sábado, 6 de octubre de 2007

Los obstáculos para la toma del poder en Paraguay

Con la liberación del general [r] Lino Oviedo intentan a debilitar la candidatura presidencial de ex obispo Fernando Lugo, sostiene Juan Arrom, secretario general del Partido Patria Libre

POR DICK EMANUELSSON *

Las elecciones en el Paraguay están convocadas para el 20 de abril de 2008. El Partido Colorado, gobierno y organismo arraigado al aparato del estado paraguayo de los últimos 67 años, trata desesperadamente con todos los métodos sucios de anular la candidatura e impedir que salga elegido como presidente el ex obispo Fernando Lugo. En esa tarea esta acompañado el partido Colorado por el Vaticano y la Casa Blanca que están preocupadísimo por el avance que ha tenido este personaje popular. Lugo esta apoyado por un frente popular unido con la mayoría de la izquierda paraguaya detrás su candidatura.

En corresponsal Dick Emanuelsson entrevistó a Juan Arrom, Secretario General del Partido Patria Libre, partido marxista y revolucionario, acerca los motivos por la liberación del ex general Lino Oviedo y la perspectiva de una nueva victoria electoral en el Paraguay de los sectores ligados a la corriente “Socialismo del Siglo XXI”.

¿Como analiza el Partido Patria Libre (PPL) la liberación del general [r] Lino Oviedo?

– La libertad del ex Gral. Lino Oviedo se enmarca en una estrategia electoral del Partido Colorado, que intenta debilitar la candidatura presidencial del ex obispo Fernando Lugo, quien se perfila como favorito para triunfar en las elecciones del próximo año. De hecho, la condena impuesta a Oviedo por un Tribunal Militar extraordinario, en términos estrictamente jurídicos, es nula, pues ese tipo de Tribunal solo puede funcionar en caso de Guerra. La condena que le fue impuesta, de 10 años de prisión, por el Tribunal Militar, fue resultado de la aguda disputa interna en el principal partido de la oligarquía y la dictadura militar, el Partido Colorado, que así se deshizo de la candidatura presidencial de Oviedo en 1998; finalmente en marzo de 1999 en confusos episodios -donde diferentes bandos del Partido Colorado se acusan mutuamente de la masacre de jóvenes y manifestantes- concluyó con la caída del gobierno de Raúl Cubas, aliado de Lino Oviedo.

¿Cuál es el pasado del general en la dictadura de Alfredo Stroessner (1953-1989)?

– Como todo mando militar se excusa en la verticalidad de la institución militar para tratar de deslindar su responsabilidad por los crímenes y corrupción de la dictadura. Sin embargo tanto él como otros tantos prominentes jefes militares y políticos se han beneficiado y enriquecido bajo ese régimen fascista durante todo el período dictatorial en el cual gobernó Stroessner.

¿Que papel jugaba Oviedo en el derrocamiento de Stroessner 1989 y su papel en la masacre de los estudiantes al frente el congreso el 1999?

– Oviedo formó parte del comando militar que ejecutó el golpe contra el dictador Stroessner. Nosotros entendemos claramente que el golpe contra Stroessner y la apertura política fue motivado en la política del imperialismo norteamericano que buscaba frenar los cambios democráticos con perspectiva revolucionaria, como lo fue Nicaragua en 1979, y anteriormente Cuba en 1959. Pero el contexto latinoamericano de la década del 80 se caracterizaba por la radicalización de las luchas democráticas con posibilidad de rupturas radicales hacia la izquierda. Es ese proceso preventivo el que cumplió el golpe de 1989.

– En cuanto a la masacre de jóvenes manifestantes en la plaza del Congreso, en marzo de 1999, existe un manto de dudas generalizado por cuanto hubieron disparos de ambos lados, de parte de francotiradores identificados con el oviedismo y según diversos testimonios calificados que ahora surgen, también desde el propio Congreso donde se atrincheró la oposición anti-oviedista, tanto del propio Partido Colorado como de los de oposición parlamentaria. Lo cierto y lo concreto es que hubo un tiroteo indiscriminado contra los manifestantes en la plaza del Congreso, y tanto el gobierno como el ministerio público, identificados plenamente con el partido de gobierno, han encubierto a los responsables de estos hechos criminales contra manifestantes pacíficos

Junto con Oviedo fueron encarceladas unas 200 personas, entre militares y civiles por un supuesto intento de golpe de estado el año 2000. ¿Quiénes son ellos y que lo que representan ellos y siguen teniendo contactos entre ellos?

– El intento de golpe en mayo del 2000 deviene de un importante sector de militares institucionalistas descontentos con el retorno de los mandos militares identificados con la dictadura militar, además de sectores civiles de los partidos políticos y el empresariado que buscaba una salida a la profunda crisis generada con el cambio de marzo de 1999 y el retorno pleno de los personeros de la dictadura de Stroessner al gobierno. Existía un ambiente de total inestabilidad, con protestas populares crecientes que dejaron al gobierno del presidente Luís González Macchi -senador electo en reemplazo del presidente Raúl Cubas en marzo de 1999- en una situación de extrema debilidad.

– Nosotros, de Patria Libre, en esa coyuntura, lanzamos la consigna de una Revolución Patriótica de todas las fuerzas democráticas y populares para desalojar del poder a un gobierno no solamente corrupto en extremo sino absolutamente ilegal. Fuimos convocados por diversas fuerzas golpistas a derrocar en conjunto ese gobierno criminal que se acabó llevando la sangre de muchos luchadores y dirigentes políticos campesinos y de izquierda. Por la situación de ilegalidad del gobierno y la ingobernabilidad y corrupción imperantes, todo ciudadano estaba habilitado legalmente por la Constitución Nacional a levantarse contra el mismo, por todos los medios que tuviera a su alcance, tal como lo dispone expresamente la Carta Magna.

– El intento existió con las operaciones militares desarrolladas en mayo del año 2000 por ese grupo de jóvenes oficiales, pero acabó fracasando por su falta de mayor amplitud y orientación política. Ese hecho sirvió para profundizar la persecución a militares institucionalistas en las FF.AA, e incluso como uno de los motivos de la persecución y terrorismo de Estado contra nuestra organización cuando fuéramos secuestrados por el gobierno en enero del 2002 varios líderes de nuestro partido, ya que bajo todo tipo de torturas intentaron que nos declaremos responsables e ideólogos, junto a mandos militares, de esa intentona golpista, amén de que nos declararemos aliados de las FARC y del Oviedismo, del delito de rebelión armada y de secuestros extorsivos.

– Ese sector de las FF.AA y ese sentimiento institucionalista y patriótico no desapareció, de hecho siguen hoy en día los mandos militares identificados con la dictadura al frente de las FF.AA, impera la corrupción generalizada, los lazos con el narcotráfico y con las operaciones de terrorismo de Estado contra el movimiento popular. En tanto esas contradicciones no se resuelvan la crisis en las FF.AA va a seguir aflorando, más aún con la perspectiva de cambio de gobierno en el 2008 con el eventual triunfo del ex obispo Fernando Lugo.

Han sido ambiguas las declaraciones por parte del candidato presidencial, Fernando Lugo cuya candidatura apoya el PPL. ¿Será ese papel divisionista la verdadera razón por lo cual ha sido puesto en libertad por el estado que dirige el gobierno del Partido Colorado?

– Categóricamente el gobierno de Nicanor Duarte Frutos, que es una recreación del gobierno de partido único dictatorial de Stroessner, corrupto y con claras políticas de terrorismo de Estado contra el movimiento popular, esta intentando restar fuerzas electorales al ex obispo Lugo. Nosotros coincidimos con Lugo cuando expresa que el neoliberalismo no es la solución, que se orienta hacia una política que satisfaga los reclamos de Justicia Social, que se establezca en el pais un Poder Judicial independiente no atado a la mafia gobernante, y que se declara de izquierda y socialista, que aboga por una efectiva Soberanía Nacional como lo señaló en un reciente encuentro-seminario en el Ecuador sobre el Socialismo del Siglo XXI.

– Pero las fuerzas que apoyan a Lugo son bastante disímiles, políticas, empresariales y sociales, y desde luego existen y existirán numerosas contradicciones que únicamente se podrán resolver con la lucha del movimiento popular para que el cambio democrático histórico que se puede dar en Paraguay con el desalojo del poder de un partido fascista que gobierna por más de 67 años, pasando todo un período de una de las más terribles dictaduras de América latina con 35 años en el poder (1954-1989 con Stroessner) pueda profundizarse hacia una democracia participativa de poder popular, con Soberanía Nacional y Justicia Social.

¿Cómo va la campaña electoral del Fernando Lugo y cuales son los planteamientos políticos que entrega este ex cura para un gobierno popular?

– La campaña electoral de Lugo recién comienza; nosotros como PPL estamos comprometidos estrictamente en el apoyo a su candidatura presidencial, porque consideramos que será un paso adelante de carácter democrático la derrota del partido fascista de la dictadura. Sin embargo somos muy conscientes de que la amalgama de fuerzas que apoyan a Lugo, desde la derecha conservadora, pasando por el centro, los movimientos sociales y la izquierda, tienen profundas contradicciones, las cuales únicamente serán resueltas por la lucha de masas y la correlación de fuerzas que se vaya generando desde el movimiento popular y revolucionario.

– La coalición que jurídicamente apoya a Lugo aún no ha lanzado públicamente su programa de gobierno, sin embargo el mismo no podrá avanzar, por el fuerte peso de los sectores conservadores, en reformas de carácter democrático a nivel gubernamental, de la estructura del Poder Judicial y Ministerio Públicos que hoy son usados como látigos contra el movimiento popular y elementos de Impunidad de la mafia gobernante. En el aspecto económico no vemos que el rumbo cambie drásticamente, fuera de las políticas que ya han aplicado gobiernos de centroizquierda en América Latina, que acabaron siendo las mismas del Fondo Monetario Internacional, con excepción de las fuertes inversiones en el área social desarrolladas bajo la gestión del PT en Brasil.

¿Cuales son los principales obstáculos para llegar a la presidencia y cuales serán los principales obstáculos para la toma del poder?

– La candidatura presidencial de Lugo estaba bastante consolidada al frente de todos los sondeos electorales, lo que en cierta medida vino a cambiar con la libertad de Oviedo, cuya eventual candidatura ha tenido un cierto crecimiento. El mantenimiento de la concentración de la fuerza electoral en torno a la candidatura de Lugo será el desafío principal, incluida la lucha contra la posible anulación judicial que el gobierno de Nicanor Duarte pretende en contra de la candidatura de Lugo. Ese intento de nulidad se basa en el argumento ridículo de que el Derecho Canónico, mismo que el ex obispo haya presentado renuncia. No lo considera fuera de la Iglesia y por tanto como ministro de la misma. En ese sentido, el gobierno pretende basar la nulidad de la candidatura de Lugo en el hecho de que la Constitución no permite que ministros de ningún culto religioso puedan ser candidatos a cargos electivos. Pero evidentemente, el ex obispo Lugo ante la Constitución Nacional es un ciudadano plenamente habilitado desde el momento en que ha presentado su renuncia al ministerio religioso, y el Derecho Canónico no tiene ninguna relación con el Estado paraguayo que es un estado laico.

¿Cómo ve la embajada de Estados Unidos la conformación de un Bloque opositor, popular y de izquierda y cuales son las expectativas que despiertan en el movimiento social?

– Desde luego que respecto a la política norteamericana una candidatura como la del ex obispo Lugo, identificado con las luchas del movimiento popular y social, y en particular del campesinado paraguayo, además de su conocida raigambre en la teología de la liberación, despierta más que una sospecha un temor. La política norteamericana contra el movimiento de izquierda es normal en cualquier tiempo, pero hoy se centra contra el Socialismo del Siglo XXI en América Latina y contra el gobierno bolivariano de Hugo Chávez al cuál pretende ligarlo ideológicamente la derecha en el país. Todas estas manifestaciones conservadoras contra la candidatura de Lugo por supuesto que tienen un ingrediente de la política anti-izquierdista del gobierno norteamericano, el cuál por supuesto se vería mucho más cómodo en Paraguay con sus tradicionales aliados del partido fascista de Stroessner al cuál ellos mismos le enseñaron y adoctrinaron en las políticas de la guerra fría y la seguridad nacional, en prácticas de terrorismo de Estado y a ser sumisos y leales a toda la estrategia continental de dominación, explotación y opresión del imperio sobre las masas trabajadoras y explotadas de América latina.

* Reportero en América Latina

jueves, 4 de octubre de 2007

Che vinner en ny seger mot sina mördare, 40 år efter han avrättades i Bolivia

<8406>

Nyheten slog ned som en bomb; ”Den argentinske revolutionären Che Guevara befinner sig i Bolivia och leder gerillarörelsen ELN, Nationella Befrielsearmén”.

Det var den 23 mars 1967 och en av de första militära operationerna hade just genomförts av gerillan. Resultatet för den bolivianska armén var förödande; sju döda, tio sårade, ett dussintals tillfångatagna, bland dem en kapten och en major. Hos Latinamerikas förtryckta tändes ett hopp men skulle släckas, tillfälligt, den 9 oktober samma år då Che avrättades.

Den 7 oktober hade han sårats och tillfångatagits. Che fördes till skolan i den lilla byn La Higuera. Sergeanten Mario Terán anmälde sig som frivillig för att genomföra avrättningen av Che, som i tidningarna redan hade förklarats ”död i strid”. Men Terán hade först inte modet att genomföra bödelns verk. Che hade hört k-pistsalvorna och hur den siste bolivianske, kubanske och peruanske gerillasoldaten hade avrättats och sa med lugn röst; ”Var inte rädd, Skjut!”.

FÖRSPELET TILL GERILLAN I Bolivia hade tagits redan 1965 i Havanna, främst med det bolivianska kommunistpartiet (PCB) och dess ledare Mario Monje.

– I november 1966 var jag medlem i och tillhörde ledningen för Bolivias kommunistiska ungdomsförbund. Vi utgjorde en grupp som tillsammans med ett antal kamrater inom partiets (PCB) högsta ledning hade inlett de politiska-militära förberedelserna i samordning med en kubansk kamrat som stod i förbindelse med Che. Vi hade vid det tillfället ingen kännedom att Che skulle stå i spetsen för gerillan i Bolivia.

Så sa Loyola Guzman, alias ”Ignacia”, som Che kallade henne, när jag träffade henne och Nila Heridia, ”Ivana”, student vid den medicinska fakulteten i La Paz som 1968, året efter Ches död, anslöt sig till ELN-gerillan. Nu är hon hälsovårds- och idrottsminister i Evo Morales’ regering.

Jag träffade dem bara några dagar efter att det bolivianska folket hade störtat president Sanchez de Lozada den 17 oktober 2003, nästan på 36-årsdagen av avrättningen av Che. Men det är nog först nu som Che och de politiska principer han stod skördar sina frukter.

BARA ETT ÅR INNAN Che avreste till Bolivia, talade han till delegaterna på den Trikontinentala konferensen i La Havanna 1966 och till försvar av det vietnamesiska folket som stred mot USA-administrationens folkmordskrig i Indokina:

”Allt vårt handlande är ett stridsrop mot imperialismen, och en enträgen bön till folken om enighet och sammanhållning gentemot människosläktets stora fiende: Nordamerikas Förenta Stater. Var än döden må överraska oss är den välkommen, om bara vårt stridsrop nått någon annans öra, om bara någon annans hand sträckts ut för att fatta våra vapen och andra människor stämt upp sorgesången över oss med smattrande kulsprutor och nya rop på kamp och seger!” [1].

Che visste att förr eller senare skulle Latinamerika resa sig. I dag pågår i hela Latinamerika en intensiv politisk process. En brokig social, folklig och demokratisk revolutionär vänster erövrar politiskt inflytande i en takt som gör Vita huset och det internationella storkapitalet nervösa. I söndags vann Ches idéer i Ecuador där det ecuadorianska folket skördade en brakseger och bokstavligen sopade bort de gamla korrumperade partierna från den politiska scenen när det valde ledamöter till en konstituerande församling som ska utarbeta en ny grundlag i landet.

Och där i skolan i den lilla fattiga och totalt okända byn La Higuera för 40 år sedan, mötte Che döden med ett mod och ett kurage som få personer kan uppvisa. Det är denna rebellanda som gör honom odödlig bland de latinamerikanska massor som älskar honom och ser honom som prototypen av den Nya Människan som Che slogs och gav sitt liv för. Det finns till och med de, som i fallet med invånarna i La Higuera och Vallegrande i Bolivia, som i Che ser sitt eget lokala helgon; SAN ERNESTO.

FÖR ETT ÅR SEDAN visade den kubanska televisionen ”San Ernesto de La Higuera”. Det är en fantastisk vacker dokumentärfilm som låter byinvånarna komma till tals under ett tre månaders långt reportage. Det är sant att Che:s gerilla inte lyckades eller hann rekrytera många bönder och att misstänksamheten mot denna var stor hos civilbefolkningen. Men historien kommer för det mesta ikapp verkligheten. I dag tänder bönderna i detta område ljus för att be till sitt eget helgon.

Elia Ariega var sjuksköterska och tvättade Che efter att han avrättats.

– När en person dör förändras ansiktsfärgen. Men inte på Che. Hans ögon var öppna som om han levde. De intensiva ögonen reflekterade inte död och han har sedan den dagen förblivit levande i våra hjärtan hos var och en av oss.

Historikern Pastor Rocabado berättar om ett möte med en nunna som hade sett Che: död

– ”Pastor, det är otroligt! Che ser precis ut som Jesus när han togs ner från korset. Han har ögonen öppna och han ser ut som om han skulle vilja säga något”.

Likheterna mellan Jesus och Che är att bägge tog ställning för de fattiga och de utsatta, arbetade för att skapa en Ny Människa och gick bägge sina öden till mötes med fysisk smärta och död.

PÅ MORGONEN DEN 9 oktober hade den kubanskfödde CIA-agenten Felix Rodriguez anlänt till La Higuera och på eftermiddagen avrättades Che av sergeant Mario Terán. Officiellt var det ett beslut som togs av president och general René Barrientos och överbefälhavaren Alfredo Ovando Candía, flygvapenchef och landets ÖB, men inofficiellt togs beslutet av CIA och dess utsände.

“När jag kom in i skolsalen satt Che på en bänk”, berättade Terán [3]. Han såg på mig och sa:

– Ni har kommit för att skjuta mig.

“Jag kände mig hämmad och sänkte huvudet utan att svara. Då frågade han mig:

– Vad har de andra sagt?

“Jag svarade att de inte hade sagt något, och han grymtade:

– Så modiga!

“Jag vågade inte skjuta och i det ögonblicket såg jag att Che växte, han blev mycket stor, enorm! Hans ögon lyste intensivt, jag kände som om han kastade sig över mig och när han tittade med den fasta blicken mot mig blev jag yr. I ett ögonblick tänkte jag att Che skulle kunna ta ifrån mig mitt vapen.

– Var förnuftig! beordrade han mig, och sikta väl, ni ska skjuta en människa!

”Då tog jag ett steg tillbaka mot tröskeln vid dörren, slöt ögonen och sköt den första salvan. (…) Jag återtog modet och sköt den anda salvan, som träffade honom i armen och i hjärtat. Då han var han redan död”.

MEDAN FELIX RODRIGUEZ fick nya CIA-uppdrag i Vietnam, Centralamerika och ständiga terroristuppgifter riktade mot Kuba, glömdes Sergeant Mario Terán helt bort av både Bolivia och världens historiker. Han levde i misär på en miserabel armépension, fick gråstarr men hade inte pengar att betala en enkel operation och blev slutligen blind [2].

Och livet kan ibland ta ironiska svängar, vilket Pablo Ortiz, journalist på dagstidningen El Deber i Santa Cruz fick erfara:

– Terán opererades mot starren av kubanska läkare helt gratis. Ingen på sjukhuset visste vem han var tills hans son kom till tidningen i augusti 2006 och berättade för oss (vad som hänt hans far) och ville att vi skulle publicera ett offentligt tack (till Kuba).

Sedan Evo Morales vann presidentposten i december 2005 har Ches bödel och ytterligare 110.000 bolivianer opererats. De har fått tillbaka sin syn igen tack vare att Kuba och Venezuela igångsatt ett av de mest humana projekt som Latinamerika skådat; Mision Milagro, där sex miljoner fattiga latinamerikaner under en tioårsperiod ska opereras mot ögonsjukdomar.

Varje år mister 650.000 fattiga latinamerikaner, likt Mario Terán, sin syn eftersom de inte har pengar till att betala en ögonoperation. I dag går flygplanen i skytteltrafik mellan kontinenten och Havanna & Caracas med fattiga människor som i morgon kommer att se färger, solen, regnet och sina närmaste.

Utan tvekan har Che vunnit ännu en seger, 40 år efter sin död och han kommer, med all sannolikhet, att skörda nya segrar. Eller, som pionjärerna (skolbarn) alltid avslutar sina tal på Kuba:

”Pioneros! Por el Comunismo! Seremos como El Che”!

Pionjärer, för Kommunismen, vi ska bli som Che!

Dick Emanuelsson

[1] Översättning Eva Björklund, Che på svenska, utgiven av Svensk-Kubanska Föreningen 1997

[2] Héctor Arturo, «Che vuelve a ganar otro combate», Granma, 29 de septiembre de 2007.

[3] Mario Terán, «Extractos», sin fecha. http://fotolog.terra.com.ar/desdelaterraza:26 (sitio consultado el 30 de septiembre de 2007), citerat av fransk-algeriske universitetsläraren Salim Lamrani, Rebelión.

En grundlag för socialism i Venezuela

<8922>

TEGUCIGALPA / 071001 / Med det nya reviderade förslaget till en ny konstitution i Venezuela, tar landet och den politiska processen de första stegen mot att strukturera den juridiska basen för införandet av socialism. Synen på konsekvenserna av förslaget är både regeringen och den politiska oppositionen överens om, men sympatierna är förstås delade.

Den 15 augusti presenterade Chavez 33 grundlagsartiklar som han föreslås ska förändras. Även om det bara är tio procent av konstitutionen så handlar det om djupgående och avgörande förändringar av grundlagen som ger den politiska Chartan en kvalitativ ny inriktning. Målet för hela den politiska processen är att skapa grunden för Poder Popular, Folkmakt och socialism. Venezuela kommer att ta ställning till förslagen via en folkomröstning.

Grundlagen skapar nya folkmaktsorgan som drar in de breda befolkningskretsarna som tidigare varit exkluderade i samhällsutvecklingen. Konstitutionen ger regeringen den juridiska fullmakten den behöver för att bryta den gigantiska jordägarkoncentrationen hos en handfull män, så kallade ”Latifundistas”. Regeringen tar också kontrollen över den strategiska Centralbanken, frågor som oundvikligen skapar en total konfrontation hos den sociala och ekonomiska klass som styrt Venezuela sedan spanjorerna kastades ut.

Såväl i Latinamerika som i USA och Europa har debatten om de 33 artiklarna nästan enbart koncentrerats på artikel 230 om möjligheten att återväljas som president fler än en gång, vilket gäller nu. Expressens ledare den 19 augusti med rubriken ”En lektion i diktatur”, påstår ”Att Chavez kommer att kunna väljas om i oändlighet”.

Frågan är när Bonniersfärens språkrör tänker gå till attack mot Sveriges, Spaniens, Norges, Danmarks eller varför inte Storbritanniens grundlag och statskick där inte bara statschefen föds och dör på tronen utan att folket får ta ställning till om det vill ha en livstidsanställd statschef och att denna post ska gå i arv, utan att också de statsministrar eller regeringschefer i nämnda länder faktiskt också utnyttjar en rätt som den som nu föreslås i den venezuelanska grundlagen. Nicolas Maduro, Venezuelas utrikesminister, berättade förra veckan att 18 medlemsstater inom EU har just rätt till återval av sin statschef eller regeringschef. Men ingen i dessa länder ställer till skandal för det.

I Artikel 230 föreslås mandatperioden förändras från 6 till 7 år, från en extra omedelbar mandatperiod till löpande mandatperioder.

– Men det handlar inte val på obestämd tid, säger Chavez, och det (återvalet) beror framför allt på viljan hos ett suveränt folk.

I Venezuela kan folket avsätta presidenten efter halva mandatperioden, i vilket EU-land eller i USA har folken rätt till det?

Manuel Rosales, oppositionens presidentkandidat i december förra året sammanstrålade med 13 EU-ambassadörer i torsdags i förra veckan. Hans sammanfattning av de 33 reviderade artiklarna är stark:

– Godkänns (grundslags)reformen är det ett slag mot det venezuelanska politiska systemet. Det kommer innebär en oreparerbar skada mot alla medborgare och kommer beröra grunderna för det venezuelanska folket. Vi talar om en ny modell (…) och vi har en allvarlig fara, varnade Rosales.

Och Chavez bekräftar att förslagen får konsekvenser, vilket är målsättningen, på samhällslivets alla områden:

– Det handlar om att fördjupa den folkliga Boliviarianska demokratin. Inom ekonomin; att förbereda de bästa villkoren och så fröna för en socialistisk, produktiv ekonomisk modell. Samma inom politiken, skapa den socialistiska demokratin, sa Chavez som citerade den italienske marxistiske revolutionären Antonio Gramsci:

– Om vi inte förändrar den gamla strukturen kommer den att rasa över oss och krossa oss, förändrar vi inte strukturen kommer den att stoppa upp den revolutionära processen.

Venezuelas väg mot socialism är inte via kooperativ, slog Chavez fast med skärpa. I landet finns hundratals och en del ledande Chavister har förfäktat att detta är vägen mot socialism.

– Kooperativrörelsen garanterar absolut ingen väg mot socialism. Tvärtom kan den förvirra folket, kollektivet och många gånger oss själva, sa Chavez och citerade Che efter att han besökt Jugoslavien: ”Det är kapitalism”.

Privat, allmän, statlig och kooperativ egendom

I Artikel 115 slår grundlagen fast vilka komponenter den ekonomiska modellen ska representera och de egendomar som ska garanteras i konstitutionen. I den kapitalistiska världen grundlagsfästes nästan alltid den privata egendomen men aldrig den allmänna, offentliga eller statliga egendomen. Men Chavez slår nu ett slag för detta.

I artikelns nuvarande skrivning från 1999 “garanteras rätten till egendom”. Men enligt Chavez’ ord breddas nu denna syn. I Venezuela existerar det statliga oljebolaget PDVSA, landets ekonomiska kronjuvel och motor. Men Chavez vill nu att denna ägandeform ska kallas “Social egendom”, eller kanske mer svenskt; gemensam egendom, där staten förvisso leder företaget men där företaget tillhör folket, oantastligt enligt det nya förslaget till att bli privatiserat. PDVSA kan ha både en direkt och indirekt huvudman/ägare.

– Detta företag är och förblir alltid en social egendom genom staten, inte den kapitalistiska utan den stat vi nu bygger som är den socialistiska, underströk Chavez.

Den direkta sociala egendomen är när någon samhällsgrupp, till exempel de anställda, leder det företag där de arbetar i. Om staten i dag leder och administrerar ett företag, finns det inget, enligt lagen, som hindrar arbetarna på ett företag att i morgon ta över det direkta styret av detta.

Den kollektiva egendomen ”tillhör sociala grupper eller personer” medan kooperativet alltid är privat-kollektiv egendom, det är ingen social egendom och låt oss inte luras av detta, upprepade Chavez.

Blandegendom, ”Propiedad Mixta”, är skapad mellan den gemensamma, sociala, kollektiva och den privata sektorn i olika kombinationer för att utnyttja till exempel naturresurser som landegendomar som lagligt har övertagits och kompenserats ekonomiskt.

Artikel 136 reglerar den nya Folkmakten och den struktur som ska byggas upp i Venezuela:

Där finns de sedvanliga valen av politiker till fullmäktige; från kommunerna till Nationalförsamlingen. Men konstitutionen talar nu också om ”Råd”; allt från de Kommunala råden, Arbetar-, bonde-, studentråd, med flera organ som ska utgöra basen för den venezuelanska vägen till Folkmakt och socialism.

Artikel 141 handlar om traditionell myndighetsutövning som regleras enligt lag. Myndighetsutövningen delas nu i den nya konstitutionen upp i två kategorier; den traditionella och den som har med “Las Misiones” att göra. Denna sista ska vara en mekanism för att tillfredsställa de mest omedelbara behoven hos befolkningen, behov som inte alltid är lätta att tillfredsställa med en byråkrat bakom skrivbordet som kanske inte alltid heller är sympatiskt inställd till revolutionen.

I artikel 318 tas kontrollen av Centralbanken över av de politiskt valda i Venezuela. Den antidemokratiska formeln om en ”oberoende” bank, att ekonomerna står över folket, försvinner i det nya förslaget. Oppositionen rasar förstås eftersom Centralbankens enorma reserver på sammanlagt 60 miljarder dollar, som delats mellan en investeringsfond och de traditionella reserverna, nu kan användas till det som de är till för; finansiera social och industriell utveckling och garantera landets ekonomiska självständighet.

– Centralbanken kan inte vara autonom, det är en nyliberal föreställning. Den strategin som lanserades i Latinamerika av IMF och Imperiet (läs USA) och som till och med statsfästes i grundlagarna gjorde oss beroende av den monetära diktaturens världsdominans, fruktansvärt! dundrade Chavez när han presenterade artikelförändringen.

I artikel 328 regleras de väpnade styrkornas roll och karaktär. De olika vapengrenarna får nu namnet ”Bolivarianska” tillagt och understryker därmed Simon Bolivars gamla ord om att vapnen aldrig kan vändas mot folket och är till för att försvara den nationella suveräniteten.

I den gamla konstitutionen står det: ”De väpnade nationella styrkorna utgör en i huvudsak professionell institution utan politisk deltagande, organiserad av staten”.

Men Chavez är inte nöjd med denna skrivning, som han anser vara ”elitistisk”, utan föreslår bland annat:

”I uppfyllandet av sin funktion ska den (försvarsmakten) alltid stå i tjänst hos Venezuelas folk i försvar av dess okränkbara intressen, och inte i något fall i tjänst hos någon oligarki av något slag eller utländsk imperiemakt”.

I Artikel 329, som också den handlar om de olika vapengrenarnas mera konkreta uppgifter, föreslås att den gamla Reserven omvandlas till en Bolivariansk Folkmilis. Grundlagsändringen är egentligen en anpassning till den nya verkligheten där USA utgör ett latent hot och där stora delar av civilbefolkningen redan nu ges militär träning och kan delta massivt i det militära försvaret av fosterlandet.

Dick Emanuelsson

-------------

<4087>

En grundlag för socialism

TEGUCIGALPA / 071001 / Med det nya reviderade förslaget till en ny konstitution i Venezuela, tar landet och den politiska processen de första stegen mot att strukturera den juridiska basen för införandet av socialism.

Det är 33 grundlagsartiklar eller tio procent av konstitutionen som Chavez föreslås ska förändras. Målet för hela den politiska processen är att skapa grunden för Poder Popular, Folkmakt för socialism.

Grundlagen skapar nya folkmaktsorgan som drar in de breda befolkningskretsarna som tidigare varit exkluderade i samhällsutvecklingen. Konstitutionen ger regeringen den juridiska fullmakten den behöver för att bryta den gigantiska jordägarkoncentrationen hos en handfull män, så kallade ”Latifundistas”. Regeringen tar också kontrollen över den strategiska Centralbanken.

Såväl i Latinamerika som i USA och Europa har debatten om de 33 artiklarna nästan enbart koncentrerats på artikel 230 om möjligheten att återväljas som president fler än en gång, vilket gäller nu. Expressens ledare den 19 augusti med rubriken ”En lektion i diktatur”, påstår ”Att Chavez kommer att kunna väljas om i oändlighet”.

Men i Bonniersfärens Sverige eller varför inte i Spanien, Norge, Danmark och Storbritannien så garanterar grundlagen att statschefen kan födas och dö på tronen utan att folket får ta ställning till det. I de nämnda länderna ges också de statsministrarna eller regeringscheferna rätten till omedelbara återval, en rätt som nu föreslås i Venezuela. 18 medlemsstater inom EU, monarkier eller republiker, har också denna grundlagsrätt. I Venezuela kan folket avsätta presidenten efter halva mandatperioden, i vilket EU-land eller i USA har folken rätt till det?

De viktigaste förändringarna är följande:

I Artikel 115 slår grundlagen fast vilka komponenter den ekonomiska modellen ska representera och de ägandeformer som ska garanteras i konstitutionen. I Venezuela existerar det statliga oljebolaget PDVSA, landets ekonomiska kronjuvel och motor. Men Chavez vill att denna ägandeform ska kallas “Social egendom”, eller kanske mer svenskt; gemensam egendom, där staten förvisso leder företaget men där företaget tillhör folket, oantastligt enligt det nya förslaget till att bli privatiserat. PDVSA kan ha både en direkt och indirekt huvudman/ägare.

– Detta företag är och förblir alltid en social egendom genom staten, inte den kapitalistiska utan den stat vi nu bygger som är den socialistiska, underströk Chavez.

Den direkta sociala egendomen är när någon samhällsgrupp, till exempel de anställda, leder det företag de arbetar i. Om staten i dag leder och administrerar ett företag, finns det inget, enligt lagen, som hindrar arbetarna på ett företag att i morgon ta över det direkta styret av detta.

Den kollektiva egendomen ”tillhör sociala grupper eller personer” medan kooperativet alltid är privat-kollektiv egendom.

Blandegendom, ”Propiedad Mixta”, är skapad mellan den gemensamma, sociala, kollektiva och den privata sektorn i olika kombinationer för att utnyttja till exempel naturresurser som landegendomar som lagligt har övertagits och kompenserats ekonomiskt.

Artikel 136 reglerar den nya Folkmakten och den struktur som ska byggas upp i Venezuela:

Där finns de sedvanliga valen av politiker till fullmäktige; från kommunerna till Nationalförsamlingen. Men konstitutionen talar nu också om ”Råd”; allt från de Kommunala råden till Arbetar-, bonde-, studentråd, med flera organ som ska utgöra den sociala basen för den venezuelanska vägen till Folkmakt och socialism.

Artikel 318 ger regeringen kontroll över Centralbanken.

– Centralbanken kan inte vara autonom, det är en nyliberal föreställning. Den strategin som lanserades i Latinamerika av IMF och Imperiet (läs USA) och som till och med statsfästes i grundlagarna gjorde oss beroende av den monetära diktaturens världsdominans, fruktansvärt! dundrade Chavez.

I Artikel 329, som handlar om de olika vapengrenarnas mera konkreta uppgifter, föreslås att den gamla Reserven omvandlas till en Bolivariansk Folkmilis. Stora delar av civilbefolkningen ges redan nu militär träning.

Dick Emanuelsson

Förkrossande vänsterseger i Ecuador

<1700>

TEGUCIGALPA / 071002 / “Vägen ligger öppen för socialistiska reformer”, rubricerade internationella nyhetsbyråer som ANSA, Reuters, DPA och EFE söndagens val i Ecuador. Detta gällde val av deputerade till en församling som på sex månader ska utarbeta en ny konstitution som öppnar vägen för ett Ecuador i ”Socialism i det 21:a seklet”, som president Correa har talat om.

Presidentens breda rörelse ”Acuerdo Pais” (AP), har, när detta nummer av Flamman är under pressläggning, fått cirka 71 procent av rösterna och bokstavligen krossat det traditionella partiväsendet i Ecuador. Correas konkurrent i presidentvalet i november förra året, Ecuadors rikaste man, Alvaro Noboa, har, efter att tio procent av rösterna är räknade, fått 4,87 procent eller cirka fem (5) av de 130 platserna i den konstituerande församlingen medan Correas AP:s beräknas få en kvalificerad majoritet. Detta innebär att Correa i princip kan skissera upp en ny grundlag och stadsfästa ”Proletariatets diktatur”, om han så skulle vilja. Men han har gjort klart att Ecuadors grundlag inte kommer att kopieras från någon annan, ett klargörande mot de försök från massmedia, opposition och insinuationer i Vita huset om att president Correa går samma väg som i Venezuela, som också håller på att revidera den nuvarande konstitutionen.

Upplösa kongressen

Men det finns klara likheter mellan Venezuela och Ecuador. Såväl Correa som Chavez har klara intentioner om att ta kontrollen över den påstått ”oberoende” Centralbanken som är ett rött skynke för bägge presidenterna. Correa har också fått ett massivt stöd för att den nuvarande kongressen ska upplösas eftersom den består av de korrumperade partierna som smulades i bitar i söndags.

Dick Emanuelsson

martes, 2 de octubre de 2007

Los caminos de la izquierda salvadoreña

Haga click aquí para acceder al audio de la nota (Entrevista a Dagoberto Gutiérrez.) Tipo de formato: MP3 Duración del Clip: 00:39:17 Tamaño del archivo: 4,61 MB

Fecha publicación en Argenpress:01/10/2007

En una extensa entrevista con Dagoberto Gutiérrez, escritor, columnista en CoLatino y veterano luchador de la izquierda salvadoreña, el periodista Dick Emanuelsson toma el pulso a Gutiérrez sobre los caminos de resumir, unir y fortalecer el movimiento popular nacional y convertirlo en una verdadera alternativa de gobierno con miras a las elecciones en marzo 2009.

http://www.argenpress.info/nota.asp?num=047677&Parte=0

lunes, 1 de octubre de 2007

I Colombia har staten bara dömt 1,2 procent av mördarna av facket

<3658>

Etthundrafyrtiofyra mördade fackledare 2006

TEGUCIGALPA / 070924 / Under 2006 mördades 144 fackligt aktiva människor i världen. Deras enda brott var att de försvarade rätten att organisera sig och rätten till ett kollektivavtal. Det slår den Internationella Fackföreningskonfederationen (IFK) fast i sin ”Årsrapport 2007, över brott mot de fackliga rättigheterna” i världen.

I rapporten konstaterar den fackliga internationalen med 168 miljoner medlemmar att antalet mördade fackföreningsledare har ökat med 25 procent och att förföljelsen på alla nivåer har intensifierats. Den nyliberala modellen inte bara dräper arbetarledare utan slår även sönder de lagar som skyddar och ger de anställda vissa rättigheter på arbetsmarknaden, hävdar rapporten.

I världen arresterades 5.000 personer och 8.000 arbetare avskedades på grund av sina fackliga aktiviteter. De multinationella bolagen anklagas för att utnyttja den ”flexibla” arbetsmarknaden och införa sina egna regler där bildandet av ”gula fackföreningar” har blivit legio i vissa delar av världen.

I Panama sköts Osvaldo Lorenzo, den lokale ordföranden för Byggnadsarbetarförbundet i huvudstaden, ihjäl den 14 augusti i år. Han ledde sina medlemmar i en strejk mot det stora brasilianska byggföretaget Norberto Odebrecht. Företaget hade avskedat 100 arbetare som var anslutna till Panamas enda Byggnadsarbetarförbund, SUNTRACS och det var mot detta beslut som byggfacket demonstrerade när Lorenzo sköts ihjäl. Två andra skottskadades av kulorna som kom från strejkbrytare som hade förskansat sig inne på kontoret hos företaget, uppger Ivan Quintero, regionalt studieansvarig i Latinamerika för Bygginternationalen.

Byggnadsarbetarna protesterade mot att Norberto Odebrecht hade lejt utländsk arbetskraft som företaget hade organiserat i Sindicopp, ett ”gult vertikalt” företagsfack. På detta sätt undviker företaget alla de sociala och ekonomiska rättigheter byggnadsarbetarna har i sitt kollektivavtal.

Colombia toppar som vanligt, med 78 mord eller drygt hälften, listan över fackligt aktiva som mördades 2006. Mellan 1994-2006 har 1.165 colombianer från facket mördats men bara 56 förmodade mördare har gripits och av dessa har 14 dömts som skyldiga, eller 1,2 procent, en bekräftelse på den totala straffriheten.

Efter Colombia följer Filippinerna där den antifackliga mordvågen 2006 skördade 33 offer. Myndigheterna i flera asiatiska och afrikanska stater anklagas också för att vara delaktig i eller ansvarig för mord på facket.

Även om inte fackligt aktiva mördas i den industrialiserade världen i Nord, visar IFK:s årsrapport att förföljelsen inte är mindre än i Syd. Australien är ett exempel på hur högerregeringen försämrar arbetsrätten samtidigt som den attackerar fackets kamp för värdiga arbets- och löneförhållanden. Lagen ”Alternativ för de anställda” innebar att en rad sociala och ekonomiska erövringar som facket hade gjort under decenniers kamp försämrades kraftigt. Det fackliga manöverutrymmet begränsades dramatiskt samtidigt som en lag mot vilda strejker infördes med skyhöga böter för att förhindra arbetarna att gå ut i försvar för sina rättigheter eller mot hänsynslösa arbetsgivare.

I USA försvann genom en lagändring rätten för miljoner offentlighetsanställda att tillhöra en fackförening. Årsrapporten pekar också ut transnationella bolag som Coca Cola, Wal-Mart, Goodyear, Nestlé och franska byggiganten Bouygues som speciellt antifackliga som bland annat utnyttjar de antifackliga lagar som införts i länder som Polen.

Precis som tidigare år fördömer det internationella facket de så kallade Maquilasföretagen i de ekonomiska frizonerna i Asien, Latinamerika och Afrika som i första hand drabbar den kvinnliga arbetskraften.

Dick Emanuelsson