jueves, 22 de marzo de 2007

“Me enorgullezco de ser marxista”, dice el Padre Camilo, cura en las FARC-EP

Dando misa en uno de los frentes de la guerrilla de las FARC-EP.




“Yo como sacerdote no sé disparar”

El padre Camilo de las FARC-EP detenido en Brasil fue capturado bajo acusaciones contradictorias y falsas, fabricadas en el ministerio de defensa en Bogota.

POR DICK EMANUELSSON

BOGOTA / 2005-08-30 / Uribe sigue la persecución en el exterior de supuestos integrantes de las FARC-EP y colombianos opositores. En Brasil fue detenido el Padre Camilo López, integrante de la Comisión Internacional (CI) de las FARC-EP que, según una jefa de la policía política del estado colombiano, DAS, el padre Camilo es acusado y buscado en Colombia por “homicidio y rebelión”.

Lo que el presidente no puede hacer en su territorio nacional, es decir, capturar jefes o mandos medios de la guerrilla, lo intenta de hacer con la ayuda de los policías de los países vecinos. Por eso suena un poco chistoso cuando Uribe el 24 de agosto expresó a Jorge Castro, general y jefe de la policía nacional colombiana; “General lo felicitamos esa es una muy buena noticia para el país, pero capturemos a todos mi General, mi General haga cosecha”.

Según la directora del Departamento Administrativo de Seguridad (DAS), Luz Marina Rodríguez, ‘El Padre Camilo’ fue capturado en Sao Paulo, Brasil (donde reside desde diez años), provisionalmente y las autoridades colombianas ya lo pidieron en extradición.

Dice Rodríguez que el padre Camilo ejerció como secretario de Manuel Marulanda Vélez, alias ‘Tirofijo’. Según la funcionaria, citada en el diario de El Tiempo el 24 de agosto, el DAS había emitido la circular roja para que fuera capturado por la Interpol, pues en Colombia la Fiscalía requiere al guerrillero por los delitos de rebelión y homicidio.

Son antecedentes falsos, lo que el lector puede leer en la entrevista aquí abajo, realizada en la zona guerrillera en marzo del 1998, es decir, unos nueve meses antes que comenzó el proceso de paz con el presidente Andrés Pastrana.

Primeramente Camilo López no fue “secretario de Manuel Marulanda” sino secretario personal de Jacobo Arenas, cofundador de las FARC.

Segundo, acerca de la acusación de homicidio, esto sería imposible ya que el religioso nunca anda armado, ni en Brasil ni en territorio guerrillero y la orden de Arenas y el Secretariado era preciso.

Decía el prelado 1998 en la entrevista:

D.E: Y hay también combates con el enemigo. ¿Usted participa?

P.C: Yo recibí una orden directa del camarada (Jacobo Arenas, nota del redactor) de no participar en combates directos con el enemigo. Porque él me decía que no era mi puesto. Porque en un Ejército revolucionario en un movimiento revolucionario, se procura que las personas trabajen, según sus capacidades, y sus posibilidades y sus destrezas. Yo como sacerdote no sé disparar. Pero si en casos extremos es necesario entonces hay que prepararse.

D.E: ¿Y en caso de una emboscada, si son sorprendidos?

P.C: Es uno de los casos en que dijo el Comandante que podría actuar si fuese sorprendido. “De lo contrario, Usted no debe participar directamente en la línea de fuego. Puede ayudar a trasladar enfermos, ayudar a curar heridos, a buscar alguno que se perdió, irlo a buscar, llevar comida a asistir. Porque es que no sólo pelea él que tiene el fusil en la línea de fuego. El combate es el desarrollo de un conjunto de acontecimientos políticos-militares que se suceden en el tiempo y en el espacio, en función de la revolución, como en el ataque a Casa Verde (realizado por el ex presidente Cesar Gaviria el 9 de diciembre del 1990).”

El Tiempo participa en la guerra psicológica

No solamente son incorrectas e imprecisas las acusaciones estatales colombianas sino se basa, como el artículo del periodista de El Tiempo, en adivinaciones y especulaciones sensacionalistas como la nota de la revista Vega de la derecha brasilera. Ella sostiene, sin nada de pruebas, ni siquiera indicios, de que el padre Camilo habría entregado cinco millones de dólares a la campaña electoral de ´Lula´.

Como era fácil de rechazar esa “fuente” de la inteligencia militar brasilera con fines políticos, no solamente contra las FARC sino también contra al gobierno del ex obrero metalúrgico, el diario El Tiempo del vicepresidente colombiano reformula su versión del 25 de agosto diciendo que el padre Camilo “fue el encargado (del Secretariado de las FARC) de ofrecer cinco millones de dólares a miembros del Partido de los Trabajadores (al que pertenece el presidente de Brasil Luis Ignácio Lula) para las campañas políticas en el 2002.”

Esa denuncia que apareció en el mes de abril justo cuando me encontraba en el campamento de Raúl Reyes, integrante del órgano máximo de las FARC, el Secretariado, fue un tema de la entrevista con el jefe guerrillero. Reyes lo rechazó rotundamente pero El Tiempo, conociendo la declaración de Reyes publicada en varios medios colombianos e internacionales, ignora la posición guerrillera, cosa insólita para un periodista.

El padre Camilo que se encuentra como representante de las FARC en Brasil desde diez años se ha movido abiertamente como cualquier extranjero con residencia permanente. Nunca ha sido acusado por haber cometido delitos sino ha sido una persona de la oposición política colombiana que Uribe ha intentado de acallar durante sus tres años en el poder. Una vez fue detenido por las autoridades en Foz de Iguazú pero casi inmediatamente liberado.

Padre Camilo López no ha sido extraditado a Colombia y sería sumamente grave si el gobierno de ´Lula´ se rindiera ante las pretensiones de Uribe, acusado de legalizar a los escuadrones de la muerte en Colombia a través la “Ley de Justicia y Paz”, que no es la primera ni la segunda sino “Ley de Impunidad”, como caracterizó Amnistía Internacional, una ley que ha sido duramente criticada por todos los organismos internacionales y colombianos, menos los Uribistas en el congreso.

Espionaje desde la embajada colombiana en Estocolmo

El gobierno de Uribe sigue sus intentos de apagar la oposición política en el exterior. A final del mes de julio ancló el buque colombiano Gloria en el puerto de Estocolmo, donde fue recibido por un grupo de manifestantes y exiliados colombianos que llamaron a la tripulación de desertar de la Armada Nacional y no prestar servicio a una institución en donde altos oficiales han sido condenados por la Procuraduría de crímenes y violaciones de los derechos humanos en alianza con los grupos paramilitares.

Desde el buque los manifestantes fueron documentados por el segundo secretario de la embajada colombiana en Estocolmo que sacó fotos a los manifestantes. Pero el ex militar fue “pillado” y él mismo fue fotografiado cuando estaba cometiendo una violación al derecho internacional humanitario en protección a refugiados políticos en el exterior. La asociación Jaime Pardo Leal en Suecia ahora va a iniciar un proceso judicial contra el “diplomático” que nos hace recordar el espionaje de la embajada chilena en Estocolmo durante la dictadura militar contra los exiliados chilenos en Suecia.

En el vespertino Aftonbladet, el diario más grande de Suecia con un tiraje de medio millón de ejemplares diariamente, fue publicado una foto del segundo secretario del embajador Carlos Holmes Trujillo cuando este registraba con su camera a los asilados políticos colombianos en Suecia.

Brasilien ger gerillaprästen “Camilo” flyktingstatus och vägrar lämna ut honom till Colombia

<3238>

Ett stort politisk nederlag för Uribe

TEGUCIGALPA / 070322 / “ El Cura Camilo”, eller 'Oliverio Medina' som han kallades i Brasilien de senaste tio åren, kommer inte att utlämnas till Colombia beslutade Högsta domstolen i Brasilien igår onsdag.

Den 60-årige katolske prästen greps i augusti 2005 på begäran av Colombias president Alvaro Uribe. Denne ville se Camilo utlämnad och ställd inför rätta, anklagad för att ha lett en gerillaattack 1991 mot en militärförläggning som åsamkade armén stora förluster.

Anklagelsen var absurd eftersom prästen bara hade politiska uppgifter inom gerillan och inte ens var beväpnad, en uppgift han berättade för mig när jag intervjuade honom 1998 i djungeln i södra Colombia.

Camilo tillhör FARC-gerillans internationella kommission och som medlem av denna representerade han FARC i Brasilien där han ofta föreläste på universitet och hos folkrörelsen, med den speciella skärpa och ideologiska klarhet han representerar.

Efter terroristhändelserna 11 september, 2001 i USA gick USA på offensiv för att terroristförklara allt progressivt i världen. Men FARC blev redan 1996 terroristförklarat av USA-administrationen men Bogota utövade starka påtryckningar med hjälp av USA för att även EU skulle införliva FARC-gerillan som en terroristorganisation.

Men inte bara EU. När Uribe valdes till president blev en av hans uppgifter att isolera den colombianska vänstergerillan i världen. Grannländerna utsattes för ständiga påtryckningar för att de skulle stänga alla informationskontor och utlämna eventuella gerillarepresentanter.

Ecuador, Brasilien och Venezuela stod särskilt i fokus för Uribe med tanke på deras långa gränser mot Colombia. Vid sidan av kravet på att gripa och utlämna gerillarepresentanter krävde Uribe att grannländerna skulle militarisera sin gränser och operera tillsammans med den colombianska militären mot gerillan, ett krav som skulle innebär att inbördeskriget i Colombia expanderade ut över landets gränser, ett strategiskt mål för Pentagon som då skulle få ett mycket större operationsområde i Latinamerikas mest naturresursrika område, AMAZONAS.

Men inget av länderna gick med på Bogotas krav, även om mer trupper har placerats ut vid gränserna, mest för att förhindra narkotikakartellerna att föra ut sina laster via granländerna. FARC-gerillan underströk också sin gamla princip om att kriget i Colombia bara kan lösas av colombianerna och att gerillan inte är i krig med grannländerna på deras territorium.

När Lula-administrationen trots dessa deklarationer grep El Cura Camilo vid en busstation i Sao Paulo i augusti 2005 startade omedelbart i Brasilien, Latinamerika och även i stora delar av världen en stor internationell kampanj för att de brasilianska myndigheter skulle frige den revolutionäre prästen och ge honom flyktingstatus, ett mål som uppnåddes på onsdagen.

– Med beslutet att ge de colombianske prästen flyktingstatus utfärdade domstolen också order om att han ska friges (från husarresten), uppgav den Högsta Federala Domstolen i ett uttalande.

El Cura Camilo är nu den ende offentlige FARC-representanten i världen, alla övriga har återvänt till Colombia och den politiska-militära kampen mot Uriberegimen.

Dick Emanuelsson

Colombiansk präst arresterad i Brasilien för att tillhöra FARC-gerillan

8725 tecken

”Det är inte tid för att sätta sig på ett kafé för att tala om den Heliga Jungfrun. Det är tid att resa sig för att börja kämpa”!

BOGOTA / 050902 / Den colombianske prästen ”Padre Camilo Lopez”, eller hans riktiga namn, Francisco Antonio Cadena Collazos, greps i slutet av augusti i Sao Paulo, Brasilien. Lopez är sedan tio år FARC-gerillans politiska representant i Brasilien där han ofta har föreläst på universitet och hos folkrörelseorganisationer. Colombias regering har krävt honom utlämnad till Colombia anklagad för uppror och mord.

Padre Camilo lärde jag känna i mars 1998 när vi befann oss i samma gerillaläger i södra Colombia. Vid 13 års ålder började bondsonen att studera på prästseminariet i Colombia. Få personer som jag under 30 års tid har intervjuat har gjort ett så stort intryck på mig som denne prelat med den starka agitatoriska rösten.

I likhet med tusentals präster på basnivå inspirerades Camilo Lopez av Camilo Torres, den folkkäre prästen som 1966 anslöt sig till den nybildade ELN-gerillan i Colombia. I sin första strid stupade Torres men lever vidare i miljoner colombianers tänkande.

Från hela världen strömmar nu telegram in som kräver att regeringen Lula omedelbart släpper Camilo Lopez fri och respekterar den internationella asylrätten. Till denna skara har ”Mödrarna på Plaza de Mayo” anslutit sig. Att skicka Lopez till Colombia betyder att hans liv inte bara kommer i fara utan att man faller till föga för en regim som anklagas för intima förbindelser med de paramilitära dödsskvadronerna i Colombia, anklagad för massarresteringar av civilbefolkningen och förföljelser av fackligt och politiska oppositionella.

”Som präst vet jag inte hur man använder vapen”

Men vad är det då som gör att regimen i Bogota räds denne prelat som aldrig har varit beväpnad, varken på gerillaområden och än mindre i Brasilien? Några utdrag från intervjun 1998 kan ge en bild av en man som med ord kämpar för att skapa fred och social rättvisa i Colombia.

För det första har den politiska polisen DAS i Colombia, som skäl för sitt krav på utlämning av Lopez till Colombia, anfört att denne skulle vara ansvarig för mord. Så här sa Lopez 1998:

Dick Emanuelsson: Deltar Ni när det är strider med fienden?

Camilo Lopez: – Jag fick order av kamrat Jacobo Arenas (grundare och befälhavare för FARC som Camilo Lopez var personlig sekreterare för) att INTE delta i strider med fienden, för, som han sa, ”det är inte din plats”. Jag som präst vet inte hur man använder vapen eller hur man skjuter. Men i extrema fall kan det vara nödvändigt att vara beredd.

Dick Emanuelsson: Som vid ett armébakhåll?

Camilo Lopez: – Precis, det är ett exempel. ”Men du ska inte delta i den direkta skottlinjen. Du kan hjälpa till att flytta sårade, vårda skadade, hämta mat till de stridande”, sa Arenas. För i striden handlar det inte bara om att skjuta utan striden utgör en serie av politiska-militära händelser som äger rum i samma tidpunkt.

Fem miljoner dollar till ’Lula’

Sa Camilo Lopez 1998, uppgifter som naturligtvis den militära underrättelsetjänsten känner till men håller tyst om.

För att ge ytterligare bränsle på kravet om utlämning och att stänga den politiska-diplomatiska representationen för den colombianska gerillan i Brasilien, har colombianska media spridit uppgiften om att Camilo Lopez ska ha överlämnat fem miljoner dollar till ’Lulas’ presidentvalskampanj 2002, en uppgift som inte bara är absurd eftersom varje gerillarörelse för en ojämn kamp för att skapa inkomster för sina politiska och militära operationer. Det brasilianska arbetarpartiet PT förnekade denna uppgift omedelbart när den presenterades i mars i år av högertidskriften Vega. Men uppgiften syftar till att pressa regeringen Lula att utlämna Camilo Lopez till Bogota.

I den colombianska säkerhetspolisens underlag för utlämnade påstår den att Camilo Lopez anslöt sig till FARC 1973. I intervjun 1998 säger han att året var 1983. Vid den tidpunkten, precis som nu, slaktades tusentals colombianer av militären och de paramilitära grupper som Human Rights Watch betraktar som ”Den 6:e Divisionen”. Militären har fem divisioner och den 6:e är den som gör det ”smutsiga arbetet”, likvidera den politiska legala oppositionen. Det var därför som Camilo Lopez inte hade annat alternativ än att ansluta sig till gerillan eftersom han utsatts för många mordattentat efter sina ”uppriktiga” predikningar.

Camilo Torres’ betydelse

D.E: Hur var den politiska situationen vid den tidpunkten när du studerade på prästseminariet?

P.C: Det var 1970-tal. Alla talade om Camilo Torres, ”Deklarationen i Medellin”, men vi studenter fick varken lyssna eller se på nyheter eller läsa om Camilo Torres. Togs vi på bar gärning så bestraffades vi, vilket kunde bli relegering. I Colombia har vi alltid haft en av de mest konservativa kyrkorna i världen. Men för oss präststuderande var Camilo Torres den verklige prototypen av en präst och människa.

– För mig betydde Camilo Torres oerhört mycket. För han var summan av en enorm mänsklig potential. Han var ett föregångsexempel och på den vägen var det. Vi socialt intresserade präster gick samma väg som Camilo, arbeta med bönderna, med ungdomarna, med de fattiga. Därför var det mycket lättare att förstå Camilos politiska budskap. Därför har Camilo inte dött för oss.

Men på prästseminariet framställdes Camilo Torres och den nystartade gerillarörelsen som “Djävulen med svans” som man absolut inte borde studera. För Camilo Lopez började marken också att brännas. Hans predikningar i länen Huila och Tolima uppfattades allt mer som ”subversiva” när han talade om hur storgodsägarna koncentrerade allt mer mark i sin ägo på bekostnad av fattiga småbönder som sköts. Men han ville heller inte bli en martyr som Camilo Torres utan fortsatte sin politiska strid, men nu inom gerillarörelsen FARC, som han anslöt sig till 1983 under mottot: ”Det spelar ingen roll var du kämpar, det viktiga är att du kämpar och lever”!

Knappt plats för att begrava de döda

När jag intervjuar honom 1998 har den politiska vänsteralliansen Union Patriotica (UP) begravt närmare tre tusen av sina främsta medlemmar. Landsorganisationen CUT har begravt över 2500 och den sociala och folkliga rörelsen i Colombia var och är utsatt för en grym förföljelse i det ”smutsiga kriget”, så typiskt terrorn under militärdiktaturerna i Argentina, Chile eller Uruguay.

– I Colombia finns det knappt plats längre för att begrava de döda. Vi har inte plats att förvara så mycket sorg och smärta. Blodet kokar av vrede när vi ser de enorma uppoffringar som har gjorts för att med fredliga och lagliga medel förändra Colombia, sa Lopez med djup bitterhet i sin klara röst och fortsatte med att citera Camilo Torres: ”Det är inte tid för att sätta sig i ett kafé för att tala om den Heliga Jungfrun utan det är tid att resa sig för att börja kämpa”!

Påven omgiven av politiska giftormar i Vatikanen

Vid tidpunkten för intervjun 1998 var påven på väg till Kuba, en enorm tilldragelse i Latinamerika. Camilo Lopez respekterade och högaktade påven men som han sa var ”omgiven av politiska giftormar i Vatikanen”.

– Påven utgör en del av en monolitisk institution och som sådan är han fången i denna institution. Han kan inte säga att det inom socialismen finns bra saker som det i kapitalismen finns dåliga, för han är också fången av det kapitalistiska systemet.

Camilo Lopez anser sig vara en anhängare av Befrielseteologin och brasilianaren Leonardo Boffs lära, som han ofta återkom under intervjun till.

– När människorna i basförsamlingarna begriper att hungern löser man inte enbart via bönen, att avloppssystemet fixar man inte genom att deklamera ”Ära vare Jehova”, att polikliniken inte kommer rullande till det fattiga bostadsområdet via bönerna på en gudstjänst utan vad det handlar om här är att måste vi fylla på en ingrediens och den heter ”politisk kamp”!

– Och även denna politiska kamp måste omfatta kyrkan som institution. Ser du inte att biskoparna lever i högsta välmåga, äter gott och har stora tjusiga hus? De utgör en makt vid sidan av den härskande politiska makten. Här handlar det om kamp mellan de sociala klasserna för i Latinamerika dör det varje år en miljon barn under fem år på grund av hunger och undernäring.

Ideal i kampen

Min sista fråga till padre Camilo Lopez denna varma fuktiga eftermiddag i den colombianska djungeln var vilket budskap han skulle vilja överlämna till de kristna i Sverige och i världen om situationen i Colombia.

– Så länge fienden är blodtörstiga och förfogar över kulor, så länge kommer vi inte att slå oss till ro. Hos gerillan finns det varken rädsla eller uppgivenhet utan ett ideal i kampen för ett nytt och rättvist Colombia.

Dick Emanuelsson

Spansk präst i Colombia arresterad anklagad för hjälpa gerillan

– Det enda jag gjorde var att ta avstånd från Uribes massarresteringar av civilbefolkningen

BOGOTA / 050902 / Ricardo Lorenzo Cantalapiedra (betyder sjunger till stenarna), spansk präst och verksam i Colombia sedan 28 år sitter just nu i husarrest i huvudstaden Bogota, anklagad för att vara en kurir och anhängare till den colombianska FARC-gerillan.

Han säger att det enda ”brott” han har gjort är att ha uppmärksammat och kritiserat de massiva arresteringar av bönder i den lilla staden Uribe (samma namn som president Alvaro Uribe) i länet Meta.

Det är ett län med historiska rötter och inflytande av den colombianska vänstergerillan FARC. Gerillan har sedan slutet av 1960-talet praktiskt varit statsbärande i denna del av Colombia och bönderna har i gerillan haft en ”livförsäkring” mot arméns härjningar och de paramilitära dödsskvadronernas massakrer.

Cantalapiedra, som tillhör den katolska Salesianosorden anlände till Uribe för två år sedan och blev genast omtyckt av civilbefolkningen. Samtidigt med hans ankomst inleddes kraftiga bombningar av gerillakoncentrationer och gerillan drog sig tillbaka från staden men håller den sedan dess omringad efter att armén och flyget landsatt elitsoldater som sedan dess kontrollerar stadskärnan. I en intervju i Colombias enda heltäckande dagstidning, El Tiempo, säger en av dessa elitsoldater att ”om det inte vore för flygets permanenta bombningar av gerillan så hade vi varit en lätt munsbit för dem”.

Det är alltså en spänd situation och det råder ingen tvekan om var de politiska sympatierna finns. Därför har åklagarämbetet och säkerhetspolisen genomfört massarresteringar av civila som anklagats för att tillhöra gerillans civila milis, de så kallade Las Milicias Populares, aktivister som verkar inom den colombianska folkrörelsen.

I en intervju som den spanska reportern Gloria Helena Rey, från tidningen El Periódico de Extremadura, gjorde för några dagar sedan med sin landsman, förnekar han och avvisar alla anklagelser från regimens sida om gerillaanknytning. Prästen, en smal man med blekt ansikte och en blygsam utstrålning, en mjuk röst och till synes tunna känsliga händer kontrasterar mot anklagelserna om att vara en gerillasoldat.

Han anklagas inte bara för att vara gerillasoldat utan även för att vara ”bulvan” för gerillan genom att figurera med sitt namn som markägare på uppdrag av FARC. ”Absurt”, säger han.

– Jag har aldrig i mitt liv tagit i ett vapen. Men som mitt fall finns det många, det vill säga som blivit godtyckligt och oskyldigt arresterade i Colombia.

Enligt människorättsorganisationerna är det tiotusentals colombianer som blivit offer när armén och polisen genomför massarresteringar mot civilbefolkningen, anklagade för att tillhöra gerillan. De placeras framför den hemliga politiska polisen DAS’ vapensköld och förses av TV-kanalerna med texten ”TERRORIST GRIPEN”. Deras personliga heder blir för resten av livet förstört, även om 98 procent av de arresterade släpps efter 4-8 månader i ”brist på bevis”. Deras heder men också ekonomiska tillvaro är förstört och många personliga och familjetragedier följer i spåren på denna ”demokratiska säkerhetspolitik”, som president Uribe kallar den massiva förföljelsen.

I staden Uribe

Hur är det då möjligt att Prats grips i Colombia?

– Det är anklagelser som en gerilladesertör lämnat till åklagaren där han påstår att jag är knuten till denna gerillagrupp. Han anklagade även borgmästaren och ytterligare hundra personer till i staden för att ha samma förbindelser.
– Det är grundlösa anklagelser men som stöds av två kommunalråd som är paramilitärer. De anklagade mig för att vara tillhöra gerillan eftersom jag inte gav dem mitt stöd. De sa att varje gång jag kom till Uribe så besökte jag gerillans läger samt att jag överlämnade kläder och livsmedel. Bara lögner.

– De enda gånger jag har besökt ett gerillaläger var på uppdrag av några anhöriga till personer som kidnappats av gerillan. Där medlade jag och försökte få dem frisläppta. Mitt besök var alltså endast av en humanitär karaktär, inget annat.
Cantalapiedra greps den 3 juli när samtidigt 18 personer i Uribe arresterades. Den 64-årige spanske prästen gick till åklagaren som utfärdat arresteringsorderna och sa att det var ett övergrepp mot civilbefolkningen.

– Då sa åklagaren att hon hade även mig på listan över personer som skulle arresteras, men att de inte hade arresterat mig eftersom jag var mycket känd. Trots det krävde hon att jag skulle förhöras.

Den 22 juli förhördes Cantalapiedra där anklagelserna handlade om att denne hade besökt gerillalägren, men inget mer. I botten handlar det om prelatens kritiska uppfattning om den colombianske presidentens säkerhetspolitik och massarresteringar.

– Det är nästan alltid oskyldiga fatiga människor från enkla hem som blir offer för president Uribes säkerhetspolitik. Jag sa till åklagaren att hon kan kalla in alla de anklagade för förhör och att de med all säkerhet skulle inställa sig. För de borde respekteras i stället för att utsättas för ett så bedrövligt och horribelt spektakel som när de grips kedjas fast (till fötter och händer som svarta afrikanska slavar) utan några som helst möjligheter till att försvara sig.

Men Cantalapiedra har även anklagats för att vara en bulvan för gerillan, en anklagelse som han anser vara ännu mer absurd.

– Mitt namn finns på ett papper från biskopsämbetet som undertecknades för tio år sedan. Det handlar om en liten jordlott som såldes för tio år sedan. Jag överlämnade papperna på markförsäljningen till åklagaren som helt klargjorde situationen men denna tog inte detta i beaktande när arresteringsordern utfärdades.
Femton dagar senare greps Cantalapiedra. Han hade rest till huvudstaden Bogota på uppmaning av hans överordnade i Salesianosorden. Nu befinner han sig i husarrest i kyrkans provinshus i väntan på att rättvisan till slut ska infinna sig.

Vill han då återvända till staden Uribe för att fortsätta sin apostelgärning?

– Självklart, jag är inte rädd. Detta är mitt arbete och mission.

Dick Emanuelsson

“FRIGE FADER CANTALAPIEDRA”

Starkt uttalande från Comision Intereclesial de Justicia y Paz

I ett starkt uttalande från den katolska människorättsorganisationen ” Comision Intereclesial de Justicia y Paz”, som leds av prästen Javier Giraldo, kräver denna att den spanske prästen och de övriga 15 invånarna i staden Uribe sätts på fri fot omedelbart.

”Tjugoåtta år av livet kan verka kort mot två veckor av godtycklig olaglig fångenskap av en trosförkunnare och en försvarare av rättigheterna för Metalänets invånare mitt i den väpnade konflikten”, skriver Justicia y Paz i sitt fördömande av arresteringen av den 64-årige spanske prästen.

”Hans fall är ett av många som landsbygdsbefolkningen upplever, de som förvägras sina grundläggande rättigheter, sin personliga frihet och sin frihet att tänka eller bara för att de lever i konfliktområden där de uppfattas som deltagare i kriget.”

”Fader Cantalapiedras och de övriga 15 invånarna i Uribe, är ytterligare ett uttryck för den bristfälliga kännedomen om den väpnade konflikten, militariseringen av samhället och de massiva godtyckliga arresteringarna av invånarna”.

“Vi har tagit del av Biskopen i Granadas (stad i länet Meta), ett vittnesmål över fader Cantalapiedra, hans uppriktighet och tro att följa Jesus mitt i den väpnade konflikten.”

Den katolska människorättsorganisationen uppmanar alla troende och icke troende att vända sig till Colombias riksåklagare och justitiekansler att protestera mot arresteringen och kräva fader Cantalapiedras omedelbara frisläppande.

Dick Emanuelsson

Spanska gerillapräster i Colombia

BOGOTA / 051003 / Anklagelsen mot fader Ricardo Lorenzo Cantalapiedra för att tillhöra vänstergerillan i Colombia bygger också på en historisk bakgrund, även om säkerhetspolisen och president Uribe i sin paranoida inställning ser gerillamän och kvinnor i alla gathörn.

Det är ett obestridligt faktum att spanska präster tidigare har deltagit i den colombianska konflikten som gerillasoldater. De mesta kända är Manuel Pérez, Domingo Laín och José Antonio Jiménez, tre unga utexaminerade präster som ansökte om att resa till Colombia och bygga sina församlingar bland Cartagenas och Barranquillas mest fattiga invånare där deras predikan i lika hög grad var politiska rannsakelser och uppgörelser med en korrumperad och militaristisk regim. Med sina liv som insats ville de senare förändra en av Latinamerikas mest intoleranta stater, Colombia.

De tre anslöt sig i början av 1970-talet till gerillarörelsen ELN, Ejercito de Liberacion Nacional, Nationella befrielsearmén. Till denna gerilla som bildats några månader efter FARC (maj 1964) anslöt sig 1966 den mer kände prästen Manuel Torres.

Han ansåg, efter att i flera år verkat politiskt på regimens villkor, att alla legala möjligheter och metoder att förändra Colombia var uttömda och endast den väpnade kampen med alla dess oerhörda personliga uppoffringar var den enda vägen att befria sitt land. Torres stupade dock i den första striden med armén men även om han fysiskt försvann har gator, skolor och andra offentliga platser uppkallats efter en man som varje år i oktober högtidlighålls av folket.

Manuel Pérez, Domingo Laín och José Antonio Jiménez anslöt sig några efter Torres död också de till ELN. De två sistnämnda gick samma öde till mötes som Torres efter flera års strider i de colombianska bergen och djungler medan Manuel Perez blev ELN:s befälhavare. När jag i februari 1998 befann mig i södra Colombia i ett av FARC-gerillans läger kom nyheten om att Perez hade avlidit efter en tids sjukdom i gulsot.

Dessa spanska präster överlämnade sig helt till den gigantiska uppgiften att bygga ett nytt Colombia baserat på social rättvisa.

Dick Emanuelsson

lunes, 19 de marzo de 2007

Ecuador mellan två maktblock


3672 tecken

TEGUCIGALPA / 070319 / I Ecuador ökar konfrontationen varje dag mellan den gamla makteliten och det nya som växer fram efter vänsterekonomen Rafael Correas seger i presidentvalet i slutet av förra året. Oligarkin i landet vägrar acceptera att en ny konstitution utarbetas. En dubbelmakt är på väg.

Parlamentsledamöterna Sylka Sánchez och Gloria Gallardo trodde att deras sista stund var kommen. En folkmassa på drygt 2000 personer var nära att lyncha de två kvinnorna när de tillsammans med tio deputerade från de fyra borgerliga partierna i det ecuadorianska parlamentet skulle överklaga beslutet att suspendera dem under ett år för brott mot landets konstitution. De två flydde desperat till en affär och de 25 minuterna de väntade där var nog de längsta i deras liv. Polisen kom och människorna lugnade sig, men först brändes den luxuösa bilen upp.

Händelsen i samhället Rocafuerte, sydväst om huvudstaden Quito, illustrerar det folkliga ursinne som Ecuadors folk känner mot den gamla makteliten. Varje gång folket har störtat den korrumperade regeringen har samma ekonomiska och politiska elit manipulerat bara för att placera dit en likadan korrumperad politiker. Men med valet av Rafael Correa på presidentposten försvann denna möjlighet.



VALET I HÖSTAS STOD mellan Correa, en ung vänsterekonom som hade vänstern och hela folkrörelsen bakom sig och landets rikaste man, Alvaro Noboa, kallad ”Banankungen”. Denne äger och kontrollerar 115 företag och är god för en (1) miljard dollar och som Bush trodde sig vara ”skickad av Gud för att bli Ecuadors president”. Men han tvingades att bita i det sura äpplet och sammanfattade sitt valnederlag framför en skakad tevereporter: ”Det är Djävulen som har saboterat valet och min seger!”

Chocken var enorm hos den gamla makteliten, bestående av fyra partier som kontrollerar kongressen där de har majoritet. Correa, kallad för ”Chavez kronprins i Ecuador” sa redan på valnatten att han som första beslut skulle utlysa val till en grundlagsstiftande församling med uppgiften att utarbeta en ny grundlag som inkluderar i stället för som nu, exkluderar folket från demokratin.



DET ÄR SAMMA VÄG som Venezuela och Bolivia har gått respektive går. Och precis som i Bolivia har den gamla makteliten i Ecuador slagit bakut. I egenskap av sin majoritet i kongressen avsatte högern ordföranden i den Nationella Valtribunalen för att denne hade beslutat att valen till den konstituerande församlingen ska hållas den 15 april. Alla vet att Correa, som i dag har 70 procent av ecuadorianerna bakom sig, kommer att vinna valet, kanske till och med med kvalificerad majoritet.

Högern, ville ha garantier för att deras platser i kongressen inte skulle rubbas. Men det är just det valet gäller, att få bort dessa korrumperade herrar och damer en gång för alla. Därför avsatte de ordförande i Valtribunalen som i sin tur avsatte de 57 ledamöterna eftersom dessa bröt mot grundlagen.

Rafael Correas valallians, Alianza Pais, ställde inte upp i parlamentsvalen i höstas av två orsaker: För det första är det en relativ ny rörelse som behöver konsolideras under processens gång. För det andra ville den inte beblanda sig med den korrumperade och avskydda kongressen förrän folket har en ny grundlag att falla tillbaka på i ett nytt val. Alla vet att detta kommer att vinnas av Correa, indianrörelse och vänstern.

Mot sig har Correa inte bara haft kongressmajoriteten, utan även, som vanligt, massmedia, näringslivsorganen och alla slags civila fasader för oligarkins Ecuador. Bakom dem återfinns USA-ambassaden. Högern är desperat och anklagar Correa för att krossa demokratin och införa kommunism i Ecuador.

Dick Emanuelsson

Chiquitas blodbesudlade bananer (krönika)

<2234>
Av Dick Emanuelsson *

1928 beordrade företaget armén att öppna eld mot 3000 försvarslösa colombianska bananarbetare. Med bibeln i hand och i sällskap med sina barn och fruar vädjade de till United Fruit Co om en lön att kunna leva på. Svaret blev kallt bly och tusentals döda.

1954 stod bolaget och CIA bakom störtandet av Guatemalas lagliga regering. Och nu, 2007, avslöjas det för att ha finansierat de paramilitära dödsskvadronerna AUC i Colombia med 1,7 miljoner dollar.

De utpekas för att i sin hamn i staden Turbo ha lossat och levererat 3000 gevär och fem miljoner kulor 1) till AUC. På utfarten, gömt mellan bananstockarna i Chiquitafartygens lastutrymmen, anklagas det för att ha det exporterat den colombianska maffian AUC:s kokain ut i världen, 2).

Chiquita Brands International (innan 1970 United Fruit&Co) har gått med på att böta 25 miljoner dollar till den amerikanska staten. Företagets cyniska försvar för utbetalningarna till dödsskvadronerna är ”omsorg om de anställdas säkerhet”. Men jag påstår att den verkliga orsaken till betalningarna är att Chiquita, precis som alla mäktiga ekonomiska kretsar, ville ha en ren planhalva, fri från såväl fackföreningar som politisk vänster.

– De fackligt aktiva mördar vi för att de hindrar folk att arbeta, sa Carlos Castaño, högste ledare för AUC, i en intervju 2001 av den franske författaren Bernard Henry Levy 3).

Den ”säkerhet” som Castaño garanterade Chiquita bestod i morden på 800-1000 medlemmar i bananfacket Sintrainagro, mördade de senaste 20 åren. I bananregionen Urabás elva städer vann vänsteralliansen Union Patriotica (UP) sju av de elva borgmästarvalen 1992. Under resten av 1990-talet begravdes över tusen UP-medlemmar, mördade av Castaños AUC i allians med armén.

LO-Tidningen publicerade i sitt första nummer år 2001 ett fem sidor långt reportage om bananarbetarna i Colombia. José Guette, regional ordförande för bananfacket, hade guidat mig under tre dagar på bland annat Chiquitas plantager. Två veckor efter publiceringen mördades han av en förmodad paramilitär.

Jag påstår inte att Chiquita beordrade mordet men jag konstaterade i LO-Tidningen att facket befann sig mitt upp i avtalsförhandlingar med Chiquita. En tillfällighet?

Chiquitas bananer är blodbesudlade.

* Latinamerikakorrespondent som bevakat Colombia sedan 1980


1) El Tiempo, 17 mars,

2) El Tiempo, 18 mars,

3) Le Monde och Semana , (15 februari 2002).

Vem vill äta Chiquitas blodbesudlade bananer?




<5799>
Av Dick Emanuelsson *

1928 beordrade företaget armén att öppna eld mot 3000 försvarslösa bananarbetare med familjer i Colombia. 1954 störtade stod det bakom störtandet av Guatemalas regering. Nu avslöjas det för att ha finansierat de paramilitära dödsskvadronerna i Colombia.


“Frågan är varför företaget inte överlämnade dessa pengar till de colombianska väpnade styrkorna i stället för de irreguljära grupperna”.

Den som ställer den frågan är Alfonso Gómez Méndez, före detta riksåklagare i Colombia. Och han ställer frågan med anledning att det i onsdags (14 mars) blev definitivt bekräftat att det multinationella USA-bolaget Chiquita Brands (innan 1970 United Fruit Co eller Brands) hade betalat de paramilitära dödskvadronerna AUC i Colombia en summa av 1,7 miljoner dollar, knappt 15 miljoner svenska kronor under åren 1997-2004. För det ska de nu böta 25 miljoner dollar till den amerikanska staten (!)

Företaget anklagas också för att via sin privata hamnanläggning i staden Turbo ha lossat 3.000 automatgevär och fem miljoner kulor till AUC från fartyget Otterlo 1). Det skedde i hamnstaden Turbo, i norra Colombia i bananregionen Urabá år 2001. Denna del av Colombia har AUC kontrollerat det senaste decenniet och använts för deras export av kokain.

I söndags (18 mars) offentliggjordes också uppgifter från en laptop som åklagarna beslagtog från en av de elva nationella paramilitära cheferna, ”Jorge 40”. I den beskrivs detaljerat hur AUC exporterar kokainet via lastfartyg med bananer.

”Enligt våra underrättelserapporter företaget (som användes för dessa transporter) heter Chiquita”, säger åklagarnas rapport ordagrant 2).

Halshuggarna

För alla som följt utvecklingen de senaste 30 åren i Colombia är det ingen överraskning att avslöjanden som Chiquita poppar upp förr eller senare. Chiquita erkänner nu att de betalade 1,7 miljoner dollar till de paramilitärerna i bananregionerna Ciénaga och Urabá. Det är psykopatiska mördare organiserade i grupper som kallas ”Mochacabezas”, halshuggarna, som får mördarna i Al Pacinos ”Scarface” att framstå som duvor.

Halshuggarna kunde anlända till en bananplantage, dra ut hela familjen och mitt i byn placera männen med ansiktet mot jorden, anklaga dem för att stödja gerillan och därefter halshugga dem med macheter. Därefter följde den klassiska ritualen att spela fotboll med det avhuggna huvudet eller utöva prickskytte på det.

Enligt Fernando Aguirre, Chiquitas vd, gjordes utbetalningarna till AUC i ”omsorg om de anställdas säkerhet”, ett cyniskt uttalande och är en förolämpning mot offren och deras anhöriga som blev halshuggna Chiquitas betalningsmottagare om de via sin fackförening vågade ställa krav på högre löner eller bättre arbetsförhållanden. Precis som 1928.

LO-Tidningens reportage

I slutet av december 2000 gjorde jag ett fem sidor långt reportage för LO-Tidningen. Under tre dagar talade jag med bananarbetare och besökte olika byar runt om länet där Garcia Marquez hämtade inspiration från sin nobelprisbelönta roman ”Hundra år av ensamhet”, regionen Ciénaga. När 3000 bananarbetare med familjer 1928 samlades och med bibeln i hand vädjade till det multinationella United Fruit Co om en lön att kunna leva på, gavs ingen pardon. Den konservative guvernören gav order om ”eld”. Berg av lik av barn, gamlingar och bananarbetare blev resultatet. Då hade varken gerilla eller kommunistparti bildats som regimen kunde skylla på, än mindre ett ”kallt krig”. Först 1988, 60 år efter blodbadet, gjordes de första ansatserna att bilda en fackförening för bananarbetare i Ciénaga som dock också det dränktes i blod av det ”smutsiga krigets aktörer”.

Två veckor efter att LO-Tidningen publicerade det omfattande reportaget i första numret 2001 mördades José Guette, den regionale ordförande för bananfacket som befann sig i avtalsförhandlingar med Chiquita. Guette hade under tre dagar väglett och presenterat mig för de olika personer och arbetare jag intervjuade på bananplantagerna. En av dessa plantager var just Chiquitas. Arbetarna var tysta, de vågade inte säga mer än att ”allt är väl som det ska vara”. När vi lämnade plantagen varnades vi av en arbetare som sa att vi måste ta en annan väg för att köra tillbaka till Ciénaga för paramilitärerna väntade på oss en kilometer längre bort.

Alla visste var paramilitärerna härbärgerade och vem som finansierade dem. Jag kan inte bevisa att Chiquita gav sina betalningsmottagare order om att mörda Guette och alla andra fackföreningsledare och aktiva i Ciénaga, men USA:s förre ambassadör i Colombia under denna tid, Myles Frechette, misstänker att det finns fler än en ”ful bov” bland de multinationella bolagen som opererar i Colombia:

– Jag har alltid misstänkt att det finns fler bolag, inte bara amerikanska, som har gjort detsamma. Fler än en ful bov kan komma att avslöjas 3).

En fysiskt utrotad vänster

I bananregionen Urabá i norra Colombia, vann vänsteralliansen Union Patriotica (UP) kommunal- och borgmästarvalen i sju av elva städer i den bananproducerande regionen av Urabá. Men under hela 1990-talet pågick en systematisk fysiskt utrotning av såväl fackledare som över tusen av de främsta medlemmarna i UP. De paramilitära dödsskvadronerna och den 17:e armébrigaden ”Voltígeros” opererade tillsammans och anklagas för att stå bakom de flesta av massakrerna i denna del av Colombia. Under denna våldsamma tidsperiod var Alvaro Uribe länet Antioquias guvernör. I dag är han president i Colombia och utpekad av folkrörelsen för att vara para-militärens, landägarnas och storföretagens representant.

Redan 2003 fick USA:s Justitiedepartement nys om att Chiquita betalade de terroristförklarade paramilitärerna i Colombia. Trots det fortsatte Chiquita att betala månatliga summor till AUC, som anklagas för att under den senaste 15-årsperioden ha mördat minst 600 medlemmar av bananfacket i Urabá och Ciénaga.

Chiquita har alltid varit aggressiv mot alla de personer eller journalister som ifrågasatt eller grävt i deras förehavanden. Så också i januari 2001 efter reportaget i LO-Tidningen. I dag står det klart att Chiquita lejde de män som med machetes och motorsågar dränkte Colombias bananer med blod från de som skördade dessa.

Frågan är vem som vill konsumera Chiquitas bananer?

* Latinamerikakorrespondent som bevakat Colombia sedan 1980
Bildtext ovan: Bananarbetare i Cienaga visar reportaget som denne reporter gjorde för Livsemedelsarbetarförbundets tidning Mål&Medel 1991 i regionen Cienaga. Styrelsen för det nybildade facket som guidade mig runt mördades precis som deras föregångare i blodbadet 1928, på order av Chiquita som då hette United Fruit Co.

1) El Tiempo, 17 mars,

2) El Tiempo, 18 mars,

3) Radiostationen RCN, 17 mars, ”Caso "Chiquita Brands" genera aguda controversia”
http://www.rcn.com.co/noticia.php3?nt=18479

sábado, 17 de marzo de 2007

Mer än tusen mördade 1995 i bananregionen Urabá – en bakgrund

Blodbadet under 1995 i den colombianska bananregionen Urabá överträffade alla tidigare siffror. Enligt Maria Girlesa Villega, ombudsman för "La Defensoria del Pueblo, en slags justitieombudsman, mördades inte mindre än 1.258 människor under förra året i en provins med 256.000 invånare i den bananproducerande delen av regionen och 600.000 i hela Urabá. Det gör nästan tre mord per dag. Flertalet av dessa utgjordes av bananarbetare som föll offer för i första hand paramilitära dödsskvadroner eller de väpnade styrkorna.

Laglösheten är total och det är samma myndigheter som Maria Villegas representerar som bär huvudansvaret. I Urabá, som sedan det första fria kommunal- och borgmästarvalen blev tillåtna 1988, har vänstern och i första hand vänsteralliansen Unión Patriotica haft ett avgörande politisk inflytande men sett närmare 600 medlemmar mördade under en tioårsperiod (se bifogad statistik från MR-org. reds anm.).

Det starka bananfacket har varit en annan vagel i ögat på tvåpartisystemets liberaler och konservativa. Ytterligare en faktor har varit den makabra konflikten mellan demobiliserade gerillasoldater i den f.d. maoistgerillan Epl och de som fortsatt gerillakriget.

PARAMILITÄRA ARMÉER

Förutom de 1.259 mördade, försvann 53 personer och över 30.000 personer blev internflyktingar. Hela norra Urabá är mer eller mindre avfolkade på sina invånare som flytt skräckslagna inför de paramilitära styrkornas framfart som har köpt upp gårdar och mark för en spottstyver.

I spetsen för dessa återfinns godsägaren Fidel Castaño. Ett vanligt tillvägagångssätt för dessa mördare är att hugga huvudet av offren. Därför kallar de sig själva för "Los Mochacabezas", Halshuggarna. Trots att Castaño är efterlyst av myndigheterna i Colombia har hans paramilitära kompanier upprättat sina egna "logement" i närheten av arm‚ns och polisens installationer i flera städer. Han gör ju det smutsiga arbetet som militären och polisen inte kan utföra på samma iögonfallande sätt mot vänstern och facket.

MORDEN FORTSÄTTER 1996

Årets första månad började inte bättre. I staden Turbo vid karibiska havet mördades Alfredo Florez, ordförande före Unión Patriotica i en av byarna i Turbo. Tillsammans med kommunalrådet i Turbo från samma parti, Marcelino Blanquiceth, mördades de två när de lämnade ett möte de hade haft med borgmästaren. De ansvariga färdades i en pickup utan nummerskyltar och avlossade ett helt magasin från en k-pist mot de bägge folkledarna.

"Hur är det möjligt att ett fordon utan nummerskyltar med män som är tungt beväpnade kan framföras i en region som är den mest militariserade i Colombia?” undrade Unión Patriotica i ett uttalande.

Och mot bananfacket fortsätter hoten. I staden Chigorodó är ordföranden för facket tillika kommunalråd för Unión Patriotica, Guillermo Guzman, mordhotad. Flera beväpnade personer har setts vid den bananplantage Guzman arbetar och flera skriftliga hot har framförts. Under 1995 mördades i Chigorodó¢ 220 personer.

Mordvågen fortsätter, här några axplock:

8 februari mördades läraren Jesus Maria Barreneche. Hans kropp påträffades styckad och med märken av svår tortyr.

10 februari mördades en fiskförsäljare vid namn Getulio på vilken de öppnade buken som de fyllde med sand. februari mördades Jorge Rodriguez, chaufför på bananplantagen El Tribol.
februari mördades Jorge Madrid från plantagen Huerta.

14 februari påträffades den döda kroppen av Famir Machado, arbetsledare på bananplantagen El Evano.

15 februari mördades Eder Martinez och Jesus Yarce, bägge från bananplantagen Unión Hans.

Dick Emanuelsson
Källa: Defensoria del Pueblo (justitieämbetet, reds anm.), veckotidningen VOZ

Barnen dör vid slakteriet


<4075>

JUNI / 1991 / I stadsdelen Elisa Celedón i Ciénaga vid den stekande Karibiska kusten bor det nästan uteslutande bananarbetare. Deras liv och arbetsförhållanden kan verka nästan outhärdliga. Som om detta inte vore nog står slakthuset, El Matadero, som en fruktansvärd smittokälla i kommunen. Kommer koleran till Ciénaga, kan tusentals människor drabbas.

För familjerna som bor i de fattiga stadsdelarna i Ciénaga innebär det stora hälsorisker att växa upp här. Trots att politikerna i varje val lovar, om inte ''Guld och gröna skogar'' så åtminstone kloaker för invånarna, händer inget. ''Politikerna tänker bara på sig själva'', sa några invånare när jag frågade dem vad de ansvariga gör för att lösa de sociala- och hälsoproblemen som är uppenbara för alla.

Där den asfalterade vägen tar slut tar en grusväg vid i Elisa Celedón. Om man promenerar ytterligare en kilometer till kommer man fram till områdets slakthus. Få personer lämnar detta utan att chockeras.

– Vill du ha en sup? Gringo! säger en äldre berusad man, sittande på kärran och sträcker fram en flaska av den billigaste romsorten som finns att tillgå i Colombia.

I käften finns några tänder kvar, resten är utdragna.

Ruttnande kadaver

På flaket till kärran ligger komagar, runt och på dessa surrar tusentals flugor. Överallt springer folk in och ut i slakthuset. Bakom kärran rinner sakta en 30 cm bred bäck av blod, från slakthuset ut i riktning mot några boningshus, om det går att kalla dem så.

Bakom slakthuset ligger de överblivna resterna från djurkadavren och ruttnar i den tropiska hettan. Stanken är outhärdlig. Var man än sätter ner foten sjunker den några centimeter varvid flugorna virvlar upp.

Det finns inga medicinska- eller hälsoundersökningar i området. Än mindre statistik. Men många barn dör i området kring slakthuset, berättar Henok Mendoza, lärare och ledare för vänsteralliansen Unión Patriotica.

– Ibland skäller vi på barnen för att deras uniformer är opressade eller smutsiga eller att de inte har läst på läxorna. Men i Ciénaga befinner sig barnen i en fruktansvärd situation. En tredjedel har varken mor eller far, 40 procent har bara en förälder och de resterande är ''bara'' fattiga, säger läraren.

Barnarbete för köttben

– Hur ska barn som inte har varken mor eller far kunna ha tid att läsa läxor? frågar han sig. När barnet kommer hem från skolan tvingas han till slakthuset för att arbeta till sent på kvällen. Motivet är enkelt, i slakthuset får han ett köttben av slaktaren som utgör familjens livsuppehälle. Ty hemma finns det ytterligare fem-tio barn och en farmor eller mormor som är hungriga. . .

Inne i slakthuset finns varken bänkar eller andra hjälpmedel än själva golvet. Barnen hugger med macheten för att flå eller skära av inälvor från kor, grisar eller andra djur som forslats dit från landsbygden.

– Ta ett foto här, säger en mustaschprydd colombian med bar överkropp som liknar den svarte klassiske rocksångaren Little Richard. Scenen är makaber. I händerna greppar han en yxa, ställer sig bredbent bakom en kroppshalva av en ko eller gris framför sig och tar i.

Splaaasssccchhh! blodet skvätter och stänker över mig.

Folk skrattar, även barnen där de står i kortbyxor och karvar med macheten. Överallt finns flugorna, stanken och blodet som rinner i strömmar på golvet där alla går.

Äta kött!?

Det börjar skymma. När natten kommer bör en utomstående lämna El Barrio Elisa Celedón, då går man inte säker längre.

– Camarada, säger en kille i 30-årsåldern på cykel till Enok, fortsätt rakt fram och ta av till vänster. Det är farligt att gå andra vägen. Det verkar som folk har fått reda på att det finns utlänningar i området. Paramilitära grupper har setts här senaste dagarna.

Vi går vidare. Överallt tittar folk upp. Längre fram står killen i ett gathörn. Han nickar till Enok, kusten är klar.

– Jag bjuder dig på en stor Churrasco (kötträtt i Latinamerika) säger läraren med ett gapskratt.

Jag har lätt för att hålla mig för skratt, men tackar min okände Gud att jag till kvällen beställt fisk på pensionatet där jag bor.

Text och foto: Dick Emanuelsson

viernes, 16 de marzo de 2007

¿Y si las FARC no colocaron las bombas en Neiva?

Unas reflexiones sobre el trabajo de los periodistas y medios al servicio del estado colombiano

Por Dick Emanuelsson

En los últimos días, la gran prensa colombiana ha sindicado a la guerrilla de las FARC varios atentados de cochebomba en la ciudad de Neiva, controlada por una alcaldesa Uribista. Pero al mismo tiempo despierta la sospecha que los atentados pueden ser “falsos positivos”, montajes de la inteligencia militar para desviar la atención a la “narco-para-política” de los Uribistas en el congreso. Analizamos dos lados del periodismo colombiano.



CARACOL RADIO, 3 DE MARZO:

Un concejal y un dirigente sindical de Santander, dentro los capturados por presuntos vínculos con las FARC, dice Caracol Radio y cita el general Álvaro Enrique Miranda comandante de la Policía de Santander que sostiene que “con la captura de 27 personas sindicadas de pertenecer al vigésimo frente de las FARC en Bucaramanga y Sabana de Torres, se está debilitando a uno de los frente mas beligerantes que el grupo armado ilegal tiene en el nororiente colombiano”.

¿Será que Caracol Radio y el periodista que escribía esas líneas han dormido durante los años del mandato de Uribe? No han llegado las noticias a la redacción acerca de las detenciones masivas que ha resultado que los “terroristas” han sido absueltos después de largos meses o años por que han sido simplemente gente civil y en común.

Un ciego era “experto en explosivo” para la guerrilla

El jueves pasado se estrenó un nuevo documental excelente del periodista HOLLMAN MORRIS en el programa “CONTRAVÍA”, ahora en Telesur. Toca el tema de las recompensas y las detenciones masivas. Toma un ejemplo que ilustra la barbaridad de un estado policiaco y en donde hasta la abuela es sindicada por el hijo de ser “guerrillera de la FARC”. El periodista, con semejante valentía y con la voz muy seria menciona el caso de las detenciones en el municipio de Quinchia en el departamento de Risaralda.

“El pasado 28 de septiembre, la Unidad de Derechos Humanos de la Fiscalía General de la Nación, en conjunto con mil efectivos de la Policía Nacional, realizaron un operativo en el Municipio de Quinchía, en el que allanaron un significativo número de viviendas de pobladores de la región y capturaron a 90 personas entre ellas dos menores de edad, dos hombres que superan los 73 años y un invidente”, reportaba el Comité Permanente por la Defensa de los Derechos Humanos de Risaralda, el 1 de octubre de 2003.

JOSÉ DE LOS SANTOS SUÁREZ, 73 años, fue acusado por ser “experto en explosivo para la guerrilla”. Pero resulta, que el anciano es CIEGO! Y en la entrevista con Hollman Morris, este se ríe por la acusación. Pero nada chistoso ya que estuvieron encarcelados dos años. Pero a pesar de ese prolongado tiempo, TODOS salieron libres porque fueron inocentes. Ahora exigen al estado colombiano, y por supuesto lo merecen, la indemnización de 40 mil millones de pesos.

Uribe habría sido despedido

Lo que pasa es que Uribe y algunos fiscales deberían pagar cárcel por abusar y usar su posición en la guerra sucia contra todo lo que huele oposición para él. Los contribuyentes colombianos han tenido que pagar doble por la falta de capacidad profesional de aquellos señores: Primero pagan a los sapos llamados “informantes y cooperantes” y después el estado le toca a pagar altísimas multas a las victimas de un estado, no solamente militarizada hasta la esquina, sino lleno de gente con paranoia que ve “guerrilleros” en cualquier hueco. En cualquier empresa unas fallas equivalentes las de Uribe y de los fiscales hubieran traído como consecuencia el despedido inmediatamente.

Pero Caracol Radio actúan como idotas útiles para el juego de Uribe.

Los atentados en Neiva


El Tiempo, La W, Caracol Radio y casi todos los medios colombianos han atribuido categóricamente los dos atentados en la ciudad de Neiva, el viernes y el sábado, como obras de las FARC.

¿Y que pasa si no es así?

¿Que pasa con el prestigio de la gran prensa colombiana y sus redactores si los atentados son unos nuevos “falsos positivos”, organizados por sectores de las fuerzas militares y de la inteligencia militar que quieren poner una nueva cortina de humo para desviar a los escándalos de los narco-para-políticos, el suporte político congresista de Uribe?

Sucede el mismo día en que da orden de captura de Álvaro Araujo Noguera, viejo amigo de Uribe, ex senador, ministro de cultura y unos de los ganaderos más poderosos en Colombia, sin embargo papa de la ex ministra de relaciones exteriores, Maria Consuelo Araujo, hermana del detenido Álvaro Araujo Castro. Mejor dicho, otra familia ahogado en escándalos con los paramilitares e incondicionales aliados a Uribe.

¿Por qué bombas en Neiva?

Por que ahí esta otra aliada de la ala Uribista, la alcaldesa Cielo González Villa, una belleza de 38 años.

Dice la emisora “La W”, dirigido por Julio Cristo, entre varios, que “La W estableció con fuentes oficiales que dos vehículos Toyota blancos, tipo organismo de seguridad, fueron utilizados por las Farc para preparar el atentado que ayer estremeció a esa ciudad, y con el que pretendían asesinar a la alcaldesa Cielo González Villa”.

“Las camionetas ingresaron a la capital del Huila hacia la 1 y 30 de la madrugada y dieron varias vueltas por el centro de la ciudad, a fin de verificar las condiciones en que sería ejecutado el ataque terrorista. El Mazda 626 blanco con más de 20 kilos de explosivo llegó a Neiva a la misma hora y fue estacionado a las 4 y 50 frente a la emisora HJWK.”

Interrogantes incómodos

Dos cosas:

Primero, que los dos vehículos circulaban como fuera un carnaval en una ciudad más militarizada, por que el departamento es históricamente un departamento bajo influencia guerrillera. Pero circular como Pedro por su casa a esas horas en la ciudad, cuando nadie esta en la calle más que los agentes de la seguridad, policías uniformados y ejercito en sus retenes, suena, sinceramente, bastante extraño.

Segundo: La W y Julio Cristo ya han tomado la decisión de sindicar a la guerrilla de las FARC como los culpables. Otra falla periodística.

No son para nada ingenuos, mis colegas en La W, saben perfectamente que le puede costar “gordo” más adelante ser sindicado como un “inventor de las cosas”, de haber caído en la trampa de las filtraciones del Departamento E-5 del ejercito, la sección donde se encuentran uno de los más capaces periodistas colombianos pero con las tareas de producir “cortinas” en la guerra psicológica de las fuerzas armadas colombianas.

El atentado ¿un nuevo “falso positivo”?

En al misma película de Hollman Morris menciona el periodista en como los “falsos positivos”, es decir, los atentados atribuidos a la guerrilla de las FARC en realidad fueron atentados ejecutados por dos oficiales de la inteligencia militar. El presidente Uribe no duró ni una hora para sentenciar a la guerrilla como responsable por los hechos.

Lo mismo pasó en Neiva.

“Por allá están, cobardemente, don Manuel Marulanda y el otro señor Briceño y el otro señor Reyes, escondidos en la selva, mandando terroristas a hacer daño. Algún día caerán”, afirmó el presidente Uribe, citado por Caracol.

¿Y porque la prensa no lo cuestiona?

Y la prensa sigue Uribe en la cola, citándolo sin cuestionar y menos hacerle una pregunta tan lógica para cualquier periodista en el mundo; ¿“Y como sabe Usted, cuales son sus pruebas para decir así categóricamente que son las FARC que ha cometido el atentado”?

Pero no lo hacen, nunca. En mis seis años como corresponsal en Colombia jamás escuché algún periodista, ni en el Palacio presidencial o en alguna otra circunstancia, que el periodista colombiano de esos medios grandes preguntaba a Uribe ¿como puede ser tan categórico en sus conclusiones?

Periodistas como Julio Cristo de La W hablan mucho sobre ética pero en casos como el conflicto armado, parece que se convierten en otras personas, como tuvieran una doble personalidad.

El pretexto político para los atentados

En Estados Unidos fueron utilizados los atentados “positivos” o reales, el 11 de septiembre 2001 para lanzar guerras y ataques en todo el mundo. En Neiva algunos pusieron bombas cuyos efectos políticos, teóricamente, pueden ser tomados como pretextos para desviar la atención de los hechos reales en el país; un régimen y presidente sacudido en sus fundamentos, una élite política y económica arrinconado porque ya comienza a desbaratar su verdadero carácter como Padrino de los escuadrones de la muerte en Colombia, llamados paramilitares.

Y ahí en el medio del sándwich, están los colegas colombianos que se prostituyen al servicio de un poder podrido que crea zozobra en la población con sus “falsos positivos” y detenciones masivas a la población civil.

Les recomendamos a los consejos de redacciones y sobre todo a los jefes de Caracol, La W. El tiempo e otros a estudiar, analizar y discutir el excelente documental de Hollman Morris sobre las detenciones masivas y los falsos atentados realizados por los mismos militares que después, eso si, cobraron la famosa “recompensa de los lunes”.

Vad var det Brecht sa?




”Först kom de för gripa att kommunisterna, men eftersom jag inte var kommunist så brydde jag mig inte. Sedan kom de för att hämta socialdemokraterna, men efterso…..”

Så skrev Brecht om den nazistiska förföljelsen på all politisk opposition i Tyskland från 1932 och fram till krigsslutet, 8 maj, 1945. Men Brechts oförglömliga ord kan lika gärna tillämpas på dagens Colombia.

Det är väl känt det politiska och fysiska folkmordet på Unión Patriótica, med kommunistpartiet som kärna, skördat närmare 5.000 offer under organisationens 20 år av existens.

I dag är det inte bara vänstern och konsekventa fackföreningsledare som förföljs och mördas. Även demokratiska liberaler och till och med konservativa eller varför inte, människor utan partitillhörighet, förföljs och ”demoniseras” av den statliga terrorismens psykologiska krigförare.

Bland dem återfinns journalister som inte prostituerar sig för makten utan som tillämpar journalistiska principer i sitt yrkesutövande. Därmed förvandlas de till måltavla av staten och Uribes ”demokratiska säkerhetspolitik”.

Fallet Manuel Cepeda
Manuel Cepeda blev en sådan, chefredaktör för kommunistpartiets veckotidning VOZ sköts han ihjäl den 9 augusti 1994 då han var på väg till senaten. Han hade valts till senator för kommunistpartiet och tagit tillfälligt ledigt som chefredaktör på tidningen. Men han lämnade aldrig journalistiken och jag minns hur han med sin lilla pocketkamera tog foton för tidningen under senatsdebatterna som senare blev bitska referat eller kommenterar i tidningen. Hans krönika ”Flecha en Blanco” upphörde han aldrig att skriva och orsakade känt raseri hos de colombianska generalerna som till slut gjorde upp fysiskt med Cepeda när beslutet om att mörda honom togs på den 13:e armébrigaden i Bogota där arméns militära underrättelsetjänst var inhyst. Mordet utfördes av två paramilitärer från AUC och Carlos Castaño men bakom det fanns minst en general, Ramón Emilio Gil som senare avled, och eventuellt också överbefälhavaren för de väpnade styrkorna, Harold Bedoya, en fanatisk antikommunist och blind motståndare till alla fredsinitiativ med FARC-gerillan.

Colombia inför Interamerikanska domstolen
Instängd i en juridisk återvändsgränd har den colombianska staten och Uribe gått med på att staten hade det yttersta ansvaret för mordet på Cepeda och vill ha tillstånd en ”vänskaplig uppgörelse” med Ivan Cepeda, Manuels son.

Varför byter den colombianska staten ståndpunkt 180 grader först nu, nästan 13 år efter mordet?

Därför att den är överbevisad om sin skuld, via bland annat Carlos Castaños erkännande i sin bok ”Mi Confesión” där han inte bara tar på sig mordet utan också pekar ut en general och ”Grupp 8”, den grupp av Colombias ekonomiska och politiska elit, det villa säga toppen av den colombianska oligarkins” mäktigaste personer.

Uribes och oligarkins mardröm
Ivan Cepeda vägrar acceptera Uribes förslag och vill i stället gå till botten med vem som låg bakom mordet på hans far och för att den colombianska fascistiska statens karaktär kommer till allmän kännedom. I slutändan vill han få fram vem det är som under decennier har dragit i trådarna för den statliga terrorismens och det smutsiga krigets aktörer. För Uribe och ”Grupp 8” är det en mardröm.

Den andra konsekvensen är att ett domslut mot Colombia i den Interamerikanska domstolen innebär att landet pekas ut som precis det är, en nation utan rättstrygghet, där medborgarnas mest elementära rättigheter förtrampas å det grövsta. Det innebär också att den colombianska regimen förvandlas till en andra rangens nation i många internationella sammanhang och det är en annan mardrömssituation som Uribe&Santos vill undvika i sin internationella offensiv mot FARC-gerillan och för att undgå att isoleras internationellt.

Fallen Freddy Muñoz och Carlos Lozano
Under de senaste decennierna har hundratals andra journalister i Colombia mördats, förföljts eller tvingats i landsflykt, som denne som skriver dessa rader. Om man inte lyckas neutralisera dem så kan man göra som i fallet Freddy Muñoz, utsätta honom för ett ”montaje”, en skådeprocess där han utpekas som en expert på sprängämnen i tjänst hos FARC-gerillan. Och när även denna bluff spricker så går man vidare mot dem som vågar ifrågasätta Uribes uttalanden, som i fallet Carlos Lozano, chefredaktör för Voz, som i januari tillbakavisade Uribes påståenden om att denne hade utsett en ”emissarie” som hade varit i kontakt med FARC för att åstadkomma en lösning på krigsfångeproblemet. ”Men, sa Uribe, FARC-banditerna lät förstå via mitt sändebud att de är inte intresserade av en humanitär uppgörelse”.

Carlos Lozano hade modet, efter att sonderat med gerillans högsta ledare, att Uribes påstående var ren och skär bluff. Inget sändebud hade varit i kontakt med gerillan och denna var och är ständigt öppen för en uppgörelse på frågan om ett utbyte av krigsfångar, oberoende om Uribes regim är illegitim eller inte. Det kan kosta Lozano livet, för Uribe påstår nu att ”Lozano är ett språkrör för gerillan”, exakt samma uttalande som generalerna gjorde mot Cepeda och tusentals andra som vågat ifrågasätta makten.

Fallet Horacio Duque
Det tredje och senaste fallet med journalister som råkat ut för den ”demokratiska säkerhetspolitikens” terror är Horacio Duque. En person i 50-årsåldern som varit politisk rådgivare till liberala partiets före detta presidentkandidat, Horacio Serpa och som deltagit i liberala partiets olika forsknings- och tänkarinstitut. Nu utpekas han som både ansluten till FARC som en person indragen i narkotikahandel i länet Risaralda, ett län som ironiskt nog är utsatt för en para-militär terror och kontroll sedan flera år. Att anklagelserna infaller samtidigt med att Uribe är mer trängd än någonsin för ”narco-para-politikerna” är ingen tillfällighet. Att även Horacio Serpa dras in i dessa anklagelser beror på att denne har pekat ut Uribe som en man i tjänst hos paramilitärerna, eller tvärtom.

Ovanstående är några av de senaste dagarnas händelserna som ingår som delar av den statliga terrorn som riktas mot dem som Brecht skrev för, de vanliga människorna som vågar ifrågasätta maktens intoleranta män och kvinnor.

För dem som läser spanska finns det en utförlig text som handlar om gripandet av Horacio Duque som jag lärde känna under en resa till Venezuela, mitt under sabotaget mot oljeindustrin, januari 2004.

Dick Emanuelsson
Centralamerika
------------------------
http://dickema24.blogspot.com/2007/03/el-para-estado-detiene-otro-periodista.html
El Para-Estado detiene a otro periodista colombiano


POR DICK EMANUELSSON*CENTROAMÉRICA / 070301 / Horacio Duque, conocido periodista y analítico político fue detenido por el ejercito ayer, miércoles, acusado de tener "presuntos nexos con el narcotráfico y las FARC", según El Tiempo, el diario del vicepresidente y la familia Santos.