6081 tecken
TEGUCIGALPA / 070515 / I Honduras pågår en märklig strejk. 500 honduranska AT-läkare [1] har i 55 dagar strejkat mot drygt 300 landsmän som utbildats till läkare på den Latinamerikanska Medicinhögskolan (ELAM) i Havanna. Honduras allmänna sjukvård är på gränsen till en kollaps.
I Honduras dör varje dag, enligt FAO:s representant i landet, 15 barn. Om inte den sociala och ekonomiska situationen förändras kommer över 30 barn att dö per dag, om den nuvarande trenden håller i sig. Därför är behovet av hälsovård i Honduras enormt.
När orkanen Mitch dessutom dränkte omkring 40 000 människor 1998 beslöt den kubanska regeringen, mitt under sin svåraste ekonomiska kris, att inte bara skicka 300 högt kvalificerade läkare till Honduras som, innan de tilläts återvända till Kuba, skulle rädda livet på lika många som hade förolyckades 1998.
Men regeringen i Havanna erbjöd också fattiga honduranska ungdomar att utbilda sig till läkare på ELAM som invigdes den 27 februari 1999. Ländernas utrikesministrar undertecknade ett avtal och sympatin för Kubas humanism mot detta fattiga folk växte enormt i Honduras, trots att det då inte fanns diplomatiska förbindelser mellan de bägge länderna.
105 000 läkare ska utbildas
Den första kontingenten av 1600 unga latinamerikanska läkare på ELAM utexaminerades den 20 augusti 2005 då de mottog sin läkartitel. Av dessa var 216 honduraner. Sammanlagt studerar 1000 honduraner på ELAM, erkänd i hela världen för sin extraordinära utbildning.
När de fick sin läkartitel denna augustikväll fanns också Venezuelas president Hugo Chavez på plats. I ett specialavtal mellan Kuba och Venezuela som offentliggjordes av de bägge statsledarna, informerades att en ny läkarhögskola skulle byggas i Venezuela (som nu står klar) och att de bägge länderna tillsammans under den kommande tioårsperioden ska utbilda 105.000 nya latinamerikanska läkare.
Den typiske läkarstudenten på ELAM är fattig. Han och hon är också indian eller svart. I Honduras kommer ett 50-tal gariffunas, svarta afrikaättlingar på landets atlantkust, att utbildas. De kommer att utgöra ett ovärderligt stöd för de svarta samhällena som saknar det mest grundläggande i hälsovård. Samma sak med miskitoindianerna som lever avlägset från civilisationen.
Omvänt argument
Men det var inte alla som välkomnade Kubas generositet att utbilda och ge fattiga honduraner en dyr läkarutbildning. Honduras Läkarsällskap, precis som övriga latinamerikanska läkarsällskap, startade omedelbart en misskrediteringskampanj och påstod att de Kubautbildade honduranerna inte hade praktik i kurativ hälsovård.
Conrado Oseguera är talesman för de strejkande studenterna och använder det egendomliga omvända argumentet att i Kuba är människorna så friska och allt är lugnt och inga massakrer eller våldsamheter äger rum som i Honduras där vården enbart är kurativ. Hälsovården på Kuba är preventiv så därför måste våra landsmän som utbildats till läkare i Havanna gör två års praktik i Honduras när de återvänder för att lära känna landet.
Men denna syn tillbakavisas av Nelson Menocal, talesman för ELAM-läkarna.
– Vi utbildas inte bara för preventiv sjukvård utan preventiv-kurativ sjukvård. Vi har dokumentation på alla de krav som de har ställt och de har vi utfört under utbildningen. De anför bara svepskäl, understryker Menocal.
Epidemi av blödande denguefeber
I fredags upprepade landets Högsta Utbildningsråd, sammansatt av rektorerna på landets tolv universitet, sitt beslut från 20 november, 2006, att Kubaläkarna bara behöver göra ett års praktik (servicio social) eftersom de har gjort de två åren som AT-läkarna kräver, i Kuba. Det akademiska rådet som är högsta beslutande organ står mot landets läkarsällskap som hotar med att trappa upp konflikten. Just nu pågår en epidemi i Centralamerika med blödande denguefeber som nu också har kommit till Honduras. Sjuka människor på landets allmänna sjukhus skriker av smärta i brist på läkarvård.
– Det är en reaktionär överklasstrejk med politiska förtecken riktat mot det socialistiska Kuba och de fattigas mänskliga rättigheter. Dessa överklassungdomar kommer aldrig att resa till Mosquitia (indianområden vid gränsen mot Nicaragua) eller tjänstgöra i de fattiga bostadsområdena i städerna. Vi slår tillbaka varje försök från deras sida att obstruera samarbetsavtalet med Kuba om att utbilda nya ungdomar, säger Juan Barahona, ordförande för den största landsorganisationen i Honduras, FUTH. Dessa ungdomar är Honduras’ framtidshopp.
Terror på sjukhusen
De Kubautbildade honduranska läkarna utsätts allt mer för en bokstavlig terror som kulminerade för snart två månader sedan när AT-läkarna inledde sin strejk, uppbackade av Läkarsällskapet i Honduras. För 30 dagar sedan anslöt sig allmän- och operationsläkare. Den allmänna sjukvården står inför ett sammanbrott och bara akuten tar emot de livshotande fallen. Nästan alla operationer har uppskjutits.
– Vi upplever en terror på sjukhusen. Vi tvingas att arbeta tre dagar i sträck utan uppehåll och det är livsfarligt, säger Menocal. De väntar på att vi ska göra ett misstag mitt under denna fysiska och psykiska press för att sedan peka på ”dålig kubansk utbildning”, tillägger han.
Han understryker att ELAM-läkarna ”aldrig kommer att överge de fattiga som fyller de redan överfyllda sjukhusen i landet”.
– Vi vet att det är en strid som leds av Läkarfakulteten och Honduras’ Läkarsällskap med målet att inte öppna portarna för oss. Vi har uppfyllt kriterierna för att kunna inlemmas i det nationella hälsovårdssystemet och all vår dokumentation från ELAM har godkänts.
Två synsätt på människan
I bakgrunden handlar det om att två synsätt på vård står mot varandra, säger Juan Baharona. En som vill att allt ska förbli som det är, det vill säga en social och mänsklig katastrof för majoriteten av Honduras befolkning och stora inkomster för en privilegierad samhällselit. Eller, som Kubaläkarna fört med sig till Honduras, vård som en mänsklig rättighet för alla, fattiga som rika.
Dick Emanuelsson
[1] AT-läkare är studenter i 7:e och 8:e klassen på den medicinska fakulteten.
lunes, 14 de mayo de 2007
Chavez tar emot Nobelfredspristagaren Muhammad Yunus
TEGUCIGALPA / 070514 / Venezuelas president Hugo Chavez fortsätter att knyta nya förbindelser med tredje världens länder men också med framstående personligheter.
I förra veckan tog han emot Muhammad Yunus, Nobels fredspristagare 2006 som dekorerades av Chavez med Frihetsledarens (Simon Bolivar) Orden.
Yunus, som är från Bangla Desh och känd för sitt projekt de ”Fattigas bank”, uppgav att ”bankerna måste upphöra med att vara exkluderande och i stället övergå till att vara inkluderande”. Vid mötet med Chavez deltog också Venezuelas minister för folkmakt och kommunal ekonomi, vicepresidenten, samt kultur- och arbetsmarknadsministrarna.
Alba till Afrika?
Samma vecka tog Chavez även emot Gambias president Yahya Jammeh och skänkte en replik av Simon Bolivars sabel till den afrikanske statschefen. På mötet, som är det andra mellan de två sedan juli förra året då Chavez var inbjuden till Gambias huvudstad Banjul, skrevs en rad samarbetsavtal under mellan de två länderna. Den venezuelanska presidenten sa på en presskonferens att även de självständiga nationerna i Afrika kommer att se sin variant av ALBA, det Bolivarianska Alternativet för Amerika, växa fram.
– Successivt har det nordamerikanska imperiet förlorat kraft, successivt kommer det att förlora positioner. Det är ingen bra affär att vara allierad med USA, underströk Chavez som poängterade det motsatta förhållandet med ALBA.
Gambias president å sin sida delade Chavez ståndpunkter och sa att han är beredd att hans land ”bygger en bro med Venezuela för att förstärka de bilaterala förbindelserna till förmån för den sociala ekonomiska utvecklingen och för mänsklighetens överlevnad”.
Dick Emanuelsson
I förra veckan tog han emot Muhammad Yunus, Nobels fredspristagare 2006 som dekorerades av Chavez med Frihetsledarens (Simon Bolivar) Orden.
Yunus, som är från Bangla Desh och känd för sitt projekt de ”Fattigas bank”, uppgav att ”bankerna måste upphöra med att vara exkluderande och i stället övergå till att vara inkluderande”. Vid mötet med Chavez deltog också Venezuelas minister för folkmakt och kommunal ekonomi, vicepresidenten, samt kultur- och arbetsmarknadsministrarna.
Alba till Afrika?
Samma vecka tog Chavez även emot Gambias president Yahya Jammeh och skänkte en replik av Simon Bolivars sabel till den afrikanske statschefen. På mötet, som är det andra mellan de två sedan juli förra året då Chavez var inbjuden till Gambias huvudstad Banjul, skrevs en rad samarbetsavtal under mellan de två länderna. Den venezuelanska presidenten sa på en presskonferens att även de självständiga nationerna i Afrika kommer att se sin variant av ALBA, det Bolivarianska Alternativet för Amerika, växa fram.
– Successivt har det nordamerikanska imperiet förlorat kraft, successivt kommer det att förlora positioner. Det är ingen bra affär att vara allierad med USA, underströk Chavez som poängterade det motsatta förhållandet med ALBA.
Gambias president å sin sida delade Chavez ståndpunkter och sa att han är beredd att hans land ”bygger en bro med Venezuela för att förstärka de bilaterala förbindelserna till förmån för den sociala ekonomiska utvecklingen och för mänsklighetens överlevnad”.
Dick Emanuelsson
Strejk på Skanskaanläggning i Peru
PERU Under tolv timmar strejkade arbetarna på Skanskas anläggning i staden El Alto-Talara i länet Piura i norra Peru den 7 maj. Aktionen var en protest bland annat mot utdragna löneförhandlingar.– Vi kräver en lösning på våra avtalskrav som vi lade fram redan den 1 december 2006, säger J.Alex Martinez Mariñas, generalsekreterare för fackförbundet SUTSP * som organiserar medlemmar hos Skanskas olika anläggningar i Peru, i ett uttalande till den fackliga nyhetsbyrån Rebanadas.
Strejken som fick en total uppslutning var historiskt eftersom det var den första i förbundets historia. Bland avtalskraven kräver SUTSP att den nya formen för visstidsanställning upphör för arbeten som är betraktade som permanenta tillsvidareanställningar. Arbetarna kräver också att de maskerade avskedandena avskaffas med förevändning att anställningskontraktet upphör.
– Vi anser att det måste bli ett slut på den dåliga behandlingen och hoten mot våra medlemmar. Och vi menar att de internationella normerna måste följas och respekteras så som Skankas egen uppförandekodex ** och avtalet med Bygg- och Skogsinternationalen IFBWW, understryker Martinez.
Skanska lade fram ett förslag till avtalsförslag som facket betraktade som en skrattretande ”ekonomisk kompensation”.
Dick Emanuelsson
Not:
* Sindicato Unico De Trabajadores De Skanska Del Peru S.A. Förbundet är anslutet till landsorganisationen CGTP och ICEM, International Federation of Chemical, Energy, Mine and General Workers' Unions.
** UPPFÖRANDEKODEN mellan Skanska och IFBWW, Internationella Byggnads- och Träfederationen, kan läsas på internet under följande adress:
http://www.skanska.com/files/documents/pdf/code_of_conduct.pdf
sábado, 12 de mayo de 2007
La inteligencia colombiana en abierta intervención en México
“¡Tengan mucho cuidado, por que los tenemos bajo la lupa”!Por Dick Emanuelsson
CENTROAMÉRICA / 070511 / La misma cosa que salió hace dos anos en El Heraldo de Honduras, ayer salió en El Universal de México. Las FARC tienen células clandestinas para narcotráfico y contrabando de armas o como dice el diario azteca; “Detectan apoyo de FARC para izquierda mexicana” [1].
Dos moscas en un solo golpe. La insurgencia Colombiana, que es un obstáculo serio para los planes de expansión del Imperio, tanto contra Venezuela como el resto del continente y, la fuerte oposición de izquierda mejicana y el inmenso movimiento popular mexicano que cada día se consolida y crece en su lucha organizada contra el modelo neoliberal.
“El diario El Universal asegura hoy que agentes de inteligencia colombianos viajaron a México a investigar la presencia de miembros del Frente Internacional del grupo guerrillero en ese país.”, citaba [2] el diario El Tiempo (Bogota) su colega en México.
Y uno se pregunta ¿los agentes de Uribe viajan así sencillamente para hacer sus tareas de espionaje sin problemas? ¿Qué lo queda del respeto a la soberanía nacional de los diferentes países y la protección, sobre todo, en donde se encuentran exiliados colombianos?
“Según el periódico (El Universal), que cita documentos confidenciales del gobierno colombiano (¡Sic!), las FARC se han reforzado en México a partir de un Encuentro Nacional de Solidaridad con las Luchas del Pueblo Colombiano, realizado el 11 de marzo en la capital del país.”
Otra mosca golpeada; cuídense ahora y adelante por organizar eventos en donde se cuestiona la política de guerra del presidente colombiano, como hizo, por ejemplo, la senadora liberal Piedad Córdoba en dicho evento.
Y para reforzar el montaje, en donde El Tiempo es parte con la tarea de divulgar la parte psicológica, argumenta el diario del vicepresidente Francisco Santos, que “los objetivos del Frente Internacional de las FARC son invertir y lavar dinero producto de su actividad delictiva, mediante la creación de empresas y compra de propiedades en el exterior.”
Es decir; participar en eventos contra el gobierno en el exterior es equivalente de ser cómplices en el supuesto de lavado de dinero para reforzar los que ellos llaman “terroristas”.
Bush no habría podido hacerlo mejor, el montaje. Pero en ninguna parte del extenso texto presentan ni una sola prueba, lo más exacto es la dirección en donde vivía el ex representante legal en México de las FARC, Marco León Calarcá.
El caso hondureño
En 2005 los reporteros del diario hondureño El Heraldo, por lo menos fueron más sinceros cuando relataron (véase el cuadro anexado) que fueron invitados a Colombia y que habían sido recibidos en el aeropuerto Eldorado en Bogota por agentes de la inteligencia militar. Fueron llevados al Club de Oficiales y ahí quedaron encerrados, decían, durantes tres días y noches. Durante ese tiempo fueron bombardeados por documentos, videos, interceptaciones de todo tipo que posee la inteligencia del departamento E-5, en donde trabajan unos de los mejores periodistas de Colombia, pero al servicio a la guerra. Regresados a su país, el diario publicó durante cinco días su “chiva” en la portada que “Las FARC tienen células clandestinas en Honduras”, en donde “Grupos suplen armas, lavan activos e intercambian drogas”.
Lo que hoy sale en El Universal es idéntico lo que salió hace dos años en El Heraldo. Ni en Honduras ni en México los diarios son capaces a presentar una sola prueba que confirman las acusaciones tan graves que tiene una sola fuente; la inteligencia colombiana.
El Universal, El Heraldo y otros medios de Centro- y Suramérica se convierten a presas baratas en la ofensiva de la inteligencia colombiana en la Guerra Externa de Uribe. Recuérdese que en su instalación 2002 juró de conseguir “100.000. Amigos a Colombia en el exterior”. Sapos, espías contra la colonia colombiana en exilio, utilizando los mismos métodos de las embajadas fascistas de la época de Pinochet en todo el mundo. Testimonios de colombianos en Francia, Australia, España, Alemania, Suecia, Canadá u otros países relatan la misma historia; desde las embajadas lanzan campañas públicas contra la oposición legal e ilegal en Colombia pero también ejecuten tareas de espionaje contra exiliados y organizaciones, lo que confirma plenamente el reportaje en El Universal. En cualquier país en el mundo esas tareas son prohibidas. Pero a Uribe no le importa un pepino la diplomacia y las normas y reglas del trabajo de las embajadas.
Los congresistas de Uribe a la cárcel
Para los militares colombianos la guerra incluso va muy mal. En 24 horas, reporta El Tiempo, las FF.MM. han perdido 25 hombres en combates con las FARC-EP y la misma cantidad en heridos. Hasta coroneles en helicópteros blindados ahora son dados de baja por el fuego de las ametralladoras guerrilleras.
Uribe necesita por eso el factor externo para desviar la atención. Y ahí esta la prensa como la mejor herramienta para colocar cortinas de humo a la opinión pública internacional y nacional. Por que la misma opinión pública internacional se ha dado cuenta que casi toda la base política de Uribe en el congreso esta preso o van a ser presos unos 70 congresistas más, según el jefe de los paramilitares, Salvatore Mancuso en entrevista con la escritora Nathalie Springer.
El martes hay una audiencia con Mancuso en la fiscalía donde este va a relatar que los congresistas de Uribe en realidad son los voceros políticos de los matones narco-paramilitares. Solo falta que el Jefe sea detenido como bien le merece por ser el “No 82”, el aliado a Pablo Escobar y el Cartel de Medellín, como escribía el Departamento de Defensa de Estados Unidos el 18 de marzo del 1991.
De Vietnam, Chile a Colombia
Escribe El Universal:
“A través de las organizaciones de izquierda que financian, las FARC distribuyen su ideología, organizan eventos, crean oficinas en el interior del país, efectúan el reclutamiento en universidades y realizan acciones contra los gobiernos de Colombia, México y Estados Unidos, indica la información.”
Cada individuo de carne y hueso sabe perfectamente bien que lo que dicen Santos&Cia sobre las FARC en México o en Honduras no es la realidad. En ningún proceso político o lucha de liberación nacional el ejercito guerrillero ha “comprado” la solidaridad. Solo pendejos puede engañarse con eso. Los que han trabajado en la solidaridad y han tenido que voltear cada moneda para que alcance la plata para poder arrendar a un local o hacer un panfleto por una actividad sabe, que es pura mentira lo publicado. Sin embargo ninguna organización política-militar financian a los grupos de solidaridad.
Las experiencias históricas de mi país, Suecia, en donde decenas de miles de personas, jóvenes y viejos, pasaron años trabajando por el pueblo vietnamita, o la solidaridad con los chilenos, uruguayos y argentinos, y lo mismo ahora con los colombianos. Ellos en Suecia o en cualquier parte en el mundo hacen fiestas, trabajando hasta las 6 de la mañana haciendo aseo, juntando los envases para poder financiar el arriendo del local o la sede y para poder financiar emisora, cuyos inventarios son regalados por la solidaridad en el país.
La republica española: De Franco a Uribe
Nada raro o extraño eso, pero claro, los oligarcas que tienen empleadas domésticas o conductores que los llevan al trabajo, suenan por supuesto irreal. Unos de los capítulos más hermosos en la historia del pueblo sueco se escribieron durante los años 1936-1939. Esos años trabajó “La Ayuda al Pueblo de España”, el amplio movimiento en Suecia por la republica española en donde las mujeres recolectaron ropa, jabones, champú a los combatientes en España. En donde los antifascistas europeos, entre ellos 600 jóvenes suecos, empacaron sus mochilas y en caminos clandestinos entre Francia y España llegaron para defender la democracia y la republica de La Pasionaria con el fusil en la mano. 173 de ellos fueron enterrados en la tierra española como el gesto más noble y humano un hombre o mujer con principios puede llegar. Lamentablemente fueron clasificados también como “terroristas” por las “democracias” del occidente que con su Pacto No Intervención facilitó para el general Franco de ahogar la tierra española en sangre, derrotando la democracia y la republica española durante 40 años. Uribe representa un régimen cuyo carácter político es casi idéntico con lo del Franco. Un régimen y modelo que se refleja en los miles de fosas comunes que ahora son descavados por los forenses. Fosas que en parte es la explicación por la existencia de la insurgencia y el conflicto armado y social que reina en el país desde 1964.
Miles de fosas comunes
Ahora son 50 000, según El Tiempo [3], los familiares de las victimas de las fosas comunes que reclaman justicia y castigo a la “Sexta División”, que bautizó Human Rights Watch en su informe anual el 2001 a los paramilitares. En Colombia las Fuerzas Militares tienen cinco divisiones y la sexta es la que hace el trabajo sucio.
En Suecia fundaron los exiliados, principalmente de la UP, la Asociación Jaime Pardo Leál, también sindicada por el régimen y sus peleles de periodistas como una “agencia publica internacional de las FARC”. Su emisora, Radio Café Stereo, es acusada por la inteligencia del ejército de ser “una emisora oficial de las FARC” y la agencia de noticias Anncol, también de Suecia, es la agencia de noticias de la misma insurgencia. Es decir; ser sueco hoy es como haber sido soviético ayer.
Peligrosa actividad, mejor dicho. Los tentacles fascistas de Uribe se extiende a Caracas donde secuestra colombianos, a Quito, haciendo lo mismo, a Costa Rica envía su mano derecha, Jorge Noguera (acusado por sus subalternos de entregar listas de nombres de sindicalistas “maduras” para ser asesinados), jefe de la policía política secreta DAS, bajo mando directo de Uribe, intentando a secuestrar a un médico colombiano que era viejo amigo de Rodrigo Granda, secuestrado un mes antes en Caracas. Invitan periodistas de toda América Latina a Bogota para “lavar el cerebro” con supuestas pruebas sobre “la narcoguerrilla terrorista” y envían sus espías a países como México ahora para amedrentar a la solidaridad, las fuerzas de izquierda y los demócratas en general, que ¡tengan mucho cuidado, por que “los tenemos bajo la lupa”!
Ahora contra la oposición mejicana
Y el colega de Uribe, el presidente Felipe Calderón, acaba de aplicar una sentencia al mismo estilo represivo y de cacería de bruja, sentenciando a 67 años de cárcel a Ignacio Del Valle, Felipe Álvarez y Héctor Galindo tres dirigentes campesinos de Atenco en México que tenia la valentía y la consigna de La Pasionaria, ¡“Nunca de Rodilla, Siempre de Pie”!
El fascismo colombiano es poderoso y tiene respaldo en los mismos sectores en México, pero sobre todo, en Casa Blanca. Ese trío, Uribe, Calderón y Bush, temen que los antiimperialistas se lanzan al nivel continental, obedeciendo la convocatoria de Chávez, Fidel, Ortega, Morales, Correa o millones de latinoamericanos que si están dispuestos a llegar hasta las ultimas consecuencias para que el Mañana será un Nuevo Día, como cantaba Chico Barque durante los tiempos más oscuros en Brasil bajo la bota militarista y a cambiar un continente en donde las oligarquías latinoamericanas han vivido muy bien en el “Trasero de su Patrón”.
Pero ya las cosas se han cambiado y se cambian todos los días. Por que los pueblos se niegan a vivir en rodillas. También el pueblo colombiano. El sueño de Bolívar, Martí, Morazán, Tupac Amaru, Tupac Katari, Artigas, San Martín, Sucre y Miranda es más real que nunca.
[1] Detectan apoyo de FARC para izquierda mexicana, El Universal 10 de mayo 2007. http://www.eluniversal.com.mx/nacion/150855.html
[2] Aumento de actividades de FARC en México preocupa a autoridades colombianas, dice prensa de ese país, El Tiempo, 11 de mayo 2007. http://www.eltiempo.com/conflicto/noticias/ARTICULO-WEB-NOTA_INTERIOR-3552155.html
[3] Casi 50 mil víctimas piden reparación en procesos de Justicia y Paz contra paramilitares, El Tiempo Abril 13 de 2007
viernes, 11 de mayo de 2007
Banco del Sur, ett faktum
9964 tecken
Ny bank i Latinamerika ersätter IMF och Världsbanken?
Av Dick Emanuelsson
Den 26 juni installeras en ny bank i världen, Banco del Sur, Sydbanken. Därmed går den latinamerikanska integrationen mot nya högre mål där finansorgan som IMF och Världsbanken ska ersättas.
TEGUCIGALPA / 070509 / Om ”grunden för kommunismen är elektrifiering av landet”, som Lenin hävdade, är också ett stabilt och solitt bankväsende en nästan lika viktig ingrediens för att konsolidera folkmakten. Men Latinamerikas folk har lång väg att gå, trots vänstervindar, innan de ens kan tala om att ställa socialismen på dagordningen. Den 26 juni ska det i varje fall skålas i champagne när Chavez tar emot presidenterna och finansministrarna från Argentina, Brasilien, Bolivia, Ecuador och Paraguay, då Banco del Sur ska förklaras för grundad.
MEN VILKA PERSPEKTIV FINNS det för denna bank att bli en motor i reindustrialiseringen och omstruktureringen av Latinamerika? Det är en livsnödvändighet om denna rika kontinent ska kunna bryta kedjan av beroende till USA och de internationella finansorgan som är verktyg för detta beroende.
Chavez har ända sedan han offentligt nämnde sitt förslag om en ”Sydbank” hävdat, att de växande bankreserverna hos nationerna måste användas för att bryta beroendet och utnyttja ländernas potentiella resurser. Bankreserverna hos de sex länderna som ska bli fullvärdiga medlemmar av Sydbanken uppgår till 164 miljarder dollar. I dag utgör de ett jättekapital för storbanker i USA och Europa men genererar mycket låga ränteinkomster för de fattiga länderna.
– Våra länder går till Världsbanken, IMF eller BID för att be dem om hjälp för att lösa deras finansiella problem samtidigt som vi har en kolossal hög med sparade pengar (i utländska banker). Dessa skulle kunna användas till att lösa problemen utan att tvingas in i villkorsfällan som dessa finansorgan gillrar.
Sa Ecuadors finansminister Ricardo Patiño när hans kollegor från de nämnda länderna samlades i början av maj i Ecuadors huvudstad Quito för att fortsätta att fila på konturerna av Sydbanken. BID och Världsbanken lånade under år 2005 ut 4898 respektive 5087 miljoner dollar till de sex länderna, sammanlagt nästan tio miljarder dollar.
– Jämför denna summa med de 164 miljarder dollar vi har, 16 gånger mer än de krediter vi får med alla slags typer av villkor, tillade Patiño.
CHAVEZ HAR SLAGITS för att Sydbanken ska vara en utvecklings- och investeringsbank kompletterat med en stabiliseringsfond. Denna fond ska fungera som en finansiell sköld för Sydamerika och dramatiskt minska beroendet till de föraktade internationella finansorganen när det världskapitalistiska systemet går in i nästa cykliska kris, som många spår kan utlösas inom kort. Bara att Chavez har nämnt detta har fått Vita huset och deras språkrör att gå i taket. När Venezuela dessutom beslutade att lämna både Världsbanken och Internationella Valutafonden den 30 april, gick State Departements Sean McCormack i taket och uttalade att det venezuelanska folket är ett enda stort offer för Chavez’ politik.
Men Ecuadors president Rafael Correa var inte långt efter Chavez och förklarade på 1 maj Världsbankens permanente representant i Ecuador, Eduardo Somensatto, för Persona Non grata. Det utlöste en chockvåg i högre bankkretsar i New York där man drar efter andan inför det faktum att 3:e-världenregenter nu inte bara vågar ta sig ton utan dessutom ställer krav och bokstavligen kastar ut de fruktade bankcheferna från sina länder.
Bakgrunden är att när Correa var ekonomiminister i övergångsregeringen Alfredo Palacio år 2005, ville han modifiera en lag som handlade om skatteuttaget i oljeproduktionen. Denna skatt gick till att betala Ecuadors lån till de internationella finansorganen. Delar av dessa skatter ville Correa föra över till sociala ändamål, bland annat landets fattiga indianbefolkning. Somensatto och Världsbanken blockerade, som svar på denna lagändring, ett lån på 100 miljoner dollar till Ecuador. Correa, förnedrad av Världsbanken år 2005, är den som ivrigast verkar för att Sydbanken ska bli en realitet för, som han säger, ”ingen har rätt att straffa ett land bara för att detta vill förändra sina lagar”.
Den 8 maj uppgav Ecuadors finansminister att regeringen även ska säga upp med omedelbar verkan ett ”lagskydd för USA-investeringar i Ecuador”. I Nicaragua och Bolivia har också regeringen beslutat att så snabbt som möjligt säga upp sig som medlemmar i FMI och Världsbanken som får allt svårare att betala sina tusentals välavlönade tjänstemän.
Ny bank i Latinamerika ersätter IMF och Världsbanken?
Av Dick Emanuelsson
Den 26 juni installeras en ny bank i världen, Banco del Sur, Sydbanken. Därmed går den latinamerikanska integrationen mot nya högre mål där finansorgan som IMF och Världsbanken ska ersättas.
TEGUCIGALPA / 070509 / Om ”grunden för kommunismen är elektrifiering av landet”, som Lenin hävdade, är också ett stabilt och solitt bankväsende en nästan lika viktig ingrediens för att konsolidera folkmakten. Men Latinamerikas folk har lång väg att gå, trots vänstervindar, innan de ens kan tala om att ställa socialismen på dagordningen. Den 26 juni ska det i varje fall skålas i champagne när Chavez tar emot presidenterna och finansministrarna från Argentina, Brasilien, Bolivia, Ecuador och Paraguay, då Banco del Sur ska förklaras för grundad.
MEN VILKA PERSPEKTIV FINNS det för denna bank att bli en motor i reindustrialiseringen och omstruktureringen av Latinamerika? Det är en livsnödvändighet om denna rika kontinent ska kunna bryta kedjan av beroende till USA och de internationella finansorgan som är verktyg för detta beroende.
Chavez har ända sedan han offentligt nämnde sitt förslag om en ”Sydbank” hävdat, att de växande bankreserverna hos nationerna måste användas för att bryta beroendet och utnyttja ländernas potentiella resurser. Bankreserverna hos de sex länderna som ska bli fullvärdiga medlemmar av Sydbanken uppgår till 164 miljarder dollar. I dag utgör de ett jättekapital för storbanker i USA och Europa men genererar mycket låga ränteinkomster för de fattiga länderna.
– Våra länder går till Världsbanken, IMF eller BID för att be dem om hjälp för att lösa deras finansiella problem samtidigt som vi har en kolossal hög med sparade pengar (i utländska banker). Dessa skulle kunna användas till att lösa problemen utan att tvingas in i villkorsfällan som dessa finansorgan gillrar.
Sa Ecuadors finansminister Ricardo Patiño när hans kollegor från de nämnda länderna samlades i början av maj i Ecuadors huvudstad Quito för att fortsätta att fila på konturerna av Sydbanken. BID och Världsbanken lånade under år 2005 ut 4898 respektive 5087 miljoner dollar till de sex länderna, sammanlagt nästan tio miljarder dollar.
– Jämför denna summa med de 164 miljarder dollar vi har, 16 gånger mer än de krediter vi får med alla slags typer av villkor, tillade Patiño.
CHAVEZ HAR SLAGITS för att Sydbanken ska vara en utvecklings- och investeringsbank kompletterat med en stabiliseringsfond. Denna fond ska fungera som en finansiell sköld för Sydamerika och dramatiskt minska beroendet till de föraktade internationella finansorganen när det världskapitalistiska systemet går in i nästa cykliska kris, som många spår kan utlösas inom kort. Bara att Chavez har nämnt detta har fått Vita huset och deras språkrör att gå i taket. När Venezuela dessutom beslutade att lämna både Världsbanken och Internationella Valutafonden den 30 april, gick State Departements Sean McCormack i taket och uttalade att det venezuelanska folket är ett enda stort offer för Chavez’ politik.
Men Ecuadors president Rafael Correa var inte långt efter Chavez och förklarade på 1 maj Världsbankens permanente representant i Ecuador, Eduardo Somensatto, för Persona Non grata. Det utlöste en chockvåg i högre bankkretsar i New York där man drar efter andan inför det faktum att 3:e-världenregenter nu inte bara vågar ta sig ton utan dessutom ställer krav och bokstavligen kastar ut de fruktade bankcheferna från sina länder.
Bakgrunden är att när Correa var ekonomiminister i övergångsregeringen Alfredo Palacio år 2005, ville han modifiera en lag som handlade om skatteuttaget i oljeproduktionen. Denna skatt gick till att betala Ecuadors lån till de internationella finansorganen. Delar av dessa skatter ville Correa föra över till sociala ändamål, bland annat landets fattiga indianbefolkning. Somensatto och Världsbanken blockerade, som svar på denna lagändring, ett lån på 100 miljoner dollar till Ecuador. Correa, förnedrad av Världsbanken år 2005, är den som ivrigast verkar för att Sydbanken ska bli en realitet för, som han säger, ”ingen har rätt att straffa ett land bara för att detta vill förändra sina lagar”.
Den 8 maj uppgav Ecuadors finansminister att regeringen även ska säga upp med omedelbar verkan ett ”lagskydd för USA-investeringar i Ecuador”. I Nicaragua och Bolivia har också regeringen beslutat att så snabbt som möjligt säga upp sig som medlemmar i FMI och Världsbanken som får allt svårare att betala sina tusentals välavlönade tjänstemän.
NÅGON HAR FRÅGAT VARFÖR majoriteten av medlemsländerna som ska utgöra Sydbanken inte är medlemmar i ALBA, det Boliviarianska Initiativet för Amerika (Nicaragua, Bolivia, Venezuela och Kuba)? Frågan är nog en bekräftelse på mångas misstankar, om att Sydbanken kan komma att bli ett ekonomiskt bröst som kommer att ha många ammande bebisar på den privata sidan. Men samma bebisar är inte är beredda att också ge sitt politiska strå till stacken för att en gång för alla förändra det klassamhälle som den latinamerikanska kontinenten utgör i grunden.
Brasilien är ett sådant exempel. In i det sista var frågan om stormakten i Latinamerika skulle bli fullvärdig medlem i Sydbanken. Lulas internationella politiske rådgivare, Marco Aurelio García, uppgav inför mötet på den venezuelanska turistön Isla Margarita den 17 april, att ”vi kommer inte att ansluta oss till projektet för vi gillar inte att äta på tallrikar gjorda för andra” [1].
Men äta på andra tallrikar har inte Lula några problem med, menar Plinio de Arruda Sampaio Júnior, ekonomiprofessor på det statliga universitetet i Campinas i Brasilien.
– Han har ätit ur handen på IMF och de internationella bankerna till och med innan han intog regeringsmakten 2002. Då utfärdade han ”Brevet till Brasiliens folk” där han förband sig att fortsätta den nyliberala modellen. Vad den brasilianska regeringen oroar sig mest för är hur den ska kunna konsolidera sin ”trovärdighet”, såväl nationellt som internationellt, mer än att experimentera med lösningar mot den nyliberala fällan. Därför är Lula mån om att hålla ett tydligt avstånd till den Bolivarianska revolutionen och han hyser också ett stort misstroende mot Evo Morales och Rafael Correa.
Men Lula anklagas dock för att spela med två agendor; en vänsteragenda mot Latinamerika och världen och en agenda av ”ekonomisk kontinuitet”. Plinio de Arruda:
– I verkligheten har Lula bara en agenda; vinna imperialismens förtroende för att fortsätta vara dennes gunstling i Sydamerika. Men det yttre skådespeleriet är också ägnat för interna effekter, framför allt för den stora beundran den Bolivarianska revolutionen har i de folkliga samhällsgrupperna i Brasilien. Därför används Lulas “vänskap” med Chavez för att öka Brasiliens manöverutrymme i sällskap med USA, ett exempel är här den stora etanolaffären mellan USA och Brasilien.
– Hittills har diskussionen i Brasilien kring Sydbanken koncentrerats till de konservativa ekonomerna som är oroliga över Chavez’ diplomatiska offensiv i Latinamerika. Man är livrädd för varje slag av initiativ som kan orsaka återverkningar i de utmärkta förbindelserna mellan Lulas regering och IMF, Världsbanken och USA.
Brasilien är ett sådant exempel. In i det sista var frågan om stormakten i Latinamerika skulle bli fullvärdig medlem i Sydbanken. Lulas internationella politiske rådgivare, Marco Aurelio García, uppgav inför mötet på den venezuelanska turistön Isla Margarita den 17 april, att ”vi kommer inte att ansluta oss till projektet för vi gillar inte att äta på tallrikar gjorda för andra” [1].
Men äta på andra tallrikar har inte Lula några problem med, menar Plinio de Arruda Sampaio Júnior, ekonomiprofessor på det statliga universitetet i Campinas i Brasilien.
– Han har ätit ur handen på IMF och de internationella bankerna till och med innan han intog regeringsmakten 2002. Då utfärdade han ”Brevet till Brasiliens folk” där han förband sig att fortsätta den nyliberala modellen. Vad den brasilianska regeringen oroar sig mest för är hur den ska kunna konsolidera sin ”trovärdighet”, såväl nationellt som internationellt, mer än att experimentera med lösningar mot den nyliberala fällan. Därför är Lula mån om att hålla ett tydligt avstånd till den Bolivarianska revolutionen och han hyser också ett stort misstroende mot Evo Morales och Rafael Correa.
Men Lula anklagas dock för att spela med två agendor; en vänsteragenda mot Latinamerika och världen och en agenda av ”ekonomisk kontinuitet”. Plinio de Arruda:
– I verkligheten har Lula bara en agenda; vinna imperialismens förtroende för att fortsätta vara dennes gunstling i Sydamerika. Men det yttre skådespeleriet är också ägnat för interna effekter, framför allt för den stora beundran den Bolivarianska revolutionen har i de folkliga samhällsgrupperna i Brasilien. Därför används Lulas “vänskap” med Chavez för att öka Brasiliens manöverutrymme i sällskap med USA, ett exempel är här den stora etanolaffären mellan USA och Brasilien.
– Hittills har diskussionen i Brasilien kring Sydbanken koncentrerats till de konservativa ekonomerna som är oroliga över Chavez’ diplomatiska offensiv i Latinamerika. Man är livrädd för varje slag av initiativ som kan orsaka återverkningar i de utmärkta förbindelserna mellan Lulas regering och IMF, Världsbanken och USA.
OCH DET ÄR DÄR SOM vattendelaren mellan vänstern och systembevararna går mellan de sex länderna i Sydbanken. Chavez har satsat mycket kraft på att sjösätta Sydbanken som ett folkens alternativ till IMF, BID och Världsbanken. Men bland bedömare av Latinamerika är uppfattningen att Chavez har tvingats backa från det viktiga förslaget om att använda delar av respektive lands bankreserver som kapital i Sydbanken. I denna ska sju miljarder fonderas, medel som ska kunna användas till både statliga som privata projekt, främst kostsamma infrastrukturer. Men det är offentliga anslag från respektive regerings nationalbudget, inte medel ur bankreserven, som ska utgöra den nya bankens kapital. Och Venezuela pytsar bara in 600 miljoner dollar av dessa sju miljarder, vilket kan vara ett utslag för venezuelansk försiktighet och tvivel på den nya banken.
Men för att överhuvudtaget kunna gå vidare i skapandet av Sydbanken föreslog Rafael Correa införandet av en ”Sydfond”, Fondo Monetario del Sur, en underavdelning till Sydbanken. I denna, som vi just nu inte vet hur mycket den ska innehålla, ska medel från bankreserven kunna användas.
– Idén med en Sydfond är att skapa och samla medel som innebär att ge mer säkerhet till nationerna i Syd, sa Correa.
I Sydbanken handlar det också om att skapa en diametralt motsatt filosofi, eller ”en ny världsfinansiell arkitektur”, som Ecuadors president uttryckte sig när han öppnade ministermötet i Quito.
– Hittills har den finansiella logiken bara gynnat det spekulativa kapitalet och har inte lyckats bekämpa fattigdomen, som IMF:s och Världsbankens principer hävdar. Därför tror vi att det nödvändigt att vi skapar våra egna finansinstitutioner med denna nya finanslogik, sa Correa som karaktäriserade IMF:s politik som en katastrof för länderna i tredje världen.
PLINIO ARRUDA ÄR SKEPTISK över framtidsperspektiven för Sydbanken:
– Sydbanken skulle kunna utgöra ett alternativ till de internationella finansorganen om dess resurser används för att finansiera en utvecklingsmodell där ”Målet är Syd”, eller i klartext; villkoren för finansiering av olika projekt är en absolut prioritering av de latinamerikanska folkens uppmärksammade behov av jord, arbete, bostäder och nationell suveränitet. I annat fall kommer banken bara att bli ett instrument som är disponibelt för de stora ekonomiska maktgrupperna i regionen med målet att förstärka deras konkurrens på den internationella arenan.
– Med andra ord; för att Sydbanken ska kunna bli ett verktyg för de latinamerikanska folken, måste dess bildande utgöra en del av en mer allmän process som bryter med imperialismen. Jag ser inte någon som helst möjlighet till förändring av denna spännvidd än ett övervinnande av kapitalismen. Sydbanken bör därför vara en bank för att finansiera en socialistisk ekonomi.
[1] http://www.clarin.com/diario/2007/04/17/elpais/p-00701.htm
----------------------
538 tecken
BANCO del SUR:
· Medlemmar: Argentina, Brasilien, Bolivia, Ecuador och Paraguay och Venezuela.
· Grundande: 26 juni, 2007 i Venezuela.
· Sydbanken kommer ha ett kapital på sju miljarder dollar som varje regering anslår ur den nationella budgeten.
· Sydfonden, som utgör en underavdelning inom banken, kommer att utgöras av bankreservmedel.
· Sammanlagt har de sex medlemmarna 164 miljarder dollar, att jämföras med de tio miljarder som Världsbanken och BID, Interamerikanska Utvecklingsbanken lånade ut under 2005 till de sex.
Men för att överhuvudtaget kunna gå vidare i skapandet av Sydbanken föreslog Rafael Correa införandet av en ”Sydfond”, Fondo Monetario del Sur, en underavdelning till Sydbanken. I denna, som vi just nu inte vet hur mycket den ska innehålla, ska medel från bankreserven kunna användas.
– Idén med en Sydfond är att skapa och samla medel som innebär att ge mer säkerhet till nationerna i Syd, sa Correa.
I Sydbanken handlar det också om att skapa en diametralt motsatt filosofi, eller ”en ny världsfinansiell arkitektur”, som Ecuadors president uttryckte sig när han öppnade ministermötet i Quito.
– Hittills har den finansiella logiken bara gynnat det spekulativa kapitalet och har inte lyckats bekämpa fattigdomen, som IMF:s och Världsbankens principer hävdar. Därför tror vi att det nödvändigt att vi skapar våra egna finansinstitutioner med denna nya finanslogik, sa Correa som karaktäriserade IMF:s politik som en katastrof för länderna i tredje världen.
PLINIO ARRUDA ÄR SKEPTISK över framtidsperspektiven för Sydbanken:
– Sydbanken skulle kunna utgöra ett alternativ till de internationella finansorganen om dess resurser används för att finansiera en utvecklingsmodell där ”Målet är Syd”, eller i klartext; villkoren för finansiering av olika projekt är en absolut prioritering av de latinamerikanska folkens uppmärksammade behov av jord, arbete, bostäder och nationell suveränitet. I annat fall kommer banken bara att bli ett instrument som är disponibelt för de stora ekonomiska maktgrupperna i regionen med målet att förstärka deras konkurrens på den internationella arenan.
– Med andra ord; för att Sydbanken ska kunna bli ett verktyg för de latinamerikanska folken, måste dess bildande utgöra en del av en mer allmän process som bryter med imperialismen. Jag ser inte någon som helst möjlighet till förändring av denna spännvidd än ett övervinnande av kapitalismen. Sydbanken bör därför vara en bank för att finansiera en socialistisk ekonomi.
[1] http://www.clarin.com/diario/2007/04/17/elpais/p-00701.htm
----------------------
538 tecken
BANCO del SUR:
· Medlemmar: Argentina, Brasilien, Bolivia, Ecuador och Paraguay och Venezuela.
· Grundande: 26 juni, 2007 i Venezuela.
· Sydbanken kommer ha ett kapital på sju miljarder dollar som varje regering anslår ur den nationella budgeten.
· Sydfonden, som utgör en underavdelning inom banken, kommer att utgöras av bankreservmedel.
· Sammanlagt har de sex medlemmarna 164 miljarder dollar, att jämföras med de tio miljarder som Världsbanken och BID, Interamerikanska Utvecklingsbanken lånade ut under 2005 till de sex.
Dick Emanuelsson
--------------------------------
4000 tecken
DESSA MÄKTIGA ORGAN STYR VÄRLDEN
De internationella finansinstituten och frihandelsorganisationerna
IMF: INTERNATIONAL MONETARY FOUND, Internationella Valutafonden. IMF bildades samtidigt med Världsbanken vid Bretton Woods-konferensen 1945. IMF:s uppgift är att bevaka att respekten för systemets regler upprätthålls. Kort- och långsiktiga lån ges till behövande länder under villkor som IMF upprättar. Det är detta förfaringssätt som kallas ”politisk utpressning” av många låntagare.
http://www.imf.org/
VB, VÄRLDSBANKEN: Skapad tillsammans med Internationella Återuppbyggnads- och Utvecklingsbanken BIRD och AID, (Agencia Internacional de Desarrollo).
http://www.worldbank.org/
OECD: Bildades 1960 och är efterträdare till OECE (Organización Europea de Cooperación Económica) som bildades 1948. Dess säte är Paris. OECE:s målsättning var att stimulera uppbyggnaden av Europa via USA-hjälpen efter andra världskriget. OECD beskriver sig själv som ett forskningsinstitut, konsultverksamhet, rekommendationer och ett forum för samordning av socialpolitiken för dess 29 medlemsländer i Europa, Nordamerika, Asien och Oceanien.
http://www.oecd.org/
G7/8: Detta ”råd” av världens mäktigaste länder (Tyskland, USA, Storbritannien, Italien, Frankrike, Japan, Canada samt ”8”:an och ”släpvagnen” Ryssland) bildades 1975 på initiativ av Frankrike. Ordföranden för EU:s ministerråd deltar på de årliga mötena. Ryssland är sedan 1994 också inbjuden. Det första mötet för G8 genomfördes 1997 i Denver.
http://www.oecd.org/
WTO, WORLD TRADE ORGANISATION, Världshandelsorganisationen: WTO bildades 1995 som en mellanstatlig organisation. WTO ersatte GATT. 137 stater var medlemmar i juni 2000. Målsättningen är att överbrygga alla slags former av hinder i världshandeln. Mötet i november 1999 i Seattle gick till historien där medlemsstaterna inte lyckades komma till en gemensam uppfattning och där tiotusentals demonstranter, framför allt från USA:s och andra fackföreningar i världen demonstrerade sitt avståndstagande mot WTO:s politik.
Websida: http://www.wto.org/
MAI: I USA och i Europa, samt med deltagande från sektorer inom WTO, utarbetades det s.k. MAI-avtalet inom en mycket liten och begränsad krets. MAI:s målsättning var och är att eliminera de sista hindren för de multinationella bolagen på en ”fri marknad”. Investeringar och privat egendomsrätt är heliga principer som dock, genom Frankrikes försorg, upptäcktes och förhindrades.
NAFTA: Avtalet mellan USA, Canada och Mexiko den 1 januari 1994 undertecknades den 12 augusti 1992. Websida: NAFTA är ett frihandelsavtal mellan de tre länderna som begränsats till1 5 år.
http://www.dfait-maeci.gc.ca/nafta-alena/menu-en.asp
ALCA: På engelska hette det först Free-Trade Agreements in the Americas och förslaget återupptogs av Bill Clinton 1994 vid mötet i Miami, ett förslag som först hade väckts av George Bush, den äldre. Starten för ALCA sattes till 2005 men efter massiva folkliga protester över hela Latinamerika lades det ned, men ersattes av TLC-avtal, bilaterala frihandelsavtal mellan USA och olika latinamerikanska länder med proamerikanska regeringar.
http://www.ftaa-alca.org/
MERCOSUR, Mercado Común del Sur: På svenska ”Gemensamma Marknaden i Syd. Utgörs av länderna Paraguay, Brasilien, Uruguay och Argentina. Mercosur bildades 1991 och målsättningen är att stärka handelsrelationerna mellan medlemsstaterna, framför allt att eliminera tull och andra avgifter.
http://www.mercosur.int/msweb/
CARICOM, Caribbean Community: Den karibiska handelsorganisationen bildades 1973 och ersatte Carifta, Caribbean Free-Trade Association som hade bildats 1965. Säte är Georgetown i Guyana. Medlemsländer är: Barbados, Guyana, Jamaica, Trinidad&Tobago (som var grundarna), Antigua&Barbuda, Bahamas, Belize, Dominikanska Republiken, Grenada, Montserrat, S:t Christopher&Nevis, Sta Lucia, S:t Vincent, Surinam. Målsättningen är ekonomiskt samarbete och samordning av utrikespolitiken, hälsovård, utbildning, kultur, kommunikationer och industri. En tullöverenskommelse slöts i oktober 1992.
http://www.caricom.org/
Dick Emanuelsson
--------------------------------
4000 tecken
DESSA MÄKTIGA ORGAN STYR VÄRLDEN
De internationella finansinstituten och frihandelsorganisationerna
IMF: INTERNATIONAL MONETARY FOUND, Internationella Valutafonden. IMF bildades samtidigt med Världsbanken vid Bretton Woods-konferensen 1945. IMF:s uppgift är att bevaka att respekten för systemets regler upprätthålls. Kort- och långsiktiga lån ges till behövande länder under villkor som IMF upprättar. Det är detta förfaringssätt som kallas ”politisk utpressning” av många låntagare.
http://www.imf.org/
VB, VÄRLDSBANKEN: Skapad tillsammans med Internationella Återuppbyggnads- och Utvecklingsbanken BIRD och AID, (Agencia Internacional de Desarrollo).
http://www.worldbank.org/
OECD: Bildades 1960 och är efterträdare till OECE (Organización Europea de Cooperación Económica) som bildades 1948. Dess säte är Paris. OECE:s målsättning var att stimulera uppbyggnaden av Europa via USA-hjälpen efter andra världskriget. OECD beskriver sig själv som ett forskningsinstitut, konsultverksamhet, rekommendationer och ett forum för samordning av socialpolitiken för dess 29 medlemsländer i Europa, Nordamerika, Asien och Oceanien.
http://www.oecd.org/
G7/8: Detta ”råd” av världens mäktigaste länder (Tyskland, USA, Storbritannien, Italien, Frankrike, Japan, Canada samt ”8”:an och ”släpvagnen” Ryssland) bildades 1975 på initiativ av Frankrike. Ordföranden för EU:s ministerråd deltar på de årliga mötena. Ryssland är sedan 1994 också inbjuden. Det första mötet för G8 genomfördes 1997 i Denver.
http://www.oecd.org/
WTO, WORLD TRADE ORGANISATION, Världshandelsorganisationen: WTO bildades 1995 som en mellanstatlig organisation. WTO ersatte GATT. 137 stater var medlemmar i juni 2000. Målsättningen är att överbrygga alla slags former av hinder i världshandeln. Mötet i november 1999 i Seattle gick till historien där medlemsstaterna inte lyckades komma till en gemensam uppfattning och där tiotusentals demonstranter, framför allt från USA:s och andra fackföreningar i världen demonstrerade sitt avståndstagande mot WTO:s politik.
Websida: http://www.wto.org/
MAI: I USA och i Europa, samt med deltagande från sektorer inom WTO, utarbetades det s.k. MAI-avtalet inom en mycket liten och begränsad krets. MAI:s målsättning var och är att eliminera de sista hindren för de multinationella bolagen på en ”fri marknad”. Investeringar och privat egendomsrätt är heliga principer som dock, genom Frankrikes försorg, upptäcktes och förhindrades.
NAFTA: Avtalet mellan USA, Canada och Mexiko den 1 januari 1994 undertecknades den 12 augusti 1992. Websida: NAFTA är ett frihandelsavtal mellan de tre länderna som begränsats till1 5 år.
http://www.dfait-maeci.gc.ca/nafta-alena/menu-en.asp
ALCA: På engelska hette det först Free-Trade Agreements in the Americas och förslaget återupptogs av Bill Clinton 1994 vid mötet i Miami, ett förslag som först hade väckts av George Bush, den äldre. Starten för ALCA sattes till 2005 men efter massiva folkliga protester över hela Latinamerika lades det ned, men ersattes av TLC-avtal, bilaterala frihandelsavtal mellan USA och olika latinamerikanska länder med proamerikanska regeringar.
http://www.ftaa-alca.org/
MERCOSUR, Mercado Común del Sur: På svenska ”Gemensamma Marknaden i Syd. Utgörs av länderna Paraguay, Brasilien, Uruguay och Argentina. Mercosur bildades 1991 och målsättningen är att stärka handelsrelationerna mellan medlemsstaterna, framför allt att eliminera tull och andra avgifter.
http://www.mercosur.int/msweb/
CARICOM, Caribbean Community: Den karibiska handelsorganisationen bildades 1973 och ersatte Carifta, Caribbean Free-Trade Association som hade bildats 1965. Säte är Georgetown i Guyana. Medlemsländer är: Barbados, Guyana, Jamaica, Trinidad&Tobago (som var grundarna), Antigua&Barbuda, Bahamas, Belize, Dominikanska Republiken, Grenada, Montserrat, S:t Christopher&Nevis, Sta Lucia, S:t Vincent, Surinam. Målsättningen är ekonomiskt samarbete och samordning av utrikespolitiken, hälsovård, utbildning, kultur, kommunikationer och industri. En tullöverenskommelse slöts i oktober 1992.
http://www.caricom.org/
Dick Emanuelsson
miércoles, 9 de mayo de 2007
“El Banco del Sur debe ser un banco para financiar una economía socialista”
Sobre el futuro y la perspectiva del Banco del Sur.
Entrevista con PLINIO DE ARRUDA SAMPAIO JÚNIOR, profesor de economia en la UNICAMP - Universidade Estadual de Campinas, colaborador de los movimientos sociales y militante del PSOL - Partido do Socialismo e Liberdade.
POR DICK EMANUELSSON *
TEGUCIGALPA / 070508 / El Banco del Sur ya es un hecho. Otro proyecto integracionista esta en camino en América Latina, dicen los entusiastas. Pero hay otros que son más escépticos y dicen que el Banco podrá convertirse en una “teta” al gran capital latinoamericano.
La decisión la semana pasada en Quito de crear el Banco del Sur, significa indiscutiblemente un nuevo paso en la integración latinoamericana. Ahora no solamente están los países que integran el ALBA sino integran también países como Argentina, Brasil, Ecuador y Paraguay.
¿Pero que perspectiva hay que el Banco del Sur no sea una repetición del FMI, BID o el Banco Mundial? ¿Cuales son las garantías para que las transnacionales regionales latinoamericanas no se aprovechen el capital de pensiones de los pueblos fondado para propios beneficios?
Son temas que inquietan a mucha gente, no solamente en América Latina, sino en todo el mundo que ve con mucha expectativa los múltiples proyectos integracionistas lanzado por el presidente venezolano Hugo Chávez y los demás integrantes del ALBA.
Sobre Banco del Sur hablamos con PLINIO SOARES DE ARRUDA, economista de la Universidad Estadual de Campinas, Brasil, uno de los destacados economistas que participó como ponente en la conferencia internacional sobre globalización e integración en la Habana el mes de febrero pasado.
A quebrar la dominación imperialista
¿Cómo ha sido el debate sobre el Banco del Sur en Brasil de punto de vista gubernamental y del movimiento popular? ¿Cuáles han sido o son las expectativas de aquel banco? ¿Tiene posibilidad de ser un banco que reindustrialice a Latinoamérica o será un banco en donde el gran capital industrial local o regional saque provecho de los fondos que ahí se va a crear?
– Brasil es un país muy provinciano. Las relaciones de dependencia y dominación que caracterizan el sistema capitalista mundial no forman parte del debate político brasileño. Por eso, la discusión sobre el Banco del Sur es paupérrima, tanto en las esferas gubernamentales como en el movimiento social. Hasta el momento, la discusión se ha restringido a los economistas conservadores, preocupados por la ofensiva diplomática de Chávez en América Latina. Se teme cualquier iniciativa que pueda provocar arañazos en las excelentes relaciones del gobierno Lula con el FMI, el Banco Mundial y Estados Unidos.
– La formación de un banco para administrar los excedentes de dólares de América Latina es una excelente idea. Tener un banco capaz de conceder crédito en moneda de curso internacional reduciría la dramática dependencia de los países de la región en relación a los organismos internacionales y a la comunidad financiera internacional. Pero es una ilusión imaginar que un banco sea capaz de resolver nuestros problemas. La autonomía financiera es una precondición para la articulación de políticas económicas vueltas hacia la atención de las necesidades del conjunto de la población.
– Pero no es condición suficiente para quebrar la dominación del imperialismo en la región. Para interrumpir el proceso de reversión neocolonial que asola la región, es fundamental promover cambios más profundos, tales como la nacionalización de la economía, la denuncia de pactos internacionales espurios que maniatan el rayo de libertad de nuestros estados nacionales, la reforma agraria, la reforma urbana, etc. Sin tales medidas, en la mejor de las hipótesis, el Banco del Sur se convertirá en una institución para financiar los llamados “campeones nacionales” - grandes empresas que funcionan como transnacionales, con gran autonomía operacional y, prácticamente, sin ninguna responsabilidad nacional.
La verdadera preocupación brasileña
El Clarín [1] reportó el 17 de abril en las vísperas del inicio de la cumbre presidencial en Isla Margarita que ”Marco Aurelio García, asesor internacional del presidente de Brasil, Lula da Silva, desarmó ayer cualquier expectativa sobre una presunta disposición de ese país a participar del Banco del Sur, una iniciativa impulsada por Argentina y Venezuela, como socio fundamental” y comentó: ”No vamos a adherir al proyecto, no vamos a comer un plato hecho por otros”. ¿Qué lo que se esconde detrás de ese fuerte rechazo al proyecto del Banco del Sur y cuál ha sido la posición de ´Lula´?
– Lula no tiene el menor problema de “comer un plato hecho por otros”. Él viene comiendo por la mano del FMI y de la banca internacional desde antes de asumir el gobierno, en septiembre de 2002, cuando suscribió la llamada “Carta a los Brasileños”, en la cual se compromete a continuación la cartilla neoliberal. El gobierno brasileño está más preocupado en consolidar su “credibilidad” junto a la comunidad financiera, internacional y nacional, que en experimentar salidas, más o menos heterodoxas, de la trampa del neoliberalismo. Por eso, Lula se resiste mucho en aproximarse a la revolución bolivariana y tiene serias desconfianzas en relación a Evo Morales y Rafael Correa.
¿En que sentido El Banco del Sur realmente podría ser una alternativa al FMI, el BID o el Banco Mundial en el sentido popular, integración y del desarrollo social para los pueblos de los miembros de ese banco? ¿O será una simple institución, como algunos han expresado, en donde se presta para obras de infraestructura?
– El Banco del Sur sería una alternativa a los organismos internacionales si sus recursos fueran utilizados para financiar un estilo de desarrollo donde “el norte fuera el Sur”, o sea, para financiar un patrón de incorporación de adelanto técnico que tenga como prioridad absoluta la atención de las necesidades del conjunto de la población de América Latina – tierra, trabajo, techo y soberanía nacional. De lo contrario, el Banco será sólo un instrumento a disposición de los grandes grupos económicos de la región para potenciar su capacidad de competencia en el escenario internacional. En otras palabras, para que el Banco del Sur sea un instrumento al servicio de los pueblos latinoamericanos, su construcción debe ser parte de un proceso más general de ruptura con el imperialismo. No veo la más mínima posibilidad de un cambio de esa envergadura sin la superación del capitalismo. El Banco del Sur debe ser, por lo tanto, un banco para financiar una economía socialista.
Poder político en el Banco para las economías más débiles
¿Cómo podrá ser un banco con participación igualitaria de los países que lo formen, basados en una representación ”proporcional”, como ha dicho Guido Mantega [2], el ministro de hacienda brasilero, a sus respectivas economías, para que todos los países estén ”en pie de igualdad”?
– La integración de los pueblos latinoamericanos debe ser concebida como una unidad dentro de la diversidad. Para tanto, es fundamental erradicar por la raíz cualquier tipo de actitud chauvinista y de pretensión hegemonista. Para que las economías más fuertes no engullan las más débiles, para que las minorías no sean masacradas por las mayorías, la integración latinoamericana exige un arreglo federativo, con altísimo poder político para los pueblos que poseen las economías más débiles. Es dentro de este espíritu que entiendo que debe ser concebido el proceso decisivo del Banco del Sur.
Mantega también ha sugerido al gobierno de Brasilia, que de concretarse la institución financiera, deberá estar ligada al Mercado Común del Sur (Mercosur), según la agencia de noticia venezolana, ABN. ¿Cuál es su opinión sobre esa posición? ¿Por qué el interés de “amarrarlo” al Mercosur?
– El gobierno brasileño no tiene ninguna disposición de romper con la orden global. El interés de Mantega es subordinar el Banco del Sur a la lógica dominadora del Norte, pues el MERCOSUR es un acuerdo comercial que sirve a los intereses de algunas multinacionales y está perfectamente encuadrado en los marcos de la globalización neoliberal. Un banco para romper este orden no está en los planes del gobierno Lula.
¿Que camino elige Brasil?
¿Cuáles son los lazos que unen Brasil y Venezuela en el espectro económico e industrial y en que áreas se puede crecer? ¿Hay una real integración de Brasil en América Latina?
– Los lazos económicos entre Brasil y Venezuela son tenues. Brasil es autosuficiente en petróleo y el mercado venezolano tiene participación minúscula en la pauta de exportaciones de Brasil. Brasil tiene interés en el gas venezolano para disminuir la dependencia del gas boliviano, y tiene interés en abrir nuevos mercados para sus industrias en Venezuela.
– Los dos objetivos son complicados. El primero, sólo refuerza un modelo energético e industrial que debe ser superado. El segundo, si fuera implementado en las reglas ultraliberales del Mercosur, comprometerá la industrialización venezolana. Creo que Brasil y Venezuela tienen muchos frentes de cooperación económica, pero ellas deberían ser concebidas en los marcos de la ALBA.
– El Mercosur y los demás países de América del Sur son importantes socios comerciales de Brasil. Pero esto no significa que la economía brasileña esté integrada con América Latina. Son las empresas multinacionales acogidas en Brasil que, para desgracia nuestra, están profundamente integradas en el espacio económico latinoamericano. Una economía amenazada de desintegración, como la brasileña, no puede integrarse a la otra, y viceversa.
Las dos agendas de ´Lula`
¿Esta jugando Lula con dos agendas? ¿Una con Chávez y la otra con Bush? ¿Qué importancia tiene un eventual acuerdo sobre el etanol entre Brasil y Estados Unidos para crear obstáculos en la integración latinoamericana?
– En la realidad, Lula sólo tiene una agenda: ganar la “confianza” del imperialismo para ser su socio preferente en América del Sur. Además del juego de escena para efectos internos, sobre todo con los segmentos populares que tienen gran simpatía por la revolución bolivariana, la “amistad” con Chávez sirve para aumentar el poder de la maniobra de Brasil junto a Estados Unidos. Caso de concretizarse, la opción preferente por el etanol significa una verdadera pala de cal (muerte) en los sueños de una mayor participación de Brasil en un esquema alternativo de integración latinoamericana.
– El Etanol casa el agro-negocio con la industria automovilística – el nuevo latifundio con el viejo capital internacional - dando aliento adicional al patrón de acumulación neoliberal-periférico que condena a Brasil a profundizar el proceso de reversión neocolonial en curso hay más de tres décadas.
* Reportero Sueco en América Latina
[1] http://www.clarin.com/diario/2007/04/17/elpais/p-00701.htm
[2] “Es un proyecto regional que impulsan, sobre todo, Venezuela y Argentina”. http://www.clarin.com/diario/2007/04/15/elpais/p-01401.htm
----------------------------------------------
Países sudamericanos proponen crear fondo de estabilización
06-05-2007 La Jornada
Argentina, Brasil, Bolivia, Ecuador, Paraguay y Venezuela resolvieron impulsar la creación de un banco de desarrollo y un fondo de estabilización para blindar financieramente a Sudamérica y reducir su dependencia de los organismos de crédito tradicionales.
La resolución adoptada por los ministros de Economía y Hacienda de los seis países en Quito, marca un giro frente a la propuesta de Venezuela de constituir una sola entidad, el Banco del Sur, que actúe como un ente facilitador del desarrollo y otorgador de créditos para sofocar crisis fiscales.
La nueva arquitectura financiera configurada para la región rompió el estancamiento de las negociaciones en torno a las atribuciones del Banco del Sur. Para desinflar las pugnas, los países inmersos en el proyecto definieron que el organismo actuará netamente como un banco de desarrollo.
La decisión de atenuar el peso del Banco del Sur, cuya acta sería suscrita hacia el 26 de junio en Venezuela, abrió las puertas para que Brasil se sumara como miembro pleno del proyecto, visto por algunos hasta ahora como un desafío a los organismos de crédito tradicionales con sede en Washington.
"Brasil será socio pleno del Banco del Sur", dijo el ministro de Hacienda, Guido Mantega, con lo que puso fin a meses de incertidumbre respecto a la participación de la mayor economía latinoamericana en la iniciativa.
Los aportes para la constitución del Banco del Sur, que operaría este año, provendrían de recursos fiscales y no de las reservas monetarias como inicialmente se discutió para evitar problemas operativos, confirmaron funcionarios ecuatorianos que participaron en el cónclave ministerial.
Además del Banco del Sur, los seis países sudamericanos resolvieron trabajar en la constitución del Fondo del Sur, que captaría parte de sus reservas monetarias internacionales y que se constituiría en una suerte de escudo de la región para defenderse de eventuales crisis financieras.
La primera opción que barajan los países es ampliar y consolidar el Fondo Latinoamericano de Reservas (FLAR) -organismo adscrito a la Comunidad Andina- como prestamista de la última instancia, en contraposición con el debilitamiento de la presencia del Fondo Monetario Internacional en la región.
En caso de que esta opción no prospere, los líderes de los equipos económicos de los seis países apostarían por integrar un nuevo fondo, que podría incluso desarrollar los mercados locales de deuda. Actualmente, el FLAR tiene como socios a Bolivia, Colombia, Costa Rica, Ecuador, Perú y Venezuela.
La integración del Fondo del Sur, cuya puesta en marcha no fue definida, permitiría avanzar en una integración monetaria que podría conducir al uso de una moneda única para las transacciones comerciales.
"Lo del Fondo del Sur va a irse definiendo simultáneamente con lo del Banco del Sur. Pero, la prioridad la tiene el Banco", dijo el ministro de Economía de Ecuador, Ricardo Patiño.
La definición de la hoja de ruta del Banco y el Fondo del Sur se produce en momentos que crece el número de economías latinoamericanas que buscan desvincularse del FMI y entes como el Banco Mundial, tradicionales fuentes de financiamiento de una región que requiere ingentes recursos para su crecimiento.
La decisión la semana pasada en Quito de crear el Banco del Sur, significa indiscutiblemente un nuevo paso en la integración latinoamericana. Ahora no solamente están los países que integran el ALBA sino integran también países como Argentina, Brasil, Ecuador y Paraguay.
¿Pero que perspectiva hay que el Banco del Sur no sea una repetición del FMI, BID o el Banco Mundial? ¿Cuales son las garantías para que las transnacionales regionales latinoamericanas no se aprovechen el capital de pensiones de los pueblos fondado para propios beneficios?
Son temas que inquietan a mucha gente, no solamente en América Latina, sino en todo el mundo que ve con mucha expectativa los múltiples proyectos integracionistas lanzado por el presidente venezolano Hugo Chávez y los demás integrantes del ALBA.
Sobre Banco del Sur hablamos con PLINIO SOARES DE ARRUDA, economista de la Universidad Estadual de Campinas, Brasil, uno de los destacados economistas que participó como ponente en la conferencia internacional sobre globalización e integración en la Habana el mes de febrero pasado.
A quebrar la dominación imperialista
¿Cómo ha sido el debate sobre el Banco del Sur en Brasil de punto de vista gubernamental y del movimiento popular? ¿Cuáles han sido o son las expectativas de aquel banco? ¿Tiene posibilidad de ser un banco que reindustrialice a Latinoamérica o será un banco en donde el gran capital industrial local o regional saque provecho de los fondos que ahí se va a crear?
– Brasil es un país muy provinciano. Las relaciones de dependencia y dominación que caracterizan el sistema capitalista mundial no forman parte del debate político brasileño. Por eso, la discusión sobre el Banco del Sur es paupérrima, tanto en las esferas gubernamentales como en el movimiento social. Hasta el momento, la discusión se ha restringido a los economistas conservadores, preocupados por la ofensiva diplomática de Chávez en América Latina. Se teme cualquier iniciativa que pueda provocar arañazos en las excelentes relaciones del gobierno Lula con el FMI, el Banco Mundial y Estados Unidos.
– La formación de un banco para administrar los excedentes de dólares de América Latina es una excelente idea. Tener un banco capaz de conceder crédito en moneda de curso internacional reduciría la dramática dependencia de los países de la región en relación a los organismos internacionales y a la comunidad financiera internacional. Pero es una ilusión imaginar que un banco sea capaz de resolver nuestros problemas. La autonomía financiera es una precondición para la articulación de políticas económicas vueltas hacia la atención de las necesidades del conjunto de la población.
– Pero no es condición suficiente para quebrar la dominación del imperialismo en la región. Para interrumpir el proceso de reversión neocolonial que asola la región, es fundamental promover cambios más profundos, tales como la nacionalización de la economía, la denuncia de pactos internacionales espurios que maniatan el rayo de libertad de nuestros estados nacionales, la reforma agraria, la reforma urbana, etc. Sin tales medidas, en la mejor de las hipótesis, el Banco del Sur se convertirá en una institución para financiar los llamados “campeones nacionales” - grandes empresas que funcionan como transnacionales, con gran autonomía operacional y, prácticamente, sin ninguna responsabilidad nacional.
La verdadera preocupación brasileña
El Clarín [1] reportó el 17 de abril en las vísperas del inicio de la cumbre presidencial en Isla Margarita que ”Marco Aurelio García, asesor internacional del presidente de Brasil, Lula da Silva, desarmó ayer cualquier expectativa sobre una presunta disposición de ese país a participar del Banco del Sur, una iniciativa impulsada por Argentina y Venezuela, como socio fundamental” y comentó: ”No vamos a adherir al proyecto, no vamos a comer un plato hecho por otros”. ¿Qué lo que se esconde detrás de ese fuerte rechazo al proyecto del Banco del Sur y cuál ha sido la posición de ´Lula´?
– Lula no tiene el menor problema de “comer un plato hecho por otros”. Él viene comiendo por la mano del FMI y de la banca internacional desde antes de asumir el gobierno, en septiembre de 2002, cuando suscribió la llamada “Carta a los Brasileños”, en la cual se compromete a continuación la cartilla neoliberal. El gobierno brasileño está más preocupado en consolidar su “credibilidad” junto a la comunidad financiera, internacional y nacional, que en experimentar salidas, más o menos heterodoxas, de la trampa del neoliberalismo. Por eso, Lula se resiste mucho en aproximarse a la revolución bolivariana y tiene serias desconfianzas en relación a Evo Morales y Rafael Correa.
¿En que sentido El Banco del Sur realmente podría ser una alternativa al FMI, el BID o el Banco Mundial en el sentido popular, integración y del desarrollo social para los pueblos de los miembros de ese banco? ¿O será una simple institución, como algunos han expresado, en donde se presta para obras de infraestructura?
– El Banco del Sur sería una alternativa a los organismos internacionales si sus recursos fueran utilizados para financiar un estilo de desarrollo donde “el norte fuera el Sur”, o sea, para financiar un patrón de incorporación de adelanto técnico que tenga como prioridad absoluta la atención de las necesidades del conjunto de la población de América Latina – tierra, trabajo, techo y soberanía nacional. De lo contrario, el Banco será sólo un instrumento a disposición de los grandes grupos económicos de la región para potenciar su capacidad de competencia en el escenario internacional. En otras palabras, para que el Banco del Sur sea un instrumento al servicio de los pueblos latinoamericanos, su construcción debe ser parte de un proceso más general de ruptura con el imperialismo. No veo la más mínima posibilidad de un cambio de esa envergadura sin la superación del capitalismo. El Banco del Sur debe ser, por lo tanto, un banco para financiar una economía socialista.
Poder político en el Banco para las economías más débiles
¿Cómo podrá ser un banco con participación igualitaria de los países que lo formen, basados en una representación ”proporcional”, como ha dicho Guido Mantega [2], el ministro de hacienda brasilero, a sus respectivas economías, para que todos los países estén ”en pie de igualdad”?
– La integración de los pueblos latinoamericanos debe ser concebida como una unidad dentro de la diversidad. Para tanto, es fundamental erradicar por la raíz cualquier tipo de actitud chauvinista y de pretensión hegemonista. Para que las economías más fuertes no engullan las más débiles, para que las minorías no sean masacradas por las mayorías, la integración latinoamericana exige un arreglo federativo, con altísimo poder político para los pueblos que poseen las economías más débiles. Es dentro de este espíritu que entiendo que debe ser concebido el proceso decisivo del Banco del Sur.
Mantega también ha sugerido al gobierno de Brasilia, que de concretarse la institución financiera, deberá estar ligada al Mercado Común del Sur (Mercosur), según la agencia de noticia venezolana, ABN. ¿Cuál es su opinión sobre esa posición? ¿Por qué el interés de “amarrarlo” al Mercosur?
– El gobierno brasileño no tiene ninguna disposición de romper con la orden global. El interés de Mantega es subordinar el Banco del Sur a la lógica dominadora del Norte, pues el MERCOSUR es un acuerdo comercial que sirve a los intereses de algunas multinacionales y está perfectamente encuadrado en los marcos de la globalización neoliberal. Un banco para romper este orden no está en los planes del gobierno Lula.
¿Que camino elige Brasil?
¿Cuáles son los lazos que unen Brasil y Venezuela en el espectro económico e industrial y en que áreas se puede crecer? ¿Hay una real integración de Brasil en América Latina?
– Los lazos económicos entre Brasil y Venezuela son tenues. Brasil es autosuficiente en petróleo y el mercado venezolano tiene participación minúscula en la pauta de exportaciones de Brasil. Brasil tiene interés en el gas venezolano para disminuir la dependencia del gas boliviano, y tiene interés en abrir nuevos mercados para sus industrias en Venezuela.
– Los dos objetivos son complicados. El primero, sólo refuerza un modelo energético e industrial que debe ser superado. El segundo, si fuera implementado en las reglas ultraliberales del Mercosur, comprometerá la industrialización venezolana. Creo que Brasil y Venezuela tienen muchos frentes de cooperación económica, pero ellas deberían ser concebidas en los marcos de la ALBA.
– El Mercosur y los demás países de América del Sur son importantes socios comerciales de Brasil. Pero esto no significa que la economía brasileña esté integrada con América Latina. Son las empresas multinacionales acogidas en Brasil que, para desgracia nuestra, están profundamente integradas en el espacio económico latinoamericano. Una economía amenazada de desintegración, como la brasileña, no puede integrarse a la otra, y viceversa.
Las dos agendas de ´Lula`
¿Esta jugando Lula con dos agendas? ¿Una con Chávez y la otra con Bush? ¿Qué importancia tiene un eventual acuerdo sobre el etanol entre Brasil y Estados Unidos para crear obstáculos en la integración latinoamericana?
– En la realidad, Lula sólo tiene una agenda: ganar la “confianza” del imperialismo para ser su socio preferente en América del Sur. Además del juego de escena para efectos internos, sobre todo con los segmentos populares que tienen gran simpatía por la revolución bolivariana, la “amistad” con Chávez sirve para aumentar el poder de la maniobra de Brasil junto a Estados Unidos. Caso de concretizarse, la opción preferente por el etanol significa una verdadera pala de cal (muerte) en los sueños de una mayor participación de Brasil en un esquema alternativo de integración latinoamericana.
– El Etanol casa el agro-negocio con la industria automovilística – el nuevo latifundio con el viejo capital internacional - dando aliento adicional al patrón de acumulación neoliberal-periférico que condena a Brasil a profundizar el proceso de reversión neocolonial en curso hay más de tres décadas.
* Reportero Sueco en América Latina
[1] http://www.clarin.com/diario/2007/04/17/elpais/p-00701.htm
[2] “Es un proyecto regional que impulsan, sobre todo, Venezuela y Argentina”. http://www.clarin.com/diario/2007/04/15/elpais/p-01401.htm
----------------------------------------------
Países sudamericanos proponen crear fondo de estabilización
06-05-2007 La Jornada
Argentina, Brasil, Bolivia, Ecuador, Paraguay y Venezuela resolvieron impulsar la creación de un banco de desarrollo y un fondo de estabilización para blindar financieramente a Sudamérica y reducir su dependencia de los organismos de crédito tradicionales.
La resolución adoptada por los ministros de Economía y Hacienda de los seis países en Quito, marca un giro frente a la propuesta de Venezuela de constituir una sola entidad, el Banco del Sur, que actúe como un ente facilitador del desarrollo y otorgador de créditos para sofocar crisis fiscales.
La nueva arquitectura financiera configurada para la región rompió el estancamiento de las negociaciones en torno a las atribuciones del Banco del Sur. Para desinflar las pugnas, los países inmersos en el proyecto definieron que el organismo actuará netamente como un banco de desarrollo.
La decisión de atenuar el peso del Banco del Sur, cuya acta sería suscrita hacia el 26 de junio en Venezuela, abrió las puertas para que Brasil se sumara como miembro pleno del proyecto, visto por algunos hasta ahora como un desafío a los organismos de crédito tradicionales con sede en Washington.
"Brasil será socio pleno del Banco del Sur", dijo el ministro de Hacienda, Guido Mantega, con lo que puso fin a meses de incertidumbre respecto a la participación de la mayor economía latinoamericana en la iniciativa.
Los aportes para la constitución del Banco del Sur, que operaría este año, provendrían de recursos fiscales y no de las reservas monetarias como inicialmente se discutió para evitar problemas operativos, confirmaron funcionarios ecuatorianos que participaron en el cónclave ministerial.
Además del Banco del Sur, los seis países sudamericanos resolvieron trabajar en la constitución del Fondo del Sur, que captaría parte de sus reservas monetarias internacionales y que se constituiría en una suerte de escudo de la región para defenderse de eventuales crisis financieras.
La primera opción que barajan los países es ampliar y consolidar el Fondo Latinoamericano de Reservas (FLAR) -organismo adscrito a la Comunidad Andina- como prestamista de la última instancia, en contraposición con el debilitamiento de la presencia del Fondo Monetario Internacional en la región.
En caso de que esta opción no prospere, los líderes de los equipos económicos de los seis países apostarían por integrar un nuevo fondo, que podría incluso desarrollar los mercados locales de deuda. Actualmente, el FLAR tiene como socios a Bolivia, Colombia, Costa Rica, Ecuador, Perú y Venezuela.
La integración del Fondo del Sur, cuya puesta en marcha no fue definida, permitiría avanzar en una integración monetaria que podría conducir al uso de una moneda única para las transacciones comerciales.
"Lo del Fondo del Sur va a irse definiendo simultáneamente con lo del Banco del Sur. Pero, la prioridad la tiene el Banco", dijo el ministro de Economía de Ecuador, Ricardo Patiño.
La definición de la hoja de ruta del Banco y el Fondo del Sur se produce en momentos que crece el número de economías latinoamericanas que buscan desvincularse del FMI y entes como el Banco Mundial, tradicionales fuentes de financiamiento de una región que requiere ingentes recursos para su crecimiento.