1039 tecken
TEGUCIGALPA / 070605 / Ordförande för facket i Teherans kommunala bussbolag, Mansour Osanloo, dömdes förra veckan till fem års fängelse av en domstol i Irans huvudstad Teheran, skriver LabourStart i ett pressmeddelande. Anklagelsepunkten var ”att ha agerat mot den nationella säkerheten” och att ha utfört ”propaganda mot systemet”.
LO-Tidningen har flera gånger uppmärksammat förföljelserna av den iranske fackföreningsledaren. Osanloo greps redan den 22 december 2005 och satt fängslad till den 9 augusti 2006. Då frigavs han mot en borgen på 165.000 dollar. Men han greps än en gång den 19 november samma år och satt i häkte tills i slutet av december. Då frigavs han som resultat av starka internationella påtryckningar.
– Det är nödvändigt att göra mer. Det måste sättas ett stopp för förföljelsen av den här mannen! Iran måste respektera de fackliga rättigheterna, sa Guy Ryder, generalsekreterare för ITUF i en kommentar i början av januari i år.
Mansour Osanloo har 20 dagar på sig att överklaga domen.
Dick Emanuelsson
martes, 5 de junio de 2007
viernes, 1 de junio de 2007
Venezuelanska journalister utbildades och finansierades av USA
TEGUCIGALPA / 070601 / State Departement avslöjas nu för att ha bjudit in, finansierat och utbildat venezuelanska journalister med framtida uppgifter för att främja USA:s politiska planer för Venezuela och Latinamerika.
Plötsligts bryts sändningen av programmet ”Memorias del Fuego”, ett dokumentärt utbildningsprogram i den latinamerikanska tevekanalen Telesur. En presskonferens med Eva Golinger ska inledas. Hon är en ung venezuealansk-amerikansk advokat som är ett rött skynke för den venezuelanska högeroppositionen och CIA-organen NED, National Endowment for Democracy och USAID. Dessa finansierade delar av oppositionen mot Chavez inför och efter statskuppen 2002. Golinger och USA-journalisten Jeremy Bigwood lyckades få ut CIA-hemlighetsstämplade dokument på vem som hade finansierats i Venezuela.
Det är två dagar kvar till att marksändningskoncessionen för radio- och tevekanalen RCTV ska upphöra och landet befinner sig i ett spänningstillstånd som känns i luften i Caracas. Oppositionen har kallat till landsomfattande protester och Chavez varnar oppositionen för att ge sig ut på äventyrligheter.
Under en timma presenterar Golinger 200 hemlighetsstämplade dokument från State Departement som hon har fått ut från CIA:s arkiv. De visar hur enskilda personer och organisationer i Venezuela, bland dem venezuelanska journalister, två av dem från Globovision, har fått stipendium för att studera journalistik i USA.
– Dessa journalister kallar de (State Departement) för sina “anställda”, sina “allierade”, säger Golinger i direktsändning i Telesur. Tillvägagångssättet är att utvalda journalister får en inbjudan av USA-ambassaden i Caracas. Den letar upp och analyserar vem de ska bjuda in. Den penetrerar för att vinna politiskt inflytande på ledarsidorna. Journalisterna utgör projektet, säger Golinger.
En av de utpekade journalisterna är Reynaldo Trombetta. Han hade valts ut av USA-ambassaden men tackade nej, vilket ambassaden inte registrerade.
– Jag tackade nej för jag ansåg att det inte var tillbörligt, nödvändigt eller attraktivt att delta i en kurs i USA. Jag har heller inte tagit emot några som helst ekonomiska medel, förklarade Trombetta dagen efter för den statliga nyhetsbyrån ABN.
I dokumentet framställs Trombetta av den ansvarige ambassadtjänstemannen på följande sätt:
“Vi förväntar oss att Señor Trombettas deltagande som en stipendiat ‘becado IV’, ska avläsas direkt i hans reportage angående politiska och internationella teman. Under tiden han fortbildar sig i sin karriär, kommer våra fördjupade förbindelser med honom betyda en potentiell viktig vän vad anbelangar ståndpunkter i ledarinflytande” [1].
Och dokumentet, om den venezuelanske “stipendiaten”, fortsätter:
“Sr. Trombetta har alltid berört USA-ambassaden på ett balanserat sätt. Hans förståelse för och kännedom om politiska venezuelanska angelägenheter visar att han kan komma att uppnå posten som politisk redaktör för El Nacional (den största privatägda och oppositionella dagstidningen i Venezuela) eller andra dagstidningar. Detta innebär att han kommer att ha ett betydelsefullt inflytande över bevakningen av andra tidningar i teman som är av betydelse för ambassaden, som till exempel frågan om ALCA (USA:s förslag till ett frihandelsavtal för hela den amerikanska kontinenten) och politiken mot terrorismen. (…) Detta skulle kunna översättas i en större förståelse och sympati för USA:s ståndpunkter vilket kommer att speglas i hans reportage”.
Klarare sjunger inte ens näktergalen. Det hör till saken att Trombetta arbetade på El Nacional 2001-2006 men är för närvarande chef för Iaem, Institutet för Scen- och Musikkonst som tillhör Kultur och Folkmaktsministeriet. Trombetta blev förfärad över att hans namn finns med och hans person beskriven State Departements arkiv. Därför skrev han till ambassaden med krav på en förklaring varför de svärtar ner hans heder.
Stipendier till venezuelanska journalistiska och politiska påläggskalvar är i Venezuela ett hett ämne. Nationalförsamlingen förbjuder utländska makter och regeringar att ”donera” elelr på annat sätt finansiera de politiska och sociala rörelserna i Venezuela. Men trots det avslöjas USA-organ knytna till den amerikanska administrationen eller State Departement för att finansiera högeroppositionen eller så kallade ”NGO:s”, från det ”civila samhället”. Eva Golinger avslöjade att land- och boskapsägarföreningens förening hade tagit emot pengar. Även privata utbildningsorganisationer knutna har tagit emot miljoner dollar.
Not: [1] El Nacional: “Periodista desmiente que haya recibido financiamiento del Gobierno de EEUU”http://www.el-nacional.com/Articulos/MinutoaMinuto.asp?Id=105085&IdSeccion=64
Plötsligts bryts sändningen av programmet ”Memorias del Fuego”, ett dokumentärt utbildningsprogram i den latinamerikanska tevekanalen Telesur. En presskonferens med Eva Golinger ska inledas. Hon är en ung venezuealansk-amerikansk advokat som är ett rött skynke för den venezuelanska högeroppositionen och CIA-organen NED, National Endowment for Democracy och USAID. Dessa finansierade delar av oppositionen mot Chavez inför och efter statskuppen 2002. Golinger och USA-journalisten Jeremy Bigwood lyckades få ut CIA-hemlighetsstämplade dokument på vem som hade finansierats i Venezuela.
Det är två dagar kvar till att marksändningskoncessionen för radio- och tevekanalen RCTV ska upphöra och landet befinner sig i ett spänningstillstånd som känns i luften i Caracas. Oppositionen har kallat till landsomfattande protester och Chavez varnar oppositionen för att ge sig ut på äventyrligheter.
Under en timma presenterar Golinger 200 hemlighetsstämplade dokument från State Departement som hon har fått ut från CIA:s arkiv. De visar hur enskilda personer och organisationer i Venezuela, bland dem venezuelanska journalister, två av dem från Globovision, har fått stipendium för att studera journalistik i USA.
– Dessa journalister kallar de (State Departement) för sina “anställda”, sina “allierade”, säger Golinger i direktsändning i Telesur. Tillvägagångssättet är att utvalda journalister får en inbjudan av USA-ambassaden i Caracas. Den letar upp och analyserar vem de ska bjuda in. Den penetrerar för att vinna politiskt inflytande på ledarsidorna. Journalisterna utgör projektet, säger Golinger.
En av de utpekade journalisterna är Reynaldo Trombetta. Han hade valts ut av USA-ambassaden men tackade nej, vilket ambassaden inte registrerade.
– Jag tackade nej för jag ansåg att det inte var tillbörligt, nödvändigt eller attraktivt att delta i en kurs i USA. Jag har heller inte tagit emot några som helst ekonomiska medel, förklarade Trombetta dagen efter för den statliga nyhetsbyrån ABN.
I dokumentet framställs Trombetta av den ansvarige ambassadtjänstemannen på följande sätt:
“Vi förväntar oss att Señor Trombettas deltagande som en stipendiat ‘becado IV’, ska avläsas direkt i hans reportage angående politiska och internationella teman. Under tiden han fortbildar sig i sin karriär, kommer våra fördjupade förbindelser med honom betyda en potentiell viktig vän vad anbelangar ståndpunkter i ledarinflytande” [1].
Och dokumentet, om den venezuelanske “stipendiaten”, fortsätter:
“Sr. Trombetta har alltid berört USA-ambassaden på ett balanserat sätt. Hans förståelse för och kännedom om politiska venezuelanska angelägenheter visar att han kan komma att uppnå posten som politisk redaktör för El Nacional (den största privatägda och oppositionella dagstidningen i Venezuela) eller andra dagstidningar. Detta innebär att han kommer att ha ett betydelsefullt inflytande över bevakningen av andra tidningar i teman som är av betydelse för ambassaden, som till exempel frågan om ALCA (USA:s förslag till ett frihandelsavtal för hela den amerikanska kontinenten) och politiken mot terrorismen. (…) Detta skulle kunna översättas i en större förståelse och sympati för USA:s ståndpunkter vilket kommer att speglas i hans reportage”.
Klarare sjunger inte ens näktergalen. Det hör till saken att Trombetta arbetade på El Nacional 2001-2006 men är för närvarande chef för Iaem, Institutet för Scen- och Musikkonst som tillhör Kultur och Folkmaktsministeriet. Trombetta blev förfärad över att hans namn finns med och hans person beskriven State Departements arkiv. Därför skrev han till ambassaden med krav på en förklaring varför de svärtar ner hans heder.
Stipendier till venezuelanska journalistiska och politiska påläggskalvar är i Venezuela ett hett ämne. Nationalförsamlingen förbjuder utländska makter och regeringar att ”donera” elelr på annat sätt finansiera de politiska och sociala rörelserna i Venezuela. Men trots det avslöjas USA-organ knytna till den amerikanska administrationen eller State Departement för att finansiera högeroppositionen eller så kallade ”NGO:s”, från det ”civila samhället”. Eva Golinger avslöjade att land- och boskapsägarföreningens förening hade tagit emot pengar. Även privata utbildningsorganisationer knutna har tagit emot miljoner dollar.
Not: [1] El Nacional: “Periodista desmiente que haya recibido financiamiento del Gobierno de EEUU”http://www.el-nacional.com/Articulos/MinutoaMinuto.asp?Id=105085&IdSeccion=64
Har Chavez rätt om att media försöker störta honom, igen?
TEGUCIGALPA / 070601 / I statskuppen den 11 april 2002 kulminerade med framgång ett systematiskt och metodiskt arbete från de fyra främsta privata tevekanalerna och en rad av radiostationer och dagstidningen. President Hugo Chavez störtades i en militär-civil statskupp och Venezuelas SAF-chef Pedro Carmona svor själv presidenteden i presidentpalatset Miraflores dagen efter.
I ett penndrag avskaffade han i ett 11-punktsdekret grundlagen och hela det parlamentariska livet. Högsta domstolen, riksåklagaren och hela den institutionella kropp som formar ett rättssamhälle gick rakt ned i papperskorgen. Carmona tackades inför tevekamerorna av Marciel Granier, ägare till tevekanalen RCTV som den 27 maj i år inte fick sin markkoncession förlängd. Ett strikt juridiskt nationellt beslut som varje stat i världen ahr rätt att göra, helt suveränt.
Men självklart finns det en politisk bakgrund till varför koncessionen inte förlängdes. I varje normalt rättssamhälle med representativ demokrati hade RCTV och kanalens kollegor på oppositionssidan varit stängda sedan den 14 april 2002.
Den 13 april 2002 öppnade tevekanalerna sina nyhets- och morgonprogram med orden: ”Venezuela har en ny president.” En av de främsta kuppmilitärerna, Hector Ramirez Perez, amiral och chef för den venezuelanska flottans generalstab, sa i teve dagen efter statskuppen att ”vi hade ett stort vapen i massmedia”, för att ideologiskt förklara och få stöd för kuppen, skulle han kunna ha tillagt. Ägarna till de privata tevekanalerna RCTV, Globovision, Venevisión och Televen tackade varandra offentligt för ”väl utförda insatser”.
En naiv och godtrogen Chavez
Men Carmona satt bara 47 timmar på tronen innan befolkningen och demokrati- och grundlagstrogna militärer återinsatte Chavez på presidenttronen. Chavez var naiv och fortfarande, bara två år och fyra månader efter valsegern, godtrogen. Han förlät konspiratörerna som genast inledde ”Operation Ekonomiskt Sabotage”. Operationen hade premiär den 3 december 2002, samma år som statskuppen.
Den handlade om, att om det inte gick att störta Chavez med militära och fysiska medel, skulle den ekonomiska katastrofen tvinga folket att ta ner honom från makten. Direktörerna i Venezuelas ekonomiska kronjuvel, det statliga oljebolaget PDVSA som genererade cirka 7-8 miljarder dollar per år och som hade gött tvåpartisystemets kristdemokrater och socialdemokrater under 40 år, korrumperade politiker som beräknas ha stulit drygt 200 miljarder dollar från bolaget, dessa direktörer som hade deltagit aktivt i statskuppen i april skruvade nu åt kranarna och tog med sig lösenorden från det helt datoriserade produktions- och distributionssystemet för att på så sätt slå sönder och samman den sociala ekonomi som Chavez och regeringen hade försökt att bygga upp sedan valsegern.
Revolutionen kan vara fredlig, men kontrarevolutionen är alltid blodig. Så också i Venezuela.
Klasskonfrontation
Under två månader pågick sabotaget. Massmedia, bland dem RCTV och Globovision, dagstidningarna El Universal och El Nacional, var återigen på offensiven och basunerade ut oppositionens aktionsplaner mot regeringen. En av dessa punkter var att uppmana befolkningen att inte betala de allmänna utgifterna så som hyra, vatten, el, sophämtning och alla andra utgifter som är oundgängliga för en samhällsekonomi om samhället ska fungera med sin självklara service. Målet var att ruinera staten som plötsligt stod utan inkomster.
I över två månade pågick detta sabotage och det var under den klasskonfrontationen mellan en rik dryg överklass och en majoritet av de fattiga och en del av en seriös medelklass som den politiska högeroppositionen förlorade det mesta av politiska sympatier och den 5 februari 2003 drog sig tillbaka för att slicka såren inför nästa batalj, som vi nu ser på Caracas gator.
Chavezlägret å andra sidan hade fått en svidande politisk men nödvändig läxa för att förstå att en verklig grundläggande social förändring på djupet i ett klassamhälle aldrig kan uppnås om de revolutionära krafterna inte samtidigt har en Plan B, en plan som visar vägen till att stå emot och göra motstånd för att senare flytta fram revolutionens positioner.
Oligarkins förlust av RCTV
Det är i detta sammanhang som man ska förstå den andra delen av denna oligarkis desperata kamp för att slå vakt om sina privilegier och konsolidera sina politiska positioner inom massmedia. Förlusten av RCTV är kanske den mest dramatiska förlusten för denna samhällsklass och en lika viktig seger för den Bolivarianska processens fortsatta utveckling för att fördjupa demokratin och bredda utbudet inom massmedia.
Dick Emanuelsson
I ett penndrag avskaffade han i ett 11-punktsdekret grundlagen och hela det parlamentariska livet. Högsta domstolen, riksåklagaren och hela den institutionella kropp som formar ett rättssamhälle gick rakt ned i papperskorgen. Carmona tackades inför tevekamerorna av Marciel Granier, ägare till tevekanalen RCTV som den 27 maj i år inte fick sin markkoncession förlängd. Ett strikt juridiskt nationellt beslut som varje stat i världen ahr rätt att göra, helt suveränt.
Men självklart finns det en politisk bakgrund till varför koncessionen inte förlängdes. I varje normalt rättssamhälle med representativ demokrati hade RCTV och kanalens kollegor på oppositionssidan varit stängda sedan den 14 april 2002.
Den 13 april 2002 öppnade tevekanalerna sina nyhets- och morgonprogram med orden: ”Venezuela har en ny president.” En av de främsta kuppmilitärerna, Hector Ramirez Perez, amiral och chef för den venezuelanska flottans generalstab, sa i teve dagen efter statskuppen att ”vi hade ett stort vapen i massmedia”, för att ideologiskt förklara och få stöd för kuppen, skulle han kunna ha tillagt. Ägarna till de privata tevekanalerna RCTV, Globovision, Venevisión och Televen tackade varandra offentligt för ”väl utförda insatser”.
En naiv och godtrogen Chavez
Men Carmona satt bara 47 timmar på tronen innan befolkningen och demokrati- och grundlagstrogna militärer återinsatte Chavez på presidenttronen. Chavez var naiv och fortfarande, bara två år och fyra månader efter valsegern, godtrogen. Han förlät konspiratörerna som genast inledde ”Operation Ekonomiskt Sabotage”. Operationen hade premiär den 3 december 2002, samma år som statskuppen.
Den handlade om, att om det inte gick att störta Chavez med militära och fysiska medel, skulle den ekonomiska katastrofen tvinga folket att ta ner honom från makten. Direktörerna i Venezuelas ekonomiska kronjuvel, det statliga oljebolaget PDVSA som genererade cirka 7-8 miljarder dollar per år och som hade gött tvåpartisystemets kristdemokrater och socialdemokrater under 40 år, korrumperade politiker som beräknas ha stulit drygt 200 miljarder dollar från bolaget, dessa direktörer som hade deltagit aktivt i statskuppen i april skruvade nu åt kranarna och tog med sig lösenorden från det helt datoriserade produktions- och distributionssystemet för att på så sätt slå sönder och samman den sociala ekonomi som Chavez och regeringen hade försökt att bygga upp sedan valsegern.
Revolutionen kan vara fredlig, men kontrarevolutionen är alltid blodig. Så också i Venezuela.
Klasskonfrontation
Under två månader pågick sabotaget. Massmedia, bland dem RCTV och Globovision, dagstidningarna El Universal och El Nacional, var återigen på offensiven och basunerade ut oppositionens aktionsplaner mot regeringen. En av dessa punkter var att uppmana befolkningen att inte betala de allmänna utgifterna så som hyra, vatten, el, sophämtning och alla andra utgifter som är oundgängliga för en samhällsekonomi om samhället ska fungera med sin självklara service. Målet var att ruinera staten som plötsligt stod utan inkomster.
I över två månade pågick detta sabotage och det var under den klasskonfrontationen mellan en rik dryg överklass och en majoritet av de fattiga och en del av en seriös medelklass som den politiska högeroppositionen förlorade det mesta av politiska sympatier och den 5 februari 2003 drog sig tillbaka för att slicka såren inför nästa batalj, som vi nu ser på Caracas gator.
Chavezlägret å andra sidan hade fått en svidande politisk men nödvändig läxa för att förstå att en verklig grundläggande social förändring på djupet i ett klassamhälle aldrig kan uppnås om de revolutionära krafterna inte samtidigt har en Plan B, en plan som visar vägen till att stå emot och göra motstånd för att senare flytta fram revolutionens positioner.
Oligarkins förlust av RCTV
Det är i detta sammanhang som man ska förstå den andra delen av denna oligarkis desperata kamp för att slå vakt om sina privilegier och konsolidera sina politiska positioner inom massmedia. Förlusten av RCTV är kanske den mest dramatiska förlusten för denna samhällsklass och en lika viktig seger för den Bolivarianska processens fortsatta utveckling för att fördjupa demokratin och bredda utbudet inom massmedia.
Dick Emanuelsson
jueves, 31 de mayo de 2007
VENEZUELA: Facken tar över fabrikerna om ägarna stoppar produktionen
9512 teckenTEGUCIGALPA / 070531 / Arbetare och fackföreningar över hela Venezuela varnar nu den politiska högeroppositionen att om arbetsgivarna stoppar maskinerna tar arbetarna över fabrikerna.
– Och vi kommer inte att lämna tillbaka dem, som vid statskuppen 2002, varnade LO-distriktet (UNT) i Carabobo, Venezuelas andra största stad.
Bakgrunden är den proteströrelse, med internationella förgreningar till massmediaägarnas organisation SIP (Interamerikanska Pressällskapet) och den Svarta Internationalen bestående av höger- och kristdemokratiska partier, som pågått sedan den 27 maj då markkoncessionen upphörde för den högerextrema radio och TV-kanalen RCTV, en koncession som inte förlängdes av Chavez. Beslutet mot den tevekanal som gick i spetsen för statskuppen i april 2002 är ett suveränt nationellt beslut.
Men beslutet har tagits som förevändning för en ny offensiv som påminner om förberedelserna inför statskuppen i april 2002. Och i den konspirationen återfinns delar av det venezuelanska näringslivet.
Destabiliseringsplaner
– Klockan har slagit för att vi ska vara på vår vakt, ständigt mobiliserade i en ny etapp mot denna kontrarevolutionära process har inletts som sätter oss på prov, säger LO-distriktet i Carabobo i ett uttalande.
– UNT är beredda att ockupera företagen om ägarna vågar sig på att inleda ett nytt arbetsgivarsabotage. Stänger ägarna fabriksportarna kommer vi att öppna dem, säger facken i staden.
Samma varningar ger fackföreningarna och arbetarna vid Latinamerikas största stålverk, Sidor, i staden Ciudad Guayana, i länet Bolívar. De avvisar talet om att yttrandefriheten i Venezuela i hotad efter att RCTV upphörde som markbaserad kanal (men fortsätter via satellit):
Den nya sagan är det påstådda försvaret av informationsfriheten. För varje gång när de ska igångsätta sina destabiliseringsplaner använder de en annan historia, sa kassören för fackföreningen på Sidor, José Meléndez
Återförstatligande av Latinamerikas största stålverk
– Vi arbetare avvisar provokationerna och de nya våldsamheterna som ägarna till massmedia i samförstånd med andra aktörer utövar. Från denna region av järnfyndigheter i Guyana kommer arbetarna än en gång att hissa nationens fana med kravet på ett återförstatligande av företaget. De nuvarande ägarna (från Argentina) stöder och finansierar och solidariseras sig med dem som i dag går ut på gatorna och stöder Marcial Granier (RCTV:s ägare). Vi är beredda på att ta kontrollen över företaget.
Från Miami sänder flera radiokanaler av ”utlandsvenezuelaner” upprop både via sina radiosändare som via internet. Det gäller framför allt www.Ruédalo, orvex, foristadigital, radionexx, resistenciaestuadiantil och caracasradiotv som uppmanar till att störta president Chávez.
Uppmaning till uppror mot Chavez
Bland dem som framträtt i Miami återfinns Carlos Ortega, före detta ledare för det nu starkt försvagade CTV, den landsorganisation som utlyste generalstrejken i april 2002 i allians med arbetsgivarorganisationen Fedecamera som utmynnade i statskuppen. Dagen efter denna utsågs Fedecameras ordförande Pedro Carmona till kuppresident. Från Miami uppmanar nu Ortega återigen Venezuelas folk att störta den ”diktatoriske tyrannen”.
Den okände ordföranden för den subversiva och tillika okända organisationen ORVEX i Miami gav Chavez 72 timmar på sig att återge RCTV koncessionerna. ”Tidsfristen” löpte ut klockan 20.00 på torsdagskvällen (31 maj). Accepterade inte Chavez ultimatumet skulle uppmaningen till ett folkligt uppror göras.
Kommer att bli folkets egendom
De fackliga ledarna runt om Venezuela varnar för att detta är tydliga signaler till att intensifiera våldsamheterna från dessa våldsgrupper som söker en martyr som kan visas upp för omvärlden på hur Venezuela trätt in i ett tillstånd av kaos och oregerlighet och behöver interveneras. Arbetarledarna varnar arbetsgivarna för äventyrligheter:
– Om de så bara andas om att stanna en fabrik eller företag kommer arbetarna ta över och normalisera produktionen. Vi varnar företagsledarna att noga analysera situationen för att de inte ska missta sig. För denna gång kommer vi inte att lämna tillbaka företagen, de kommer att förbli folkets egendom, uppgav Servando Carbone, fackledare från UNT i Caracas.
Skillnaden 2002-2007
Det är dock en stor skillnad mellan ett kontrarevolutionärt uppror 2002 och 2007. Då var den Bolivarianska processen bara i sin linda. Generaler och överstar var inte bara militärt skolade på School of America, i USA, de var också politiskt indoktrinerade i USA:s Nationella Säkerhetsdoktrin där den politiska oppositionen är det samma som ”Den Inre Fienden”.
Venezuelas säkerhets- och militära underrättelseagenter hade samma politiska skolning som med antikommunismen som ledstjärna slog ned på sitt eget folk, sin egen regering och sin egen grundlag som de i ett enda penndrag avskaffade den 12 april 2002.
I dag är de främsta ledarna bortrensade från de väpnade styrkorna. Huvudstadspolisen ”La Metropolitana”, har fått sina officerare avsatta och kommer att lyda under en nationell polis som inte kan komma att användas av oppositionella borgmästare eller länsguvernörer som inte har sympati för den federala regeringen i Caracas och anser sig ha rätt att sätta in ordningsmakten mot människorna som går ut på gatorna för att försvara sin regering och demokrati.
De partier, den maffiakorrumperade LO:n CTV, Fedecamera, kort sagt; hela den politiska oppositionsledning som organiserade och samordnade statskuppen 2002 är i dag helt ”brända” eller förbrukade.
Medel- och överklasstudenter från privata universitet
Därför har de kört medel- och överklasstudenter från de privata universiteten framför sig i ett försök att ta det politiska initiativet, sabotera den ekonomiska och politiska processen genom att organisera blockader av livsmedelsförsörjningen, det klassiska sabotaget i en politisk social process som den venezuelanska, den chilenska, den kubanska, den nicaraguanska eller, varför inte, de första åren efter Oktoberrevolutionen 1917 då 14 av de största imperialistiska staterna i världen, från USA till Storbritannien i allians med Tyskland invaderade Ryssland och försökte krossa den unga Sovjetrepubliken mellan 1918-1922. Den ekonomiska eliten har alltid reagerat så inför genomgripande och djupa förändringar av det gamla politiska systemet.
Lenin sa att ”varje autentisk revolution förmår att försvara sig”. Venezuela är i dag starkare än 2002 och förmår försvara sig. Det viktigaste av allt är att folket organiseras. Den nya landsorganisationen som vuxit fram under de senaste åren har successivt tagit över rollen som den största landsorganisationen i Venezuela och ersatt CTV, som genomskådats som en femtekolonn i tjänst hos de venezuelanska arbetarnas klassfiende och som en släpvagn till Imperiet i norr.
Reservmilis, radiostationer och alfabetisering
I de stora fattigområdena tränas inte bara den militära reserven, som ska uppnå till en miljon kvinnor och män om ett par år, här organiserar sig också hemmafruarna i sina egna organisationer. Över allt växer det fram radiostationer där programmen produceras och framförs av människorna i området. Det går inte att nog betona den enorma betydelsen av att de fattiga vaknar ur analfabetismens mardröm och ges den mänskliga rätten till att kunna läsa och skriva, att bli kurerad och få orientering i hur dessa miljonmassor ska undvika att bli sjuka, med enkla medel och råd. De tusentals kubanska läkare och sjukvårdspersonal som gett sig ut i dessa bostadsområden för att kurera sina karibiska bröder och systrar har gett venezuelanerna ett bevis på vad människan är kapabel att utföra om den har solidariteten som princip.
Landet tar över oljeproduktion och distribution. De utländska företag som vill operera i landet tvingas nu finna sig i de regler och lagar som råder, inte som tidigare, då de betalade en (1) procent i skatt. Resten av de miljarder dollar i vinst som de utvann ur den venezuelanska naturresursen placerade de i sina banker i utlandet.
Nationell identitet och värdighet
Venezuela har, genom den Bolivarianska revolutionen, inte bara återvunnit miljarder dollar som placeras i byggen av tusentals nya grundskolor där barnen får frukost, lunch mellanmål och gratis utbildning, eller där de ensamstående mödrarna med lugn kostnadsfritt kan lämna sina barn på morgonen på ett daghem utan att vara rädda att de, inlåsta i sitt hem, ska brinna inne om stearinljuset ramlar ner på mattan som fattar eld.
Venezuela har också, framför allt, återvunnit sin nationella identitet och värdighet. I dag är det Venezuela som har kontroll över Venezuela. Inte en liten oerhört rik och dryg oligarki som lät sina barn studera i Miami, New York eller Los Angeles.
Därför är de i dag rasande när deras megafoner i form av RCTV inte längre har något kontrakt på markkoncessionen för att fortsätta sina manipulationer av sina tittare. De kan helt enkelt inte begripa att de, som styrt detta vackra land sedan spanjorerna besegrats av Simon Bolivar och befrielsearmén, och som alltid har kunnat fatta besluten i Venezuela nu står där utan både armé, polis och RCTV som vapen för att slå ned, både militärt som medialt, det venezuelanska folkets dröm om ett Venezuela med social rättvisa.
Chavez, med fem miljoner partimedlemmar i Venezuelas Förenade Socialistparti, backar inte för den lokala oligarkin eller Imperiets Bushadministration, utan fortsätter utstakandet av den komplicerande vägen till ”Socialism i det 21:a seklet”.
Dick Emanuelsson
Socialistpartiet närmar sig fem miljoner medlemmar
TEGUCIGALPA / 070531 / Venezuelas Förenade Socialistparti PSUV närmar sig fem miljoner medlemmar, meddelade dagstidningen Diario Vea i dag, torsdag.Då hade 4,4 miljoner aspiranter ansökt om medlemskap i det nya partiet. Det strävar till att förena alla revolutionära krafter som stöder den Bolivarianska revolutionen under ett organisatoriskt tak.
Under fyra helger har ’chavisterna’ registrerat venezuelaner som vill ansluta sig till vad som kommer att bli det största partiet i Venezuelas politiska moderna historia. Varje ansökan registreras i en dator och aspiranten lämnar också sitt fingeravtryck (!) på sin skriftliga ansökan som också går in i datorn.
På lördag-söndag äger sista omgången rum och då hoppas Chavez och hans närmaste att strecket för fem miljoner medlemmar kommer att passeras.
På lördag har Chavez också utlyst en allmän mobilisering av alla sociala och politiska krafter som stöder revolutionen för att slå tillbaka de krafter som vill destabilisera Venezuela och föra landet tillbaka till den ”gamla ordningen”. Arrangörerna tror att manifestationen kommer bli den största under Chavez’ mandatperiod.
Dick Emanuelsson
Bildtext:
President Hugo Chavez Frias skriver in sig som medlem i PSUV, Venezuelas Förenade Socialistparti. FOTO: PRESIDENCIA.
Under fyra helger har ’chavisterna’ registrerat venezuelaner som vill ansluta sig till vad som kommer att bli det största partiet i Venezuelas politiska moderna historia. Varje ansökan registreras i en dator och aspiranten lämnar också sitt fingeravtryck (!) på sin skriftliga ansökan som också går in i datorn.
På lördag-söndag äger sista omgången rum och då hoppas Chavez och hans närmaste att strecket för fem miljoner medlemmar kommer att passeras.
På lördag har Chavez också utlyst en allmän mobilisering av alla sociala och politiska krafter som stöder revolutionen för att slå tillbaka de krafter som vill destabilisera Venezuela och föra landet tillbaka till den ”gamla ordningen”. Arrangörerna tror att manifestationen kommer bli den största under Chavez’ mandatperiod.
Dick Emanuelsson
Bildtext:
President Hugo Chavez Frias skriver in sig som medlem i PSUV, Venezuelas Förenade Socialistparti. FOTO: PRESIDENCIA.