana de Ernesto le puso los cachos a su marido, Araujo.

“Como las relaciones de la oligarquía colombiana son basadas en el interés, y para lograr ese objetivo utilizan hasta la familia. Luego de la retención por parte de la guerrilla de Fernando Araujo, esta (Mónica Yamhure) lo dejó y se fue con otro”, relata Miguel Suárez, director de la Radio Café Stereo en una de sus crónicas semanales [1].

La carrera diplomática de Yamhure se vio quemada por el escándalo del espionaje a los exiliados colombianos en Suecia. Dicen fuentes en Bogotá que Uribe tenía planeado designar a Yamhure como embajador en los Países Bajos. El dibujado camino fue truncado. Y el Sr. Yamhure ha agarrado un tipo de “odio-amor” a este humilde reportero, dándome la culpa por haber “quemado” su carrera diplomática. Por eso me sindica a cada rato en su columna en El Espectador de ser “embajador” de la guerrilla colombiana, a la cual la tilda de “terrorista”.

Yamhure con Carlos Castaño y setenta jefes paramilitares

¿Pero quién es el verdadero vocero de los verdaderos terroristas?

El 3 de febrero recibí un correo electrónico a través de una agencia de noticias en Caracas, dirigido a mí en donde el Sr. Juan R. García, asesor político a Carlos Castaño y ‘El Alemán’, opinaban sobre algunos asuntos en donde el señor Yamhure está implicado. Se trataba de una cumbre con los 70 máximos comandantes de las AUC el año 2002. Me extrañó que Ernesto Yamhure, este ‘godo’ (conservador) estuviera presente en una reunión donde la seguridad física de esos paramilitares tendría que ser de la más alta prioridad y en donde no cualquier personaje tiene permiso para entrar. Pero ahí estaba el Sr. Yamhure, según García.

Hace una semana tomé contacto al señor García y le pedí unas aclaraciones sobre el contenido de la carta del 3 de febrero y le hice las siguientes preguntas:

Dick Emanuelsson: Dice que Usted, Yamhure y Juan Rubín (argentino y también asesor político a las AUC) participaron en una cumbre del 2002 con 70 comandantes de las AUC. ¿En que calidad participaron? ¿Asesores del gobierno o de las AUC?

Juan R. García: Rubini (estuvo) en calidad de asesor de las AUC, Yamhure en calidad de asesor de Carlos Castaño, y yo en calidad de asesor de Carlos Castaño, de Fredy Rendón (El Alemán), y de mi hermano Carlos Mauricio (Rodrigo Doblecero), quien no estaba presente (fue asesinado el 28 de mayo de 2004 en la ciudad de Santa Marta, Colombia por sicarios de las AUC).

Dick Emanuelsson: Usted ha escrito que “….. y a la luz de los estudios de Ernesto Yamhure, quien se aprovechó de la confianza que como a su asesor y amigo le tuvo Carlos Castaño,. . . .” ¿Yamhure era amigo y asesor a Carlos Castaño o se refiere a Usted?

Juan R. García: Yamhure era amigo y asesor de Carlos Castaño, y como tal tuvo acceso a información sobre las AUC que luego utilizó para una tesis sobre esa organización y sus debilidades frente al gobierno para una negociación.

Dick Emanuelsson: Sigo la cita de su texto en que subraya “. . . que aunque el doctor Yamhure sea fiel escudero del fiel escudero del presidente, el ministro de agricultura, y sea asesor o empleado de la oficina del alto comisionado para la paz, no por eso es menos cierto que Carlos Castaño lo quería como amigo, lo respetaba como asesor, y hasta donde tengo conocimiento, le pagaba. . .” ¿Fue Yamhure que Carlos Castaño quería como amigo, como asesor, y hasta (…) le pagaba.” a Yamhure?

Juan R. García: Efectivamente. Mi hermano Carlos Mauricio decía que Carlos Castaño cuando veía un cura o un godo se “meaba a goticas”, y eso le ocurría con Yamhure como godo. No se cómo llegó Yamhure hasta Castaño, pero sabiendo los amigos en común que tenían, no es extraño, pero yo lo conocí en la casa de Carlos Castaño, donde nos vimos varias veces en calidad de asesores y amigos de Carlos (ambos), compartíamos con él días enteros hablando de temas políticos, y en alguna ocasión, en presencia mía, Carlos le entregó una suma de dinero en efectivo, no se bien si eran 3 o 5 millones de pesos (aproximadamente 2.300 dólares, nota del redactor), ni se si era por honorarios o por otro concepto, por lo que afirmé lo del pago en esos términos un poco imprecisos.

Paramilitarismo “política de estado”: Salvatore Mancuso

Las declaraciones de Juan R. García son interesantes y confirma hasta donde han llegado los tentáculos de los paramilitares colombianos en el aparato estatal.

Pero ¿Quién aprovecha a quien?

Recuerda que Salvatore Mancuso en las audiencias publicas con los fiscales colombianos o en diálogo con los familiares de las victimas de las AUC afirmaba y afirma que las AUC eran un producto de los sectores poderosos de la sociedad colombiana y lo que hacia este organismo paramilitar era “política de estado” [2].

No se sabe cuanto tiempo el ex diplomático de Uribe ejercía el papel de asesor político al máximo jefe de los paramilitares, pero sostiene García que los dos se reunieron con Castaño y los 70 jefes paramilitares el año 2002. También es importante poner esa época en su contexto en lo que respecta a las violaciones de los derechos humanos de los paramilitares.

Yamhure asesoraba Castaño que cremaba sus victimas en hornos

El 29 de abril Salvatore Mancuso sacudió la opinión pública internacional en una declaración judicial transmitida desde Washington. Decía, que como un favor a dirigentes políticos y jefes militares incineraron (las AUC) en hornos centenares de cadáveres de sus victimas. El máximo jefe paramilitar señaló que la orden de “desaparecer personas era un favor que (el desaparecido jefe paramilitar) Carlos Castaño les estaba haciendo a las autoridades”.

Detalló que la decisión fue tomada tras una reunión con militares, políticos y altas personalidades, en la que se acordó hacer un favor a las autoridades y disminuir las estadísticas de víctimas de la violencia paramilitar debido a la cantidad de muertos y masacres que estaba saliendo a la luz del año 2001 al 2003, reportadas todas por las agencias de noticias internacionales.

¿Pero qué tiene que ver Ernesto Yamhure en este asunto?

Recordamos las declaraciones de Juan R. García que relataba que él, Rubini y Yamhure se encontraba el 2002 en los campamentos paramilitares y que Yamhure y García intercambiaba y asesoraba a Castaño con quien tuvo conversaciones días enteros para darle orientación al temible jefe de los paracos.

¿Quién era la persona que era un buen amigo de Yamhure y que éste asesoraba?

Pues Castaño era la persona que dio orden de construir hornos para quemar centenares de víctimas al mejor estilo nazi alemán. Así desaparecieron las victimas por sus crímenes horrorosos y así pulieron la fachada del estado y de una organización criminal en un proceso ya preparado por los asesores de Castaño cuando asumiera la presidencia Álvaro Uribe.

“Grupo de los 6”, los verdaderos Patronos de las AUC

Prácticamente todos los extraditados jefes paramilitares declaran ahora que los verdaderos patronos de los paramilitares eran o son los grupos de poder en Colombia. El mismo Carlos Castaño menciona en su libro “Mi Confesión”, con prologo de la franquista Salud Hernández Mora, periodista de un periódico vespertino español, que los verdaderos “Arañas” del terrorismo para-estatal era el “Grupo de los 6”, un grupo entendido como los más poderosos oligarcas, generales y políticos en Colombia. Son los responsables por el genocidio político-sindical de la Unión Patriótica, los tres mil sindicalistas exterminados, los desaparecidos y toda una gama de redes sociales y políticas en los barrios y en los campos colombianos que han sido eliminados, dejando solo un cascarón de estructura.

Los casi 30 años que he cubierto Colombia como periodista ha dejado impactos imborrables. Las muertes de Reynaldo Maiguel (1994) y José Güette (2001), dos presidentes seccionales del sindicato Sintrainagro de los obreros bananeros en Ciénaga, centro de la producción de la empresa transnacional gringa Dole, que en esta zona son acusados incluso ahora por los jefes paramilitares como ‘Carlos Tijera’ de ser los promotores y verdaderos “Patronos” de los paramilitares. Según Tijeras, Dole financiaba a 40 por ciento la estructura militar de las AUC en los departamentos de Magdalena y Guajira, región de donde viene Ernesto Yamhure y el ex jefe del DAS (la policía política secreta bajo el mando directo del presidente Uribe), Jorge Noguera.

O Oviedo Olivo, secretario general del sindicato de los obreros bananeros Sintrainagro y el presidente seccional de Apartadó, Francisco Giraldo, o para no hablar de los mil lideres, militantes del Partido Comunista Colombiano o la Unión Patriótica, el joven dirigente comunista y secretario general del concejo de Apartadó, Albeiro Bustamante, que el ejercito acusó por ser responsable a una matanza en la ciudad en enero del 1993. Estuvo encarcelado un año y cuando fue liberado porque era inocente, lo mataron tres semanas después. Fueron luchadores populares que dejaron en mi una memoria imborrable por su valentia, coraje y principios clasistas a favor a la clase trabajadora y el socialismo. Pero sujetos como Yamhure jamás entenderán eso, nacidos con pañales caritos.

Yamhure, Noguera y la Red de Sapos en el exterior

Noguera será juzgado en Colombia, acusado por la fiscalía de ser el responsable de entregas de listas a los paramilitares sobre personas que posteriormente fueron asesinados. Es el mismo ex jefe de DAS que en enero del 2005 se hizo presente en San José de Costa Rica para convencer al médico colombiano Hernando Vanegas, exiliado desde 1997 en el país centroamericano y con dos hermanos asesinados en Colombia, de entregarse y colaborar con el DAS para facilitar una pista de los integrantes de la Comisión Internacional de las FARC-EP y capturarlos. A parte que no sabía donde se encontraban los guerrilleros, Vanegas sabía perfectamente bien que al otro lado de la mesa tenía un terrorista institucionalizado, un enviado especial de Uribe que quería armar una trampa y secuestrarlo como hicieron con Rodrigo Granda en Caracas. Con la ayuda de movimientos populares en Costa Rica, y el ACNUR, la familia del Sr. Hernando Vanegas logró escapar de la red que había montado DAS en Costa Rica con ayuda de los organismos de seguridad y algunos políticos corruptos de ese país y radicarse en Suecia donde tienen residencia permanente, protegido por el estado sueco.

La red de Pinochet cayó, lo mismo pasará con la de Uribe

La tarea de Yamhure y su “Red de Amigos” en el país nórdico tenia y tiene como tarea hacer inteligencia al estilo de la embajada Pinochetista en Estocolmo durante la dictadura militar (1973-1990), porque la colonia chilena era un frente de resistencia antifascista y antidictatorial que a final aportó su granito de arena para que fuera derrotada la dictadura chilena.

Las declaraciones de García, Mancuso, y otros personas ligados a las AUC, son importantes por que se confirma otra vez, que era y es el Estado colombiano quien dirige personajes e instituciones como Yamhure, Castaño, AUC y DAS, respectivamente en la guerra contra el pueblo colombiano.

Lo triste para un periodista es constatar que un medio con prestigio como El Espectador presta espacio a un señor que era amigo personal y que asesoraba a un jefe de una organización que cremaba sus victimas en hornos como hacia los nazis alemanes y que además es un ‘loro’ Uribista que ‘hace dedo’ a todos y todas que cuestionan el presidente. En esta actitud hay ´complicidad´? Porque la gerencia de El Espectador, la revista Semana y El Tiempo, el diario del vicepresidente y ministro de Defensa, nunca cumplen el papel ético y el derecho universal de réplica o rectificación a las personas que son acusados en forma descarada por personajes como Yamhure. Quizas porque son de la misma clase social. Y entre ellos se pelean pero cuando se trata de proteger su clase, pues cierran filas en forma hermética.

[1] Fernando Araujo y el corral de los bandidos, Por: Miguel Suárez *
[2] El Tiempo, 15 de mayo, 2007: 'El paramilitarismo es una política de Estado'
* Reportero sueco en América Latina desde 1980
--------------------------------------------------------------------

Reflexiones personales y subjetivas sobre la obsesión de Yamhure

Yamhure tiene una obsesión a este humilde periodista y reportero. Quizás por que lo tomé en flagrancia con mi camera cuando estuve en Suecia 2005, reemplazando compañeros en la redacción del diario Flamman (fundando 1906) que disfrutaba sus vacaciones. Parece que se quemó en su carrera diplomática y la da culpa a mí.

Desde que yo tenía que salir en diciembre del 2005 de Colombia como consecuencia de las amenazas por mi labor periodística, el ex diplomático ha escrito por lo menos cuatro crónicas en el diario El Espectador, dándome el titulo “embajador de las Farc”, sin pensar en ninguna de las consecuencias para mi seguridad, o quizás justo por eso.

El 29 de abril recientemente, varió el lenguaje titulándome “Embajador itinerante del terrorismo de las Farc”, sacando por completo unas declaraciones que había hecho yo en la emisora Café Stereo acerca el uso de las minas antipersonales en Colombia.

En ese dialogo informé de mis propias experiencias en el Sur de Bolívar (departamento en el norte de Colombia) en donde llegué a unas fortificaciones que la guerrilla había conquistado de los paramilitares y en donde fueron decomisadas minas antipersonales de producción gringa, llamadas “Kleymore” y distribuido por el ejército a los paracos. Expliqué también que a raíz del escalamiento de la guerra por parte de Uribe y su padrino militar de Estados Unidos, las minas antipersonales como defensa propia de la guerrilla ya es un arma muy usado, que incluso ha dado golpes y resultados a las tropas regulares.

Pero Yamhure saca el tema, como hacen personajes que temen la verdad, de su contexto y sostenía que yo defendía el uso de las minas que matan militares y población civil:

“Lo paradójico es que ese individuo (Dick E.) continúe como un pez, moviéndose entre Centroamérica y Europa con total impunidad. ¡Cuánto nos falta en materia de cooperación internacional para la judicialización de los adláteres de los violentos!”

Es decir; el ex diplomático uribista quiere cooperación internacional para capturarme y juzgarme por terrorismo internacional.

Pues habría preguntar a la fiscalía, el DAS, la inteligencia militar, la cancillería, la embajada colombiana en Estocolmo y al mismísimo presidente Uribe ¿cuál es el delito que ha cometido este reportero? ¿Lo que yo sepa es que ni siquiera figuro en el famoso laptop del comandante Raúl Reyes a pesar que lo entrevisté una cantidad de veces en la selva colombiana y en Estocolmo cuando venia invitado por la canciller Anna Lindh (q.e.p.d.) y el gobierno sueco más los industriales suecos? A pesar que el mismo Reyes estuvo en mí casa en donde conversamos mucho acerca el futuro de Colombia, NADA ha sido dirigido hacia mí porque mis principios por el periodismo no son hacer cosas por debajo de la mesa o a las espaldas de alguien sino de frente.

Pero sin duda, Ernesto Yamhure ahora tiene mucho que explicar porqué se encontraba y frecuentaba en la base paramilitar de Carlos Castaño, no solamente una vez, sino cantidades de veces.

Dick Emanuelsson
Lea más en: “Periodista sueco en la mira del gobierno colombiano”, por Ernesto Carmona. Es periodista y escritor chileno, consejero nacional del Colegio de Periodistas de Chile y Secretario Ejecutivo de la Comisión Investigadora de Atentados a Periodistas (CIAP) de la Federación Latinoamericana de Periodistas (FELAP).
http://www.seinforma.ca/dickesp.html

viernes, 15 de mayo de 2009

”Jag är en av dem som tillhör MIRAKLETS MILJONARMÉ”

Läkaren Olayda, sjuksystern Theresa, den svenske reportern och Zoila Martinez, chefsläkaren i december 2008 då Emanuelsson opererades tillsammans med ett 30-tal honduraner denna dag i Ojo de Agua, Honduras. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.


<18850 tecken="">

<18850 tecken="">
Flammans Latinamerikareporter Dick Emanuelsson opererades av kubanska läkare för starr i november och december. I nedanstående Essä berättar han om seklets mest hoppingivande sjukvårdsprojekt.


TEGUCIGALPA / 090305 / Från den lilla minibussen fönster kan jag nu se de autentiska färgerna, de exakta konturerna och detaljerna på de böljande fälten med vattenmeloner, majs och sockerrör. Jag njuter av åsynen. Så här måste en utsläppt fånge känna sig efter en längre tids i fängelse, tänker jag. Vi närmar oss ett av fyra sjukhus där de kubanska ögonläkarna har opererat 30.000 fattiga honduraner och en fattig svensk latinamerikareporter de senaste två åren.
Det hela hade börjat tre månader tidigare. Vi, min fru&fotograf och jag hade precis videofilmat den sista intervjun med den kubanska chefsläkaren Zoila Martinez för att sy ihop temat om ”Misión Milagro”, Uppdrag Mirakel. Efter den undrade jag om hon kunde göra en enkel synundersökning och skriva ut ett recept så jag kunde köpa ut det femte paret glasögon under loppet av 18 månader på ”Optica Popular”.

– Aj, aj, aj! Dåliga nyheter. Du har starr på bägge ögon och dessutom är ditt vänsteröga rejält slitet i ”La retina”, näthinnan, sa hon och tillade:

– Klockan 08.00 i morgon bitti, fastande mage inga vätskor eller annat! Du vet hur hela processen går till så jag behöver inte informera dig, Chico! sa hon korthugget, så typiskt för en kuban.

Jag protesterade och sa att jag hade massor av jobb och måste höra med Stockholm först. En massa tankar strömmade genom hjärnan men sa att jag behövde tio dagar för att göra mig av med de viktigaste uppgifterna. Det slog mig också att jag skulle bli kritiserad för att jag utnyttjade en plats som en fattig honduran annars skulle inta, men det slog Zoila bort med orden att ”här opererar vi tills sista patient”. Dessutom skulle jag tvingas bosätta mig igen och folkbokföra mig i Sverige trots att jag betalar skatt, sociala- och arbetsgivaravgifter och till och med moms till svenska staten. Jag beslutade mig för den platta kubanska organisationsmodellen utan svenska försäkringsbyråkrater.

Fyrtiofem dagar per öga, eller tre månader var den tid jag skulle behöva för att bli återställd, sa Zoila. De första tjugo dagarna efter operationen är de mest kritiska. Patienten får i praktiken knappt böja sig eller lyfta en stol. Tre månader på rygg men absolut ingen sex! Lyssna men inte själv sammanfatta nyheter, än mindre göra reportageresor.

Jag gnisslade tänder för tio dagar senare skulle nicaraguanerna välja borgmästare och kommunfullmäktige. Högern, USA och EU hade redan bestämt sig för att det skulle bli valfusk eftersom sandinisterna var segertippade. Hade högern haft samma perspektiv hade samma medeltidstänkare talat om ”demokratins korståg”. Den 23:e samma november skulle venezuelanerna genomföra samma val. Vilket Gudastraff för en reporter. Men å andra sidan var jag nöjd med beskedet för i den miserabla situation som min syn utgjorde innebar att jag var en allmän fara när jag körde bil på kvällen och gissade var jag hade vägkanten.

Det här var i slutet av oktober förra året. Den 26 maj hade kubanerna gett mig en ”fórmula”, en syndiagnos med mina värden som konstaterade en accelererande myopi, närsynthet. När jag stack från Colombia i december 2005 hade jag +2,0 men i maj 2008 hade de ökat till 3,25 respektive 3,75. I oktober hade myopin försämrats till 5,75 och 7,75. Starren hade accelererat min myopi dramatiskt.



DET VAR I NOVEMBER 1999 då Fidel Castro i sällskap med de Iberoamerikanska statscheferna invigde den Latinamerikanska Medicinska Högskolan (ELAM) i Havanna. Då hade Zoila redan opererat ögon i fyra år. Tre tusen femhundra elever från de fattigaste förhållandena runt om i Latinamerika och Karibien hade installerats redan i februari samma år och jublade när Fidel, mitt under den ekonomiska Specialperioden, den period som pågick i över tio år och bokstavligen gjorde kubanerna smalare, förkunnade, mot alla ekonomiska kalkyler, att ELAM skulle utexaminera över 100.000 läkare under en överskådlig tid. Statscheferna och Kung Juan Carlos från Spanien applåderade artigt men den unge nyvalde presidenten från Venezuela, Hugo Chavez Frias, inte bara applåderade, han hade andra planer som han ville smida med den kubanske revolutionsledaren. Medan de andra statscheferna reste hem till sina respektive länder stannade Chavez kvar i en vecka och jag såg och hörde honom när han talade på Havannas universitet inför jublande studenter och bekräftade alliansen Kuba-Venezuela.

I december 2004 invigdes kanske ett av de vackraste och mest humana sjukvårdsprogram som världen skådat; Misión Milagro, Uppdrag Mirakel. Först ut var Venezuela år 2005. För drygt två år sedan anlände de första ögonläkarna till Honduras och andra länder. Här var det relativt enkelt för kubanerna att etablera sig för här fanns redan en kubansk hälsovårdsbrigad med över 300 läkare och sjuksköterskor på plats som har arbetat sedan november 1998. Motivet för deras ankomst till ett land som inte ens hade diplomatiska förbindelser med Kuba och som hade lånat ut sig till både amerikanska invasioner av Guatemala (1954) och Kuba (1961) och som alla år hade röstat pliktskyldigt i OAS enligt de order som USA-ambassadören i Tegucigalpa hade gett president och utrikesminister, var den mänskliga katastrof som orkanen ’Mitch’ innebar 1997. Sedan dess har diplomatiska relationer upprättats, Honduras har gått med i både Petrocaribe och ALBA, det Bolivarianska Initiativet för Amerika. Den liberale presidenten Manuel Zelaya anklagas av den latinamerikanska högern och framför allt av den kubansk-amerikanska maffian i Miami för att vara ”en vasall för Chavez’ militärexpansionistiska intressen i Centralamerika”. Hundratals unga fattiga honduraner har återvänt från ELAM som läkare och arbetar nu under samma förhållanden som de kubanska läkarna i de mest otillgängliga trakter, i djungeln, i bergen eller i städernas fattigområden i Honduras.



ATT FÅ SYNEN KRAFTIGT nedsatt eller till och med att bli nästan blind utan att kunna göra något åt sin situation, det är en realitet för 600.000 latinamerikaner per år. En sak är att spegla det i reportage, en annan sak är att verkligen kunna sätta sig in i en sådan tragisk situation. Mirian, min fru och arbetskamrat och jag hade alltså avslutat den sista intervjun och planerade att redigera videon och börja skriva ihop vårt material. Jag skulle skriva klart ett samlande reportage på Uppdrag Mirakel till Vänster-Press som jag skulle leverera till chefredaktör Börje Graf de första dagarna i november. Och det var när jag satt framför dataskärmen som jag kände en lättnad. Nu begrep jag varför dataskärmen för varje vecka blev allt svårare att läsa. Det hjälpte inte mycket att förstora upp texten, det fanns något i vägen i ögat som gjorde att jag gick med brännande ögon och en ständig migrän. Dagar när kvicksilvret går upp till 35-40 grader i Tegucigalpa innebar en dubbel huvudvärk.



Kl. 08.00 TORSDAG DEN 8 november: Nu satt jag tillsammans med 28 patienter, 18 som hade starr och tio med pterygium. På enkel svenska kallas det Vinghinna, ett triangulärt veck av bindehinnan, som växer på hornhinnan. De 17 kubanerna anlände, 16 kvinnor och en man (!), anlände fem över åtta, typiskt latino, tänker jag. Men så hör jag något som jag aldrig varit med om under de 32 år jag har bevakat Latinamerika, personalen sjunger Kubas nationalsång innan de startar arbetet; ”A morir por la patria es vivir”, att dö för fosterlandet är att leva. Vi 28 tittar på varandra men ingen säger ett ord. För honduranen är en blyg enkel människa, otroligt tacksam över att dessa professionella yrkesarbetare som i Honduras, Centralamerika eller för att inte tala om i självaste USA, skulle tjäna storkovan om de ”hoppade av” och i stället startade en egen klinik, eller varför inte, tog anställning på ”Santa Lucia”, den främsta privatkliniken som ägs och leds av colombianer i Tegucigalpa. En månad senare träffar jag av en ren slump en anställd på kliniken som vittnar om slavliknande arbetsförhållanden för alla utom läkarna och löner som inte överstiger minimilönen, 150 dollar i månaden. En starroperation för ett (1) öga kostar 60.000 lempiras, cirka 27.000 svenska kronor. Det är nästan dubbelt så mycket som genomsnittshonduranen tjänar under ett år. Därför är tacksamheten mot dessa kubaner som sjunger nationalsången innan de börjar ta tag i patienterna svår att beskriva. Och med tanke på att dessa kubaner tjänar 200 dollar per månad för vilken de ska betala mat, ljus och övriga omkostnader är deras insats i Latinamerika ett bevis på en stark revolutionär medvetenhet där inte de gröna sedlarna besegrar insikten om deras humanitära insatser.



DEN FÖRKROSSANDE majoriteten av patienterna är extremt fattiga, de flesta är bönder som står under den heta centralamerikanska solen. Vindarna för med sig damm som i kombination med det starka skenet från solen orsakar pterygium som växer och till slut gör det omöjligt för personen att kunna se. Solen eller ljuset i natten från bilar är andra orsaker till varför starren utvecklas, särskilt för taxi- eller lastbilschaufförer. Naturligtvis är åldern en avgörande orsak i många fall, men jag känner mig vid 57 års ålder inte särskilt gammal, försvarar jag mig. Och när den praktiserande ögonläkaren Iliana, 27, börjar flirta med mig växer självkänslan, trots att Mirian svarar med svarta ögon. Min gamla kompis från Järfälla kommun, Gunnel Silva, bosatt i Uruguay de senaste 18 åren, och som också har starropererats säger att ”våra blåa nordiska ögon är inte skapta för dessa soliga latituder med hål i ozonskiktet, Dick”! Till det kanske man ska säga att i 25 år har jag suttit och blängt på en ”strålande dataskärm” på Flamman. Med fasa minns jag tillbaka på Philipsskärmarna med grön botten som gjorde att man kände som om man hade sand i ögonen på kvällen.

Det första som äger rum när en patient kommer är att han skrivs in, en journal upprättas och blodprover, blodtryck och hjärtverksamhet kontrolleras. Därefter passerar patienten på fyra ”stationer” där ögat ska skannas, undersökas av ultraljud och slutligen undersökas på vilken synnivå ögat befinner sig. Därefter släpper den svarta sjuksköterskan Fortuna (tur!) Cepeda en stark droppe som får pupillen i mitt vänsteröga, som skulle opererats först eftersom det var i uselt skick, att växa. Vi ska in på en sista kontroll i mikroskopet som görs av Zoila. Efter det förs vi in i det steriliserade iskalla väntrummet där vi får steriliserade operationskläder och skor.



JAG ÄR NUMMER 2, först är Guadalupe, en honduran som bott och levt de senaste femtio åren i Mexiko. Han har pengar och skulle kunna betala för sig på de bästa privatklinikerna i landet eller i grannlandet USA. Men bara kubanerna kan klara att operera bort 93-åringens starr, säger han och får kyssar av den undersköna svarta Odalys Acosta. Alejandro, 65, är en annan honduran som påstår att han är ”krigsveteran” och jag motfrågar ”i vilket krig då”? ”Fotbollskriget 1969 när El Salvador invaderade Honduras”, svarar han. ”Men det pågick ju bara i tre dagar, hur kan man bli veteran på ett krig under tre dagar”? Men den gamle knekten ser bara grinigt på mig.

Från ”El Paraiso”, paradiset, vid den nicaraguanska norra gränsen, har tio bönder kommit. De är starka men livrädda för dessa bestämda kubanskor. Deras chaffis kommenterar högljutt under brättet av sin Stetson att han smälter vid åsynen när han tittar på kubanskornas bakdelar att han ” gärna skulle vilja vara patient och överlämna sig i deras våld”. Tuff när han inte själv ska läggas på britsen, tänker jag.

Hur kommer honduranen i kontakt med det lilla sjukhuset mellan Tegucigalpa och Nicaragua? hade jag frågat när vi gjorde den första intervjun i början av 2008. Yodermis Díaz, samordnare för Misión Milagro och de fyra sjukhus som kubanerna arbetar på i landet:

– ”Fallet” inleds inte här på sjukhuset utan mycket nära den kommande patientens bostad. Kamraterna från Hälsovårdsbrigaden bearbetar område efter område i landet och det är där som patienten kommer i kontakt med oss och framför sitt önskemål om behandling. Därefter skickas han eller hon till oss. Men patienten kan även komma hit personligen. En tredje väg, vilket är allt vanligare, är att patienten har remitterats av honduranska läkare eller sjuksköteskor som är verksamma på Hälsovårdscentret i bostadsområdet (dit de fattiga söker vård).



ODALYS ÖPPNAR dörren och säger att det är dags. Samtidigt rullar Guadalupe ut i sin rullstol samtidigt som 93-åringen utdelar flygande kyssar till Zoila, Odalys, Lilian och Iliana. Luftkonditioneringen hörs lätt och det är högst 15 grader i den stora operationssalen som har det senaste i teknologisk utrustning. Zoila har dagen innan kommit tillbaka från La Esperanza, dominerat av 100.000 extremt fattiga bönder från Lenkasindianernas folk. Hon har opererat i kubanernas motsvarighet till FOX’ teveserie MASH, bara att kubanernas mobila sjukhus är verklighet. Kubanerna söker upp dessa människor som inte ens har råd att ta bussen in till det närmaste sjukhuset. Hälsovårdsbrigaden har förberett sitt arbete genom att först göra en slags folkbokföringsutredning där tillståndet ekonomiskt och socialt undersöks, hur många personer som finns i familjen, deras ekonomiska och sociala situation. När kubanerna har dessa uppgifter vet de också vilka hälsovårdsbehov det finns i området. ”Burr, säger Zoila vid minnet, temperaturen i dessa områden går ner till 4-5 grader på natten, en mardröm för en kuban.

– Är det bekvämt för huvudet, frågar Zoila och jag hinner knappt svara förrän hon gör rent ögonlocket och runtom ögat, spänner fast spännet som ska hålla ögat öppet under operationen, släpper ner ett par bedövningsdroppar och sätter igång och skär upp näthinnans övre del.

– Det kommer vara lite obekvämt några sekunder men det går snabbt över, säger hon och försvarar smärtan med att ”verklig smärta känner vi kvinnor när vi föder”! Mirian filmar operationen som är komplicerad på grund av det usla tillstånd som ögat befinner sig i.

Tio dagar tidigare filmade vi två starroperationer och det känns skönt när Zoila sköljer ögat med vad som känns som kallt vatten, spolar bort blod och med ett verktyg tvingar ut starren mellan näthinnan och pupillen. En grågrön geléklump ser jag sedan på videon är den massa som har omöjliggjort för mig att kunna leva och arbeta normalt det senaste året.

Nu ska den kinesiska interokulära linsen placeras på plats. Men det är enklare sagt än gjort. Det känns också när Zoila försöker centrera den exakt och tvingas ta ut den och klippa upp näthinnan ytterligare. Efter flera minuters arbete kommer den på plats och jag känner mig rejält utpumpad och yr när jag 15 minuter senare reser mig från bristen och leds ut av Odalys. Mirian ser lite blek ut. En månad senare, två dagar innan julafton, opererar Zoila mitt högeröga och det går som på en dans, fem minuter och starren, som var mycket mer avancerad än i vänsterögat, är ett minne blott. Vi tar minibussen till det lilla samhället Villa San Francisco, där vi övernattar på det lilla hotellet. Dagen efter är det återbesök och Teresita, en 55-årig kubanska som arbetade på ett sjukhus i Libyen samtidigt som Clinton bombade Khadaffis hem och som har sin make i Angola där han hjälper regeringen, tar försiktigt bort gasbindan för mitt högeröga. Hon spolar vatten för att öppna ögonlocket och först ser jag bara en vit hinna utan några som helst konturer. Men en timma senare ser jag med en syn som en falk.



DET ÄR SOM ATT komma tillbaka till livet, tänker jag. ALLT blir bättre, huvudvärken, migränen, det lättretliga humöret har försvunnit. Nu förstår jag Eddie, killen som vi intervjuade och som Zoila hade opererat i maj 2007, föddes med starr och levde med det i 25 år. Den djupt troende katoliken vägrade låta sig opereras av USA:s militärsjukhus som ibland gör ett besök på viktiga geostrategiska områden i Centralamerika eller på Santa Lucias klinik, trots att hans familj har både egendomar och ett stort lastbilsföretag. Nej, precis som Guadalupe, 93, var det bara kubanerna han hade förtroende för och som han lät sig opereras av.

– Jag föddes en gång till, sa han med tårfyllda ögon av tacksamhet och glädje när vi satt hemma hos honom och filmade hans vittnesmål om hur Miraklet som kubanerna drar fram med gav honom liv igen, men denna gång med kvalité. För första gången i sitt liv kunde han se hur hans föräldrar verkligen såg ut. Innan kunde han bara urskilja dem när de pratade.

– ”Jag tackar Gud och Fidel för att jag nu verkligen lever för kubanernas änglahänder gav mig liv”! sammanfattade Eddie som nu vill studera till ögonläkare på ELAM för att gottgöra det ovärderliga vad den kubanska revolutionen gav honom.

Och jag känner på något sätt samma känsla, att livet återigen ler mot mig. Att jag med full kraft återigen kan arbeta, även om Zoila, Teresita och Iliana med sina uppfordrande ansiktsuttryck har sagt att jag i början måste göra paus varannan timma, använda solglasögon utomhus när solen blir för stark, och inte arbeta till sent på kvällen och slita på ögonen.



ATT NÄMNA DEN kubanska revolutionens betydelse i Sverige får den liberala unghögern eller reaktionära sossar att se rött, kalla en för ”diktaturanhängare” med flera tillmälen. Jag skiter uppriktigt sagt i dessa förolämpningar för jag är ett autentiskt fysiskt exempel på revolutionens humana karaktär. Och jag är inte ensam, för i den seende armé som kubanerna har skapat i Latinamerika är vi snart två miljoner personer. Under en tioårsperiod ska över sex miljoner ha blivit opererade av Zoila och hennes kamrater. I Latinamerika sväljer inte ens den latinamerikanska högern de primitiva anklagelserna från dessa liberaler som har stannat kvar i kalla krigets epok som de använder som förevändning för att avleda uppmärksamheten från de verkliga politiska problemen och hur det ekonomiska system som de förfäktar har lidit totalt skeppsbrott, och det i det land som dessa liberaler ser som sitt eget Mecka.

Bush påstod under sina två mandatperioder att Misión Milagro och andra sjukvårdsinsatser ”destabiliserade regionen”. Eller att alfabetiseringsprogrammet ”Yo Si Puedo”, visst kan jag, ”indoktrinerar latinamerikanerna i Che Guevaras revolutionära lära”. Bushs plan för ”Övergång till demokrati” på Kuba hade och har ett hemligt kapitel som alla vet är den militära komponenten.

– Sju av tio kubaner, inklusive jag, föddes under blockaden och vi har lärt oss att leva med den och besegra den. Bush anklagar oss för att ”destabilisera Latinamerika” genom att operera och lära ut. Till Señor Bush skulle jag vilja säga att USA:s utrikespolitik sedan 1902 just har varit att destabilisera Kuba. Vad har USA gjort med alla länder i Karibien om inte destabilisera och lägga till ytterligare en stjärna i sin flagga? Vad har USA gjort med sin egen ursprungsbefolkning om inte marginaliserat och attackerat dem? Om de (Bush&Cia) har tagit sig dessa ”rättigheter” så har vi tagit oss rätten att utrota sjukdomarna som har gjort människorna blinda. Om detta innebär att ”destabilisera” regionen och nationerna så tar vi oss rätten att fortsätta för hela livet att destabilisera i världen. Förutom att blockaden har varit grym och kriminell så har det samtidigt varit en skola för oss. För den har lärt oss att hitta lösningar för att överleva, sa Yodermis och packade sina resväskor efter två år i Honduras och för att fortsätta sitt humanitära uppdrag i andra länder.

Dick Emanuelsson



Läs mer:

Total censur av Misión Milagro

<5342 tecken="">
TEGUCIGALPA / 090215 / Om inte högern och oligarkin i Latinamerika vågar attackera Kuba eller Misión Milagro så har den ett annat vapen; Tystnad eller censur.
Den spanske journalisten José Manzaneda skriver under rubriken “La solidaridad censurada” [1], den censurerade solidariteten, om hur de stora medierna i denna kontinent har en tyst överenskommelse som går ut på att censurera och tiga ihjäl ett av det största medicinska sjukvårdsprojekten i världen. När jag frågar sjuksköterskan Teresita och de andra kubaner på sjukhuset i Honduras om andra medier i Honduras har uppmärksammat deras arbete svarar de nekande och det märks att det smärtar dem.

Närmare 30.000 fattiga honduraner har opererats och fått sin syn tillbaka utan att ha betalat en enda peso. Till och med de viktiga ögondropparna samt fem återbesök efter operationen utför och bekostar kubanerna. Men de stora drakarna i Honduras som El Heraldo, La Tribuna, El Tiempo, radio eller TV-kanalerna har inte skrivit eller informerat om projektet i en enda rad eller publicerat en enda bild eller reportage i TV. När den kubanska läkarbrigaden firade sitt 10-årsjubileum den 30 november 2008, publicerades en spaltnotis på 12 rader i El Heraldo. Det är uppenbart att dessa medieägare, som är samma familjer som äger de viktigaste industrierna och markerna i landet är rädda för den kubanska ”smittan”, för i ett land där det dör 15 personer per dag av hunger eller sjukdomar relaterade till den allmänna undernäringen, är det farligt för denna sociala klass om Kuba blir ett alltför framträdande exempel att se upp till.

Stöds inte av Världsbanken

Men inte bara de nationella medierna förtiger Misión Milagro. Manzaneda konstaterar också att knappt ett enda internationellt medium, radio eller TV har rapporterat om Misión Milagro.

– Varför? Förklaringen är enkel: Misión Milagro är inte finansierad av något land i den 1:a världen, den stöds inte av Världsbankens fonder, ej heller av något företag eller privat stiftelse. De som driver Misión Milagro är två regeringar i Syd som utan någon som helst kostnad upprättar hela infrastrukturen för hälsovården, tusentals läkare, alla nödvändiga mediciner och läkemedel och dessutom står för transport i flygplan av patienter utan att dessa betalar någonting. Namnet på de två nationerna som organiserar och finansierar Misión Milagro förklarar varför de stora medierna har bestämt sig för att tysta Uppdrag Mirakel; Kuba och Venezuela.

”Socialt företagsansvar”?

Manzaneda konstaterar å andra sidan det paradoxala att samma medier ger alltmer utrymme för humanitära privata projekt som finansieras av oftalmologiska kliniker eller företag som framställer optiska produkter. Men dessa initiativ gynnar som oftast bara ett hundratal behövande personer i den tredje världen som går under benämningen projekt med ”socialt företagsansvar”. I själva verket har de utarbetats av respektive företags marketingavdelning. Att samma företag också är stora annonsörer i samma medier bekräftar den ekonomiska och politiska samhörigheten.

– En utredning genomförd av Oxfam anklagar de stora läkemedelföretagen för att via sin patent förhindra tillgången på prismässigt överkomliga läkemedel för behandling av ögonsjukdomar, en orsak till att över 30 miljoner människor i världen är blinda. Denna rapport, som pläderar för generiska (parallella) läkemedel kommer obönhörligen i motsättning till läkemedelsbolagens intressen som samtidigt är potentiella annonsörer i dessa medier. Oxfams utredning hade inte heller någon gemomslagskraft av betydelse, menar Manzaneda.

Avhoppare ges publicitet

Däremot har ett antal medier, när de nämnt Misión Milagro, inte gjort det för att ge erkänsla åt den kubansk-venezuelanska solidariteten med de 33 länderna där Misión Milagro har återgett synen för 1,5 miljoner, utan det ytterst lilla fåtal kubaner som har hoppat och i stället tagit steget över till de privata kapitalintressena som får gratis utbildad kunnig och arbetskraft. Publicering av dessa avhoppare har ett politiskt mål och det är att misskreditera de två regeringarnas projekt som gynnar de fattiga.

– Man ska komma ihåg att det finns ett komplett rekryteringssystem av kubanska läkare som leds från Miami och från USA:s konsulat och ambassader (i världen). Men denna kampanj har blivit ett komplett fiasko om vi analyserar de siffror över påstådda avhopp. Kuba har över 42.000 utlandsarbetare i 110 länder av vilka 75 procent tillhör hälsovårdssektorn. Enligt webben för “Barrio Afuera” med säte i Miami, uppger denna att knappt ett hundratal (av de 42.000 kubanerna) har anlänt till USA. Trots det, ägnar sig tidningar med en stor upplaga stort utrymme och hela reportage åt de mycket få fall av läkare som har hoppat av, understryker Manzaneda.

Solidariteten besegrar egoismen

Han menar att Misión Milagro också är en stor utmaning mot den latinamerikanska eliten och de internationella medierna.

– Det är en demonstration att den solidariteten som ideologi kan besegra individualismens ideologi och pengar. Och att solidariteten inte är kompatibel med privatföretagens intressen. Därför är det ett djupgående upproriskt projekt och därför har de stora företagen som kontrollerar informationsflödet i världen beslutat att censurera en av detta sekel mest hoppingivande och viktigaste nyhet; Misión Milagro.

Dick Emanuelsson

Noter:

[1] “La solidaridad censurada”, av José Manzaneda.
http://www.kaosenlared.net/noticia/operacion-milagro-solidaridad-censurada


Fiaskot för USA:s svar på Mision Milagro

<3482 tecken="">
TEGUCIGALPA / 090215 / I Venezuela inleddes på försök 2003 hälsovårdsprojektet ”Barrio Adentro”. I dag, drygt fem år senare, befinner sig över 20.000 kubanska läkare och sjuksköterskor i Venezuela och har i praktiken tagit över stora delar av den allmänna sjukvården.

Tusentals unga fattiga venezuelaner har utexaminerats från ELAM och i Caracas har Venezuelas eget ”ELAM” invigts där sammanlagt 30.000 venezuelaner ska utexamineras de närmaste åren som läkare. Denna satsning har så klart oroat Vita Huset och den förra administrationen och inget tyder på att Obamaadministrationen ska slå in på en annan väg.

Men hur motverka eller misskreditera kubanernas ”Humanitära Export av Revolutionen” och deras ”Barrio Adentro”?

År 2005 startade ”Barrio Afuera”, med säte i Miami. Enligt deras webbsida får de stöd av det privata läkemedelsföretaget ”Community Family Care Program” som på sin webbsida erbjuder sjukvårdsförsäkringar från 45 dollar per månad och uppåt, en lukrativ marknad för privata kapitalintressen eftersom 46 miljoner invånare i USA saknar socialförsäkring.

Jag ringer upp ”Barrio Afuera” på det enda telefonnumret som finns på deras webb men teleoperatören säger att numret inte längre är i bruk. Jag ringer upp Cubanet som påstår sig fungera som en ”oberoende kubansk nyhetsbyrå” men som redan 1999 fick 99.000 dollar, 2005 67,500 dollar och 2007 fick 42.000 dollar av CIA-filialen NED, National Endowment for Democracy. Helen, ansvarig redaktör på Cubanet, letar både i sin egen katalog som i de Gula Sidorna. Den vänliga kvinnan ber mig att ringa upp henne dagen efter vilket jag gör. Hon berättar då att hon har pratat med flera ”kollegor” och kubaner i Miami men ingen av dem har någon kontakt med ”Barrio Afuera”.

USA-ambassadens rekrytering

Målsättningen är inte så mycket att skapa ett svar på Kubas och Venezuelas gigantiska projekt i Latinamerika och Karibien för det finnas det varken pengar eller politiska motiv till att göra. Motivet är i stället att i de olika länderna, totalt 110 i världen, försöka rekrytera läkare och sjukvårdspersonal, främst i Venezuela, men även i andra länder.

Det är svårt att få en officiell kommentar från de ansvariga på Kubas ambassad i Tegucigalpa om hur detta går till konkret här i Honduras. Inte heller Zoila eller hennes 16 kamrater på sjukhuset i Santa Rosa de Lima vill eller kan säga något. Men från andra källor i Honduras hävdas det att USA-ambassaden har en eller flera personer som på heltid är aktiva i rekryteringen av ”Castros kubaner i Honduras”. Hittills har bara ett litet fåtal under de tio år brigaden har arbetat beslutat sig för att söka sig till Miami.

Färdiga blanketter

På webbsidan för ”Barrio Afuera” i Miami uppmanas ”kubansk hälsovårdspersonal som söker efter friheten från tredje land bör göra följande”:

1. Bege sig till närmaste USA-konsulat och fylla i blanketterna DS156, DS157 och DS158.
2.Skicka oss (alltså ”Barrio Afuera” i Miami) komplett namn och efternamn, ett telefonnummer där vi kan lokalisera Er, eller ett namn och telefonnummer på en vän eller närstående person i USA”.

Vem har intresse av att slå sönder det kubansk-venezuelanska projektet som är riktat till de mest behövande på den amerikanska kontinenten? Svaret på den frågan förklarar också det politiuska motivet till uppkomsten av ”Barrio Afuera” som uppenbart är ett fiasko där inte ens Miami-kubanernas mest aggressiva kretsar har kännedom om det.

Dick Emanuelsson

RESULTAT FÖR KUBAS MEDICINSKA BRIGADS ARBETE I HONDURAS UNDER TIO ÅR

I november 1998 startade den kubanska hälsovårdsbrigaden sitt arbete Honduras efter den katastrofala Mitchorkanen som beräknades ha bragt 6.000 honduraner om livet. Med Honduras' president Manuel Zelaya har förbindelserna mellan Honduras och Kuba förstärkts på alla områden och Honduras har anslutit sig både till Petrocaribe som ALBA, det Bolivarianska initiativet för Amerika som Kuba, Venezuela, Bolivia, Nicaragua och Dominica tillhör. Här följer ett axplock av Kubas hjälp till Honduras under tio år:



• 17 576 760 fall har behandlats. Brigaden har gett service i områden (de mest otillgängliga av landet) som omfattar 1 543 312 personer fördelade på 3216 samhällen, byar, städer (32,3 % av territoriet).

• Sedan 1998 tills september 2008 har mer än sju miljoner minderåriga behandlats och 236 373 liv har räddats. 87 104 förlossningar, 475 495 operationer och 13 602 590 olika former av utbildning (föreläsningar, m.m.) i förebyggande syfte har genomförts.

• 171 799 reparationer eller underhåll av honduransk medicinsk maskinell utrustning har genomförts till ett värde av nio (9) miljoner dollar i sparade anslag.

• Barnadödligheten i Honduras är, enligt Hälsovårdsministeriet, 27,8 per tusen födda och har i de områden där den kubanska hälsovårdsbrigaden har tagit över den allmänna sjukvården sjunkit till under 10 per tusen födda.

• Mödradödligheten är i områden med den kubanska brigaden 18 per 100.000 förlossningar att jämföra med 108 i övriga delar av landet.

Dick Emanuelsson
Källa: La Cooperación cubana en el mundo y en Honduras, 28 oktober 2008

Ögonsjukdomarna som Mison Milagro behandlar

<989 tecken="">

PTERYGIUM, eller på svenska ”Vinghinna”, är ett triangulärt veck av bindehinnan, som växer på hornhinnan. Den kan orsaka irritation och även störa synen. Pterygium förekommer ofta hos utomhusarbetare och man antar att solens strålning har betydelse vid uppkomsten av förändringen. Pterygium avlägsnas med operation.

GRÅSTARR innebär att linsen grumlas. Den vanligaste orsaken till att linsen grumlas är åldrande. Starr kan även orsakas av vissa allmänna sjukdomar, mediciner eller ögonolycksfall. Linsen grumlas på samma sätt som äggvitan stelnar vid kokning. En grumlig lins kan man inte med någon behandling få klarare, utan den måste tas bort från ögat med en operation.

PRIS I SVERIGE: På S:t Eriks i Stockholm kostar en gråstarroperation 17000 kr per öga om en intraokulär lins opereras in. Det är samma operation som kubanerna gör gratis i Latinamerika.

D.E.
Källa: ”Kan mitt synfel opereras?”, http://www.sankterik.se/upload/3131/St_Erik_Lasern.pdf.

Total censur av Misión Milagro

<5342 tecken>
TEGUCIGALPA / 090215 / Om inte högern och oligarkin i Latinamerika vågar attackera Kuba eller Misión Milagro så har den ett annat vapen; Tystnad eller censur.

Den spanske journalisten José Manzaneda skriver under rubriken “La solidaridad censurada” [1], den censurerade solidariteten, om hur de stora medierna i denna kontinent har en tyst överenskommelse som går ut på att censurera och tiga ihjäl ett av det största medicinska sjukvårdsprojekten i världen. När jag frågar sjuksköterskan Teresita och de andra kubaner på sjukhuset i Honduras om andra medier i Honduras har uppmärksammat deras arbete svarar de nekande och det märks att det smärtar dem.

Närmare 30.000 fattiga honduraner har opererats och fått sin syn tillbaka utan att ha betalat en enda peso. Till och med de viktiga ögondropparna samt fem återbesök efter operationen utför och bekostar kubanerna. Men de stora drakarna i Honduras som El Heraldo, La Tribuna, El Tiempo, radio eller TV-kanalerna har inte skrivit eller informerat om projektet i en enda rad eller publicerat en enda bild eller reportage i TV. När den kubanska läkarbrigaden firade sitt 10-årsjubileum den 30 november 2008, publicerades en spaltnotis på 12 rader i El Heraldo. Det är uppenbart att dessa medieägare, som är samma familjer som äger de viktigaste industrierna och markerna i landet är rädda för den kubanska ”smittan”, för i ett land där det dör 15 personer per dag av hunger eller sjukdomar relaterade till den allmänna undernäringen, är det farligt för denna sociala klass om Kuba blir ett alltför framträdande exempel att se upp till.

Stöds inte av Världsbanken

Men inte bara de nationella medierna förtiger Misión Milagro. Manzaneda konstaterar också att knappt ett enda internationellt medium, radio eller TV har rapporterat om Misión Milagro.

– Varför? Förklaringen är enkel: Misión Milagro är inte finansierad av något land i den 1:a världen, den stöds inte av Världsbankens fonder, ej heller av något företag eller privat stiftelse. De som driver Misión Milagro är två regeringar i Syd som utan någon som helst kostnad upprättar hela infrastrukturen för hälsovården, tusentals läkare, alla nödvändiga mediciner och läkemedel och dessutom står för transport i flygplan av patienter utan att dessa betalar någonting. Namnet på de två nationerna som organiserar och finansierar Misión Milagro förklarar varför de stora medierna har bestämt sig för att tysta Uppdrag Mirakel; Kuba och Venezuela.

”Socialt företagsansvar”?

Manzaneda konstaterar å andra sidan det paradoxala att samma medier ger alltmer utrymme för humanitära privata projekt som finansieras av oftalmologiska kliniker eller företag som framställer optiska produkter. Men dessa initiativ gynnar som oftast bara ett hundratal behövande personer i den tredje världen som går under benämningen projekt med ”socialt företagsansvar”. I själva verket har de utarbetats av respektive företags marketingavdelning. Att samma företag också är stora annonsörer i samma medier bekräftar den ekonomiska och politiska samhörigheten.

– En utredning genomförd av Oxfam anklagar de stora läkemedelföretagen för att via sin patent förhindra tillgången på prismässigt överkomliga läkemedel för behandling av ögonsjukdomar, en orsak till att över 30 miljoner människor i världen är blinda. Denna rapport, som pläderar för generiska (parallella) läkemedel kommer obönhörligen i motsättning till läkemedelsbolagens intressen som samtidigt är potentiella annonsörer i dessa medier. Oxfams utredning hade inte heller någon gemomslagskraft av betydelse, menar Manzaneda.

Avhoppare ges publicitet

Däremot har ett antal medier, när de nämnt Misión Milagro, inte gjort det för att ge erkänsla åt den kubansk-venezuelanska solidariteten med de 33 länderna där Misión Milagro har återgett synen för 1,5 miljoner, utan det ytterst lilla fåtal kubaner som har hoppat och i stället tagit steget över till de privata kapitalintressena som får gratis utbildad kunnig och arbetskraft. Publicering av dessa avhoppare har ett politiskt mål och det är att misskreditera de två regeringarnas projekt som gynnar de fattiga.

– Man ska komma ihåg att det finns ett komplett rekryteringssystem av kubanska läkare som leds från Miami och från USA:s konsulat och ambassader (i världen). Men denna kampanj har blivit ett komplett fiasko om vi analyserar de siffror över påstådda avhopp. Kuba har över 42.000 utlandsarbetare i 110 länder av vilka 75 procent tillhör hälsovårdssektorn. Enligt webben för “Barrio Afuera” med säte i Miami, uppger denna att knappt ett hundratal (av de 42.000 kubanerna) har anlänt till USA. Trots det, ägnar sig tidningar med en stor upplaga stort utrymme och hela reportage åt de mycket få fall av läkare som har hoppat av, understryker Manzaneda.

Solidariteten besegrar egoismen

Han menar att Misión Milagro också är en stor utmaning mot den latinamerikanska eliten och de internationella medierna.

– Det är en demonstration att den solidariteten som ideologi kan besegra individualismens ideologi och pengar. Och att solidariteten inte är kompatibel med privatföretagens intressen. Därför är det ett djupgående upproriskt projekt och därför har de stora företagen som kontrollerar informationsflödet i världen beslutat att censurera en av detta sekel mest hoppingivande och viktigaste nyhet; Misión Milagro.

Dick Emanuelsson

Noter:

[1] “La solidaridad censurada”, av José Manzaneda.
http://www.kaosenlared.net/noticia/operacion-milagro-solidaridad-censurada

Fiaskot för USA:s svar på Mision Milagro

<3482 tecken>
TEGUCIGALPA / 090215 / I Venezuela inleddes på försök 2003 hälsovårdsprojektet ”Barrio Adentro”. I dag, drygt fem år senare, befinner sig över 20.000 kubanska läkare och sjuksköterskor i Venezuela och har i praktiken tagit över stora delar av den allmänna sjukvården.

Tusentals unga fattiga venezuelaner har utexaminerats från ELAM och i Caracas har Venezuelas eget ”ELAM” invigts där sammanlagt 30.000 venezuelaner ska utexamineras de närmaste åren som läkare. Denna satsning har så klart oroat Vita Huset och den förra administrationen och inget tyder på att Obamaadministrationen ska slå in på en annan väg.

Men hur motverka eller misskreditera kubanernas ”Humanitära Export av Revolutionen” och deras ”Barrio Adentro”?

År 2005 startade ”Barrio Afuera”, med säte i Miami. Enligt deras webbsida får de stöd av det privata läkemedelsföretaget ”Community Family Care Program” som på sin webbsida erbjuder sjukvårdsförsäkringar från 45 dollar per månad och uppåt, en lukrativ marknad för privata kapitalintressen eftersom 46 miljoner invånare i USA saknar socialförsäkring.

Jag ringer upp ”Barrio Afuera” på det enda telefonnumret som finns på deras webb men teleoperatören säger att numret inte längre är i bruk. Jag ringer upp Cubanet som påstår sig fungera som en ”oberoende kubansk nyhetsbyrå” men som redan 1999 fick 99.000 dollar, 2005 67,500 dollar och 2007 fick 42.000 dollar av CIA-filialen NED, National Endowment for Democracy. Helen, ansvarig redaktör på Cubanet, letar både i sin egen katalog som i de Gula Sidorna. Den vänliga kvinnan ber mig att ringa upp henne dagen efter vilket jag gör. Hon berättar då att hon har pratat med flera ”kollegor” och kubaner i Miami men ingen av dem har någon kontakt med ”Barrio Afuera”.

USA-ambassadens rekrytering

Målsättningen är inte så mycket att skapa ett svar på Kubas och Venezuelas gigantiska projekt i Latinamerika och Karibien för det finnas det varken pengar eller politiska motiv till att göra. Motivet är i stället att i de olika länderna, totalt 110 i världen, försöka rekrytera läkare och sjukvårdspersonal, främst i Venezuela, men även i andra länder.

Det är svårt att få en officiell kommentar från de ansvariga på Kubas ambassad i Tegucigalpa om hur detta går till konkret här i Honduras. Inte heller Zoila eller hennes 16 kamrater på sjukhuset i Santa Rosa de Lima vill eller kan säga något. Men från andra källor i Honduras hävdas det att USA-ambassaden har en eller flera personer som på heltid är aktiva i rekryteringen av ”Castros kubaner i Honduras”. Hittills har bara ett litet fåtal under de tio år brigaden har arbetat beslutat sig för att söka sig till Miami.

Färdiga blanketter

På webbsidan för ”Barrio Afuera” i Miami uppmanas ”kubansk hälsovårdspersonal som söker efter friheten från tredje land bör göra följande”:

1. Bege sig till närmaste USA-konsulat och fylla i blanketterna DS156, DS157 och DS158.
2.Skicka oss (alltså ”Barrio Afuera” i Miami) komplett namn och efternamn, ett telefonnummer där vi kan lokalisera Er, eller ett namn och telefonnummer på en vän eller närstående person i USA”.

Vem har intresse av att slå sönder det kubansk-venezuelanska projektet som är riktat till de mest behövande på den amerikanska kontinenten? Svaret på den frågan förklarar också det politiuska motivet till uppkomsten av ”Barrio Afuera” som uppenbart är ett fiasko där inte ens Miami-kubanernas mest aggressiva kretsar har kännedom om det.

Dick Emanuelsson

RESULTAT FÖR KUBAS MEDICINSKA BRIGADS ARBETE I HONDURAS UNDER TIO ÅR

I november 1998 startade den kubanska hälsovårdsbrigaden sitt arbete Honduras efter den katastrofala Mitchorkanen som beräknades ha bragt 6.000 honduraner om livet. Med Honduras' president Manuel Zelaya har förbindelserna mellan Honduras och Kuba förstärkts på alla områden och Honduras har anslutit sig både till Petrocaribe som ALBA, det Bolivarianska initiativet för Amerika som Kuba, Venezuela, Bolivia, Nicaragua och Dominica tillhör. Här följer ett axplock av Kubas hjälp till Honduras under tio år:



• 17 576 760 fall har behandlats. Brigaden har gett service i områden (de mest otillgängliga av landet) som omfattar 1 543 312 personer fördelade på 3216 samhällen, byar, städer (32,3 % av territoriet).

• Sedan 1998 tills september 2008 har mer än sju miljoner minderåriga behandlats och 236 373 liv har räddats. 87 104 förlossningar, 475 495 operationer och 13 602 590 olika former av utbildning (föreläsningar, m.m.) i förebyggande syfte har genomförts.

• 171 799 reparationer eller underhåll av honduransk medicinsk maskinell utrustning har genomförts till ett värde av nio (9) miljoner dollar i sparade anslag.

• Barnadödligheten i Honduras är, enligt Hälsovårdsministeriet, 27,8 per tusen födda och har i de områden där den kubanska hälsovårdsbrigaden har tagit över den allmänna sjukvården sjunkit till under 10 per tusen födda.

• Mödradödligheten är i områden med den kubanska brigaden 18 per 100.000 förlossningar att jämföra med 108 i övriga delar av landet.

Dick Emanuelsson
Källa: La Cooperación cubana en el mundo y en Honduras, 28 oktober 2008

Ögonsjukdomarna som Mison Milagro behandlar

<989 tecken>

PTERYGIUM, eller på svenska ”Vinghinna”, är ett triangulärt veck av bindehinnan, som växer på hornhinnan. Den kan orsaka irritation och även störa synen. Pterygium förekommer ofta hos utomhusarbetare och man antar att solens strålning har betydelse vid uppkomsten av förändringen. Pterygium avlägsnas med operation.

GRÅSTARR innebär att linsen grumlas. Den vanligaste orsaken till att linsen grumlas är åldrande. Starr kan även orsakas av vissa allmänna sjukdomar, mediciner eller ögonolycksfall. Linsen grumlas på samma sätt som äggvitan stelnar vid kokning. En grumlig lins kan man inte med någon behandling få klarare, utan den måste tas bort från ögat med en operation.

PRIS I SVERIGE: På S:t Eriks i Stockholm kostar en gråstarroperation 17000 kr per öga om en intraokulär lins opereras in. Det är samma operation som kubanerna gör gratis i Latinamerika.

D.E.
Källa: ”Kan mitt synfel opereras?”, http://www.sankterik.se/upload/3131/St_Erik_Lasern.pdf.

Sarah Palin för militär invasion av Venezuela

<1297 tecken>

TEGUCIGALPA / 081022 / Den republikanske kandidaten till vicepresidentposten i det kommande valet i USA, Sarah Palin, utesluter inte som ett sista alternativ en militär invasion av Venezuela.

Det uppriktiga beskedet gav Palin i en intervju med TV-kanalen Univisión där hon underströk vikten av utöva en stenhård politisk press på president Hugo Chavez. Hennes medpartner John McCain å sin sida var lika kategorisk, även om han inte öppet talar om en militär intervention av det oljerika Venezuela:

– Vi har de största kolreserverna i världen och de utgör en vital del av vår framtid. Vi måste upphöra med att skicka dessa pengar till utlandet. Delar av dessa pengar hamnar hos terroristorganisationerna och det är ett faktum. Jag är utless på att skicka pengar till Hugo Chavez.

”Stick inte upp mot USA”!

Sarah Palin har tidigare attackerat Venezuela och det är uppenbart att vicepresidentkandidaten har svårt att dölja sin irritation över att Venezuelas statschef inte underordnar sig USA:s utrikes- och energipolitik utan i stället säger vad han anser vara en kriminell folkmordspolitik i flera delar av världen. Palin försäkrade i Univision att en republikansk administration kommer göra vad den anser vara nödvändigt för att ”de (Chavez och Venezuela) inte ska sticka upp mot USA med sina nycker”.

Dick Emanuelsson

Venezuela tar kontroll över hamnar och flygplatser


TEGUCIGALPA / 090410 / Venezuela tar kontrollen över hamnar och flygplatser för att slå undan benen på försök från oppositionen att sabotera ekonomin och Venezuelas oberoende.

– Sedan i gryningen har vi inlett processen av återgång mot det som innebar sönderdelning av den nationella territoriella enheten, sa Venezuelas president Hugo Chavez i ett budskap som sändes i television och radio den 21 mars.

De hamnar och flygplatser som militariserades och vars kontroll togs över av arbetare och anställda har tidigare varit föremål för den kontrarevolutionära oppositionen. Det handlar om flygplatsen La Chinita i oppositionens vagga Maracaibo, Puerto Cabello som är den näst största hamnen i Venezuela i delstaten Carabobo, kontrollerad av oppositionen, flygplatsen i staden Valencia, huvudstad i Carabobo, hamnen Guamache i delstaten Nueva Esparta och flygplatsen Santiago Mariño i samma delstat, samt hamnen och flygplatsen i Guanta i delstaten Anzoátegui.

Enligt borgmästaren i Puerto Cabello, Rafael Lacava, administrerades hamnen som en egen sommarstuga av delstatsguvernören. Han välkomnar beslutet att nationen tar kontroll över de strategiska nyckelsektorerna i det venezuelanska samhället. Enligt Lacava stal de olika delstatsguvernörerna och deras maffia under 20 år majoriteten av resurserna vilket skapade en stor ineffektivitet i den hamn som varje år tar emot och skeppar iväg 600.000 containrar. Två tredjedelar av allt gods som importeras, alla livsmedelsförnödenheter och gods till industrin lossas i Puerto Cabello. Därför är hamnen, enligt Lacava, av vital strategisk betydelse för Venezuela. Samtidigt som dessa korrumperade delstatsguvernörer stjäl av det allmänna, är hamnens arbetare mer eller mindre helt rättslösa. De har inget som helst arbetarskydd, ekonomiska eller sociala rättigheter. För delstatsguvernörerna, som fram till den 21 mars var huvudmännen för de anställda på flygplatser och hamnar, har arbetarnas intressen kommit i andra hand.

Civilministern Diosdado Cabello påminde om att hamnen i Puerto Cabello var helt paralyserad under statskuppen i april 2002 och januari 2003 under lockouten av det statliga oljebolaget PDVSA. Dussintals oljetankers låg på redden och väntade på att lossa olja samtidigt som Venezuela led stor brist på bränsle. Men delstatsguvernören, medlem av den opposition som hade paralyserat Venezuela, var den som kunde öppna eller stänga hamnen utan att presidenten eller regeringen kunde göra något rent juridiskt. Det är denna juridiska obstruktion som den nya lagen om ”Decentralisering” avser att förändra. Den nya lagen som antogs av Nationalförsamlingen går också i linje med ett tidigare domslut i högsta domstolen.

Mot detta beslut, som till stora delar avväpnar den kontrarevolutionära oppositionen, har samma opposition uppmanat till uppror på gator och torg. Den har också öppet vänt sig till de väpnade styrkorna med uppmaningar att rebellera mot beslutet, som de menar står i motsättning till grundlagen.

– Vi tafsar nu på de feta ekonomiska intressena som oligarkerna förfogade över i detta land och därför är de som galna och uppmanar till folkligt uppror. Dessutom uppmanade de militären till samma sak, uppgav Chavez som lugnt konstaterade att de militära styrkorna för första gången i Venezuelas historia står på folkets sida.

Två veckor innan beslutet att ta kontroll över hamnar och flygplatser exproprierade president Chavez det transnationella livsmedelsföretaget Cargill. USA-företaget som är ett av de tre största agrarindustriella bolagen i världen, försökte kringgå lagen om produktion av basvaror för konsumtion av ris och tillsatte därför en parfymerad tillsats i sitt ris som såldes till dyrare priser. Cargill är ett av tre livsmedelsföretag i världen som har spekulerat i den dramatiska ökningen av livsmedelspriserna i världen och som under 2008 registrerade en vinst på 1,030 miljoner dollar, en ökning med 86 procent.

Dick Emanuelsson

jueves, 14 de mayo de 2009

Byggnadsarbetare skjuten i Peru för vägran att ansluta sig till företagsfack


<1056 tecken>


TEGUCIGALPA / 090512 / ”Maffian mördar byggnadsarbetare”, skriver Perus Byggnadsarbetareförbund, FTCCP, ansluten till Trä- och Byggnadsarbetarinternationalen, i ett pressmeddelande.

Bakgrunden är att byggnadsarbetaren Luis Palomino Hurtado sköts med fyra skott den 12 maj när han och flera andra arbetare vägrade att ansluta sig till ett litet parallellt förbund som styrs av arbetsgivare, poliser och regeringen Alan Garcias parti, APRA. Händelsen ägde rum när Palomino väntade på att bli uttagen för jobb på ett bygge. När byggnadsarbetarna vägrade att skriva in sig i det ”gula” facket sköts Palomino av gärningsmännen.

Enligt FTCCP samordnade gärningsmännen sina utpressningsförsök med en tjänsteman i byggföretaget i sällskap med en utpekad polis.

“Den tragiska döden för denne arbetare är ett nytt bevis på hur maffian i denna sektor opererar, trots upprepade uttalanden och anklagelser från både arbetare och arbetsgivare. Därför kräver FTCCP att regeringen gör en marketing mot delar av sitt eget parti som utpressar.

Dick Emanuelsson

Bilarbetarledare mördad i Venezuela

<1358 tecken>
TEGUCIGALPA / 090511 / Den facklige sekreteraren för facket på Toyotas installationer i Venezuela, Argenis Vásquez, sköts ihjäl den 5 maj. Vásquez besköts framför sitt hus i staden Cumaná av okända män från en bil. Arbetarna på Toyotas installationer ockuperade omedelbart fabrikerna

Fackförbundet Sintratoyota hade avslutat en lång strejk som inleddes den 6 mars och avslutades i början av maj varför facket och arbetarna menar att Toyota måste undersökas som eventuell ansvarig för mordet, enligt nyhetsbyrån Pulsar.

Carlos Farías är pressansvarig för Sintratoyota och varnade för att Toyotas installationer kommer att vara ockuperade tills mordet utreds. Han uppgav också att mordet är ett typiskt beställningsverk utfört av professionella mördare.

Flera strömningar inom den venezuelanska fackföreningsrörelsen samlar sig nu till ett möte för att förbereda en generalstrejk inom bilindustrin i protest mot det ökade våldet mot fackföreningarna och dess medlemmar.

Venezuelas justitieminister Tareck El Aissami, sa till pressen att en speciell grupp inom polisen har rest till Cumaná på order av president Hugo Chavez för att på plats inleda undersökningarna. Samtidigt har landets åklagarämbete utsett två åklagare ”för att undersöka omständigheterna kring händelserna och fastställa det vederbörliga rättsliga åtgärderna”.

Dick Emanuelsson

Nytt mord på fackledare i Colombia

<875 tecken>
TEGUCIGALPA / 090511 / Vilma Carcamo Blanco, medlem av sjukvårdsfacket ANTHOC:s ledning i staden Magangue i norra Colombia, mördades den 9 maj av okända personer. ANTHOC har begravt hundratals ledare och medlemmar under den senaste 20-årsperioden i Colombia.

– Dessa selektiva mord på fackliga ledare, bönder, studenter, politiker och folkrörelseledare är resultatet av en utrotningspolitik mot dem som vågar resa sin röst och offentligt anklaga kränkningarna och förgripandena som dagligen begås i detta land, säger Javier Correa, ledamot i det colombianska Elektrikerförbundets ledning, i ett uttalande i den fackliga nyhetsbyrån Rebanadas i Argentina. Correa var personlig vän till den 42-åriga Vilma och uppmanar IFS, ILO och de spanska landsorganisationerna UGT och CCOO att protestera mot terrorn mot facket i Colombia.

Dick Emanuelsson