USA omgrupperar kontrarevolutionen i Venezuela och Bolivia

<9893>

USA satsar nu i massiv skala på att finansiera så kallade ”NGO:s”, enfrågerörelser från det diffusa ”civila samhället” i Venezuela och Bolivia. Det gemensamma med de drygt 700 organisationerna i de bägge länderna är att de alla är motståndare till den revolutionära processen som pågår.

TEGUCIGALPA / 070916 / Det är återigen den unga USA-advokaten Eva Golinger som avslöjar att CIA-filialen USAID pumpar in miljoner dollar i Bolivia och Venezuela. I en omfattande artikel den bolivianska nyhetsbyrån Bolpress [1] redogör Golinger för hur CIA har omgrupperat den kontrarevolutionära oppositionen i de bägge länderna och hur nya strukturer med förment ”demokratiska övergångar” är förevändningen för finansiering av dessa grupper.

I Venezuela, där myndigheterna och den politiska ledningen för landet har erfarenheter av USA-konspiratörerna, inleddes operationerna redan i juni 2002, bara några månader efter att stats- och militärkuppen hade slagits tillbaka av de venezuelanska massorna som återinsatte president Hugo Chavez på presidentposten i vad som annars skulle kunna ha blivit ett nytt ”Chile 1973”. Via National Endowment for Democracy (NED) och öppnandet av ett “Övergångskontor” (OTI) i USAID:s regi, lyckades CIA organisera och samla högeroppositionen bakom valorganisationen Sumate.

”Övergång till vad då?

Det var efter den misslyckade lockouten och det kriminella sabotaget mot oljeindustrin i december 2002-3 februari 2003 som kostade landet 16 miljarder dollar som operationerna inleddes med delvis andra aktörer. Den eniga fasaden mot Chavez i filkomröstningen av hans presidentmandat den 15 augusti 2004 var en stor framgång för USA-administrationen. Den venezuelanska oppositionen, splittrad av personliga sekteristiska ambitioner, vana vid 40 års maffiastöld av statlig egendom, begrep inte, att för att återerövra sina ekonomiska och politiska privilegier var man tvungen att störta Chavez.

Jag minns att Chavez blev fly förbannad när han en söndag i sitt program “Alo Presidente” kommenterade USAID-kontoret med orden: ”Övergång till vadå? Till deras demokrati? ALDRIG! Här ska inga utländska konspiratörer komma och öppna kontor som inte är något annat än bastioner för kontrarevolution”!

Men den venezuelanska oppositionens valnederlag i folkomröstningen innebar att den utåt sett formella enheten sprack i tusen fragment. Valet till Nationalförsamlingen i december 2005 var ytterligare en katastrof där inget av oppositionspartierna ville ställa upp eftersom de visste att de skulle få spö efter noter.

”American Corners”

Men CIA lät sig inte nedslås. Den riktade in sig på politiskt vacklande grupper av chavister och andra samhällssektorer, framför allt i delstater med stora gas- och oljetillgångar. USA-ambassaden i Caracas slog ett slag för ”Satellitkonsulat”, eller som de kallade; ”American Corners” i fem delstater ”och lyckades, utan tillstånd av utrikesministeriet, att få en officiell närvaro på dessa platser genom att använda sig av advokatsällskapen, en i Latinamerika korrumperad yrkesgrupp utan några som helst skrupler.

– Arbetet som USAID och OTI hittills har genomfört har förstärkt den kontrarevolutionära oppositionen, säger Golinger. Fram tills i juni 2007 har de utverkat 306 ”stipendium” till sociala organisationer, politiska partier, olika samhällsrörelser och politiska projekt i Venezuela. Dessa stipendier (och ekonomiska anslag) har kanaliserats via ”Development Alternatives, Inc” (DAI), ett entreprenörsföretag till USAID som opererar sedan juni 2002 då det öppnade ett kontor i centrala Caracas, skriver Golinger och tillägger att DAI/USAID har anslagit 11.575.509.00 dollar till de 360 olika grupperna i Venezuela bakom programtiteln ”Venezuela: Inciativas para la Construcción de Confianza” (VICC), Venezuela: Initiativ för byggande av förtroende.

Enligt Golinger, som fick ut protokollen och programförklaringarna från USAID, baseras majoriteten av dessa “NGO-projekt” på ”politisk dialog, allmän debatt, medborgardeltagande och utbildning och träning av demokratiska ledare”.

”Industrikoncernen NGO AB”

Det är också samma gamla statskuppsorganisationer som finansierades mellan 1999-april 2002. Men här finns också nya, eftersom jänkarna är pinsamt medvetna om att den gamla partistrukturen av korrumperade maffiapolitiker saknar både folklig förankring som en vision om vad som är möjligt att göra. Och därför finns förement ”neutrala” och till och med ”objektiva” grupper som till exempel ”Instituto Prensa y Sociedad”, ett pressorgan som inte utger sig för att vara lika proamerikanskt som ”Reportrar utan gränser” eller ännu värre; mediemagnaterna i SIP, det Interamerikanska Pressällskapet, en produkt av det kalla kriget från sent 1940-tal som är öppet antikommunistiskt, antikubanskt och nu också antivenezuelanskt.

De politiska partierna i Latinamerika och Karibien finansieras också via USAID men via republikanernas Internationella Republikanska Institutet (IRI) och demokraternas NDI, det Nationella Demokratiska Institutet. NDI och IRI har betalat ut sju miljoner dollar, eller 42 miljoner svenska kronor, till de politiska broderpartierna enbart i Venezuela.

De påstådda “försvararna av mänskliga rättigheter” i Venezuela, spjutspetsen i ”Industrikoncernen NGO AB”, som den kallas i Colombia där det finns närmare 100.000 olika NGO:s som både när sig på och som inte vill att inbördeskriget ska upphöra eftersom de har sin livnäring garanterad via EU och USA, i Venezuela får dessa självutnämnda ”människorättsorganisationer” sin finansiering garanterad av ”Freedom House”, en annan entreprenör som CIA/USAID ofta anlitar.

Antikommunistisk spjutspets

”Freedom House” grundades 1941 av det amerikanska monopolkapitalets guruer och ledande politiker i de bägge partierna, bland dem president Franklin D. Roosevelt och republikanernas Wendel Wilkie. Denne hade förlorat valet mot Roosevelt men utsågs av Roosevelt till emissarie i världen där ett frihetspris utdelades årligen. Efter kriget förvandlades Freedom House till en frontorganisation för Marshallplanen och försvar för grundandet av NATO men framför allt som en ”förtrupp mot kommunismen” där USA framställdes som ”frihetens bålverk”. En av dess viktigaste uppgifter var att dra in intellektuella i det från Hitlerfascismen befriade Östeuropa, en föraning till vad som i dag utspelas i Venezuela och Bolivia.

När president Ronald Reagan 1982 skapar NED, National Endowment for Democracy, med målsättningen att operera lite snyggare och under mattan än CIA, integreras Freedom House som en enhet inom CIA-koncernen. NED finansierar och fixar budgetar till Freedom House och Freedom House å sin sida finansierar politiska projekt som tagits fram av NED. Bland sina ledare återfinns Henry Kissinger, folkmördare från Indokina, Otto Reich, exilkuban och en av Reagans och Bushs arkitekter för en invasion av Kuba och männen bakom det låg- och högintensiva Contraskriget i Centralamerika mot sandinistregeringen i Nicaragua och gerillarörelserna i Guatemala och El Salvador.

Programmet “Exchange” var ägnat till att bryta upp Östeuropa från det sovejtiska inflytandet och är finansierat av CIA. Personligheter som Vladimir Bukovsky, Adam Michnik, André Glucksmann och Jean-François Revel står i själva verket på CIA:s avlöningslista och får sina kritiska artiklar garanterat publicerade i The Daily Mail, The Daily Telegraph och The Times men framför allt i USA via Wall Street Journal [2].

Mediemagnater och CIA

Det är alltså denna ”frihetsorganisation” som nu är aktiv i Venezuela och Bolivia. I Venezuela har Freedom House finansierat konferenser på temat “Hotel mot pressfriheten i det 21:a seklet” med deltagande av mediemagnaten och en av konspiratörerna vid statskuppen i april 2002, Marciel Granier, ägare av teve- och radiokanalen RCTV som tillsammans med tre andra privata tevekanaler utgjorde rena sambandscentralen för statskuppens utveckling den 11 april 2002. Granier agerade på denna konferens i sällskap med Karen Hughes, andresekreterare i State Departement för Diplomatiska och Allmänna Angelägenheter som Eva Golinger klassificerar som ”ett propagandakontor för State Departement och som är ansvarig för ”Voice of America” och andra propagandacentraler för Washington.

– Freedom House har också finansierat andra USA-institut så som det Internationella Centret för Icke Våldskonflikter (ICNVC) som lär ut ”motståndskamp” av Gene Sharp som har varit rådgivare till ungdoms- och studentrörelserna i Serbien, Ukraina, Georgien, Vitryssland och i Venezuela. ICNVC:s ordförande mellan åren 2003-2005 var James Woolsey, före detta CIA-chef, medan den nuvarande ordföranden heter Peter Ackerman, en bankir och multimiljonär som har finansierat rörelsen ”Byte av regeringar” i Serbien, Ukraina och Georgien via Albert Einsteininstitutet. Ackermans son deltog vid folkmordet i den irakiska staden Fallujah.

USAID:s ”folkrörelsenätverk”

USAID sista entreprenör i Venezuela utgörs av la Fundación del Desarrollo Pan-Americano (PADF), den Panamerikanska Utvecklingsstiftelsen och har uppgiften att ”bistå det sociala samhället”. PADF har anslagit 937,079 dollar till 14 olika “NGO:s” sedan slutet av 2006. Golinger uppger att hon bara har fått ut dessa uppgifter medan namnen på de 14 organisationerna än så länge är hemlighetsstämplade.

De senaste rapporterna från USAID talar om att CIA-organet finansierade en konferens augusti i år med deltagande av 50 borgmästare från hela landet och där frågan om ”decentralisering” och ”folkrörelsenätverket” behandlades. USAID-OTI försäkrar att de kommer att anstränga sig för “förstärka det civila samhället och de politiska partierna (…) utbilda människorättsförsvarare”. USA-kongressen har anslagit 3,6 miljoner dollar för detta ändamål ”vilket visar att denna subversion kommer att fortsätta och hota den Bolivarianska revolutionen”, sammanfattar USA-advokaten Eva Golinger det venezuelanska kapitlet.

<5804>

Bolivia: kontrarevolutionen går till offensiv

I mars 2004 öppnade USAID ett OTI-kontor i La Paz, Bolivia. Även här talades det om ett ”Övergångskontor”. Men till vad?

Utåt sett talade kontorets representanter om att de ville ”minska spänningen i regioner med sociala konflikter och hjälpa landet att förbereda de förestående valen” som ägde rum i december 2005 och som resulterade i att vänsterns och de sociala rörelsernas odiskutabla ledare Evo Morales valdes till president. Hans parti ”Rörelsen mot Socialism, MAS, fick 54 procent av rösterna till kongressen. USA-ambassaden hade indirekt varnat för att en röst på Morales är en röst för ”Kokainkartellerna”.

USAID som vanligt spelade på tredje strängen och lejde USA-företaget Casals&Associates, Inc. (C&A). Det fick en budget på 13,3 miljoner dollar, nästan 100 miljoner dollar som företaget pytsade ut på 379 olika organisationer i Bolivia, bland dem politiska partier och andra politiska och ”sociala” projekt i landet. Även om kanske inte alla dessa organisationer är medvetna om att de kommer att spela den ”Duttige idiotens roll”, så innebär mottagande av dessa pengar att de för all framtid kommer att stå i en beroendeställning till USA-ambassadens CIA-avdelning.

– C&A spelar alltså samma roll i Bolivia som DAI gör i Venezuela. Bägge företagen är också, via stora kontrakt, mycket beroende av USA:s försvarsdepartement, USA:s armé, Flottan, Energidepartementet, Broadcasting Board of Governance, Voice of America, USA:s propagandakontor mot Kuba, Departementet för Intern Säkerhet, State Departement och många andra intrikata USA-myndigheter, såväl hemliga som offentliga. Fram till idag har C&A verkställt interventionsprogram för Washingtons olika USA-byråer i fler än 40 länder. Bland dem Albanien, Armenien, Bolivia, Colombia, Dominikanska republiken, El Salvador, Guatemala, Madagaskar, Malawi, Mexiko, Nicaragua, Panama och Paraguay.

Förstärka regionala kuppmakare

I Bolivia har USAID-OTI riktat in sina ansträngningar på att bekämpa och utöva inflytande på den grundlagstiftande församlingen som sedan 18 månader arbetar för att lägga fram ett förslag till ny grundlag i landet. Detta förslag ska inkludera de stora indianbefolkningarna och de samhällssektorer som historiskt alltid har varit exkluderade från de grundläggande mänskliga och politiska rättigheterna i Bolivia. MAS fick 51 procent i valen till deputerade i denna församling och har en enkel majoritet. Men högeroppositionen har systematiskt saboterat arbetet med utarbetandet av en grundlag som ska föreläggas folket i en folkomröstning eftersom högern vet att deras maktställning i Bolivia står på spel om folket inkluderas i beslutsprocessen. Högern har tagit gatorna i besittning i flera av de län där de har kontroll och utnyttjar också sin kontroll av rättsapparaten, framför allt Högsta domstolen som gjort allt för att obstruera arbetet med det nya grundlagsförslaget.

USAID-OTI har anslagit majoriteten av de 13, 3 miljoner dollarna på organisationer och program som arbetar för att ”förstärka länsregeringarna” med målsättningen att försvaga centralregeringen. I det arbetet har USAID-OTI infiltrerat olika påverkbara indiangrupperingar utan politiska visioner för att utveckla ”demokratiska strukturer”. Dessa erbjuds ”ekonomiska möjligheter för samhällsutveckling, (…) civil utbildning för ledare” och ett ”informationsutbud”.

– Dessa nobla programämnen visar att Washington söker kväva Evo Morales centrala makt, penetrera och infiltrera indiansammanslutningarna vilka utgör majoriteten i landet, dra fram den kapitalistiska modellen som föredöme och påverka medierna via en proamerikansk, prokapitalistisk och antisocialistisk propaganda, sammanfattar USA-advokaten Golinger.

USA-ambassadörens verk i Jugoslavien

Som om denna imperialistiska intervention inte skulle vara tillräcklig för att kasta ut USA-ambassadören från Bolivia, går USAID-OTI helt öppet ut och uttalar stöd för de separatistiska rörelserna i län som Santa Cruz, Beni, Pando och Tarija som helt öppet talar om att störta centralregeringen i La Paz.

Det andra CIA-organet i Bolivia, National Endowment for Democracy (NED), som finansierar USA-interventioner i mer än 70 länder i världen, finansierar också grupper i regioner som Santa Cruz som arbetar för att avskilja länet från Bolivia. Den nuvarande USA-ambassadören i La Paz, Philip Goldberg, är samme man som är expert på temat separatism. Han var chef för Clintons mission i det forna Jugoslavien med målet att spränga denna statsbildning, främst Serbien och Bosnien. Nu opererar han i Bolivia

Evo Morales anklagade nyligen offentligt USAID för att stödja det kontrarevolutionära högerupproret i Bolivia och varnade USA för att det måste respektera landets lagar, vilket de naturligtvis aldrig har gjort eller kommer att göra. Morales sa att ”dörren står öppen” med klar anvisning att han inte kommer att tolerera att regimen med den självpåtagna rollen som Världspolis och domare lägger sig i Bolivias inre angelägenheter.

– Men Washington kommer inte att lämna (Bolivia) så lätt. Detta nätverk av inblandning och subversion är inte så enkel att slå tillbaka och eliminera, menar Golinger. Chavez har i det nya förslaget till grundlag, som för närvarande utarbetas i Caracas, föreslagit i Artikel 67 att den ska inkludera förbud från utländska privata eller offentliga regeringsmyndigheter av finansiering av valkampanjer för grupper med politiska målsättningar.

– De olika NGO-grupperna som arbetar för de mänskliga rättigheterna kommer att försöka att undvika att bli klassificerade som “politiska”. Men ingen kan förneka att mänskliga rättigheter i högsta grad är ett grundläggande politiskt ämne. Och det är i denna ”gråzon” som subversionen från Washington gömmer sig och använder sig dessa NGO:s som en sköld, understryker Eva Golinger.

Dick Emanuelsson

Källa:

[1] USAID en Bolivia y Venezuela: la subversión silenciosa

[2] Freedom House: Cuando la «libertad» no es más que un pretexto. Av Red Voltaire

”Toda la pendejada que pasa en Colombia se ve y se escucha en Caracol”

<4373>

”Lo que pasa en Colombia se ve y se escucha en Caracol”, termina cada reportero su aportes al noticiero colombiano.

Y ahora, durante los últimos dos días, durante el “cubrimiento” de las entradas y salidas de los “Don” Berna y “Don” Diego y no sé más, ya estaban ahí, en el aeropuerto Cafam, gritando a sus cameras que PARACOL, disculpa, Caracol, era el “único medio” y que la transmisión era en “exclusivo” (para joder a RCN).

Estando un kilómetro del aeropuerto de Cafam en Bogota y la misma distancia en la cárcel Combita, en la ciudad de Tunja, 50 minutos en helicóptero, no es nada “exclusivo” con los lentes de 2000 milímetros colocados en sus cameras desde la loma, pues ahí, muriendo de frío “informando y describiendo” la ropa puesta de Don Diego que nunca quería abordar el helicóptero en Bogota y que no llegaba nunca para entrar a la cárcel en Combita, y en donde salió el otro “Don”, el Don Berna, para-narco de Medellín.

Y para complicar la tarea aun más para esos pobres “reporteros”, sale de la cárcel de Combita otro personaje, pero de la misma profesión; el para-narco ”Machaco”.

Ahora la confusión es total, por que mientras entra “Don Diego” a la cárcel de Combita, salen los otros dos: Don Berna y Macaco y son llevados a una fragata (USA o Colombia?) en alta mar en el Pacifico.

El ministro del Interior y de Justicia, el oligarca godo (en Colombia “conservador”), Carlos Holguín Sardi, dice que las autoridades se equivocaron de nombres, es decir; fue un “Don” demasiado para esos cerebros achicados de la oligarquía colombiana rancia.

Pero la transmisión de Caracol esta mañana no termina ahí de la excursión de los capos del narcotráfico colombiano, por que en el otro momento sale un general del INPEC desmintiendo ante la camera de Caracol a su patrón diciendo que no, que todo estaba así planeado, dejando al ministro y su gobierno plantado como unos “Bobos del Pueblo”.

Pero tampoco es así:

El espectáculo, en donde los reporteros de Caracol son unos idiotas útiles para el poder para-narco, es todo un Show Mediático para tirar una nueva cortina de humo, mostrando que ese ejército es capaz de combatir a los narcos. Pero hace poco el mismo ejercito y una veintena de altos oficiales, coroneles y generales, fueron desenmascarados por haber protegido y de haber asesinado a sus propios hermanos de arma para proteger y ocultar al narcotraficante “Don Diego” Montoya.

¿Por qué tira Uribe esa cortina tan enredada de humo?

Para quitar la atención de los resultados de los forenses que este viernes entregarán los resultados de su trabajo al respecto a los cadáver de los once diputados muertos en cautiverio de la guerrilla de las FARC. Esta organización sostiene que los diputados fueron victimas cuando un comando no identificado cayó al campamento en donde estaban retenidos los diputados y se alborotó el combate que terminó en los trágicos suecos.

Los primeros informes que han salido a la opinión pública hablan de dos tipos de balas, lo que si confirma la declaración guerrillera en donde habla de “fuego cruzado”. Además, habla que las perforaciones de las balas de los cuerpos de los once diputados son repartidos en varias partes del cuerpo, que puede comprobar que efectivamente fueron muertos en fuego cruzado.

Otro motivo por que los tres narcotraficantes son llevados al alto mar y la cárcel de alta seguridad (Combita) es que pueden prender el ventilador, revelando quienes del estado y la clase oligárquica han sido sus “socios”. Por que lo que muestra la historia de Colombia es que esa clase social, en donde se encuentran los dueños de los medios como Paracol y RCN (Radio Castaño Nacional), El Tiempo, etcétera, es que ahí se cocina la guerra contra el pueblo.

Y esa guerra tiene rostros múltiples, como la guerra mediática, guerra psicológica y la guerra frontal, todo representado hoy en Colombia por esa clase social.

El poeta y el revolucionario ruso Vladimir Majakovskij (1893-1930), resumía el fascismo en tres líneas:

EL FASCISMO ES HAMBRE

EL FASCISMO ES TERROR

EL FASCISMO ES GUERRA.

¿Quien puede negar que el gobierno de Álvaro Uribe y su camarilla de generales sean los mejores representantes de esas tres líneas?

O, para usar las palabras de Paracol:

”Toda la pendejada que pasa en Colombia se ve y escucha en Caracol”.

Dick Emanuelsson

Corresponsal en América Latina

Kollektivavtal efter 36 dagars ”historisk” strejk i Hong Kong

<1474>

Efter en 36 dagars strejk som betraktas som ”historisk”, kunde järnvägsarbetarna i Hong Kong underteckna ett kollektivavtal den 12 september som ger 8 timmars arbetsdag och höjda löner. Det undertecknade avtalet är också historiskt så till vida att det är det första industriavtalet i Hong Kong.

– Lönehöjningen är obetydlig jämfört med vad vi krävde, men det viktigaste var att uppnå en 8 timmars arbetsdag, uppgav Lee Cheuk Yan, generalsekreterare för Hong Kongs Fackföreningskonfederation, i ett pressmeddelande.

Den genomsnittliga industrilönen är cirka 600 Hong Kongdollar (ca 0,90 kr) per dag. Järnvägsarbetarna krävde 950 men fick 860. I kollektivavtalet förbinder sig arbetsgivarna att inleda förhandlingar i mars 2008 om höjda löner.

Arbetarna inledde sin strejk den 6 augusti och strejken är den längsta i modern tid i den kinesiska enklaven. Trots att befolkningen i allmänhet förhåller sig neutral i dessa konflikter erhöll arbetarna stor sympati för sina stridsåtgärder och enigheten mellan de strejkande förblev intakt till sista strejkdagen.

– Trots att arbetsgivarna inledningsvis vägrade att förhandla med facket backade de en aning i slutändan inför arbetarnas krav, sa Guy Ryder, ordförande för den Internationella Fackföreningskonfederationen, IFK och tillade:

– Nästa steg är att skapa ett demokratisk fackförbund för järnvägsarbetarna i deras kamp för sina rättigheter i Hong Kong.

Dick Emanuelsson

-----------------------------

<792>

Kollektivavtal efter 36 dagars ”historisk” strejk i Hong Kong

Efter en 36 dagars strejk som betraktas som ”historisk”, kunde järnvägsarbetarna i Hong Kong underteckna ett kollektivavtal den 12 september som ger 8 timmars arbetsdag och höjda löner. Det undertecknade avtalet är också historiskt så till vida att det är det första industriavtalet i Hong Kong.

– Lönehöjningen är obetydlig jämfört med vad vi krävde, men det viktigaste var att uppnå en 8 timmars arbetsdag, uppgav Lee Cheuk Yan, generalsekreterare för Hong Kongs Fackföreningskonfederation, i ett pressmeddelande.

– Nästa steg är att skapa ett demokratisk fackförbund för järnvägsarbetarna i deras kamp för sina rättigheter i Hong Kong, sa Guy Ryder, ordförande för den Internationella Fackföreningskonfederationen.

Dick Emanuelsson

<17>

Vad valet i Guatemala INTE handlade om

Den 9 september 2007 genomfördes val till borgmästare, kongress och presidentpost i Guatemala. Latinamerikareportern Dick Emanuelsson tog pulsen på landet och kandidaterna.

GUATEMALA 070903 / På bägge sidor om motorvägen står sockerrörsodlingarna. Tusentals hektar kontrollerade av en av de fem ekonomiska familje- och maktgrupperna i landet. De övriga fyra kontrollerar, handel, bananer, kaffe och import, säger Jose Pinzon, generalsekreterare i landsorganisationen CGTG medan han rattar bilen i riktning mot hamnstaden Puerto Quetzal. Där ska vi träffa änkan till den mördade hamnarbetarledaren Pedro Zamora och ledningen för det stridbara hamnfacket. Zamora motsatte sig en privatisering av hamnen och fick plikta med sitt liv. Dagliga mordhot svävar över resten av hamnfacket och betalda lönnmördade, så kallade ”sicarios” är lätta att kontraktera för en spottstyver. Guatemala är i dag förmodligen Latinamerikas mest våldsamma land, trots att vissa svenska radioreportrar försöker ge sken av att det råder ”medborgarfest” nu när landets 13 miljoner invånare rustar för val, från kommunalfullmäktige till presidentposten.

– Det är typiskt, att vägavgiften som vi betalade och passerade för fem minuter sedan står på ”rätt” sida för plantageägaren. De tusentals lastbilar som transporterar sockret till Puerto Quetzal betalar inte en Quetzal (ungefär lika mycket som en krona) i vägavgift. Det här Guatemala, min vän, där de som är rika är mycket rika och de fattiga mycket fattiga, tillägger han med en trött sarkasm i rösten.

Eller som presidentkandidaten och Nobels fredspristagare 1992, Rigoberta Menchu, sa några dagar tidigare på ett avslutningsmöte i valkampanjen: ”Här, i samma land, finns både den 1:a och den 5:e världen”.

Landet är samtidigt i dag förmodligen Latinamerikas mest våldsamma nation. Varje år mördas 6.000 personer. ”El Feminicidio”, mordvågen mot fattiga arbetarkvinnor, många från maquilasfabrikerna kring huvudstaden, skördar varje år cirka 600 offer och överträffar antalet mördade kvinnor i den mexikanska staden Juarez. Under valkampanjen mördades femtio kandidater.

SEDAN DEN CIA-LEDDA expeditionen 1954, då en grupp guatemaltekiska militärer i samarbete med CIA och USA:s bombflyg störtade den nationalistiska vänsterregeringen under ledning av president Jacob Arbens, har landet styrts av en militär-civil högerkamarilla. Bakom denna finns de ekonomiska maktgrupperna som roterat vid den politiska makten stödd på en slags beväpnad parastatlig frimurarloge. Denna kontrollerar både militär, polis som rättsväsende vilket gjort att Guatemala uppvisar den kanske högsta straffriheten i världen. Denna ockulta maktgruppering har internationella allierade, främst av grupper i USA men även i Israel och Taiwan som har starka ekonomiska intressen i landet.

Hittills har 49 kandidater mördats under valkampanjen som inleddes i januari i år. Det senaste offret blev Gustavo de León. Han är son till Morris de León, en general och en av undertecknarna till fredsavtalet mellan URNG-gerillan och den guatemaltekiska staten och militären 1996 i Oslo. Den förre generalen är en av de aktiva och framstående inom vänsterpartiet Alianza Nueva Nación, ANN.

Pablo Monsanto, som också var en av undertecknarna till fredsavtalet 1996 men från URNG-gerillan och som kandiderade till presidentposten, fördömde i en kommentar mordet och anklagade vissa krafter för att provocera fram väpnade konfrontationer. Menchus politiska rörelse ”Encuentro por Guatemala”, Samling för Guatemala, har tvingats begrava sju av sina kandidater under valkampanjen, offer för ett till synes sekteristiskt våld, som dock har sina materiella förklaringar menar hamnarbetarna och URNG.

– SJUTTIO PROCENT AV ALLT GODS som importeras och exporteras går via hamnen i Puerto Quetzal, säger Oscar Gonzalo Onado, ordförande för de 580 organiserade av de totalt 620 hamnarbetarna i hamnen på Stillahavskusten. Det är förmodligen den högsta fackliga organisationsgraden i Guatemala som annars bara har en organisationsgrad på cirka 1,5 procent av den yrkesaktiva befolkningen. Till och med under det 36-åriga inbördeskriget var anslutningen till facket 4-5 gånger större. Men den nyliberala modellen och den arbetarfientliga lagstiftningen som följt i modellens spår har slagit sönder det mesta av arbetsrätt och rättigheter för arbetarklassen, inte bara i Guatemala utan hela Latinamerika. Därför är hamnfacket i Quetzal en vagel i ögat på högerregeringen i huvudstaden, ledd arbetsgivarföreningens före detta ordförande Oscar Berger.

Och det var i september förra året när regeringen bestämde att bygga en specialhamn för containers för 600 miljoner kronor som förföljelsen intensifierades mot facket. Detta krävde alla papper på bordet i det genomkorrumperade Guatemala. Facket insåg också att det fanns starka internationella kretsar inblandade. USA vill ha en parallell kanal till Panamakanalen, en så kallad ”torr korridor”, ett vägnät från Stillahavs- till Atlantkusten för sin containertrafik. Denna ”Norra Triangel” i Centralamerika, mellan El Salvador, Guatemala och Honduras, är tänkt att bindas samman i ett annat megaprojekt mellan Mexiko och USA; Plan Puebla Panama. Men för att kunna binda samman Nord- och Sydamerika som i ett infrastrukturnät, där USA-långtradarna ska kunna rulla obehindrat, behövs frihandelsprojektet, TLC. Detta slår sönder den nationella lagstiftningen för medlemsländerna som definitivt förvandlar dessa råvaruproducerande nationer i Centralamerika till vad de historiskt har kallats; Bananrepubliker. Men hamnfacket var i vägen och därför mördades Pedro Zamora.

CHEFREDAKTÖREN FÖR DAGSTIDNINGEN La Hora, Oscar Clemente Marroquin, säger i en ledare den 30 augusti att ”tack vare TLC-avtalet har Guatemala inte rätt att göra en revisionskontroll av sina egna beslut när de handlar om utländska investeringar” [1]. Det är bara en internationell skiljenämnd, företrädesvis en underavdelning inom Världsbanken, som genomför dessa kontroller. I andra fall står USA:s lagstiftning över den nationella om det handlar om TLC-avtalet.

Men Guatemala knyts också ihop på det militära och polisiära planet. Några dagar innan valet genomförde specialstyrkor från USA träning med sina guatemaltekiska kollegor i antinarkotikabekämpning. Några veckor tidigare hade den mexikanska regeringen uppgett att den har planer på att ingå en slags Plan Colombia, fast i mycket större omfattning för att bekämpa de mexikanska knarkkartellerna. Det innebär att mexikansk och guatemaltekisk polis och militär skickas till USA för utbildning. USA:s underrättelseorgan bygger upp och skapat strukturer som gör mottagarländerna totalt beroende av framtida USA-samarbete, säger skriftställaren Carlos E. Wer i en krönika över ”Plan Guatemala”. Han varnar för konsekvenserna i kölvattnet av Plan Puebla-Panama och dess konsekvenser för Guatemala:

– Det här är en politik som reflekteras i USA:s ”Nationella Säkerhetspromemoria 200”. Den handlar om att garantera det landets (USA) företag exploateringen av naturresurserna av särskilt strategiskt värde, skriver Wer.

I det republikanska manifestet mot Latinamerika, Santa Fe IV, bekräftas ovanstående: ”En försäkran om att länderna i hemisfären inte uppträder fientligt mot USA. Dessutom ska hemisfärens naturresurser vara disponibla för att motsvara våra nationella prioriterade behov”.

När Bushadministrationens Energiplan presenterades i maj 2001 underströks att:

”. . . utan en ansenlig ökning av sina energireserver kan USA:s nationella säkerhet och ekonomiska välfärd komma att möta en ny fara” ²).

Och förre utrikesministern Colin Powell sammanfattade problematiken mer konkret i sin syn på frihandel:

”Vårt mål är att garantera USA-företagen kontroll över ett område som sträcker sig från Nord- till Sydpolen och fri tillgång, utan några som helst hinder, till våra varor, tjänster, teknologi och kapital på hela hemisfären” ³).

Det var denna politik som tog livet av Pedro Zamora, menar hans närmaste kamrater i facket. Men de vägrar ge upp, trots en daglig terror.

NÄR KVINNORNA FRÅN MAQUILASFABRIKERNA slutar det sena skiftet vid 10-tiden på kvällen i Guatemala City är de inte bara trötta efter 10-12 timmars arbetsdag till slavlöner utan också på helspänn för hemfärden. Det är under denna som många av dess arbetskamrater har överfallits, våldtagits, torterats, styckats och skändats å det grövsta. Sedan 2001 har 2500 kvinnor mördats i ett ”Feminicidio” som överträffar mordorgien i den mer kända mexikanska gränsstaden Juarez. Och tendensen är ökande. Under 2006 mördades 600 i en mordvåg som egentligen saknar en rimlig logisk förklaring till varför fattiga arbetarkvinnor, inte alla maquilasarbetare, mördas.

ENLIGT DET PRESTIGEFULLA forskningsinstitutet, Wola (The Washington Office on Latin America), som specialiserat sina undersökningar på Latinamerika, är den guatemaltekiska polisens och åklagarens undersökningar mycket bristfälliga. Samma organisation hävdar att fem hemliga organisationer står bakom den organiserade brottsligheten i landet. De har nästan alla sina rötter i inbördeskriget där de utgjorde ”antiupprorsspetsen” och majoriteten är kretsar kring generalstaben: Denna styrde och ägde och äger delvis fortfarande landet och utgör även kärnan i narkotikakartellerna, vapensmuggling och andra kriminella verksamheter.

Enligt Wola utgör dessa fem organisationer ett ”hemligt lösformigt nätverk. […] Dess aktiviteter undergräver rättssystemet, beskyddade av sina politiska förbindelser, korruptionen och våldet”, skriver Wola i sin rapport ”Dolda maktgrupper, Illegala väpnade grupper i Guatemalas Postkonflikt” som ger följande grupper den direkta skulden för det allmänna våldet i Guatemala:

La Cofradía

Är en kamarilla av aktiva eller pensionerade militärer, en slags intern kamratklubb inom armén. Under inbördeskriget utgjorde de en grupp militärer av den ”hårda linjen” som sympatiserade med de taiwanesiska militärerna. De opererade enligt mottot: Är du inte med mig så är du emot mig och betraktade alla civila som potentiella oppositionella.

El Sindicato

Uppstod 1969 i den Polytekniska skolan. Dess ledargestalt utgjordes av general Otto Pérez Molina, militärens man och regeringsförhandlare i fredsavtalet med URNG-gerillan. Molina är förmodligen Guatemalas näste president den 14 januari 2008 i spetsen för ”Partido Patriota”.

Till skillnad mot “La Cofradía”, ansåg medlemmarna i “El Sindicato”, att armén inte behövde döda alla bybor som misstänktes för att stöda gerillan, ”bara” 30 procent. De övriga 70 procent av byborna skulle vinnas via ”utvecklingsprojekt”. Därför kallades general Otto Perez Molina, även chef för landets militära underrättelsetjänst, för ”Konstitutionella antiupprorskrigare”.

I mars 1982, mitt under den värsta epoken av den “Brända Jordens Taktik”, där indian- och bondbyar jämnades med marken och befolkningen massakrerades, skickades Perez Molina till staden Nebaj i det mayadominerande länet Quiché. Av människorättsorganisationer anklagas han för att ha genomfört några av de värsta blodbaden i norra Guatemala och utpekas som ansvarig för gripandet och avrättandet av gerillaledaren Efraín Bámaca.

El Estado Mayor Presidencial (EMP)

Denna grupp hade en dubbel funktion; ge beskydd, logistiskt stöd och rådgivning till presidenten samt att operera med militär underrättelsetjänst och genomföra hemliga uppdrag. När de civila regeringarna tog över 1996 fungerade EMP som en förbindelselänk mellan de väpnade grupperna och presidentpalatset. Dess medlemmar anklagas för att vara ansvariga för ett oräkneligt antal kidnappningar, försvinnande, utomrättsliga avrättningar och en bred korruption. Dess förgrundsgestalt är överste (p) Juan Guillermo Oliva Carrera.

Patrullas de Autodefensa Civil

PAC, som de också kallas, hade under inbördeskriget nästan en miljon personer i sina led, främst bönder som antingen tvingades in i dessa civila patruller eller som stödde armén i kriget mot gerillan, framför allt i den brända jordens strategi som brände ner hundratals bonde- och indianbyar. CAP har en dubbel funktion där den ena är kriminell verksamhet samt en politisk sida med stöd till partiet Frente Republicano Guatemalteco (FRG) som leds av den general som kanske är den mest avskydde bland de militära bödlarna, general Ríos Montt. CAP kallas också den lokala organiserade brottslighetens ”infanteri”. En av dess ledare är den pensionerade brigadgeneralen Luis Felipe Miranda Trejo.

La Red Moreno y el “Grupo Salvavidas”

Enligt Wola illustrerar grupperna “la Red Moreno” och “Grupo Salvavidas” hur långt de dolda maktgrupperna i Guatemala har nått i sin kriminella verksamhet, fördärvliga förbindelser och struktur. Inom dess led återfinns en rad militära officerare och regeringstjänstemän som tidigare tillhörde “La Cofradía”, “El Sindicato” och “EMP”. Grupperna leds av salvadoranen Alfredo Moreno Molina som etablerade sina strukturer inom tullsystemet och andra statliga organ inom det offentliga finanssystemet varifrån de genomför smuggling och statliga bedrägerier. “Grupo Salvavidas” utgör ett mäktigt nätverk inom alla statliga, offentliga och politiska sfärer i Guatemala.

”MANO DURA”, HÅRDA NYPOR, är Perez’, valslogan och när jag frågar om han är beredd att öppna militärens och polisens hemliga arkiv för att gå till botten med den allmänna straffriheten, säger han att han inte har några invändningar.

• Här finns det röster som säger att Ni har en hel del att berätta om massakrer och blodbad under den tid när Ni var chef för den militära underrättelsetjänsten och ledde infanteristyrkor i norra Guatemala.

– Som en demokratisk militär är jag öppen för att samarbeta med varje utredning som inleds.

• Skulle Ni som president den 14 januari 2008 göra som myndigheterna gjorde i Paraguay efter att den 35-åriga militärdiktaturen Alfredo Stroessner störtades, öppna arkiven hos polisen och militären?

– Absolut! Jag tror inte att arkiven bör spara på någonting. Efter att fredsavtalet skrevs under 1996 kritiserade jag själv det högsta befälet för att inte ha varit öppna och presenterat planerna (de utförda militära operationerna) vid det givna tillfället. Även om de inte skulle ha rättfärdigat vissa saker, tror jag att guatemaltekerna skulle ha förstått vissa saker. Men nu ska vi ta tag i den saken.

Hos URNG-MAIZ, blir man indignerade över generalens kommentar om att öppna arkiven och gå till botten med straffriheten.

– Jag begriper inte hur han har skam i kroppen att säga något sådant. Otto Perez kommer aldrig att förråda sina generaler och armén. De är bara tomma ord! Hur många gånger har de inte lovat att skapa rättvisa? säger Dora Regina Ruano, kandidat till kongressen, när jag träffar henne på den forna gerillarörelsens valmöte i Zona 5, en typisk arbetarstadsdel i huvudstaden.

VARFÖR HAR INTE VÄNSTERN lyckats ena sig? frågar jag Ruano.

– URNG insisterade hos Rigoberta Menchu och partiet ANN (en tidigare utbrytning från URNG) att skapa EN lista, EN rörelse som representerar, inte bara vänstern utan den samlade sociala folkliga rörelsen i landet. Rigoberta Menchu säger att hon är ”center-vänster” vilket är en odefinierbar bekväm klyscha. Partiet ANN förlorade sina etiska principer genom att tillåta folkmordsmilitärer inom sina led, besudlade med blod från sina offer.

Regina kallar dem för en ”Light-vänster”, en vänsteroligarki som finansieras av arbetsgivarna, som i fallet med Rigoberta Menchu. Hon är inte bara är ägare till en av de största apotekskedjorna i landet utan var dessutom en slags ”Goodwill-ambassadör” för den avgående högerregeringen styrd av företagaren Oscar Berger, ett slags ”indianalibi” för att inför omvärlden visa att i Guatemala respekteras de 23 Mayafolken av demokratin. Men valresultatet visade att bara 3,06 procent av guatemaltekerna gav Menchu stöd, vilket bekräftade hennes brist på en social bas, trots sin etniska bakgrund och namn.

– Den enda verkliga vänstern är URNG-MAIZ, som har lyckats etablera stora viktiga allianser med den guatemaltekiska folkrörelsen hos facken (bland dem landsorganisationen Unsitragua), bönderna, indianerna, hos HTB-rörelser, kvinnorna med målet att uppmärksamma kollektivets intressen framför det personliga med perspektiv för framtiden, understryker hon.

I staden Santa Lucia Cotsumalguapa i länet Escuintla innehar den forna gerillarörelsen borgmästarposten. Staden är den enda i landet där det inte finns analfabeter. Genomsnittsanalfabetismen ligger annars på 31 procent.

VALKAMPANJEN I GUATEMALA är som i övriga länder i Latinamerika numera en show där svindyra valkonsulter, oftast från USA, är arkitekterna och regissörerna för hur komponeringen av klichéer, valsånger och paroller och slogans utformas. I ett land med 31 procent analfabeter utgör det visuella en allt större betydelse, väljarna konsumerar i stället för att ifrågasätta valprogram och kandidater. Är inte de officiella kandidaterna militärer så är de nästan alla stenrika företagare. Och valet vanns i första valomgången av socialliberalen Alvaro Colom. Han är en rik företagare inom textilbranschen som har stora investeringar i maquilasfabrikerna där tusentals kvinnor betalas en slavlön och arbetar under kända vidriga och kritiserade arbetsförhållanden. Han har försökt luta sig tillbaka på att han är brorson till den legendariske socialdemokraten Manuel Colom som sköts av på order av den högsta militärledningen 1979. Det har dock inte hindrat Alvaro Colom att samarbeta med ett flertal regeringar fram till nu vilket illustrerar den politiska inaveln hos de styrande maktgrupperna i landet.

I den andra valomgången den 4 november står Colom mot general Perez. Colom fick 28,37 % mot Perez’ 23,70 %. Men Perez räknar med att få stöd av minst tre högerpartier som tillsammans fick drygt 30 procent. Det skulle ge Perez presidenttiteln.

Vänsterns Regina Ruano och URNG:s presidentkandidat Miguel Ángel Sandoval understryker att de inte hade några illusioner om stora valframgångar. Men de menar att valrörelsen ändå gett den breda rörelse som skapades en start att gå vidare.

Dick Emanuelsson

GUATEMALA: Valresultat och partiprogram

<1993>

UNE, (Unidad Nacional de la Esperanza) socialliberalt. Kandidat: Alvaro Colom, 28,37 %.

Program: Skapa två miljoner jobb och rädda 200.000 hungrande och övergivna barn. Preventiv strategi för att bekämpa brottsligheten för att undvika att ungdomar rekryteras till de fruktade ”Marasgängen”. Till kongressen fick UNE 48 deputerade (30 %).

PP, (Partido Patriota, höger). Kandidat: Otto Perez Molina, 23,70 %. Till kongressen fick PP 18 % och 30 deputerade. "Mano dura", Hårda Nypor, är Perez valslogan som han gick till val på. För att bekämpa brottsligheten ska nya jobb skapas. Stopp för korruption och stöd till näringslivet.

GANA, sittande regeringspartiet (höger). Kandidat Alejandro Giammattei, 17,11 % och 23 % till kongressen eller 37 deputerade. Partiet förespråkar en fortsättning av president Oscar Bergers politik som handlar om en plan för “Total säkerhet”, förstärkt polismakt och fortsatt satsning på den nyliberala ekonomiska modellen.

FRG, högernationalistiskt med f.d. general Rios Montt i sina led. Presidentkandidaten Luis Rabbé Tejada fick 7,38 % av rösterna och 9 % till kongressen. Enligt en specialkommission inom FN var den guatemaltekiska militären skyldig till 626 massakrer under de 36 år av inbördeskrig varav Rios Montt anses vara skyldig till hälften under den regering han ledde 1982-83. Den före detta generalen omvaldes till kongressen den 9 september vilket ger han immunitet mot att utlämnas till Spanien varifrån han krävs utlämnad för ”brott mot mänskligheten”. Kan komma att bli vågmästare mellan ett block av UNE och PP i kongressen.

CASA, höger, med universitetsprofessorn Eduardo Suger som presidentkandidat. Närstående armén där han har en hederstitel. Företagare och representant för Quaker State en Guatemala. Fick 7,30 %,.

EG, Encuentro por Guatemala, kandidat: Rigoberta Menchu, 3,04 % (i parlamentsvalet fick EG 6,18 % eller 194,804 röster och fyra mandat i kongressen. Betecknar sig ”centervänster”. Bakom Menchu och EG återfinns Luis Fernando Montenegro, f.d. ordförande för både kaffeproducenternas arbetsgivarorganisation ANACAFÉ som CACIF, landets motsvarighet till SAF. Montenegro är en stor beundrare av Tony Blairs den ”3:e vägen”. Menchu talar inget om allmän skola eller sjukvård. Däremot om ”företagskapital” för finansektorn, och en ”flexibel arbetsmarknad”. Hon föreslog också 2.000 nya poliser under fyra år.

URNG-MAIZ, f.d. gerillarörelsen URNG med presidentkandidaten Miguel Angel Sandoval som fick 2,16 %. I parlamentsvalet fick partiet 3,27 % eller 103,071 röster och behöll sina två mandat. Enda valprogrammet i valet 2007 som handlar om jordreform, satsning på allmän utbildning och sjukvård, anslutning till ALBA och en uppsägning av frihandelsavtalet TLC.

Dick Emanuelsson

KORTA VALFAKTA GUATEMALA

<2357>

Guatemala valde i söndags president, vicepresident, 158 deputerade till kongressen och 332 borgmästare. Valet kostade 41 miljoner dollar men hälften av dessa pengar förbrukades av tre partier trots att hälften av landets medborgare lever i fattigdom och misär.

Cirka 60 procent av de röstberättigade gick till urnorna. Av de totalt 3'605,535 avgivna rösterna var 211,669 (5.87 %) blanka, 243,418 (6.75 %) ogiltiga. Giltiga: 3,152,448 röster. Totalt var 5'990,029 inskrivna i vallängderna av en befolkning på 13,636 99 personer.

Den sociala skulden

Femtio procent av de 13 miljonerna guatemaltekerna lever i fattigdom. 13,5 procent av dessa överlever på mindre än en dollar per dag. I landet är 24 procent av människorna officiellt analfabeter medan andra mer seriösa siffror talar om en analfabetism på 31 procent

I kommunerna Jocotán och Camotán är 80 procent av barnen drabbade av undernäring. Enligt UNICEF är undernäringen skulden till 60 procent av barnadödligheten fram till lågstadiet. Tjugo procent av de gravida i åldern 15-49 år lider av anemi, blodbrist.

Papperslösa i eget land

I världen föds varje år 48 miljoner barn som inte registreras i folkbokföringsregistren. I Guatemala beräknas att tio procent av barnen går samma öde till mötes. Sedan 1996 har 3,9 miljoner barn fötts vilket innebär att 390.000 av dessa saknar alla medborgerliga rättigheter som artikel 7 i FN:s barnkonvention anger. Motsvarande lag finns ratificerad i Guatemala men hundratusentals barn är ”osynliga” för myndigheterna.

Utlandsguatemaltekerna deporteras tillbaka från USA

I USA finns det 1,3 miljoner guatemalteker, den förkrossande majoriteten ”mojados”, det vill säga illegala invandrare som tagit sig över gränsen mot Mexiko och därefter över gränsen till USA. Varje vecka deporteras cirka 600 av dessa tillbaka till Guatemala och massarbetslöshet eller informell sektor som omfattar hälften av den yrkesaktiva befolkningen.

I alla centralamerikanska länder är den pågående offensiven från USA:s migrationsmyndigheter en mardröm eftersom de hemvändande samtidigt innebär en ny börda för deras redan fattiga familjer. Men de så kallade Remesas, pengar som utlandsguatemaltekerna skickar hem till sina familjer, uteblir och därmed också den främsta inkomstposten i de centralamerikanska regeringarnas budgetar.

Dick Emanuelsson

Tegucigalpa 2007-09-11

CIA:s statskupp 1954 i Guatemala

<1551>

”Kommunistisk infiltrationen” på kontinenten

I GUATEMALA GENOMFÖRDE CIA 1954 EN STATSKUPP som hade föregåtts av en blygsam jordreform 1952 (Decreto 900) av den progressive presidenten Jacobo Arbenz. 209,842 tunnland obrukad mark i United Fruits ägo konfiskerades till ett pris av 672.572 dollar, vilket var det taxeringsvärde som bolaget hade uppgett i sin skattedeklaration. USA-företaget och CIA igångsatte en psykologisk krigföring utan like.

USA:s utrikesminister John Foster Dulles skickade en not till Arbenz där han klagade över att ersättningen för den konfiskerade landarealen var för liten. John Peurifoy, USA:s ambassadör i Guatemala City, sa i ett kongressförhör i USA att "Guatemala sprider sina marxistiska tentakler i Centralamerika". Han anklagade också Jacobo Arbenz för att ha skisserat jordreformen i Moskva.

I mars 1954 uttalade OAS, De Amerikanska Staternas Organisation, sin oro över den "kommunistiska infiltrationen" på kontinenten. Arbenz föreslog Honduras en icke-angreppspakt, vilket den honduranska regeringen avvisade.

Från militärbaser i Nicaragua attackerade den guatemalanska översten Carlos Castillo Armas sitt eget land under förevändningen om "ett frihetskrig mot kommunismen". Den planerade militära operationen fick genast CIA:s, USA:s och de centralamerikanska regeringarnas stöd. Castillo lyckades tvinga Arbenz i exil och omedelbart upphörde också den juridiska processen om jordreformen och United Fruit Co. Den 13 juli erkändes kuppöverstens regeringsjunta av USA:s president Dwight Eisenhower.

Dick Emanuelsson

<1573>

Internationella Fackföreningskonfederationens (IFK) ordförande Guy Ryder protesterar indignerat i ett brev till general Than Shwe, chef för militärdiktaturen i Burma, som utfärdat hårda fängelsestraff mot sex fackliga ledare. Fyra av de sex dömdes till 28 års fängelse medan de två övriga fick 20 år.

Brottet rubricerades till “uppvigling till hat och förakt mot regeringen” samt ”illegalt medlemskap”, underförstått medlemskap i fackföreningar. De nu dömda hade deltagit i fackets 1 majfirande i huvudstaden Rangun.

– Den burmesiska juntans bedrift är ett ytterligare brott mot de grundläggande rättigheterna av en regim som verkar vara beredd att göra vad som helst för att hålla sig kvar vid makten, sa Guy Ryder i ett pressmeddelande från IFK.

– Att döma dessa modiga personer till decennium av fängelse för att de försvarade arbetarnas rättigheter är ett intolerant beslut som kräver att den internationella opinionen reagerar med energi och beslutsamhet, tillade Ryder.

Men juntan sitter inte säkert, vilket de senaste dagarnas massiva och ursinniga demonstrationer mot de kraftiga prishöjningarna på bränsle har inneburit.

Den fackliga internationalen och ett stort antal andra organisationer har begärt att FN:s generalsekretare Ban Ki-moon sammankallar ett brådskande möte med Säkerhetsrådet med målet att diskutera situationen i Burma.

Även FN:s trepartssammansatta arbetsmarknadsorgan ILO har fördömt fängelsedomarna mot de sex i Burma som ”helt orättfärdigade” och kräver att de sätts på fri fot omedelbart.

Dick Emanuelsson

------------------------

<1073>

Hårda fängelsestraff för facket i Burma

Internationella Fackföreningskonfederationens (IFK) ordförande Guy Ryder protesterar indignerat i ett brev till general Than Shwe, chef för militärdiktaturen i Burma, som utfärdat hårda fängelsestraff mot sex fackliga ledare. Fyra av de sex dömdes till 28 års fängelse medan de två övriga fick 20 år.

Brottet rubricerades till “uppvigling till hat och förakt mot regeringen” samt ”illegalt medlemskap”, underförstått medlemskap i fackföreningar. De nu dömda hade deltagit i fackets 1 majfirande i huvudstaden Rangun.

– Den burmesiska juntans bedrift är ett ytterligare brott mot de grundläggande rättigheterna av en regim som verkar vara beredd att göra vad som helst för att hålla sig kvar vid makten, sa Guy Ryder i ett pressmeddelande från IFK som begär att FN:s generalsekretare Ban Ki-moon sammankallar ett brådskande möte med Säkerhetsrådet med målet att diskutera situationen i Burma. Även ILO har fördömt fängelsedomarna mot de sex i Burma som ”helt orättfärdigade” och kräver att de sätts på fri fot omedelbart.

Dick Emanuelsson