TEGUCIGALPA / 070516 / Händelseutvecklingen i Colombia går snabbt. Krisen är nu mycket stor och frågan är om regimen Uribe överlever den.
På fredag är det generalstrejk. Universiteten är i strejk mot privatiseringen av pensionsfonderna som är ett första steg mot privatiseringen is törsta allmänhet.,
17 kongressledamöter från Uribelägret har fängslats på order av Högsta domstolen och åklagarämbetet. I vilket land i världen kan en kongress betraktas som legitim om den 1) har valts på hot från dödsskvadronerna 2) om nära tio procent av ledamöterna sitter i fängelse?
Eller där vicepresidenten och försvarsministern, kusiner och ägare till den största massmediakoncernen i Colombia, El Tiempo, har agerat som konspiratörer för att utlösa en statskupp mot den lagligt valde presidenten, må vara en knarkpresident som Ernesto Samper, men ändå?
Dessutom har den största skandalen inom poliskåren exploderat efter att underrättelsetjänsten DIPOR inom polisen under fyra år (Uribes tid vid makten) har spelat in 8.000 timmar spioneri på journalister (där känner jag mig träffad), oppositionen, facket, folkrörelsen och så vidare och till och med på ett par ministrar inom Uribeadministrationen. För det fick elva (11) generaler sparken i måndags.
Där har ni ett saldo av denna vecka som bara har kommit halvvägs. Och då finns referatet jag gjorde om Mancusos bekännelser igår, tisdag.
Idag onsdag fortsätter han och ska i dag lägga fram namnen på de personer, företag och andra inom den ekonomiska eliten som utgjorde de verkliga arbetsgivarna för de paramilitära dödsskvadronerna AUC i Colombia , 1994-2007.
Dick Emanuelsson
miércoles, 16 de mayo de 2007
Alla bananmultisar betalade paramilitärerna
9310 teckenColombias vicepresident uppmanade paramilitären att skapa en front runt Bogota mot gerillan
Av Dick Emanuelsson
TEGUCIGALPA / 070515 / Chiquita Brands Inc, Dole, Del Monte och en rad colombianska bananbolag, ALLA, absolut ALLA betalade 1 cent (dollar) per bananlåda till de blodbesudlade paramilitärerna AUC i Colombia.
Chiquita kallar det för en ”skyddsavgift i omsorg om de anställda”. Men all statistik 1997-2004 talar om motsatsen. Över 500 bananarbetare mördades av paramilitären under den tidsperiod Chiquita betalade sin del till dem som i bananregionen Urabá gick under namnet ”Mochacabezas”, halshuggarna. Offret fick huvudet avhugget och mördarna spelade fotboll eller utövade prickskytte på det.
Massgravar
Varje dag offentliggörs nya makabra uppgifter om det paramilitära barbariet i Colombia. Den 13 april meddelade den enda rikstäckande dagstidningen El Tiempo, att över 50 000 anhöriga [1] till offren för paramilitären kräver rättvisa. Massgravar grävs upp varje dag och får Bosnien att komma i skuggan av krigsbrott.
Paramilitärernas högste ledare Salvatore Mancuso erkände i januari att han personligen var ansvarig för 336 mord på civila. Men enbart i länet Norte de Santander menar polismyndigheterna, som var allierade med paramilitären, att han som befälhavare för ”Bloque Catatumbo” är ansvarig för minst 7500 mord, bland dem dussintals fackförenings- och vänsterledare från oljefacket USO och staden Tibú och Cucuta.
I förra veckan uppgav riksåklagaren Mario Iguarán att så många som 3.000 offer, bland dem 500 ecuadorianer, finns i hundratals massgravar i länet Putumayo, vid gränsen mot Ecuador. Ett par hundra av dessa har grävts med sina makabra resultat. Samma sak i länen Sucre, Cesar, Magdalena, Guajira, Meta, Antioquia, och så vidare. Men om händelserna i det forna Jugoslavien fick stora rubriker råder nästan motsatsen i fråga om Colombia, trots att inbördeskriget pågått sedan 1964.
Möte med plantageägarna
I tisdags (15 maj) stod Mancuso inför åklagaren för tredje gången. Spänningen hade stegrat inför detta förhör eftersom Mancuso lovade att lägga alla papper på bordet om vem som skapade paramilitären, vem som finansierade dem och vem som underhöll och stöder sig på dessa det ”smutsiga krigets” operatörer.
Natalie Springer, journalist, jurist och FN-konsult i konfliktfrågor, intervjuade Mancuso några dagar innan förhöret och Mancusos berättelse har skakat Colombia:
– Alla bolag betalade oss. Alla! I slutet av 1997 avled fadern till Raúl Hasbún, en plantageägare. Detta föranledde ett möte bland alla plantageägare (verksamma företag inom bananbranschen) där Raúl Hasbún utsågs som plantageägarnas representant inom AUC. Raul blev först förhandlingsrepresentant med AUC och senare befälhavare för ”Bloque Bananero”, uppgav Mancuso till Springer.
”Bloque Bananero”, som opererade i en av de två bananregionerna i Colombia, Urabá, var hänsynslös och slaktade bananarbetare eller bönder som misstänktes för att stödja gerillan eller på annat sätt inte accepterade den ”nya ordningen”.
Dole samlade in ”skyddsavgiften”
– Ett avtal slöts med Chiquita Brands Inc, Dole, Banacol, Uniban, Proban och Del Monte. De betalade oss 1 cent (dollar) för varje bananlåda som gick på export. Övriga företag i regionen betalade en halvårsavgift. Företaget Dole utsågs att samla in pengarna och avsluta varje operation. Företagen kallade detta för ett bidrag till ’säkerhetsföretaget Convivir Papagayo’, berättade Mancuso.
Mancuso säger att pakten med bananföretagen i regionen Urabá var så framgångsrik att Raúl Hasbún presenterade den för den paramilitäre chefen i Colombias andra bananregion Cienaga, vid kuststäderna Santa Marta och Barranquilla. ”Jorge 40”, ansvarig för tusentals mord på bönder, indianer i Sierra Nevada och bananarbetare i Cienagaregionen, gick på i samma spår. Men gerillan som opererade i området utgjorde ett hinder och metoden blev att stoppa produktionen under en månad.
– Strejkerna (i själva verket lockout) syftade till att ruinera de små colombianska plantageägarna vilket möjliggjorde för de stora företagen att sluka och köpa upp dem och skapa ett monopol (på produktion och distribution, reds. Anm.).
Mancuso uppger även att massakrerna på bananarbetarnas fackliga ledare ”möjliggjorde att riva upp den sociala modellen som hade avtalats med fackföreningarna”.
I klartext: Arbetsgivarna utnyttjade den väpnade terrorn som de finansierade till att slå sönder den fackliga rörelse värd namnet som existerade innan 1997 då paramilitärerna lade under sig de två bananregionerna.
Alliansen armé-paramilitär
Något skydd från de militära eller polisiära styrkorna kunde inte civilbefolkningen, facket eller bananarbetarna heller räkna med. Salvatore Mancuso berättade för åklagaren i tisdags att han under 1996 och 1997 sammanstrålade flera gånger med general Rito Alejo del Río, chef för den 17 :e armébrigaden Voltígeros, på en gård i staden San Pedro i Urabá. Närvarande vid detta möte var AUC:s dåvarande befälhavare, Carlos Castaño och ”El Aleman” (tysken), den paramilitäre chefen i bananregionen Urabá. Med general Rito Alejo del Río diskuterade och planerade de hur den paramilitära expansionen i Urabá skulle genomföras.
Rito Alejo del Río avsattes av åklagarämbetet 1999, anklagad just för att ha stimulerat bildandet av paramilitära grupper. Efter avsättandet geonomfördes ett hyllningsmöte för den i Uraba hatade generalen. Bland dem som sände hyllningstyelegram till den man som kallades ”El Pacificador de Urabá (Fredstiftaren i Urabá) återfanns dåvarande guvernören i länet Antioquia, i vilket Urabá ingår, Alvaro Uribe, nuvarande president i Colombia.
Enligt Mancuso pågick från 1994 ett intimt militärt samarbete mellan paramilitären och de väpnade styrkorna. I Mancusos eget hemlän, Cordoba, sågs han som vilken soldat som helst inne på den 11:e armébrigaden i staden Monteria.
Om Colombias förre ÖB, general Martin Orlando Carreño, berättade Mancuso att hans paramilitärer patrullerade tillsammans med denne general och hans trupper i jakt på gerillan eller misstänkta gerillakollaboratörer.
Vicepresidentens förslag
Men det som slog ned som en bomb i tisdags var Mancusos uppgifter om att han hade tre möten med nuvarande vicepresident Francisco Santos, före detta chefredaktör och ägare av El Tiempo, och två möten med Juan Manuel Santos, kusin och delägare i den mäktiga El Tiempo-koncernen men framför allt försvarsminister i Uribes regering. På dessa möten deltog AUC:s högste ledare Carlos Castaño.
Enligt tevekanalen Caracol [3], sa Mancuso att han var överraskad över Francisco Santos’ stora intresse för det paramilitära projektet. Santos skulle också, enligt Mancuso, ha föreslagit bildandet av ett paramilitärt block kring huvudstaden, oroad över FARC-gerillans starka historiska inflytande bland bönderna i länet. Enligt Mancuso erbjöd Castaño Colombias nuvarande vicepresident befälhavarskapet för detta “Bloque Capital”, som det kom att döpas till, ansvarig för flera tusen mord på försvarslösa Bogotabor och bönder i länet. Men Santos tackade nej eftersom, som han sa, inte kände till hur vapen och militära operationer genomförs.
Paramilitarism är statspolitik
Salvatore Mancuso sammanfattade det paramilitära projektet AUC som ”statspolitik, organiserad av den ekonomiska makten och underhålld av militären”.
Och det är den ekonomiska makten, bland dem mäktiga boskaps- och landägare, industriägare och multinationella företag, som dragit nytta av detta barbariska ”projekt”, som några kallar ett ”fenomen” men som i högsta grad har en materiell bas. I stället för en jordreform i Colombia har en gigantisk kontrareform genomförts. Koncentrationen av jord har accelererat i samma takt som landets interflyktingar, i dag över tre miljoner, näst störst i världen, har blivit allt fler. Landets president Uribe tillhör de 0,6 procent av de registrerade landägarna i Colombia som förfogar över 60 procent av all registrerad mark i landet, medan 51 procent av landets mest fattiga bönder bara förfogar över 2,7 procent av den totala markytan.
Dollar och fackmord
Chiquita redovisade i Colombia en vinst på 48 miljoner dollar under åren 2001-2004, nära 350 miljoner svenska kronor. Till Mancuso och hans mördare betalade företaget 1,7 miljoner dollar.
I en utredning [4] som Internationella Fackföreningskonfederationen (ITUC) presenterade inför EU-parlamentet den 18 april i år, framkommer det att av de nästan 2500 fackliga medlemmar som mördades mellan 1991-2006 står de väpnade styrkorna och paramilitärerna som ansvariga för 97 procent av morden, medan gerillan och andra aktörer står för resten, tre procent.
Janek Kuczkiewicz, den fackliga internationalens människorättsansvarige, uppgav att siffrorna kontrasterar mot den officiella bilden som regeringen Uribe brukar hävda, att morden på facket är ett utslag av den väpnade konflikten i landet. 22 procent av de mördade var fackliga ledare.
Frågan är vem Chiquita trodde sig ”beskydda” genom att finansiera AUC?
Natalie Springer avslutade sin intervju med Salvatore Mancuso med en ”smärtsam uppmaning till USA:s rättsmyndigheter och USA:s folk att de undersöker och går till botten med USA-företagens agerande och samtidigt överväger den ansökan om utvisning till Colombia (som Colombias riksåklagare har krävt) av företagens verkställande direktörer”.
Dick Emanuelsson
Not:
[1] Casi 50 mil víctimas piden reparación en procesos de Justicia y Paz contra paramilitares. Dagstidningen El Tiempo 13 april 2007. http://www.acompaz.org/article.php3?id_article=1514
[2] 'Todas las bananeras nos pagaban': Mancuso. Av Natalia Springer, 14 maj, 2007. http://colombia.indymedia.org/news/2007/05/64836.php
[3] http://www.caracol.com.co/noticias/427385.asp
[4] Colombia: Nuevas y condenatorias evidencias de la connivencia entre los servicios de seguridad y los escuadrones de la muerte para asesinar a sindicalistas.http://www.ituc-csi.org/spip.php?article1063&lang=es.
lunes, 14 de mayo de 2007
Strejk mot honduranska “Kubaläkare”
6081 tecken
TEGUCIGALPA / 070515 / I Honduras pågår en märklig strejk. 500 honduranska AT-läkare [1] har i 55 dagar strejkat mot drygt 300 landsmän som utbildats till läkare på den Latinamerikanska Medicinhögskolan (ELAM) i Havanna. Honduras allmänna sjukvård är på gränsen till en kollaps.
I Honduras dör varje dag, enligt FAO:s representant i landet, 15 barn. Om inte den sociala och ekonomiska situationen förändras kommer över 30 barn att dö per dag, om den nuvarande trenden håller i sig. Därför är behovet av hälsovård i Honduras enormt.
När orkanen Mitch dessutom dränkte omkring 40 000 människor 1998 beslöt den kubanska regeringen, mitt under sin svåraste ekonomiska kris, att inte bara skicka 300 högt kvalificerade läkare till Honduras som, innan de tilläts återvända till Kuba, skulle rädda livet på lika många som hade förolyckades 1998.
Men regeringen i Havanna erbjöd också fattiga honduranska ungdomar att utbilda sig till läkare på ELAM som invigdes den 27 februari 1999. Ländernas utrikesministrar undertecknade ett avtal och sympatin för Kubas humanism mot detta fattiga folk växte enormt i Honduras, trots att det då inte fanns diplomatiska förbindelser mellan de bägge länderna.
105 000 läkare ska utbildas
Den första kontingenten av 1600 unga latinamerikanska läkare på ELAM utexaminerades den 20 augusti 2005 då de mottog sin läkartitel. Av dessa var 216 honduraner. Sammanlagt studerar 1000 honduraner på ELAM, erkänd i hela världen för sin extraordinära utbildning.
När de fick sin läkartitel denna augustikväll fanns också Venezuelas president Hugo Chavez på plats. I ett specialavtal mellan Kuba och Venezuela som offentliggjordes av de bägge statsledarna, informerades att en ny läkarhögskola skulle byggas i Venezuela (som nu står klar) och att de bägge länderna tillsammans under den kommande tioårsperioden ska utbilda 105.000 nya latinamerikanska läkare.
Den typiske läkarstudenten på ELAM är fattig. Han och hon är också indian eller svart. I Honduras kommer ett 50-tal gariffunas, svarta afrikaättlingar på landets atlantkust, att utbildas. De kommer att utgöra ett ovärderligt stöd för de svarta samhällena som saknar det mest grundläggande i hälsovård. Samma sak med miskitoindianerna som lever avlägset från civilisationen.
Omvänt argument
Men det var inte alla som välkomnade Kubas generositet att utbilda och ge fattiga honduraner en dyr läkarutbildning. Honduras Läkarsällskap, precis som övriga latinamerikanska läkarsällskap, startade omedelbart en misskrediteringskampanj och påstod att de Kubautbildade honduranerna inte hade praktik i kurativ hälsovård.
Conrado Oseguera är talesman för de strejkande studenterna och använder det egendomliga omvända argumentet att i Kuba är människorna så friska och allt är lugnt och inga massakrer eller våldsamheter äger rum som i Honduras där vården enbart är kurativ. Hälsovården på Kuba är preventiv så därför måste våra landsmän som utbildats till läkare i Havanna gör två års praktik i Honduras när de återvänder för att lära känna landet.
Men denna syn tillbakavisas av Nelson Menocal, talesman för ELAM-läkarna.
– Vi utbildas inte bara för preventiv sjukvård utan preventiv-kurativ sjukvård. Vi har dokumentation på alla de krav som de har ställt och de har vi utfört under utbildningen. De anför bara svepskäl, understryker Menocal.
Epidemi av blödande denguefeber
I fredags upprepade landets Högsta Utbildningsråd, sammansatt av rektorerna på landets tolv universitet, sitt beslut från 20 november, 2006, att Kubaläkarna bara behöver göra ett års praktik (servicio social) eftersom de har gjort de två åren som AT-läkarna kräver, i Kuba. Det akademiska rådet som är högsta beslutande organ står mot landets läkarsällskap som hotar med att trappa upp konflikten. Just nu pågår en epidemi i Centralamerika med blödande denguefeber som nu också har kommit till Honduras. Sjuka människor på landets allmänna sjukhus skriker av smärta i brist på läkarvård.
– Det är en reaktionär överklasstrejk med politiska förtecken riktat mot det socialistiska Kuba och de fattigas mänskliga rättigheter. Dessa överklassungdomar kommer aldrig att resa till Mosquitia (indianområden vid gränsen mot Nicaragua) eller tjänstgöra i de fattiga bostadsområdena i städerna. Vi slår tillbaka varje försök från deras sida att obstruera samarbetsavtalet med Kuba om att utbilda nya ungdomar, säger Juan Barahona, ordförande för den största landsorganisationen i Honduras, FUTH. Dessa ungdomar är Honduras’ framtidshopp.
Terror på sjukhusen
De Kubautbildade honduranska läkarna utsätts allt mer för en bokstavlig terror som kulminerade för snart två månader sedan när AT-läkarna inledde sin strejk, uppbackade av Läkarsällskapet i Honduras. För 30 dagar sedan anslöt sig allmän- och operationsläkare. Den allmänna sjukvården står inför ett sammanbrott och bara akuten tar emot de livshotande fallen. Nästan alla operationer har uppskjutits.
– Vi upplever en terror på sjukhusen. Vi tvingas att arbeta tre dagar i sträck utan uppehåll och det är livsfarligt, säger Menocal. De väntar på att vi ska göra ett misstag mitt under denna fysiska och psykiska press för att sedan peka på ”dålig kubansk utbildning”, tillägger han.
Han understryker att ELAM-läkarna ”aldrig kommer att överge de fattiga som fyller de redan överfyllda sjukhusen i landet”.
– Vi vet att det är en strid som leds av Läkarfakulteten och Honduras’ Läkarsällskap med målet att inte öppna portarna för oss. Vi har uppfyllt kriterierna för att kunna inlemmas i det nationella hälsovårdssystemet och all vår dokumentation från ELAM har godkänts.
Två synsätt på människan
I bakgrunden handlar det om att två synsätt på vård står mot varandra, säger Juan Baharona. En som vill att allt ska förbli som det är, det vill säga en social och mänsklig katastrof för majoriteten av Honduras befolkning och stora inkomster för en privilegierad samhällselit. Eller, som Kubaläkarna fört med sig till Honduras, vård som en mänsklig rättighet för alla, fattiga som rika.
Dick Emanuelsson
[1] AT-läkare är studenter i 7:e och 8:e klassen på den medicinska fakulteten.
TEGUCIGALPA / 070515 / I Honduras pågår en märklig strejk. 500 honduranska AT-läkare [1] har i 55 dagar strejkat mot drygt 300 landsmän som utbildats till läkare på den Latinamerikanska Medicinhögskolan (ELAM) i Havanna. Honduras allmänna sjukvård är på gränsen till en kollaps.
I Honduras dör varje dag, enligt FAO:s representant i landet, 15 barn. Om inte den sociala och ekonomiska situationen förändras kommer över 30 barn att dö per dag, om den nuvarande trenden håller i sig. Därför är behovet av hälsovård i Honduras enormt.
När orkanen Mitch dessutom dränkte omkring 40 000 människor 1998 beslöt den kubanska regeringen, mitt under sin svåraste ekonomiska kris, att inte bara skicka 300 högt kvalificerade läkare till Honduras som, innan de tilläts återvända till Kuba, skulle rädda livet på lika många som hade förolyckades 1998.
Men regeringen i Havanna erbjöd också fattiga honduranska ungdomar att utbilda sig till läkare på ELAM som invigdes den 27 februari 1999. Ländernas utrikesministrar undertecknade ett avtal och sympatin för Kubas humanism mot detta fattiga folk växte enormt i Honduras, trots att det då inte fanns diplomatiska förbindelser mellan de bägge länderna.
105 000 läkare ska utbildas
Den första kontingenten av 1600 unga latinamerikanska läkare på ELAM utexaminerades den 20 augusti 2005 då de mottog sin läkartitel. Av dessa var 216 honduraner. Sammanlagt studerar 1000 honduraner på ELAM, erkänd i hela världen för sin extraordinära utbildning.
När de fick sin läkartitel denna augustikväll fanns också Venezuelas president Hugo Chavez på plats. I ett specialavtal mellan Kuba och Venezuela som offentliggjordes av de bägge statsledarna, informerades att en ny läkarhögskola skulle byggas i Venezuela (som nu står klar) och att de bägge länderna tillsammans under den kommande tioårsperioden ska utbilda 105.000 nya latinamerikanska läkare.
Den typiske läkarstudenten på ELAM är fattig. Han och hon är också indian eller svart. I Honduras kommer ett 50-tal gariffunas, svarta afrikaättlingar på landets atlantkust, att utbildas. De kommer att utgöra ett ovärderligt stöd för de svarta samhällena som saknar det mest grundläggande i hälsovård. Samma sak med miskitoindianerna som lever avlägset från civilisationen.
Omvänt argument
Men det var inte alla som välkomnade Kubas generositet att utbilda och ge fattiga honduraner en dyr läkarutbildning. Honduras Läkarsällskap, precis som övriga latinamerikanska läkarsällskap, startade omedelbart en misskrediteringskampanj och påstod att de Kubautbildade honduranerna inte hade praktik i kurativ hälsovård.
Conrado Oseguera är talesman för de strejkande studenterna och använder det egendomliga omvända argumentet att i Kuba är människorna så friska och allt är lugnt och inga massakrer eller våldsamheter äger rum som i Honduras där vården enbart är kurativ. Hälsovården på Kuba är preventiv så därför måste våra landsmän som utbildats till läkare i Havanna gör två års praktik i Honduras när de återvänder för att lära känna landet.
Men denna syn tillbakavisas av Nelson Menocal, talesman för ELAM-läkarna.
– Vi utbildas inte bara för preventiv sjukvård utan preventiv-kurativ sjukvård. Vi har dokumentation på alla de krav som de har ställt och de har vi utfört under utbildningen. De anför bara svepskäl, understryker Menocal.
Epidemi av blödande denguefeber
I fredags upprepade landets Högsta Utbildningsråd, sammansatt av rektorerna på landets tolv universitet, sitt beslut från 20 november, 2006, att Kubaläkarna bara behöver göra ett års praktik (servicio social) eftersom de har gjort de två åren som AT-läkarna kräver, i Kuba. Det akademiska rådet som är högsta beslutande organ står mot landets läkarsällskap som hotar med att trappa upp konflikten. Just nu pågår en epidemi i Centralamerika med blödande denguefeber som nu också har kommit till Honduras. Sjuka människor på landets allmänna sjukhus skriker av smärta i brist på läkarvård.
– Det är en reaktionär överklasstrejk med politiska förtecken riktat mot det socialistiska Kuba och de fattigas mänskliga rättigheter. Dessa överklassungdomar kommer aldrig att resa till Mosquitia (indianområden vid gränsen mot Nicaragua) eller tjänstgöra i de fattiga bostadsområdena i städerna. Vi slår tillbaka varje försök från deras sida att obstruera samarbetsavtalet med Kuba om att utbilda nya ungdomar, säger Juan Barahona, ordförande för den största landsorganisationen i Honduras, FUTH. Dessa ungdomar är Honduras’ framtidshopp.
Terror på sjukhusen
De Kubautbildade honduranska läkarna utsätts allt mer för en bokstavlig terror som kulminerade för snart två månader sedan när AT-läkarna inledde sin strejk, uppbackade av Läkarsällskapet i Honduras. För 30 dagar sedan anslöt sig allmän- och operationsläkare. Den allmänna sjukvården står inför ett sammanbrott och bara akuten tar emot de livshotande fallen. Nästan alla operationer har uppskjutits.
– Vi upplever en terror på sjukhusen. Vi tvingas att arbeta tre dagar i sträck utan uppehåll och det är livsfarligt, säger Menocal. De väntar på att vi ska göra ett misstag mitt under denna fysiska och psykiska press för att sedan peka på ”dålig kubansk utbildning”, tillägger han.
Han understryker att ELAM-läkarna ”aldrig kommer att överge de fattiga som fyller de redan överfyllda sjukhusen i landet”.
– Vi vet att det är en strid som leds av Läkarfakulteten och Honduras’ Läkarsällskap med målet att inte öppna portarna för oss. Vi har uppfyllt kriterierna för att kunna inlemmas i det nationella hälsovårdssystemet och all vår dokumentation från ELAM har godkänts.
Två synsätt på människan
I bakgrunden handlar det om att två synsätt på vård står mot varandra, säger Juan Baharona. En som vill att allt ska förbli som det är, det vill säga en social och mänsklig katastrof för majoriteten av Honduras befolkning och stora inkomster för en privilegierad samhällselit. Eller, som Kubaläkarna fört med sig till Honduras, vård som en mänsklig rättighet för alla, fattiga som rika.
Dick Emanuelsson
[1] AT-läkare är studenter i 7:e och 8:e klassen på den medicinska fakulteten.
Chavez tar emot Nobelfredspristagaren Muhammad Yunus
TEGUCIGALPA / 070514 / Venezuelas president Hugo Chavez fortsätter att knyta nya förbindelser med tredje världens länder men också med framstående personligheter.
I förra veckan tog han emot Muhammad Yunus, Nobels fredspristagare 2006 som dekorerades av Chavez med Frihetsledarens (Simon Bolivar) Orden.
Yunus, som är från Bangla Desh och känd för sitt projekt de ”Fattigas bank”, uppgav att ”bankerna måste upphöra med att vara exkluderande och i stället övergå till att vara inkluderande”. Vid mötet med Chavez deltog också Venezuelas minister för folkmakt och kommunal ekonomi, vicepresidenten, samt kultur- och arbetsmarknadsministrarna.
Alba till Afrika?
Samma vecka tog Chavez även emot Gambias president Yahya Jammeh och skänkte en replik av Simon Bolivars sabel till den afrikanske statschefen. På mötet, som är det andra mellan de två sedan juli förra året då Chavez var inbjuden till Gambias huvudstad Banjul, skrevs en rad samarbetsavtal under mellan de två länderna. Den venezuelanska presidenten sa på en presskonferens att även de självständiga nationerna i Afrika kommer att se sin variant av ALBA, det Bolivarianska Alternativet för Amerika, växa fram.
– Successivt har det nordamerikanska imperiet förlorat kraft, successivt kommer det att förlora positioner. Det är ingen bra affär att vara allierad med USA, underströk Chavez som poängterade det motsatta förhållandet med ALBA.
Gambias president å sin sida delade Chavez ståndpunkter och sa att han är beredd att hans land ”bygger en bro med Venezuela för att förstärka de bilaterala förbindelserna till förmån för den sociala ekonomiska utvecklingen och för mänsklighetens överlevnad”.
Dick Emanuelsson
I förra veckan tog han emot Muhammad Yunus, Nobels fredspristagare 2006 som dekorerades av Chavez med Frihetsledarens (Simon Bolivar) Orden.
Yunus, som är från Bangla Desh och känd för sitt projekt de ”Fattigas bank”, uppgav att ”bankerna måste upphöra med att vara exkluderande och i stället övergå till att vara inkluderande”. Vid mötet med Chavez deltog också Venezuelas minister för folkmakt och kommunal ekonomi, vicepresidenten, samt kultur- och arbetsmarknadsministrarna.
Alba till Afrika?
Samma vecka tog Chavez även emot Gambias president Yahya Jammeh och skänkte en replik av Simon Bolivars sabel till den afrikanske statschefen. På mötet, som är det andra mellan de två sedan juli förra året då Chavez var inbjuden till Gambias huvudstad Banjul, skrevs en rad samarbetsavtal under mellan de två länderna. Den venezuelanska presidenten sa på en presskonferens att även de självständiga nationerna i Afrika kommer att se sin variant av ALBA, det Bolivarianska Alternativet för Amerika, växa fram.
– Successivt har det nordamerikanska imperiet förlorat kraft, successivt kommer det att förlora positioner. Det är ingen bra affär att vara allierad med USA, underströk Chavez som poängterade det motsatta förhållandet med ALBA.
Gambias president å sin sida delade Chavez ståndpunkter och sa att han är beredd att hans land ”bygger en bro med Venezuela för att förstärka de bilaterala förbindelserna till förmån för den sociala ekonomiska utvecklingen och för mänsklighetens överlevnad”.
Dick Emanuelsson
Strejk på Skanskaanläggning i Peru
PERU Under tolv timmar strejkade arbetarna på Skanskas anläggning i staden El Alto-Talara i länet Piura i norra Peru den 7 maj. Aktionen var en protest bland annat mot utdragna löneförhandlingar.– Vi kräver en lösning på våra avtalskrav som vi lade fram redan den 1 december 2006, säger J.Alex Martinez Mariñas, generalsekreterare för fackförbundet SUTSP * som organiserar medlemmar hos Skanskas olika anläggningar i Peru, i ett uttalande till den fackliga nyhetsbyrån Rebanadas.
Strejken som fick en total uppslutning var historiskt eftersom det var den första i förbundets historia. Bland avtalskraven kräver SUTSP att den nya formen för visstidsanställning upphör för arbeten som är betraktade som permanenta tillsvidareanställningar. Arbetarna kräver också att de maskerade avskedandena avskaffas med förevändning att anställningskontraktet upphör.
– Vi anser att det måste bli ett slut på den dåliga behandlingen och hoten mot våra medlemmar. Och vi menar att de internationella normerna måste följas och respekteras så som Skankas egen uppförandekodex ** och avtalet med Bygg- och Skogsinternationalen IFBWW, understryker Martinez.
Skanska lade fram ett förslag till avtalsförslag som facket betraktade som en skrattretande ”ekonomisk kompensation”.
Dick Emanuelsson
Not:
* Sindicato Unico De Trabajadores De Skanska Del Peru S.A. Förbundet är anslutet till landsorganisationen CGTP och ICEM, International Federation of Chemical, Energy, Mine and General Workers' Unions.
** UPPFÖRANDEKODEN mellan Skanska och IFBWW, Internationella Byggnads- och Träfederationen, kan läsas på internet under följande adress:
http://www.skanska.com/files/documents/pdf/code_of_conduct.pdf
sábado, 12 de mayo de 2007
La inteligencia colombiana en abierta intervención en México
“¡Tengan mucho cuidado, por que los tenemos bajo la lupa”!Por Dick Emanuelsson
CENTROAMÉRICA / 070511 / La misma cosa que salió hace dos anos en El Heraldo de Honduras, ayer salió en El Universal de México. Las FARC tienen células clandestinas para narcotráfico y contrabando de armas o como dice el diario azteca; “Detectan apoyo de FARC para izquierda mexicana” [1].
Dos moscas en un solo golpe. La insurgencia Colombiana, que es un obstáculo serio para los planes de expansión del Imperio, tanto contra Venezuela como el resto del continente y, la fuerte oposición de izquierda mejicana y el inmenso movimiento popular mexicano que cada día se consolida y crece en su lucha organizada contra el modelo neoliberal.
“El diario El Universal asegura hoy que agentes de inteligencia colombianos viajaron a México a investigar la presencia de miembros del Frente Internacional del grupo guerrillero en ese país.”, citaba [2] el diario El Tiempo (Bogota) su colega en México.
Y uno se pregunta ¿los agentes de Uribe viajan así sencillamente para hacer sus tareas de espionaje sin problemas? ¿Qué lo queda del respeto a la soberanía nacional de los diferentes países y la protección, sobre todo, en donde se encuentran exiliados colombianos?
“Según el periódico (El Universal), que cita documentos confidenciales del gobierno colombiano (¡Sic!), las FARC se han reforzado en México a partir de un Encuentro Nacional de Solidaridad con las Luchas del Pueblo Colombiano, realizado el 11 de marzo en la capital del país.”
Otra mosca golpeada; cuídense ahora y adelante por organizar eventos en donde se cuestiona la política de guerra del presidente colombiano, como hizo, por ejemplo, la senadora liberal Piedad Córdoba en dicho evento.
Y para reforzar el montaje, en donde El Tiempo es parte con la tarea de divulgar la parte psicológica, argumenta el diario del vicepresidente Francisco Santos, que “los objetivos del Frente Internacional de las FARC son invertir y lavar dinero producto de su actividad delictiva, mediante la creación de empresas y compra de propiedades en el exterior.”
Es decir; participar en eventos contra el gobierno en el exterior es equivalente de ser cómplices en el supuesto de lavado de dinero para reforzar los que ellos llaman “terroristas”.
Bush no habría podido hacerlo mejor, el montaje. Pero en ninguna parte del extenso texto presentan ni una sola prueba, lo más exacto es la dirección en donde vivía el ex representante legal en México de las FARC, Marco León Calarcá.
El caso hondureño
En 2005 los reporteros del diario hondureño El Heraldo, por lo menos fueron más sinceros cuando relataron (véase el cuadro anexado) que fueron invitados a Colombia y que habían sido recibidos en el aeropuerto Eldorado en Bogota por agentes de la inteligencia militar. Fueron llevados al Club de Oficiales y ahí quedaron encerrados, decían, durantes tres días y noches. Durante ese tiempo fueron bombardeados por documentos, videos, interceptaciones de todo tipo que posee la inteligencia del departamento E-5, en donde trabajan unos de los mejores periodistas de Colombia, pero al servicio a la guerra. Regresados a su país, el diario publicó durante cinco días su “chiva” en la portada que “Las FARC tienen células clandestinas en Honduras”, en donde “Grupos suplen armas, lavan activos e intercambian drogas”.
Lo que hoy sale en El Universal es idéntico lo que salió hace dos años en El Heraldo. Ni en Honduras ni en México los diarios son capaces a presentar una sola prueba que confirman las acusaciones tan graves que tiene una sola fuente; la inteligencia colombiana.
El Universal, El Heraldo y otros medios de Centro- y Suramérica se convierten a presas baratas en la ofensiva de la inteligencia colombiana en la Guerra Externa de Uribe. Recuérdese que en su instalación 2002 juró de conseguir “100.000. Amigos a Colombia en el exterior”. Sapos, espías contra la colonia colombiana en exilio, utilizando los mismos métodos de las embajadas fascistas de la época de Pinochet en todo el mundo. Testimonios de colombianos en Francia, Australia, España, Alemania, Suecia, Canadá u otros países relatan la misma historia; desde las embajadas lanzan campañas públicas contra la oposición legal e ilegal en Colombia pero también ejecuten tareas de espionaje contra exiliados y organizaciones, lo que confirma plenamente el reportaje en El Universal. En cualquier país en el mundo esas tareas son prohibidas. Pero a Uribe no le importa un pepino la diplomacia y las normas y reglas del trabajo de las embajadas.
Los congresistas de Uribe a la cárcel
Para los militares colombianos la guerra incluso va muy mal. En 24 horas, reporta El Tiempo, las FF.MM. han perdido 25 hombres en combates con las FARC-EP y la misma cantidad en heridos. Hasta coroneles en helicópteros blindados ahora son dados de baja por el fuego de las ametralladoras guerrilleras.
Uribe necesita por eso el factor externo para desviar la atención. Y ahí esta la prensa como la mejor herramienta para colocar cortinas de humo a la opinión pública internacional y nacional. Por que la misma opinión pública internacional se ha dado cuenta que casi toda la base política de Uribe en el congreso esta preso o van a ser presos unos 70 congresistas más, según el jefe de los paramilitares, Salvatore Mancuso en entrevista con la escritora Nathalie Springer.
El martes hay una audiencia con Mancuso en la fiscalía donde este va a relatar que los congresistas de Uribe en realidad son los voceros políticos de los matones narco-paramilitares. Solo falta que el Jefe sea detenido como bien le merece por ser el “No 82”, el aliado a Pablo Escobar y el Cartel de Medellín, como escribía el Departamento de Defensa de Estados Unidos el 18 de marzo del 1991.
De Vietnam, Chile a Colombia
Escribe El Universal:
“A través de las organizaciones de izquierda que financian, las FARC distribuyen su ideología, organizan eventos, crean oficinas en el interior del país, efectúan el reclutamiento en universidades y realizan acciones contra los gobiernos de Colombia, México y Estados Unidos, indica la información.”
Cada individuo de carne y hueso sabe perfectamente bien que lo que dicen Santos&Cia sobre las FARC en México o en Honduras no es la realidad. En ningún proceso político o lucha de liberación nacional el ejercito guerrillero ha “comprado” la solidaridad. Solo pendejos puede engañarse con eso. Los que han trabajado en la solidaridad y han tenido que voltear cada moneda para que alcance la plata para poder arrendar a un local o hacer un panfleto por una actividad sabe, que es pura mentira lo publicado. Sin embargo ninguna organización política-militar financian a los grupos de solidaridad.
Las experiencias históricas de mi país, Suecia, en donde decenas de miles de personas, jóvenes y viejos, pasaron años trabajando por el pueblo vietnamita, o la solidaridad con los chilenos, uruguayos y argentinos, y lo mismo ahora con los colombianos. Ellos en Suecia o en cualquier parte en el mundo hacen fiestas, trabajando hasta las 6 de la mañana haciendo aseo, juntando los envases para poder financiar el arriendo del local o la sede y para poder financiar emisora, cuyos inventarios son regalados por la solidaridad en el país.
La republica española: De Franco a Uribe
Nada raro o extraño eso, pero claro, los oligarcas que tienen empleadas domésticas o conductores que los llevan al trabajo, suenan por supuesto irreal. Unos de los capítulos más hermosos en la historia del pueblo sueco se escribieron durante los años 1936-1939. Esos años trabajó “La Ayuda al Pueblo de España”, el amplio movimiento en Suecia por la republica española en donde las mujeres recolectaron ropa, jabones, champú a los combatientes en España. En donde los antifascistas europeos, entre ellos 600 jóvenes suecos, empacaron sus mochilas y en caminos clandestinos entre Francia y España llegaron para defender la democracia y la republica de La Pasionaria con el fusil en la mano. 173 de ellos fueron enterrados en la tierra española como el gesto más noble y humano un hombre o mujer con principios puede llegar. Lamentablemente fueron clasificados también como “terroristas” por las “democracias” del occidente que con su Pacto No Intervención facilitó para el general Franco de ahogar la tierra española en sangre, derrotando la democracia y la republica española durante 40 años. Uribe representa un régimen cuyo carácter político es casi idéntico con lo del Franco. Un régimen y modelo que se refleja en los miles de fosas comunes que ahora son descavados por los forenses. Fosas que en parte es la explicación por la existencia de la insurgencia y el conflicto armado y social que reina en el país desde 1964.
Miles de fosas comunes
Ahora son 50 000, según El Tiempo [3], los familiares de las victimas de las fosas comunes que reclaman justicia y castigo a la “Sexta División”, que bautizó Human Rights Watch en su informe anual el 2001 a los paramilitares. En Colombia las Fuerzas Militares tienen cinco divisiones y la sexta es la que hace el trabajo sucio.
En Suecia fundaron los exiliados, principalmente de la UP, la Asociación Jaime Pardo Leál, también sindicada por el régimen y sus peleles de periodistas como una “agencia publica internacional de las FARC”. Su emisora, Radio Café Stereo, es acusada por la inteligencia del ejército de ser “una emisora oficial de las FARC” y la agencia de noticias Anncol, también de Suecia, es la agencia de noticias de la misma insurgencia. Es decir; ser sueco hoy es como haber sido soviético ayer.
Peligrosa actividad, mejor dicho. Los tentacles fascistas de Uribe se extiende a Caracas donde secuestra colombianos, a Quito, haciendo lo mismo, a Costa Rica envía su mano derecha, Jorge Noguera (acusado por sus subalternos de entregar listas de nombres de sindicalistas “maduras” para ser asesinados), jefe de la policía política secreta DAS, bajo mando directo de Uribe, intentando a secuestrar a un médico colombiano que era viejo amigo de Rodrigo Granda, secuestrado un mes antes en Caracas. Invitan periodistas de toda América Latina a Bogota para “lavar el cerebro” con supuestas pruebas sobre “la narcoguerrilla terrorista” y envían sus espías a países como México ahora para amedrentar a la solidaridad, las fuerzas de izquierda y los demócratas en general, que ¡tengan mucho cuidado, por que “los tenemos bajo la lupa”!
Ahora contra la oposición mejicana
Y el colega de Uribe, el presidente Felipe Calderón, acaba de aplicar una sentencia al mismo estilo represivo y de cacería de bruja, sentenciando a 67 años de cárcel a Ignacio Del Valle, Felipe Álvarez y Héctor Galindo tres dirigentes campesinos de Atenco en México que tenia la valentía y la consigna de La Pasionaria, ¡“Nunca de Rodilla, Siempre de Pie”!
El fascismo colombiano es poderoso y tiene respaldo en los mismos sectores en México, pero sobre todo, en Casa Blanca. Ese trío, Uribe, Calderón y Bush, temen que los antiimperialistas se lanzan al nivel continental, obedeciendo la convocatoria de Chávez, Fidel, Ortega, Morales, Correa o millones de latinoamericanos que si están dispuestos a llegar hasta las ultimas consecuencias para que el Mañana será un Nuevo Día, como cantaba Chico Barque durante los tiempos más oscuros en Brasil bajo la bota militarista y a cambiar un continente en donde las oligarquías latinoamericanas han vivido muy bien en el “Trasero de su Patrón”.
Pero ya las cosas se han cambiado y se cambian todos los días. Por que los pueblos se niegan a vivir en rodillas. También el pueblo colombiano. El sueño de Bolívar, Martí, Morazán, Tupac Amaru, Tupac Katari, Artigas, San Martín, Sucre y Miranda es más real que nunca.
[1] Detectan apoyo de FARC para izquierda mexicana, El Universal 10 de mayo 2007. http://www.eluniversal.com.mx/nacion/150855.html
[2] Aumento de actividades de FARC en México preocupa a autoridades colombianas, dice prensa de ese país, El Tiempo, 11 de mayo 2007. http://www.eltiempo.com/conflicto/noticias/ARTICULO-WEB-NOTA_INTERIOR-3552155.html
[3] Casi 50 mil víctimas piden reparación en procesos de Justicia y Paz contra paramilitares, El Tiempo Abril 13 de 2007
viernes, 11 de mayo de 2007
Banco del Sur, ett faktum
9964 tecken
Ny bank i Latinamerika ersätter IMF och Världsbanken?
Av Dick Emanuelsson
Den 26 juni installeras en ny bank i världen, Banco del Sur, Sydbanken. Därmed går den latinamerikanska integrationen mot nya högre mål där finansorgan som IMF och Världsbanken ska ersättas.
TEGUCIGALPA / 070509 / Om ”grunden för kommunismen är elektrifiering av landet”, som Lenin hävdade, är också ett stabilt och solitt bankväsende en nästan lika viktig ingrediens för att konsolidera folkmakten. Men Latinamerikas folk har lång väg att gå, trots vänstervindar, innan de ens kan tala om att ställa socialismen på dagordningen. Den 26 juni ska det i varje fall skålas i champagne när Chavez tar emot presidenterna och finansministrarna från Argentina, Brasilien, Bolivia, Ecuador och Paraguay, då Banco del Sur ska förklaras för grundad.
MEN VILKA PERSPEKTIV FINNS det för denna bank att bli en motor i reindustrialiseringen och omstruktureringen av Latinamerika? Det är en livsnödvändighet om denna rika kontinent ska kunna bryta kedjan av beroende till USA och de internationella finansorgan som är verktyg för detta beroende.
Chavez har ända sedan han offentligt nämnde sitt förslag om en ”Sydbank” hävdat, att de växande bankreserverna hos nationerna måste användas för att bryta beroendet och utnyttja ländernas potentiella resurser. Bankreserverna hos de sex länderna som ska bli fullvärdiga medlemmar av Sydbanken uppgår till 164 miljarder dollar. I dag utgör de ett jättekapital för storbanker i USA och Europa men genererar mycket låga ränteinkomster för de fattiga länderna.
– Våra länder går till Världsbanken, IMF eller BID för att be dem om hjälp för att lösa deras finansiella problem samtidigt som vi har en kolossal hög med sparade pengar (i utländska banker). Dessa skulle kunna användas till att lösa problemen utan att tvingas in i villkorsfällan som dessa finansorgan gillrar.
Sa Ecuadors finansminister Ricardo Patiño när hans kollegor från de nämnda länderna samlades i början av maj i Ecuadors huvudstad Quito för att fortsätta att fila på konturerna av Sydbanken. BID och Världsbanken lånade under år 2005 ut 4898 respektive 5087 miljoner dollar till de sex länderna, sammanlagt nästan tio miljarder dollar.
– Jämför denna summa med de 164 miljarder dollar vi har, 16 gånger mer än de krediter vi får med alla slags typer av villkor, tillade Patiño.
CHAVEZ HAR SLAGITS för att Sydbanken ska vara en utvecklings- och investeringsbank kompletterat med en stabiliseringsfond. Denna fond ska fungera som en finansiell sköld för Sydamerika och dramatiskt minska beroendet till de föraktade internationella finansorganen när det världskapitalistiska systemet går in i nästa cykliska kris, som många spår kan utlösas inom kort. Bara att Chavez har nämnt detta har fått Vita huset och deras språkrör att gå i taket. När Venezuela dessutom beslutade att lämna både Världsbanken och Internationella Valutafonden den 30 april, gick State Departements Sean McCormack i taket och uttalade att det venezuelanska folket är ett enda stort offer för Chavez’ politik.
Men Ecuadors president Rafael Correa var inte långt efter Chavez och förklarade på 1 maj Världsbankens permanente representant i Ecuador, Eduardo Somensatto, för Persona Non grata. Det utlöste en chockvåg i högre bankkretsar i New York där man drar efter andan inför det faktum att 3:e-världenregenter nu inte bara vågar ta sig ton utan dessutom ställer krav och bokstavligen kastar ut de fruktade bankcheferna från sina länder.
Bakgrunden är att när Correa var ekonomiminister i övergångsregeringen Alfredo Palacio år 2005, ville han modifiera en lag som handlade om skatteuttaget i oljeproduktionen. Denna skatt gick till att betala Ecuadors lån till de internationella finansorganen. Delar av dessa skatter ville Correa föra över till sociala ändamål, bland annat landets fattiga indianbefolkning. Somensatto och Världsbanken blockerade, som svar på denna lagändring, ett lån på 100 miljoner dollar till Ecuador. Correa, förnedrad av Världsbanken år 2005, är den som ivrigast verkar för att Sydbanken ska bli en realitet för, som han säger, ”ingen har rätt att straffa ett land bara för att detta vill förändra sina lagar”.
Den 8 maj uppgav Ecuadors finansminister att regeringen även ska säga upp med omedelbar verkan ett ”lagskydd för USA-investeringar i Ecuador”. I Nicaragua och Bolivia har också regeringen beslutat att så snabbt som möjligt säga upp sig som medlemmar i FMI och Världsbanken som får allt svårare att betala sina tusentals välavlönade tjänstemän.
Ny bank i Latinamerika ersätter IMF och Världsbanken?
Av Dick Emanuelsson
Den 26 juni installeras en ny bank i världen, Banco del Sur, Sydbanken. Därmed går den latinamerikanska integrationen mot nya högre mål där finansorgan som IMF och Världsbanken ska ersättas.
TEGUCIGALPA / 070509 / Om ”grunden för kommunismen är elektrifiering av landet”, som Lenin hävdade, är också ett stabilt och solitt bankväsende en nästan lika viktig ingrediens för att konsolidera folkmakten. Men Latinamerikas folk har lång väg att gå, trots vänstervindar, innan de ens kan tala om att ställa socialismen på dagordningen. Den 26 juni ska det i varje fall skålas i champagne när Chavez tar emot presidenterna och finansministrarna från Argentina, Brasilien, Bolivia, Ecuador och Paraguay, då Banco del Sur ska förklaras för grundad.
MEN VILKA PERSPEKTIV FINNS det för denna bank att bli en motor i reindustrialiseringen och omstruktureringen av Latinamerika? Det är en livsnödvändighet om denna rika kontinent ska kunna bryta kedjan av beroende till USA och de internationella finansorgan som är verktyg för detta beroende.
Chavez har ända sedan han offentligt nämnde sitt förslag om en ”Sydbank” hävdat, att de växande bankreserverna hos nationerna måste användas för att bryta beroendet och utnyttja ländernas potentiella resurser. Bankreserverna hos de sex länderna som ska bli fullvärdiga medlemmar av Sydbanken uppgår till 164 miljarder dollar. I dag utgör de ett jättekapital för storbanker i USA och Europa men genererar mycket låga ränteinkomster för de fattiga länderna.
– Våra länder går till Världsbanken, IMF eller BID för att be dem om hjälp för att lösa deras finansiella problem samtidigt som vi har en kolossal hög med sparade pengar (i utländska banker). Dessa skulle kunna användas till att lösa problemen utan att tvingas in i villkorsfällan som dessa finansorgan gillrar.
Sa Ecuadors finansminister Ricardo Patiño när hans kollegor från de nämnda länderna samlades i början av maj i Ecuadors huvudstad Quito för att fortsätta att fila på konturerna av Sydbanken. BID och Världsbanken lånade under år 2005 ut 4898 respektive 5087 miljoner dollar till de sex länderna, sammanlagt nästan tio miljarder dollar.
– Jämför denna summa med de 164 miljarder dollar vi har, 16 gånger mer än de krediter vi får med alla slags typer av villkor, tillade Patiño.
CHAVEZ HAR SLAGITS för att Sydbanken ska vara en utvecklings- och investeringsbank kompletterat med en stabiliseringsfond. Denna fond ska fungera som en finansiell sköld för Sydamerika och dramatiskt minska beroendet till de föraktade internationella finansorganen när det världskapitalistiska systemet går in i nästa cykliska kris, som många spår kan utlösas inom kort. Bara att Chavez har nämnt detta har fått Vita huset och deras språkrör att gå i taket. När Venezuela dessutom beslutade att lämna både Världsbanken och Internationella Valutafonden den 30 april, gick State Departements Sean McCormack i taket och uttalade att det venezuelanska folket är ett enda stort offer för Chavez’ politik.
Men Ecuadors president Rafael Correa var inte långt efter Chavez och förklarade på 1 maj Världsbankens permanente representant i Ecuador, Eduardo Somensatto, för Persona Non grata. Det utlöste en chockvåg i högre bankkretsar i New York där man drar efter andan inför det faktum att 3:e-världenregenter nu inte bara vågar ta sig ton utan dessutom ställer krav och bokstavligen kastar ut de fruktade bankcheferna från sina länder.
Bakgrunden är att när Correa var ekonomiminister i övergångsregeringen Alfredo Palacio år 2005, ville han modifiera en lag som handlade om skatteuttaget i oljeproduktionen. Denna skatt gick till att betala Ecuadors lån till de internationella finansorganen. Delar av dessa skatter ville Correa föra över till sociala ändamål, bland annat landets fattiga indianbefolkning. Somensatto och Världsbanken blockerade, som svar på denna lagändring, ett lån på 100 miljoner dollar till Ecuador. Correa, förnedrad av Världsbanken år 2005, är den som ivrigast verkar för att Sydbanken ska bli en realitet för, som han säger, ”ingen har rätt att straffa ett land bara för att detta vill förändra sina lagar”.
Den 8 maj uppgav Ecuadors finansminister att regeringen även ska säga upp med omedelbar verkan ett ”lagskydd för USA-investeringar i Ecuador”. I Nicaragua och Bolivia har också regeringen beslutat att så snabbt som möjligt säga upp sig som medlemmar i FMI och Världsbanken som får allt svårare att betala sina tusentals välavlönade tjänstemän.
NÅGON HAR FRÅGAT VARFÖR majoriteten av medlemsländerna som ska utgöra Sydbanken inte är medlemmar i ALBA, det Boliviarianska Initiativet för Amerika (Nicaragua, Bolivia, Venezuela och Kuba)? Frågan är nog en bekräftelse på mångas misstankar, om att Sydbanken kan komma att bli ett ekonomiskt bröst som kommer att ha många ammande bebisar på den privata sidan. Men samma bebisar är inte är beredda att också ge sitt politiska strå till stacken för att en gång för alla förändra det klassamhälle som den latinamerikanska kontinenten utgör i grunden.
Brasilien är ett sådant exempel. In i det sista var frågan om stormakten i Latinamerika skulle bli fullvärdig medlem i Sydbanken. Lulas internationella politiske rådgivare, Marco Aurelio García, uppgav inför mötet på den venezuelanska turistön Isla Margarita den 17 april, att ”vi kommer inte att ansluta oss till projektet för vi gillar inte att äta på tallrikar gjorda för andra” [1].
Men äta på andra tallrikar har inte Lula några problem med, menar Plinio de Arruda Sampaio Júnior, ekonomiprofessor på det statliga universitetet i Campinas i Brasilien.
– Han har ätit ur handen på IMF och de internationella bankerna till och med innan han intog regeringsmakten 2002. Då utfärdade han ”Brevet till Brasiliens folk” där han förband sig att fortsätta den nyliberala modellen. Vad den brasilianska regeringen oroar sig mest för är hur den ska kunna konsolidera sin ”trovärdighet”, såväl nationellt som internationellt, mer än att experimentera med lösningar mot den nyliberala fällan. Därför är Lula mån om att hålla ett tydligt avstånd till den Bolivarianska revolutionen och han hyser också ett stort misstroende mot Evo Morales och Rafael Correa.
Men Lula anklagas dock för att spela med två agendor; en vänsteragenda mot Latinamerika och världen och en agenda av ”ekonomisk kontinuitet”. Plinio de Arruda:
– I verkligheten har Lula bara en agenda; vinna imperialismens förtroende för att fortsätta vara dennes gunstling i Sydamerika. Men det yttre skådespeleriet är också ägnat för interna effekter, framför allt för den stora beundran den Bolivarianska revolutionen har i de folkliga samhällsgrupperna i Brasilien. Därför används Lulas “vänskap” med Chavez för att öka Brasiliens manöverutrymme i sällskap med USA, ett exempel är här den stora etanolaffären mellan USA och Brasilien.
– Hittills har diskussionen i Brasilien kring Sydbanken koncentrerats till de konservativa ekonomerna som är oroliga över Chavez’ diplomatiska offensiv i Latinamerika. Man är livrädd för varje slag av initiativ som kan orsaka återverkningar i de utmärkta förbindelserna mellan Lulas regering och IMF, Världsbanken och USA.
Brasilien är ett sådant exempel. In i det sista var frågan om stormakten i Latinamerika skulle bli fullvärdig medlem i Sydbanken. Lulas internationella politiske rådgivare, Marco Aurelio García, uppgav inför mötet på den venezuelanska turistön Isla Margarita den 17 april, att ”vi kommer inte att ansluta oss till projektet för vi gillar inte att äta på tallrikar gjorda för andra” [1].
Men äta på andra tallrikar har inte Lula några problem med, menar Plinio de Arruda Sampaio Júnior, ekonomiprofessor på det statliga universitetet i Campinas i Brasilien.
– Han har ätit ur handen på IMF och de internationella bankerna till och med innan han intog regeringsmakten 2002. Då utfärdade han ”Brevet till Brasiliens folk” där han förband sig att fortsätta den nyliberala modellen. Vad den brasilianska regeringen oroar sig mest för är hur den ska kunna konsolidera sin ”trovärdighet”, såväl nationellt som internationellt, mer än att experimentera med lösningar mot den nyliberala fällan. Därför är Lula mån om att hålla ett tydligt avstånd till den Bolivarianska revolutionen och han hyser också ett stort misstroende mot Evo Morales och Rafael Correa.
Men Lula anklagas dock för att spela med två agendor; en vänsteragenda mot Latinamerika och världen och en agenda av ”ekonomisk kontinuitet”. Plinio de Arruda:
– I verkligheten har Lula bara en agenda; vinna imperialismens förtroende för att fortsätta vara dennes gunstling i Sydamerika. Men det yttre skådespeleriet är också ägnat för interna effekter, framför allt för den stora beundran den Bolivarianska revolutionen har i de folkliga samhällsgrupperna i Brasilien. Därför används Lulas “vänskap” med Chavez för att öka Brasiliens manöverutrymme i sällskap med USA, ett exempel är här den stora etanolaffären mellan USA och Brasilien.
– Hittills har diskussionen i Brasilien kring Sydbanken koncentrerats till de konservativa ekonomerna som är oroliga över Chavez’ diplomatiska offensiv i Latinamerika. Man är livrädd för varje slag av initiativ som kan orsaka återverkningar i de utmärkta förbindelserna mellan Lulas regering och IMF, Världsbanken och USA.
OCH DET ÄR DÄR SOM vattendelaren mellan vänstern och systembevararna går mellan de sex länderna i Sydbanken. Chavez har satsat mycket kraft på att sjösätta Sydbanken som ett folkens alternativ till IMF, BID och Världsbanken. Men bland bedömare av Latinamerika är uppfattningen att Chavez har tvingats backa från det viktiga förslaget om att använda delar av respektive lands bankreserver som kapital i Sydbanken. I denna ska sju miljarder fonderas, medel som ska kunna användas till både statliga som privata projekt, främst kostsamma infrastrukturer. Men det är offentliga anslag från respektive regerings nationalbudget, inte medel ur bankreserven, som ska utgöra den nya bankens kapital. Och Venezuela pytsar bara in 600 miljoner dollar av dessa sju miljarder, vilket kan vara ett utslag för venezuelansk försiktighet och tvivel på den nya banken.
Men för att överhuvudtaget kunna gå vidare i skapandet av Sydbanken föreslog Rafael Correa införandet av en ”Sydfond”, Fondo Monetario del Sur, en underavdelning till Sydbanken. I denna, som vi just nu inte vet hur mycket den ska innehålla, ska medel från bankreserven kunna användas.
– Idén med en Sydfond är att skapa och samla medel som innebär att ge mer säkerhet till nationerna i Syd, sa Correa.
I Sydbanken handlar det också om att skapa en diametralt motsatt filosofi, eller ”en ny världsfinansiell arkitektur”, som Ecuadors president uttryckte sig när han öppnade ministermötet i Quito.
– Hittills har den finansiella logiken bara gynnat det spekulativa kapitalet och har inte lyckats bekämpa fattigdomen, som IMF:s och Världsbankens principer hävdar. Därför tror vi att det nödvändigt att vi skapar våra egna finansinstitutioner med denna nya finanslogik, sa Correa som karaktäriserade IMF:s politik som en katastrof för länderna i tredje världen.
PLINIO ARRUDA ÄR SKEPTISK över framtidsperspektiven för Sydbanken:
– Sydbanken skulle kunna utgöra ett alternativ till de internationella finansorganen om dess resurser används för att finansiera en utvecklingsmodell där ”Målet är Syd”, eller i klartext; villkoren för finansiering av olika projekt är en absolut prioritering av de latinamerikanska folkens uppmärksammade behov av jord, arbete, bostäder och nationell suveränitet. I annat fall kommer banken bara att bli ett instrument som är disponibelt för de stora ekonomiska maktgrupperna i regionen med målet att förstärka deras konkurrens på den internationella arenan.
– Med andra ord; för att Sydbanken ska kunna bli ett verktyg för de latinamerikanska folken, måste dess bildande utgöra en del av en mer allmän process som bryter med imperialismen. Jag ser inte någon som helst möjlighet till förändring av denna spännvidd än ett övervinnande av kapitalismen. Sydbanken bör därför vara en bank för att finansiera en socialistisk ekonomi.
[1] http://www.clarin.com/diario/2007/04/17/elpais/p-00701.htm
----------------------
538 tecken
BANCO del SUR:
· Medlemmar: Argentina, Brasilien, Bolivia, Ecuador och Paraguay och Venezuela.
· Grundande: 26 juni, 2007 i Venezuela.
· Sydbanken kommer ha ett kapital på sju miljarder dollar som varje regering anslår ur den nationella budgeten.
· Sydfonden, som utgör en underavdelning inom banken, kommer att utgöras av bankreservmedel.
· Sammanlagt har de sex medlemmarna 164 miljarder dollar, att jämföras med de tio miljarder som Världsbanken och BID, Interamerikanska Utvecklingsbanken lånade ut under 2005 till de sex.
Men för att överhuvudtaget kunna gå vidare i skapandet av Sydbanken föreslog Rafael Correa införandet av en ”Sydfond”, Fondo Monetario del Sur, en underavdelning till Sydbanken. I denna, som vi just nu inte vet hur mycket den ska innehålla, ska medel från bankreserven kunna användas.
– Idén med en Sydfond är att skapa och samla medel som innebär att ge mer säkerhet till nationerna i Syd, sa Correa.
I Sydbanken handlar det också om att skapa en diametralt motsatt filosofi, eller ”en ny världsfinansiell arkitektur”, som Ecuadors president uttryckte sig när han öppnade ministermötet i Quito.
– Hittills har den finansiella logiken bara gynnat det spekulativa kapitalet och har inte lyckats bekämpa fattigdomen, som IMF:s och Världsbankens principer hävdar. Därför tror vi att det nödvändigt att vi skapar våra egna finansinstitutioner med denna nya finanslogik, sa Correa som karaktäriserade IMF:s politik som en katastrof för länderna i tredje världen.
PLINIO ARRUDA ÄR SKEPTISK över framtidsperspektiven för Sydbanken:
– Sydbanken skulle kunna utgöra ett alternativ till de internationella finansorganen om dess resurser används för att finansiera en utvecklingsmodell där ”Målet är Syd”, eller i klartext; villkoren för finansiering av olika projekt är en absolut prioritering av de latinamerikanska folkens uppmärksammade behov av jord, arbete, bostäder och nationell suveränitet. I annat fall kommer banken bara att bli ett instrument som är disponibelt för de stora ekonomiska maktgrupperna i regionen med målet att förstärka deras konkurrens på den internationella arenan.
– Med andra ord; för att Sydbanken ska kunna bli ett verktyg för de latinamerikanska folken, måste dess bildande utgöra en del av en mer allmän process som bryter med imperialismen. Jag ser inte någon som helst möjlighet till förändring av denna spännvidd än ett övervinnande av kapitalismen. Sydbanken bör därför vara en bank för att finansiera en socialistisk ekonomi.
[1] http://www.clarin.com/diario/2007/04/17/elpais/p-00701.htm
----------------------
538 tecken
BANCO del SUR:
· Medlemmar: Argentina, Brasilien, Bolivia, Ecuador och Paraguay och Venezuela.
· Grundande: 26 juni, 2007 i Venezuela.
· Sydbanken kommer ha ett kapital på sju miljarder dollar som varje regering anslår ur den nationella budgeten.
· Sydfonden, som utgör en underavdelning inom banken, kommer att utgöras av bankreservmedel.
· Sammanlagt har de sex medlemmarna 164 miljarder dollar, att jämföras med de tio miljarder som Världsbanken och BID, Interamerikanska Utvecklingsbanken lånade ut under 2005 till de sex.
Dick Emanuelsson
--------------------------------
4000 tecken
DESSA MÄKTIGA ORGAN STYR VÄRLDEN
De internationella finansinstituten och frihandelsorganisationerna
IMF: INTERNATIONAL MONETARY FOUND, Internationella Valutafonden. IMF bildades samtidigt med Världsbanken vid Bretton Woods-konferensen 1945. IMF:s uppgift är att bevaka att respekten för systemets regler upprätthålls. Kort- och långsiktiga lån ges till behövande länder under villkor som IMF upprättar. Det är detta förfaringssätt som kallas ”politisk utpressning” av många låntagare.
http://www.imf.org/
VB, VÄRLDSBANKEN: Skapad tillsammans med Internationella Återuppbyggnads- och Utvecklingsbanken BIRD och AID, (Agencia Internacional de Desarrollo).
http://www.worldbank.org/
OECD: Bildades 1960 och är efterträdare till OECE (Organización Europea de Cooperación Económica) som bildades 1948. Dess säte är Paris. OECE:s målsättning var att stimulera uppbyggnaden av Europa via USA-hjälpen efter andra världskriget. OECD beskriver sig själv som ett forskningsinstitut, konsultverksamhet, rekommendationer och ett forum för samordning av socialpolitiken för dess 29 medlemsländer i Europa, Nordamerika, Asien och Oceanien.
http://www.oecd.org/
G7/8: Detta ”råd” av världens mäktigaste länder (Tyskland, USA, Storbritannien, Italien, Frankrike, Japan, Canada samt ”8”:an och ”släpvagnen” Ryssland) bildades 1975 på initiativ av Frankrike. Ordföranden för EU:s ministerråd deltar på de årliga mötena. Ryssland är sedan 1994 också inbjuden. Det första mötet för G8 genomfördes 1997 i Denver.
http://www.oecd.org/
WTO, WORLD TRADE ORGANISATION, Världshandelsorganisationen: WTO bildades 1995 som en mellanstatlig organisation. WTO ersatte GATT. 137 stater var medlemmar i juni 2000. Målsättningen är att överbrygga alla slags former av hinder i världshandeln. Mötet i november 1999 i Seattle gick till historien där medlemsstaterna inte lyckades komma till en gemensam uppfattning och där tiotusentals demonstranter, framför allt från USA:s och andra fackföreningar i världen demonstrerade sitt avståndstagande mot WTO:s politik.
Websida: http://www.wto.org/
MAI: I USA och i Europa, samt med deltagande från sektorer inom WTO, utarbetades det s.k. MAI-avtalet inom en mycket liten och begränsad krets. MAI:s målsättning var och är att eliminera de sista hindren för de multinationella bolagen på en ”fri marknad”. Investeringar och privat egendomsrätt är heliga principer som dock, genom Frankrikes försorg, upptäcktes och förhindrades.
NAFTA: Avtalet mellan USA, Canada och Mexiko den 1 januari 1994 undertecknades den 12 augusti 1992. Websida: NAFTA är ett frihandelsavtal mellan de tre länderna som begränsats till1 5 år.
http://www.dfait-maeci.gc.ca/nafta-alena/menu-en.asp
ALCA: På engelska hette det först Free-Trade Agreements in the Americas och förslaget återupptogs av Bill Clinton 1994 vid mötet i Miami, ett förslag som först hade väckts av George Bush, den äldre. Starten för ALCA sattes till 2005 men efter massiva folkliga protester över hela Latinamerika lades det ned, men ersattes av TLC-avtal, bilaterala frihandelsavtal mellan USA och olika latinamerikanska länder med proamerikanska regeringar.
http://www.ftaa-alca.org/
MERCOSUR, Mercado Común del Sur: På svenska ”Gemensamma Marknaden i Syd. Utgörs av länderna Paraguay, Brasilien, Uruguay och Argentina. Mercosur bildades 1991 och målsättningen är att stärka handelsrelationerna mellan medlemsstaterna, framför allt att eliminera tull och andra avgifter.
http://www.mercosur.int/msweb/
CARICOM, Caribbean Community: Den karibiska handelsorganisationen bildades 1973 och ersatte Carifta, Caribbean Free-Trade Association som hade bildats 1965. Säte är Georgetown i Guyana. Medlemsländer är: Barbados, Guyana, Jamaica, Trinidad&Tobago (som var grundarna), Antigua&Barbuda, Bahamas, Belize, Dominikanska Republiken, Grenada, Montserrat, S:t Christopher&Nevis, Sta Lucia, S:t Vincent, Surinam. Målsättningen är ekonomiskt samarbete och samordning av utrikespolitiken, hälsovård, utbildning, kultur, kommunikationer och industri. En tullöverenskommelse slöts i oktober 1992.
http://www.caricom.org/
Dick Emanuelsson
--------------------------------
4000 tecken
DESSA MÄKTIGA ORGAN STYR VÄRLDEN
De internationella finansinstituten och frihandelsorganisationerna
IMF: INTERNATIONAL MONETARY FOUND, Internationella Valutafonden. IMF bildades samtidigt med Världsbanken vid Bretton Woods-konferensen 1945. IMF:s uppgift är att bevaka att respekten för systemets regler upprätthålls. Kort- och långsiktiga lån ges till behövande länder under villkor som IMF upprättar. Det är detta förfaringssätt som kallas ”politisk utpressning” av många låntagare.
http://www.imf.org/
VB, VÄRLDSBANKEN: Skapad tillsammans med Internationella Återuppbyggnads- och Utvecklingsbanken BIRD och AID, (Agencia Internacional de Desarrollo).
http://www.worldbank.org/
OECD: Bildades 1960 och är efterträdare till OECE (Organización Europea de Cooperación Económica) som bildades 1948. Dess säte är Paris. OECE:s målsättning var att stimulera uppbyggnaden av Europa via USA-hjälpen efter andra världskriget. OECD beskriver sig själv som ett forskningsinstitut, konsultverksamhet, rekommendationer och ett forum för samordning av socialpolitiken för dess 29 medlemsländer i Europa, Nordamerika, Asien och Oceanien.
http://www.oecd.org/
G7/8: Detta ”råd” av världens mäktigaste länder (Tyskland, USA, Storbritannien, Italien, Frankrike, Japan, Canada samt ”8”:an och ”släpvagnen” Ryssland) bildades 1975 på initiativ av Frankrike. Ordföranden för EU:s ministerråd deltar på de årliga mötena. Ryssland är sedan 1994 också inbjuden. Det första mötet för G8 genomfördes 1997 i Denver.
http://www.oecd.org/
WTO, WORLD TRADE ORGANISATION, Världshandelsorganisationen: WTO bildades 1995 som en mellanstatlig organisation. WTO ersatte GATT. 137 stater var medlemmar i juni 2000. Målsättningen är att överbrygga alla slags former av hinder i världshandeln. Mötet i november 1999 i Seattle gick till historien där medlemsstaterna inte lyckades komma till en gemensam uppfattning och där tiotusentals demonstranter, framför allt från USA:s och andra fackföreningar i världen demonstrerade sitt avståndstagande mot WTO:s politik.
Websida: http://www.wto.org/
MAI: I USA och i Europa, samt med deltagande från sektorer inom WTO, utarbetades det s.k. MAI-avtalet inom en mycket liten och begränsad krets. MAI:s målsättning var och är att eliminera de sista hindren för de multinationella bolagen på en ”fri marknad”. Investeringar och privat egendomsrätt är heliga principer som dock, genom Frankrikes försorg, upptäcktes och förhindrades.
NAFTA: Avtalet mellan USA, Canada och Mexiko den 1 januari 1994 undertecknades den 12 augusti 1992. Websida: NAFTA är ett frihandelsavtal mellan de tre länderna som begränsats till1 5 år.
http://www.dfait-maeci.gc.ca/nafta-alena/menu-en.asp
ALCA: På engelska hette det först Free-Trade Agreements in the Americas och förslaget återupptogs av Bill Clinton 1994 vid mötet i Miami, ett förslag som först hade väckts av George Bush, den äldre. Starten för ALCA sattes till 2005 men efter massiva folkliga protester över hela Latinamerika lades det ned, men ersattes av TLC-avtal, bilaterala frihandelsavtal mellan USA och olika latinamerikanska länder med proamerikanska regeringar.
http://www.ftaa-alca.org/
MERCOSUR, Mercado Común del Sur: På svenska ”Gemensamma Marknaden i Syd. Utgörs av länderna Paraguay, Brasilien, Uruguay och Argentina. Mercosur bildades 1991 och målsättningen är att stärka handelsrelationerna mellan medlemsstaterna, framför allt att eliminera tull och andra avgifter.
http://www.mercosur.int/msweb/
CARICOM, Caribbean Community: Den karibiska handelsorganisationen bildades 1973 och ersatte Carifta, Caribbean Free-Trade Association som hade bildats 1965. Säte är Georgetown i Guyana. Medlemsländer är: Barbados, Guyana, Jamaica, Trinidad&Tobago (som var grundarna), Antigua&Barbuda, Bahamas, Belize, Dominikanska Republiken, Grenada, Montserrat, S:t Christopher&Nevis, Sta Lucia, S:t Vincent, Surinam. Målsättningen är ekonomiskt samarbete och samordning av utrikespolitiken, hälsovård, utbildning, kultur, kommunikationer och industri. En tullöverenskommelse slöts i oktober 1992.
http://www.caricom.org/
Dick Emanuelsson