Ecuador mellan två maktblock

3672 tecken

TEGUCIGALPA / 070319 / I Ecuador ökar konfrontationen varje dag mellan den gamla makteliten och det nya som växer fram efter vänsterekonomen Rafael Correas seger i presidentvalet i slutet av förra året. Oligarkin i landet vägrar acceptera att en ny konstitution utarbetas. En dubbelmakt är på väg.

Parlamentsledamöterna Sylka Sánchez och Gloria Gallardo trodde att deras sista stund var kommen. En folkmassa på drygt 2000 personer var nära att lyncha de två kvinnorna när de tillsammans med tio deputerade från de fyra borgerliga partierna i det ecuadorianska parlamentet skulle överklaga beslutet att suspendera dem under ett år för brott mot landets konstitution. De två flydde desperat till en affär och de 25 minuterna de väntade där var nog de längsta i deras liv. Polisen kom och människorna lugnade sig, men först brändes den luxuösa bilen upp.

Händelsen i samhället Rocafuerte, sydväst om huvudstaden Quito, illustrerar det folkliga ursinne som Ecuadors folk känner mot den gamla makteliten. Varje gång folket har störtat den korrumperade regeringen har samma ekonomiska och politiska elit manipulerat bara för att placera dit en likadan korrumperad politiker. Men med valet av Rafael Correa på presidentposten försvann denna möjlighet.



VALET I HÖSTAS STOD mellan Correa, en ung vänsterekonom som hade vänstern och hela folkrörelsen bakom sig och landets rikaste man, Alvaro Noboa, kallad ”Banankungen”. Denne äger och kontrollerar 115 företag och är god för en (1) miljard dollar och som Bush trodde sig vara ”skickad av Gud för att bli Ecuadors president”. Men han tvingades att bita i det sura äpplet och sammanfattade sitt valnederlag framför en skakad tevereporter: ”Det är Djävulen som har saboterat valet och min seger!”

Chocken var enorm hos den gamla makteliten, bestående av fyra partier som kontrollerar kongressen där de har majoritet. Correa, kallad för ”Chavez kronprins i Ecuador” sa redan på valnatten att han som första beslut skulle utlysa val till en grundlagsstiftande församling med uppgiften att utarbeta en ny grundlag som inkluderar i stället för som nu, exkluderar folket från demokratin.



DET ÄR SAMMA VÄG som Venezuela och Bolivia har gått respektive går. Och precis som i Bolivia har den gamla makteliten i Ecuador slagit bakut. I egenskap av sin majoritet i kongressen avsatte högern ordföranden i den Nationella Valtribunalen för att denne hade beslutat att valen till den konstituerande församlingen ska hållas den 15 april. Alla vet att Correa, som i dag har 70 procent av ecuadorianerna bakom sig, kommer att vinna valet, kanske till och med med kvalificerad majoritet.

Högern, ville ha garantier för att deras platser i kongressen inte skulle rubbas. Men det är just det valet gäller, att få bort dessa korrumperade herrar och damer en gång för alla. Därför avsatte de ordförande i Valtribunalen som i sin tur avsatte de 57 ledamöterna eftersom dessa bröt mot grundlagen.

Rafael Correas valallians, Alianza Pais, ställde inte upp i parlamentsvalen i höstas av två orsaker: För det första är det en relativ ny rörelse som behöver konsolideras under processens gång. För det andra ville den inte beblanda sig med den korrumperade och avskydda kongressen förrän folket har en ny grundlag att falla tillbaka på i ett nytt val. Alla vet att detta kommer att vinnas av Correa, indianrörelse och vänstern.

Mot sig har Correa inte bara haft kongressmajoriteten, utan även, som vanligt, massmedia, näringslivsorganen och alla slags civila fasader för oligarkins Ecuador. Bakom dem återfinns USA-ambassaden. Högern är desperat och anklagar Correa för att krossa demokratin och införa kommunism i Ecuador.

Dick Emanuelsson

Chiquitas blodbesudlade bananer (krönika)

<2234>
Av Dick Emanuelsson *

1928 beordrade företaget armén att öppna eld mot 3000 försvarslösa colombianska bananarbetare. Med bibeln i hand och i sällskap med sina barn och fruar vädjade de till United Fruit Co om en lön att kunna leva på. Svaret blev kallt bly och tusentals döda.

1954 stod bolaget och CIA bakom störtandet av Guatemalas lagliga regering. Och nu, 2007, avslöjas det för att ha finansierat de paramilitära dödsskvadronerna AUC i Colombia med 1,7 miljoner dollar.

De utpekas för att i sin hamn i staden Turbo ha lossat och levererat 3000 gevär och fem miljoner kulor 1) till AUC. På utfarten, gömt mellan bananstockarna i Chiquitafartygens lastutrymmen, anklagas det för att ha det exporterat den colombianska maffian AUC:s kokain ut i världen, 2).

Chiquita Brands International (innan 1970 United Fruit&Co) har gått med på att böta 25 miljoner dollar till den amerikanska staten. Företagets cyniska försvar för utbetalningarna till dödsskvadronerna är ”omsorg om de anställdas säkerhet”. Men jag påstår att den verkliga orsaken till betalningarna är att Chiquita, precis som alla mäktiga ekonomiska kretsar, ville ha en ren planhalva, fri från såväl fackföreningar som politisk vänster.

– De fackligt aktiva mördar vi för att de hindrar folk att arbeta, sa Carlos Castaño, högste ledare för AUC, i en intervju 2001 av den franske författaren Bernard Henry Levy 3).

Den ”säkerhet” som Castaño garanterade Chiquita bestod i morden på 800-1000 medlemmar i bananfacket Sintrainagro, mördade de senaste 20 åren. I bananregionen Urabás elva städer vann vänsteralliansen Union Patriotica (UP) sju av de elva borgmästarvalen 1992. Under resten av 1990-talet begravdes över tusen UP-medlemmar, mördade av Castaños AUC i allians med armén.

LO-Tidningen publicerade i sitt första nummer år 2001 ett fem sidor långt reportage om bananarbetarna i Colombia. José Guette, regional ordförande för bananfacket, hade guidat mig under tre dagar på bland annat Chiquitas plantager. Två veckor efter publiceringen mördades han av en förmodad paramilitär.

Jag påstår inte att Chiquita beordrade mordet men jag konstaterade i LO-Tidningen att facket befann sig mitt upp i avtalsförhandlingar med Chiquita. En tillfällighet?

Chiquitas bananer är blodbesudlade.

* Latinamerikakorrespondent som bevakat Colombia sedan 1980


1) El Tiempo, 17 mars,

2) El Tiempo, 18 mars,

3) Le Monde och Semana , (15 februari 2002).

Vem vill äta Chiquitas blodbesudlade bananer?

<5799>
Av Dick Emanuelsson *

1928 beordrade företaget armén att öppna eld mot 3000 försvarslösa bananarbetare med familjer i Colombia. 1954 störtade stod det bakom störtandet av Guatemalas regering. Nu avslöjas det för att ha finansierat de paramilitära dödsskvadronerna i Colombia.

“Frågan är varför företaget inte överlämnade dessa pengar till de colombianska väpnade styrkorna i stället för de irreguljära grupperna”.

Den som ställer den frågan är Alfonso Gómez Méndez, före detta riksåklagare i Colombia. Och han ställer frågan med anledning att det i onsdags (14 mars) blev definitivt bekräftat att det multinationella USA-bolaget Chiquita Brands (innan 1970 United Fruit Co eller Brands) hade betalat de paramilitära dödskvadronerna AUC i Colombia en summa av 1,7 miljoner dollar, knappt 15 miljoner svenska kronor under åren 1997-2004. För det ska de nu böta 25 miljoner dollar till den amerikanska staten (!)

Företaget anklagas också för att via sin privata hamnanläggning i staden Turbo ha lossat 3.000 automatgevär och fem miljoner kulor till AUC från fartyget Otterlo 1). Det skedde i hamnstaden Turbo, i norra Colombia i bananregionen Urabá år 2001. Denna del av Colombia har AUC kontrollerat det senaste decenniet och använts för deras export av kokain.

I söndags (18 mars) offentliggjordes också uppgifter från en laptop som åklagarna beslagtog från en av de elva nationella paramilitära cheferna, ”Jorge 40”. I den beskrivs detaljerat hur AUC exporterar kokainet via lastfartyg med bananer.

”Enligt våra underrättelserapporter företaget (som användes för dessa transporter) heter Chiquita”, säger åklagarnas rapport ordagrant 2).

Halshuggarna

För alla som följt utvecklingen de senaste 30 åren i Colombia är det ingen överraskning att avslöjanden som Chiquita poppar upp förr eller senare. Chiquita erkänner nu att de betalade 1,7 miljoner dollar till de paramilitärerna i bananregionerna Ciénaga och Urabá. Det är psykopatiska mördare organiserade i grupper som kallas ”Mochacabezas”, halshuggarna, som får mördarna i Al Pacinos ”Scarface” att framstå som duvor.

Halshuggarna kunde anlända till en bananplantage, dra ut hela familjen och mitt i byn placera männen med ansiktet mot jorden, anklaga dem för att stödja gerillan och därefter halshugga dem med macheter. Därefter följde den klassiska ritualen att spela fotboll med det avhuggna huvudet eller utöva prickskytte på det.

Enligt Fernando Aguirre, Chiquitas vd, gjordes utbetalningarna till AUC i ”omsorg om de anställdas säkerhet”, ett cyniskt uttalande och är en förolämpning mot offren och deras anhöriga som blev halshuggna Chiquitas betalningsmottagare om de via sin fackförening vågade ställa krav på högre löner eller bättre arbetsförhållanden. Precis som 1928.

LO-Tidningens reportage

I slutet av december 2000 gjorde jag ett fem sidor långt reportage för LO-Tidningen. Under tre dagar talade jag med bananarbetare och besökte olika byar runt om länet där Garcia Marquez hämtade inspiration från sin nobelprisbelönta roman ”Hundra år av ensamhet”, regionen Ciénaga. När 3000 bananarbetare med familjer 1928 samlades och med bibeln i hand vädjade till det multinationella United Fruit Co om en lön att kunna leva på, gavs ingen pardon. Den konservative guvernören gav order om ”eld”. Berg av lik av barn, gamlingar och bananarbetare blev resultatet. Då hade varken gerilla eller kommunistparti bildats som regimen kunde skylla på, än mindre ett ”kallt krig”. Först 1988, 60 år efter blodbadet, gjordes de första ansatserna att bilda en fackförening för bananarbetare i Ciénaga som dock också det dränktes i blod av det ”smutsiga krigets aktörer”.

Två veckor efter att LO-Tidningen publicerade det omfattande reportaget i första numret 2001 mördades José Guette, den regionale ordförande för bananfacket som befann sig i avtalsförhandlingar med Chiquita. Guette hade under tre dagar väglett och presenterat mig för de olika personer och arbetare jag intervjuade på bananplantagerna. En av dessa plantager var just Chiquitas. Arbetarna var tysta, de vågade inte säga mer än att ”allt är väl som det ska vara”. När vi lämnade plantagen varnades vi av en arbetare som sa att vi måste ta en annan väg för att köra tillbaka till Ciénaga för paramilitärerna väntade på oss en kilometer längre bort.

Alla visste var paramilitärerna härbärgerade och vem som finansierade dem. Jag kan inte bevisa att Chiquita gav sina betalningsmottagare order om att mörda Guette och alla andra fackföreningsledare och aktiva i Ciénaga, men USA:s förre ambassadör i Colombia under denna tid, Myles Frechette, misstänker att det finns fler än en ”ful bov” bland de multinationella bolagen som opererar i Colombia:

– Jag har alltid misstänkt att det finns fler bolag, inte bara amerikanska, som har gjort detsamma. Fler än en ful bov kan komma att avslöjas 3).

En fysiskt utrotad vänster

I bananregionen Urabá i norra Colombia, vann vänsteralliansen Union Patriotica (UP) kommunal- och borgmästarvalen i sju av elva städer i den bananproducerande regionen av Urabá. Men under hela 1990-talet pågick en systematisk fysiskt utrotning av såväl fackledare som över tusen av de främsta medlemmarna i UP. De paramilitära dödsskvadronerna och den 17:e armébrigaden ”Voltígeros” opererade tillsammans och anklagas för att stå bakom de flesta av massakrerna i denna del av Colombia. Under denna våldsamma tidsperiod var Alvaro Uribe länet Antioquias guvernör. I dag är han president i Colombia och utpekad av folkrörelsen för att vara para-militärens, landägarnas och storföretagens representant.

Redan 2003 fick USA:s Justitiedepartement nys om att Chiquita betalade de terroristförklarade paramilitärerna i Colombia. Trots det fortsatte Chiquita att betala månatliga summor till AUC, som anklagas för att under den senaste 15-årsperioden ha mördat minst 600 medlemmar av bananfacket i Urabá och Ciénaga.

Chiquita har alltid varit aggressiv mot alla de personer eller journalister som ifrågasatt eller grävt i deras förehavanden. Så också i januari 2001 efter reportaget i LO-Tidningen. I dag står det klart att Chiquita lejde de män som med machetes och motorsågar dränkte Colombias bananer med blod från de som skördade dessa.

Frågan är vem som vill konsumera Chiquitas bananer?

* Latinamerikakorrespondent som bevakat Colombia sedan 1980

Bildtext ovan: Bananarbetare i Cienaga visar reportaget som denne reporter gjorde för Livsemedelsarbetarförbundets tidning Mål&Medel 1991 i regionen Cienaga. Styrelsen för det nybildade facket som guidade mig runt mördades precis som deras föregångare i blodbadet 1928, på order av Chiquita som då hette United Fruit Co.

1) El Tiempo, 17 mars,

2) El Tiempo, 18 mars,

3) Radiostationen RCN, 17 mars, ”Caso "Chiquita Brands" genera aguda controversia” http://www.rcn.com.co/noticia.php3?nt=18479

Mer än tusen mördade 1995 i bananregionen Urabá – en bakgrund

Blodbadet under 1995 i den colombianska bananregionen Urabá överträffade alla tidigare siffror. Enligt Maria Girlesa Villega, ombudsman för "La Defensoria del Pueblo, en slags justitieombudsman, mördades inte mindre än 1.258 människor under förra året i en provins med 256.000 invånare i den bananproducerande delen av regionen och 600.000 i hela Urabá. Det gör nästan tre mord per dag. Flertalet av dessa utgjordes av bananarbetare som föll offer för i första hand paramilitära dödsskvadroner eller de väpnade styrkorna.

Laglösheten är total och det är samma myndigheter som Maria Villegas representerar som bär huvudansvaret. I Urabá, som sedan det första fria kommunal- och borgmästarvalen blev tillåtna 1988, har vänstern och i första hand vänsteralliansen Unión Patriotica haft ett avgörande politisk inflytande men sett närmare 600 medlemmar mördade under en tioårsperiod (se bifogad statistik från MR-org. reds anm.).

Det starka bananfacket har varit en annan vagel i ögat på tvåpartisystemets liberaler och konservativa. Ytterligare en faktor har varit den makabra konflikten mellan demobiliserade gerillasoldater i den f.d. maoistgerillan Epl och de som fortsatt gerillakriget.

PARAMILITÄRA ARMÉER

Förutom de 1.259 mördade, försvann 53 personer och över 30.000 personer blev internflyktingar. Hela norra Urabá är mer eller mindre avfolkade på sina invånare som flytt skräckslagna inför de paramilitära styrkornas framfart som har köpt upp gårdar och mark för en spottstyver.

I spetsen för dessa återfinns godsägaren Fidel Castaño. Ett vanligt tillvägagångssätt för dessa mördare är att hugga huvudet av offren. Därför kallar de sig själva för "Los Mochacabezas", Halshuggarna. Trots att Castaño är efterlyst av myndigheterna i Colombia har hans paramilitära kompanier upprättat sina egna "logement" i närheten av arm‚ns och polisens installationer i flera städer. Han gör ju det smutsiga arbetet som militären och polisen inte kan utföra på samma iögonfallande sätt mot vänstern och facket.

MORDEN FORTSÄTTER 1996

Årets första månad började inte bättre. I staden Turbo vid karibiska havet mördades Alfredo Florez, ordförande före Unión Patriotica i en av byarna i Turbo. Tillsammans med kommunalrådet i Turbo från samma parti, Marcelino Blanquiceth, mördades de två när de lämnade ett möte de hade haft med borgmästaren. De ansvariga färdades i en pickup utan nummerskyltar och avlossade ett helt magasin från en k-pist mot de bägge folkledarna.

"Hur är det möjligt att ett fordon utan nummerskyltar med män som är tungt beväpnade kan framföras i en region som är den mest militariserade i Colombia?” undrade Unión Patriotica i ett uttalande.

Och mot bananfacket fortsätter hoten. I staden Chigorodó är ordföranden för facket tillika kommunalråd för Unión Patriotica, Guillermo Guzman, mordhotad. Flera beväpnade personer har setts vid den bananplantage Guzman arbetar och flera skriftliga hot har framförts. Under 1995 mördades i Chigorodó¢ 220 personer.

Mordvågen fortsätter, här några axplock:

8 februari mördades läraren Jesus Maria Barreneche. Hans kropp påträffades styckad och med märken av svår tortyr.

10 februari mördades en fiskförsäljare vid namn Getulio på vilken de öppnade buken som de fyllde med sand. februari mördades Jorge Rodriguez, chaufför på bananplantagen El Tribol.
februari mördades Jorge Madrid från plantagen Huerta.

14 februari påträffades den döda kroppen av Famir Machado, arbetsledare på bananplantagen El Evano.

15 februari mördades Eder Martinez och Jesus Yarce, bägge från bananplantagen Unión Hans.

Dick Emanuelsson
Källa: Defensoria del Pueblo (justitieämbetet, reds anm.), veckotidningen VOZ

Barnen dör vid slakteriet

<4075>

JUNI / 1991 / I stadsdelen Elisa Celedón i Ciénaga vid den stekande Karibiska kusten bor det nästan uteslutande bananarbetare. Deras liv och arbetsförhållanden kan verka nästan outhärdliga. Som om detta inte vore nog står slakthuset, El Matadero, som en fruktansvärd smittokälla i kommunen. Kommer koleran till Ciénaga, kan tusentals människor drabbas.

För familjerna som bor i de fattiga stadsdelarna i Ciénaga innebär det stora hälsorisker att växa upp här. Trots att politikerna i varje val lovar, om inte ''Guld och gröna skogar'' så åtminstone kloaker för invånarna, händer inget. ''Politikerna tänker bara på sig själva'', sa några invånare när jag frågade dem vad de ansvariga gör för att lösa de sociala- och hälsoproblemen som är uppenbara för alla.

Där den asfalterade vägen tar slut tar en grusväg vid i Elisa Celedón. Om man promenerar ytterligare en kilometer till kommer man fram till områdets slakthus. Få personer lämnar detta utan att chockeras.

– Vill du ha en sup? Gringo! säger en äldre berusad man, sittande på kärran och sträcker fram en flaska av den billigaste romsorten som finns att tillgå i Colombia.

I käften finns några tänder kvar, resten är utdragna.

Ruttnande kadaver

På flaket till kärran ligger komagar, runt och på dessa surrar tusentals flugor. Överallt springer folk in och ut i slakthuset. Bakom kärran rinner sakta en 30 cm bred bäck av blod, från slakthuset ut i riktning mot några boningshus, om det går att kalla dem så.

Bakom slakthuset ligger de överblivna resterna från djurkadavren och ruttnar i den tropiska hettan. Stanken är outhärdlig. Var man än sätter ner foten sjunker den några centimeter varvid flugorna virvlar upp.

Det finns inga medicinska- eller hälsoundersökningar i området. Än mindre statistik. Men många barn dör i området kring slakthuset, berättar Henok Mendoza, lärare och ledare för vänsteralliansen Unión Patriotica.

– Ibland skäller vi på barnen för att deras uniformer är opressade eller smutsiga eller att de inte har läst på läxorna. Men i Ciénaga befinner sig barnen i en fruktansvärd situation. En tredjedel har varken mor eller far, 40 procent har bara en förälder och de resterande är ''bara'' fattiga, säger läraren.

Barnarbete för köttben

– Hur ska barn som inte har varken mor eller far kunna ha tid att läsa läxor? frågar han sig. När barnet kommer hem från skolan tvingas han till slakthuset för att arbeta till sent på kvällen. Motivet är enkelt, i slakthuset får han ett köttben av slaktaren som utgör familjens livsuppehälle. Ty hemma finns det ytterligare fem-tio barn och en farmor eller mormor som är hungriga. . .

Inne i slakthuset finns varken bänkar eller andra hjälpmedel än själva golvet. Barnen hugger med macheten för att flå eller skära av inälvor från kor, grisar eller andra djur som forslats dit från landsbygden.

– Ta ett foto här, säger en mustaschprydd colombian med bar överkropp som liknar den svarte klassiske rocksångaren Little Richard. Scenen är makaber. I händerna greppar han en yxa, ställer sig bredbent bakom en kroppshalva av en ko eller gris framför sig och tar i.

Splaaasssccchhh! blodet skvätter och stänker över mig.

Folk skrattar, även barnen där de står i kortbyxor och karvar med macheten. Överallt finns flugorna, stanken och blodet som rinner i strömmar på golvet där alla går.

Äta kött!?

Det börjar skymma. När natten kommer bör en utomstående lämna El Barrio Elisa Celedón, då går man inte säker längre.

– Camarada, säger en kille i 30-årsåldern på cykel till Enok, fortsätt rakt fram och ta av till vänster. Det är farligt att gå andra vägen. Det verkar som folk har fått reda på att det finns utlänningar i området. Paramilitära grupper har setts här senaste dagarna.

Vi går vidare. Överallt tittar folk upp. Längre fram står killen i ett gathörn. Han nickar till Enok, kusten är klar.

– Jag bjuder dig på en stor Churrasco (kötträtt i Latinamerika) säger läraren med ett gapskratt.

Jag har lätt för att hålla mig för skratt, men tackar min okände Gud att jag till kvällen beställt fisk på pensionatet där jag bor.

Text och foto: Dick Emanuelsson

¿Y si las FARC no colocaron las bombas en Neiva?

Unas reflexiones sobre el trabajo de los periodistas y medios al servicio del estado colombiano

Por Dick Emanuelsson

En los últimos días, la gran prensa colombiana ha sindicado a la guerrilla de las FARC varios atentados de cochebomba en la ciudad de Neiva, controlada por una alcaldesa Uribista. Pero al mismo tiempo despierta la sospecha que los atentados pueden ser “falsos positivos”, montajes de la inteligencia militar para desviar la atención a la “narco-para-política” de los Uribistas en el congreso. Analizamos dos lados del periodismo colombiano.



CARACOL RADIO, 3 DE MARZO:

Un concejal y un dirigente sindical de Santander, dentro los capturados por presuntos vínculos con las FARC, dice Caracol Radio y cita el general Álvaro Enrique Miranda comandante de la Policía de Santander que sostiene que “con la captura de 27 personas sindicadas de pertenecer al vigésimo frente de las FARC en Bucaramanga y Sabana de Torres, se está debilitando a uno de los frente mas beligerantes que el grupo armado ilegal tiene en el nororiente colombiano”.

¿Será que Caracol Radio y el periodista que escribía esas líneas han dormido durante los años del mandato de Uribe? No han llegado las noticias a la redacción acerca de las detenciones masivas que ha resultado que los “terroristas” han sido absueltos después de largos meses o años por que han sido simplemente gente civil y en común.

Un ciego era “experto en explosivo” para la guerrilla

El jueves pasado se estrenó un nuevo documental excelente del periodista HOLLMAN MORRIS en el programa “CONTRAVÍA”, ahora en Telesur. Toca el tema de las recompensas y las detenciones masivas. Toma un ejemplo que ilustra la barbaridad de un estado policiaco y en donde hasta la abuela es sindicada por el hijo de ser “guerrillera de la FARC”. El periodista, con semejante valentía y con la voz muy seria menciona el caso de las detenciones en el municipio de Quinchia en el departamento de Risaralda.

“El pasado 28 de septiembre, la Unidad de Derechos Humanos de la Fiscalía General de la Nación, en conjunto con mil efectivos de la Policía Nacional, realizaron un operativo en el Municipio de Quinchía, en el que allanaron un significativo número de viviendas de pobladores de la región y capturaron a 90 personas entre ellas dos menores de edad, dos hombres que superan los 73 años y un invidente”, reportaba el Comité Permanente por la Defensa de los Derechos Humanos de Risaralda, el 1 de octubre de 2003.

JOSÉ DE LOS SANTOS SUÁREZ, 73 años, fue acusado por ser “experto en explosivo para la guerrilla”. Pero resulta, que el anciano es CIEGO! Y en la entrevista con Hollman Morris, este se ríe por la acusación. Pero nada chistoso ya que estuvieron encarcelados dos años. Pero a pesar de ese prolongado tiempo, TODOS salieron libres porque fueron inocentes. Ahora exigen al estado colombiano, y por supuesto lo merecen, la indemnización de 40 mil millones de pesos.

Uribe habría sido despedido

Lo que pasa es que Uribe y algunos fiscales deberían pagar cárcel por abusar y usar su posición en la guerra sucia contra todo lo que huele oposición para él. Los contribuyentes colombianos han tenido que pagar doble por la falta de capacidad profesional de aquellos señores: Primero pagan a los sapos llamados “informantes y cooperantes” y después el estado le toca a pagar altísimas multas a las victimas de un estado, no solamente militarizada hasta la esquina, sino lleno de gente con paranoia que ve “guerrilleros” en cualquier hueco. En cualquier empresa unas fallas equivalentes las de Uribe y de los fiscales hubieran traído como consecuencia el despedido inmediatamente.

Pero Caracol Radio actúan como idotas útiles para el juego de Uribe.

Los atentados en Neiva

El Tiempo, La W, Caracol Radio y casi todos los medios colombianos han atribuido categóricamente los dos atentados en la ciudad de Neiva, el viernes y el sábado, como obras de las FARC.

¿Y que pasa si no es así?

¿Que pasa con el prestigio de la gran prensa colombiana y sus redactores si los atentados son unos nuevos “falsos positivos”, organizados por sectores de las fuerzas militares y de la inteligencia militar que quieren poner una nueva cortina de humo para desviar a los escándalos de los narco-para-políticos, el suporte político congresista de Uribe?

Sucede el mismo día en que da orden de captura de Álvaro Araujo Noguera, viejo amigo de Uribe, ex senador, ministro de cultura y unos de los ganaderos más poderosos en Colombia, sin embargo papa de la ex ministra de relaciones exteriores, Maria Consuelo Araujo, hermana del detenido Álvaro Araujo Castro. Mejor dicho, otra familia ahogado en escándalos con los paramilitares e incondicionales aliados a Uribe.

¿Por qué bombas en Neiva?

Por que ahí esta otra aliada de la ala Uribista, la alcaldesa Cielo González Villa, una belleza de 38 años.

Dice la emisora “La W”, dirigido por Julio Cristo, entre varios, que “La W estableció con fuentes oficiales que dos vehículos Toyota blancos, tipo organismo de seguridad, fueron utilizados por las Farc para preparar el atentado que ayer estremeció a esa ciudad, y con el que pretendían asesinar a la alcaldesa Cielo González Villa”.

“Las camionetas ingresaron a la capital del Huila hacia la 1 y 30 de la madrugada y dieron varias vueltas por el centro de la ciudad, a fin de verificar las condiciones en que sería ejecutado el ataque terrorista. El Mazda 626 blanco con más de 20 kilos de explosivo llegó a Neiva a la misma hora y fue estacionado a las 4 y 50 frente a la emisora HJWK.”

Interrogantes incómodos

Dos cosas:

Primero, que los dos vehículos circulaban como fuera un carnaval en una ciudad más militarizada, por que el departamento es históricamente un departamento bajo influencia guerrillera. Pero circular como Pedro por su casa a esas horas en la ciudad, cuando nadie esta en la calle más que los agentes de la seguridad, policías uniformados y ejercito en sus retenes, suena, sinceramente, bastante extraño.

Segundo: La W y Julio Cristo ya han tomado la decisión de sindicar a la guerrilla de las FARC como los culpables. Otra falla periodística.

No son para nada ingenuos, mis colegas en La W, saben perfectamente que le puede costar “gordo” más adelante ser sindicado como un “inventor de las cosas”, de haber caído en la trampa de las filtraciones del Departamento E-5 del ejercito, la sección donde se encuentran uno de los más capaces periodistas colombianos pero con las tareas de producir “cortinas” en la guerra psicológica de las fuerzas armadas colombianas.

El atentado ¿un nuevo “falso positivo”?

En al misma película de Hollman Morris menciona el periodista en como los “falsos positivos”, es decir, los atentados atribuidos a la guerrilla de las FARC en realidad fueron atentados ejecutados por dos oficiales de la inteligencia militar. El presidente Uribe no duró ni una hora para sentenciar a la guerrilla como responsable por los hechos.

Lo mismo pasó en Neiva.

“Por allá están, cobardemente, don Manuel Marulanda y el otro señor Briceño y el otro señor Reyes, escondidos en la selva, mandando terroristas a hacer daño. Algún día caerán”, afirmó el presidente Uribe, citado por Caracol.

¿Y porque la prensa no lo cuestiona?

Y la prensa sigue Uribe en la cola, citándolo sin cuestionar y menos hacerle una pregunta tan lógica para cualquier periodista en el mundo; ¿“Y como sabe Usted, cuales son sus pruebas para decir así categóricamente que son las FARC que ha cometido el atentado”?

Pero no lo hacen, nunca. En mis seis años como corresponsal en Colombia jamás escuché algún periodista, ni en el Palacio presidencial o en alguna otra circunstancia, que el periodista colombiano de esos medios grandes preguntaba a Uribe ¿como puede ser tan categórico en sus conclusiones?

Periodistas como Julio Cristo de La W hablan mucho sobre ética pero en casos como el conflicto armado, parece que se convierten en otras personas, como tuvieran una doble personalidad.

El pretexto político para los atentados

En Estados Unidos fueron utilizados los atentados “positivos” o reales, el 11 de septiembre 2001 para lanzar guerras y ataques en todo el mundo. En Neiva algunos pusieron bombas cuyos efectos políticos, teóricamente, pueden ser tomados como pretextos para desviar la atención de los hechos reales en el país; un régimen y presidente sacudido en sus fundamentos, una élite política y económica arrinconado porque ya comienza a desbaratar su verdadero carácter como Padrino de los escuadrones de la muerte en Colombia, llamados paramilitares.

Y ahí en el medio del sándwich, están los colegas colombianos que se prostituyen al servicio de un poder podrido que crea zozobra en la población con sus “falsos positivos” y detenciones masivas a la población civil.

Les recomendamos a los consejos de redacciones y sobre todo a los jefes de Caracol, La W. El tiempo e otros a estudiar, analizar y discutir el excelente documental de Hollman Morris sobre las detenciones masivas y los falsos atentados realizados por los mismos militares que después, eso si, cobraron la famosa “recompensa de los lunes”.

Vad var det Brecht sa?

”Först kom de för gripa att kommunisterna, men eftersom jag inte var kommunist så brydde jag mig inte. Sedan kom de för att hämta socialdemokraterna, men efterso…..”

Så skrev Brecht om den nazistiska förföljelsen på all politisk opposition i Tyskland från 1932 och fram till krigsslutet, 8 maj, 1945. Men Brechts oförglömliga ord kan lika gärna tillämpas på dagens Colombia.

Det är väl känt det politiska och fysiska folkmordet på Unión Patriótica, med kommunistpartiet som kärna, skördat närmare 5.000 offer under organisationens 20 år av existens.

I dag är det inte bara vänstern och konsekventa fackföreningsledare som förföljs och mördas. Även demokratiska liberaler och till och med konservativa eller varför inte, människor utan partitillhörighet, förföljs och ”demoniseras” av den statliga terrorismens psykologiska krigförare.

Bland dem återfinns journalister som inte prostituerar sig för makten utan som tillämpar journalistiska principer i sitt yrkesutövande. Därmed förvandlas de till måltavla av staten och Uribes ”demokratiska säkerhetspolitik”.

Fallet Manuel Cepeda
Manuel Cepeda blev en sådan, chefredaktör för kommunistpartiets veckotidning VOZ sköts han ihjäl den 9 augusti 1994 då han var på väg till senaten. Han hade valts till senator för kommunistpartiet och tagit tillfälligt ledigt som chefredaktör på tidningen. Men han lämnade aldrig journalistiken och jag minns hur han med sin lilla pocketkamera tog foton för tidningen under senatsdebatterna som senare blev bitska referat eller kommenterar i tidningen. Hans krönika ”Flecha en Blanco” upphörde han aldrig att skriva och orsakade känt raseri hos de colombianska generalerna som till slut gjorde upp fysiskt med Cepeda när beslutet om att mörda honom togs på den 13:e armébrigaden i Bogota där arméns militära underrättelsetjänst var inhyst. Mordet utfördes av två paramilitärer från AUC och Carlos Castaño men bakom det fanns minst en general, Ramón Emilio Gil som senare avled, och eventuellt också överbefälhavaren för de väpnade styrkorna, Harold Bedoya, en fanatisk antikommunist och blind motståndare till alla fredsinitiativ med FARC-gerillan.

Colombia inför Interamerikanska domstolen
Instängd i en juridisk återvändsgränd har den colombianska staten och Uribe gått med på att staten hade det yttersta ansvaret för mordet på Cepeda och vill ha tillstånd en ”vänskaplig uppgörelse” med Ivan Cepeda, Manuels son.

Varför byter den colombianska staten ståndpunkt 180 grader först nu, nästan 13 år efter mordet?

Därför att den är överbevisad om sin skuld, via bland annat Carlos Castaños erkännande i sin bok ”Mi Confesión” där han inte bara tar på sig mordet utan också pekar ut en general och ”Grupp 8”, den grupp av Colombias ekonomiska och politiska elit, det villa säga toppen av den colombianska oligarkins” mäktigaste personer.

Uribes och oligarkins mardröm
Ivan Cepeda vägrar acceptera Uribes förslag och vill i stället gå till botten med vem som låg bakom mordet på hans far och för att den colombianska fascistiska statens karaktär kommer till allmän kännedom. I slutändan vill han få fram vem det är som under decennier har dragit i trådarna för den statliga terrorismens och det smutsiga krigets aktörer. För Uribe och ”Grupp 8” är det en mardröm.

Den andra konsekvensen är att ett domslut mot Colombia i den Interamerikanska domstolen innebär att landet pekas ut som precis det är, en nation utan rättstrygghet, där medborgarnas mest elementära rättigheter förtrampas å det grövsta. Det innebär också att den colombianska regimen förvandlas till en andra rangens nation i många internationella sammanhang och det är en annan mardrömssituation som Uribe&Santos vill undvika i sin internationella offensiv mot FARC-gerillan och för att undgå att isoleras internationellt.

Fallen Freddy Muñoz och Carlos Lozano
Under de senaste decennierna har hundratals andra journalister i Colombia mördats, förföljts eller tvingats i landsflykt, som denne som skriver dessa rader. Om man inte lyckas neutralisera dem så kan man göra som i fallet Freddy Muñoz, utsätta honom för ett ”montaje”, en skådeprocess där han utpekas som en expert på sprängämnen i tjänst hos FARC-gerillan. Och när även denna bluff spricker så går man vidare mot dem som vågar ifrågasätta Uribes uttalanden, som i fallet Carlos Lozano, chefredaktör för Voz, som i januari tillbakavisade Uribes påståenden om att denne hade utsett en ”emissarie” som hade varit i kontakt med FARC för att åstadkomma en lösning på krigsfångeproblemet. ”Men, sa Uribe, FARC-banditerna lät förstå via mitt sändebud att de är inte intresserade av en humanitär uppgörelse”.

Carlos Lozano hade modet, efter att sonderat med gerillans högsta ledare, att Uribes påstående var ren och skär bluff. Inget sändebud hade varit i kontakt med gerillan och denna var och är ständigt öppen för en uppgörelse på frågan om ett utbyte av krigsfångar, oberoende om Uribes regim är illegitim eller inte. Det kan kosta Lozano livet, för Uribe påstår nu att ”Lozano är ett språkrör för gerillan”, exakt samma uttalande som generalerna gjorde mot Cepeda och tusentals andra som vågat ifrågasätta makten.

Fallet Horacio Duque
Det tredje och senaste fallet med journalister som råkat ut för den ”demokratiska säkerhetspolitikens” terror är Horacio Duque. En person i 50-årsåldern som varit politisk rådgivare till liberala partiets före detta presidentkandidat, Horacio Serpa och som deltagit i liberala partiets olika forsknings- och tänkarinstitut. Nu utpekas han som både ansluten till FARC som en person indragen i narkotikahandel i länet Risaralda, ett län som ironiskt nog är utsatt för en para-militär terror och kontroll sedan flera år. Att anklagelserna infaller samtidigt med att Uribe är mer trängd än någonsin för ”narco-para-politikerna” är ingen tillfällighet. Att även Horacio Serpa dras in i dessa anklagelser beror på att denne har pekat ut Uribe som en man i tjänst hos paramilitärerna, eller tvärtom.

Ovanstående är några av de senaste dagarnas händelserna som ingår som delar av den statliga terrorn som riktas mot dem som Brecht skrev för, de vanliga människorna som vågar ifrågasätta maktens intoleranta män och kvinnor.

För dem som läser spanska finns det en utförlig text som handlar om gripandet av Horacio Duque som jag lärde känna under en resa till Venezuela, mitt under sabotaget mot oljeindustrin, januari 2004.

Dick Emanuelsson
Centralamerika
------------------------
http://dickema24.blogspot.com/2007/03/el-para-estado-detiene-otro-periodista.html
El Para-Estado detiene a otro periodista colombiano

POR DICK EMANUELSSON*CENTROAMÉRICA / 070301 / Horacio Duque, conocido periodista y analítico político fue detenido por el ejercito ayer, miércoles, acusado de tener "presuntos nexos con el narcotráfico y las FARC", según El Tiempo, el diario del vicepresidente y la familia Santos.

El Para-Estado detiene a otro periodista colombiano

POR DICK EMANUELSSON*

CENTROAMÉRICA / 070301 / Horacio Duque, conocido periodista y analítico político fue detenido por el ejercito ayer, miércoles, acusado de tener "presuntos nexos con el narcotráfico y las FARC", según El Tiempo, el diario del vicepresidente y la familia Santos.

El mismo medio entrevista Horacio Serpa, dirigente liberal y duro critico al presidente Álvaro Uribe, que dice que esta sorprendido por la detención: "Me sorprende mucho conocer esta información porque siempre lo conocí como un intelectual contestatario, un fuerte opositor al presidente Uribe". Duque es ex asesor de Horacio Serpa y trabajó incluso "en el Instituto de Estudios Liberales a mediados de los años 90 y luego fue asesor de Serpa para temas de participación en el Ministerio del Interior", según El Tiempo.

Nosotros que conocemos Horacio no estamos sorprendidos. Fue y es, como dice Serpa, un "intelectual contestatario", basta leer (véase el enlace a final del articulo) sus excelentes crónicas en semanario VOZ (órgano semanal del Partido Comunista Colombiano), en las agencias de noticias de ANNCOL o Argenpress.info, la portal Rebelión o en los medios alternativo como Indymedia, sección colombiana.

¡A Venezuela!

Lo conocí la primera vez en "La Caravana colombiana de Solidaridad con Venezuela", realizado por sindicatos y organizaciones populares colombianas en enero 2003. Fue durante el sabotaje petrolero en Venezuela que recibió todo el apoyo silencioso y abierto por parte del gobierno de Uribe respectivamente la "rancia oligarquía colombiana", como dijo posteriormente Chávez. Uno de los más "rancios oligarcas" fue el actual ministro de defensa, Juan Manuel Santos, integrante del clano poderoso y el monopolio de la prensa escrita colombiana, el grupo El Tiempo. Vale la pena recordar, que desde sus paginas se tiraba todo tipos de mentiras e insultos al proceso venezolano en donde uno de los miembros de este clano, Roberto Posada, alias "D'artagnan" calificaba a Chávez como un "pequeño idiota".

Pero Horacio estuvo allá, escribía y reportaba sobre el nuevo país vecino en que la democracia y el pueblo estaba defendiendo para que sobreviviera.

"La conexión Boliviana"

Ha sido interminables las crónicas escritas por Horacio durante el régimen uribista. Y la actividad periodística se ha intensificado últimamente y paralelamente a los secándolos de la base política del presidente Uribe; los narco-para-políticos, varios de ellos ahora en prisión por ser "patronos" a los jefes de los escuadrones de la muerte, ahora en proceso de legalización por el presidente Uribe.

Dice El Tiempo que "las autoridades desde hace meses seguían su rastro e incluso informaciones confidenciales señalan que este hombre habría estado en Bolivia realizando una transacción de drogas".

El método de las autoridades de crear el montaje es mirar el pasaporte del sindicado para ver si ha viajado al exterior. Ahí no sirve viajes a Miami, pero si es Venezuela o Bolivia, dos miembros del ALBA, resulta mucho más sospechoso y es un "indicio".

La inteligencia militar y los organismos de seguridad de Uribe, el famoso DAS-paraco, han hecho trampas y montajes antes en relación a Bolivia. Ahí estuvo detenido varios anos 'Pacho', Francisco Cortés Aguilar, un dirigente campesino que tuvo que exiliarse porque en Colombia lo iban a matar, acusado de ser guerrillero de ELN en Arauca. En Bolivia tuvo relación con campesinos ligados al MAS, actual gobierno bajo Evo Morales.

Y ahora se utiliza el mismo argumento o pretexto contra Horacio Duque.

El montaje a Freddy Muñoz, Telesur

A mi me da sinceramente pena por mis colegas colombianos que tienen que transmitir lo que todos en el ámbito periodístico sabemos son patrañas y montajes, hechas como cortinas de humo. Pero no solamente eso, las detenciones tienen varias dimensiones, una de ellas es "neutralizar" los críticos a la actual política uribista a través de amedrentarlos con cualquier montaje o acusación.

Anteayer era el periodista de Telesur, Freddy Muñoz. Fue detenido y acusado por DAS en noviembre (y recuérdense que la policía de seguridad DAS es un órgano POLÍTICO subordinado el mismo presidente que es el máximo jefe de ese órgano temible) de ser experto en explosivos en el Frente 37 de las FARC. A Freddy Muñoz tuvieron que soltar después de 50 días por que ni siquiera los desertores de las FARC se sostenían en su "testimonios en blanco" redactados por el DAS, sino se retractaron, igual como en los juicios contra Simón Trinidad y Sonia en Estados Unidos.

Después "encontraron casualmente" los soldados de la Armada en Montes de Maria una mochila con fotos de una fiesta de los guerrilleros del Frente 37, en donde aparecía el mismo Freddy Muños con fusil y ropa olivo verde. Utilizando el programa gráfico Photoshop cambiamos fácilmente la cabeza de Freddy al mismo Uribe, o Bush o por que no, el mismo ministro de defensa, el señor Santos. Era tan chistoso ver ese cuerpo guerrillero fornido (por lo menos 90 kilos) y sin un miligramo de grasa y compararlo con el pequeño de Freddy, panconcito.

Pero durante meses cuestionaron, no solamente la honestidad y la profesionalidad de Freddy sino sobre todo, y eso más importante, el papel de Telesur, un canal de televisión que ha crecido en tamaño y calidad en forma impresionante. Hoy nadie habla sobre la foto del "guerrillero Freddy".

Uribe pone la lápida al periodista Carlos Lozano

Explotó el escándalo de los narco-para-políticos, la base política y social de Uribe y garantes para la mayoría uribista en el congreso. El presidente se vio cada día más arrinconado, los jefes paracos amenazaban de revelar los verdaderos "patronos" de esos matones, involucrando los generales (que todos los periodistas en Bogota saben quienes son pero no se atreven a relevar) corruptos y asesinos, los industriales y los afiliados del ahora embajador Jorge Visual de los ganaderos paramilitares del Fedegan.

Los familiares de los retenidos civiles por las FARC y los familiares de los más de 50 oficiales (los 400 soldados rasos prisioneros fueron unilateralmente entregados por las FARC en junio 2001 a sus familiares) comenzaron a presionar. La fecha, 23 de febrero del "aniversario" de Ingrid Betancourt tuvo repercusiones tanto en el país como en el exterior y sale Uribe diciendo que las FARC cerraron la puerta a un acuerdo humanitario. El esposo de Ingrid, Juan Carlos Lecompte, decía, sin pelos en la lengua, en directo en Telesur, que él, cuando asumía la presidencia Uribe 2002, decía que con Uribe en la presidencia "los retenidos van a podrir en la selva".

Carlos Lozano, director del semanario Voz, después una investigación a la fuente misma, es decir, con las FARC, desmentía la existencia del "emisario fantasma" de Uribe y que se habría encontrado con la guerrilla. Agregó que la guerrilla no ha cerrado la puerta a un intercambio humanitario, no importa tan ilegitimo el actual régimen de Uribe es.

Uribe no duró muchas horas para declarar Carlos Lozano como "objetivo militar" y colocarlo una lápida encima la cabeza con las palabras: "Carlos Lozano es cómplice de las FARC" y "vocero de la guerrilla".

Manuel Cepeda, asesinado por el estado

Han sido asesinados varios periodistas del semanario Voz. El legendario director de Voz, Manuel Cepeda, fue asesinado el 9 de augusto 1994 cuando se dirigía en su carro blindado al senado donde representaba al Partido Comunista. Su columna " Flecha en Blanco" muchas veces era más duro que un Punto 60 de la guerrilla, cuando se dirigía sus palabras en denuncia contra el Estado de Terrorismo, un estado que a final terminó con la vida de este gran periodista.

¿Será que vamos a permitir que el colega y amigo, Carlos Lozano, va a ir a la misma suerte? por que el hombre que dirige las fuerzas uniformadas o civiles oscuros del estado, ya no respeta a lo más mínimo la vida y la garantías de aquellos ejercimos el trabajo periodístico en Colombia. Las declaraciones de Uribe contra Lozano han despertado horror en los círculos de los familiares de los retenidos por las FARC ya que Lozano fue uno de los facilitadores para un intercambio humanitario, lo cual Uribe nunca ha aceptado. "Rescate a sangre y fuego" es política del gobierno de Uribe.

El complot de Uribe a los liberales AntiUribistas

Comenzaron a cuestionar a Horacio Serpa, ex candidato presidencial y líder del partido liberal, un duro critico a la política pro paramilitar de Uribe. No duró mucho tiempo hasta que despertó Fernando Botero y ex ministro de defensa (¡Sic!) en el gobiernote Ernesto Samper. Fue jefe de la campa

ña electoral del ex presidente Samper 1994 que recibió varios millones de dólares del Cartel de Cali. Botero denunciaba que Serpa sabia de las "donaciones" del cartel del Cali. Serpa lo desmintió esta cortina de humo para desviar el escándolo de la parapolitica.

El ministro del interior, Carlos Holguín decía hace una semana que la fiscalía y la Corte Suprema de Justicia, no solamente deberían investigar los políticos con nexos a los narcoparamilitares, sino también a los políticos ligados a las FARC. Y ayer, fue detenido por el ejercito Horacio Duque, ex asesor a Serpa y acusados de tener nexos tanto con los narcos como a las FARC. Y así se completa el cronograma político del montaje de Uribe contra Serpa y los liberales que se atreven cuestionar al presidente.

En una sola búsqueda en Internet en el nombre de Horacio, se puede encontrar centenares de artículos escrito por este colombiano. ¿Será que los narcos utilizan una persona tan pública como Horacio y que lo envian a Bolivia?

Uribe tiene sus días contados

Claro que no. Lo que vemos ahora es un nuevo caso de la represión realizado por el Terrorismo de Estado. Uribe intentan desesperadamente de callar las voces de discrepancia y recurre a los viejos métodos de perseguir a los que se atreven de abrir la boca a través el terror o la guerra psicológica.

Uribe tiene sus días contados, de eso no cabe duda. Y lo sabe, por eso se vuelve cada día más descontrolado y totalitario. Lo que vemos es un jefe político en caída.

Uribe también sabe perfectamente, que si logra a terminar su mandato, lo cual no creo, será enfrentado con su Amo en el Norte, enfrentando las viejas acusaciones de afiliación al Cartel de Medellín hecha por el Departamento de Defensa estadounidense el 18 de marzo 1991 y revelado en el magazín Newsweek en junio del 2001. No solamente los colombianos sabe de donde sacó su fortuna, por haber sido un simple hombre de la clase media con problemas económicos y se volvió en uno de los terrateniente más grande y adinerados en Colombia. También los gringos lo sabe en detalle. Todos esos antecedentes lo describió Horacio Duque en forma excelente, por eso terminó donde esta ahora, en el Bunker de la Fiscalía en Bogota.

Falta la firma a TLC

Los gringos van a quitar su respaldo a Uribe cuando ya no lo necesitan. Falta todavía la firma para el TLC, Colombia ha suscrito el acuerdo Puebla-Panamá, para conectar Estados Unidos y su deseada infraestructura para unir Colombia con Centroamérica y EE.UU. El nuevo y ampliado canal en Panamá da la posibilidad para los Portaviones norteamericanos a cambiar océanos fácilmente y meter tropas y aviones más rápido en cualquier país en América Latina. Colombia podrá servir más fácil como puente de agresión contra Venezuela y Ecuador. Además, Uribe ha entregado a los gringos a través Plan Colombia, Patriota y ahora Victoria la biodiversidad más grande del mundo, la región amazónica.

El espacio de maniobra de Uribe se esta achicándoosle. Esta mañana llegó la noticia de que el desempleo oficial ha aumentado a 13,8 por ciento. La política antilaboral solo ha beneficiado a la oligarquía mientras los trabajadores han visto perdiendo compensación para las horas extras, las jornadas ya no son jornadas de ocho horas sino muchas veces hasta 12 horas sin compensación, vacaciones y sobre todo, la minima estabilidad laboral que existia.

Tres agentes de la CIA presos por las FARC entrevistados

Mañana viernes se va estrenar la nueva película del ilustre periodista Jorge Enrique Botero. Se trata de los tres agentes de la CIA que fueron derribados por la guerrilla de las FARC el 14 de febrero 2003 en el departamento del Caquetá. El entonces jefe del ejercito colombiano, Jorge Enrique Mora, nefasto general corrupto con nexos a los jefes paracos, decía en un "resbalo" de lengua que los tres agentes civiles estaban en tareas de inteligencia. Mora fue destituido rápidamente, acusado formalmente por no llevarse bien con la ministra de defensa, Marta Lucia Ramirez, una simple excusa que todos los periodistas en Colombia sabe es una monumental mentira.

La película es una exclusividad que hasta ahora ha sido totalmente acallada por los grandes medios controlados por los tres grupos, dueños de Colombia; Santos, Santodomingo y Ardilas Lulles. La película se va a estrenar el canal de Telesur a las 19.00 horas en Colombia y, con toda la seguridad, la van a ver todos en la embajada gringa en Bogota, Uribe y su gobierno.

El trabajo periodístico es exclusivo ya que nadie ha tenido acceso de hacer una entrevista con estos tres agentes, prisioneros de guerra y miembros de las fuerzas ocupantes de Estados Unidos en Colombia, los personajes más buscado al lado de bin Laden. La guerrilla los ha integrado como "canjeables" con los guerrilleros presos, como Simon y Sonia.

El riesgo de tocar ese tema

Botero era periodista en TV-Caracol, e hizo la primera película sobre los soldados y militares capturados en combates con las FARC 2001. De los 45 minutos que era la película, los directores de Caracol solamente permitieron a mostrar cinco minutos, escenas seleccionadas de punto de vista político, para desprestigiar a la guerrilla y colocarla como "cruel", comparando los campamentos de los prisioneros como los campamentos de concentración nazi.

Pero lo más preocupante es que este tipo de documentación periodística, siempre termina con amenaza de muerte, asesinatos, como el caso de Manuel Cepeda o con detenciones, como en el caso de Horacio Duque.

Es la ilustración y la confirmación de un Terrorismo de estado ejecutado por una intolerante "oligarquía rancia" en donde no hay espacio para la libre expresión y pensamiento.

¡Libertad para Horacio!

* Dick Emanuelsson es corresponsal en Latinoamérica desde 1980.

Google y Horacio Duque:

http://www.google.com/search?sourceid=gmail&q=Horacio%20Duque%2C%20Colombia

Chiquita Brands avslöjas för att ha lejt colombianska paramilitärer

<4680>

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 070314 / Den högsta ledningen för det multinationella 'Chiquita Brands International' bötfälls med 25 miljoner dollar av de federala myndigheterna i USA. Bakgrunden är att företaget mot betalningar har lejt ”tjänster” för 1,7 miljoner dollar hos de paramilitära dödsskvadronerna AUC i Colombia.

Företaget accepterar bötessumman och erkänner att det betalade ut pengar till AUC sedan 1997 men nämner inget om att det skulle ha betalat ut pengar till FARC-gerillan, vilket de federala åklagarna hävdar.

”Omkring september år 2000 visste de främsta direktörerna att företaget betalade ut pengar till AUC, trots att de visste om att AUC var en våldsam paramilitär organisation.” Enligt USA-åklagarna förfalskades bokföringen för att dölja transaktionerna.

Redan 2003 blev de offentligt att Chiquita betalade pengar till de paramilitära grupperna. När jag kontaktade företagets advokater i Bogota möttes jag av avledande ursäkter och ”no comments”. Justitiedepartementet i USA inledde det året sina undersökningar men trots det fortsatte Chiquita att betala dödsskvadronerna i Colombia som i allians med militären kontrollerade bananregionerna.

Enligt Fernando Aguirre, Chiquitas vd, gjordes utbetalningarna till AUC i ”omsorg om de anställdas säkerhet”, ett uttalande som starkt ifrågasätts av facken i Colombia.
Åklagarnas dokument som presenterats kallas en “Informationsakt” som, till skillnad mot en ”Anklagelseakt”, vanligtvis utarbetas gemensamt mellan företaget och åklagarna. Vid offentliggörandet av dokumentet följer ett uttalande om skuld.

500 mördade bananarbetare
Det framkommer inte av åklagarnas dokument om Chiquita betalade klassiska ”skatter” eller om det var betalningar för att likvidera de då starka fackföreningarna i regionen Urabá och Ciénaga, i norra Colombia. I landet har mer än 500 aktiva inom bananarbetarfacket Sintrainagro mördats under de senaste 20 åren. Under samma tid har mer än 3 500 medlemmar i den största landsorganisationen CUT mördats. Förra året mördades 69 medlemmar i CUT.

Facket i Colombia anklagar starka ekonomiska krafter för att ligga bakom ”det smutsiga kriget”. Facket har insisterat i att inte bara armén utan även de stora företagen, land- och boskapsägare använder sig av och lejer de paramilitära grupperna för att ”neutralisera” den politiska oppositionen som de colombianska fackföreningarna med avsikt att försvaga de anställdas fackliga fri- och rättigheter och deras krav på anständiga löner.

I bananregionen Urabá vann vänsteralliansen Union Patriotica (UP) kommunal- och borgmästarvalen i sju av elva städer i den bananproducerande regionen av Urabá. Men under hela 1990-talet pågick en systematisk fysiskt utrotning av såväl fackledare som över tusen av de främsta medlemmarna i UP. De paramilitära dödsskvadronerna och den 17:e armébrigaden ”Voltígeros” anklagas för att stå bakom de flesta av massakrerna i denna del av Colombia.

Under denna våldsamma tidsperiod var Alvaro Uribe länet Antioquias guvernör. I dag är han president i Colombia och utpekad av folkrörelsen för att vara para-militärens, landägarnas och storföretagens representant.

Reportage i LO-Tidningen väckte irritation
I första numret år 2001 publicerade LO-Tidningen ett fem sidor långt reportage om de colombianska bananarbetarnas utsatta situation, bland annat ett reportage på en av Chiquitas bananplantage i regionen Ciénaga där det pågick avtalsförhandlingar. Mitt under dessa, två veckor efter publiceringen av reportaget, mördades José Guette, ordförande för bananarbetarfacket som hade gjort denne reporter sällskap under tre dagar. LO-Tidningens reportage väckte stark irritation hos Chiquita.

För två veckor sedan fängslades den förre säkerhetschefen Jorge Noguera av åklagarämbetet, anklagad för att ha lämnat ut listor på minst 15 fackliga ledare som senare mördades av paramilitärerna.

Fackföreningsskolan i Medellin har de senaste åren dokumenterat hur de colombianska säkerhetsorganen och den militära underrättelsetjänsten intensifierats sin terror mot facket. Razzior och husundersökningar mot fackliga kontor respektive fackliga ledare hem ökade starkt under president Uribes mandatperiod, rapporterar Fackföreningsskolan som bland annat finansieras med anslag från svenska LO.

I dag torsdag (15 mars) utpekade FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter i Colombia, Pablo Corlazzoli, armén som ansvarig för att antalet ”utomrättsliga avrättningar inte ser ut att vara isolerade händelser utan tenderar att bli allmänna”. FN-representanten bekräftar Fackföreningsskolans rapport och påpekar armén oftast visar upp sina civila offer som ”gerillamän som stupat i strid”.
------------

<1219>

BAKGRUND USA-FÖRETAG I COLOMBIA MED PARAMILITÄRA KOPPLINGAR

Tre pågående processer i USA

För närvarande pågår det ytterligare två rättsprocesser mot USA-företag verksamma i Colombia.

USA-bolaget Drummond ltd. Ska ställas inför rätta i USA, anklagat som ansvarig till att tre fackliga ledare på företagets anläggning i Colombia mördades 2001 av de högerextrema paramilitärerna. Den kvinnliga domaren Karon Bowdre ansåg, för sitt beslut, att det colombianska gruvfacket Sintramienergetica hade tillfört tillräcklig dokumentation för att öppna rättsprocessen i USA. Efter Bowdres sensationella beslut sa Derek Baxter, advokat i den fackliga advokatpoolen Internacional Labor Rights Fund, som stöder det colombianska facket:

– Jag hoppas att beslutet är en varning för de multinationella bolagen som till exempel Drummond och de som opererar i Colombia att de begriper att de står inte över lagen.
Det andra företaget är Coca Cola som sedan 2002 befinner sig i en liknande situation. Närmare tio fackliga ledare och aktiva har mördats sedan slutet av 1980-talet. Men domstolen i Florida avslog i första instansen fackets ansökan om att inleda en rättsprocess mot Coca Cola för repressionen mot facket. Överklagandena beräknas komma upp till behandling i mitten a v 2006.

Dick Emanuelsson

ONG pro militar protesta en la embajada sueca en Bogotá

Por Dick Emanuelsson *

BOGOTA / 070313 / La "Fundación Colombia Herida", una ONG que apoya y promueve el Terrorismo de Estado colombiano, protestó hoy en las afueras de la embajada sueca en Bogotá por “tolerancia sueca con la guerrilla de las FARC”.

El motivo es el acto de información acerca del conflicto colombiano y el estado de los procesos judiciales en Estados Unidos en contra del extraditado ´Simón Trinidad´, negociador de las FARC-EP de las mesas temáticas durante el proceso de paz con el ex presidente Andrés Pastrana, y contra Sonia, también guerrillera de esa organización insurgente. El juicio contra Simón Trinidad fue anulado por el juez norteamericano por falta de consenso en el jurado y la cantidad de contradicciones y mentiras de los testigos falsos que el estado colombiano y el fiscal norteamericano presentaron, los cuales son pagados con los dineros de los contribuyentes de Estados Unidos.
La “ONG” pro militar es un apéndice de las fuerzas militares colombianas bajo la fachada y liderazgo del “actor y activista Rodrigo Obregón, presidente de la fundación”, como lo presenta El Tiempo, el diario del vicepresidente Francisco Santos, la cual actúa como una verdadera organización para-militar.

Caso de los tres irlandeses de Sinn Fein
Este individuo de apellido Obregón se presenta cada vez que hay procesos judiciales en Colombia en donde figuran personas que son acusados por el estado como guerrilleros y en donde las pruebas no son más que montajes de la inteligencia militar. Con una actitud agresiva y amenazante a cualquier cuestionamiento, como el caso de los tres irlandeses que fueron acusados por ser “profesores a las FARC (que llevan 42 años en el monte) en explosivos”, el señor Obregón se lanza con su grupúsculo de gente, y detrás tiene un organismo estatal que no pocas veces ha sido denunciado por haber masacrado y desaparecido testigos, como el caso de la toma del Palacio de Justicia.
La protesta en Bogotá es por eso una expresión de la creciente desesperación del régimen militarista de Santos & Uribe. Mientras la familia Santos y su diario El Tiempo intentan mostrar con todos sus poderosos medios de comunicación, que el acto en Estocolmo era un acto en solidaridad con “los terroristas de las FARC y la lucha armada”, en la capital sueca se presentaron más de cien personas que escucharon todo menos representantes de las FARC.

¿Ponentes guerrilleros?
Alberto Pinzón Sánchez, médico y antropólogo, uno de los cuatro notables de la Comisión de Notables y el abogado norteamericano – especialista en temas de derechos humanos-, e investigador sobre la muerte de Jorge Eliécer Gaitán, Paúl Wolf, hablaron sobre el conflicto, sus raíces y los montajes judiciales en relación a los juicios contra Simón Trinidad (Ricardo Palmera) y la guerrillera Sonia (Nayibe Rojas).
Los intentos de los Santos & Araújo de impedir el acto fueron en vano. Las autoridades suecas, aunque sean dirigidas ahora por un gobierno de centro-derecha, no vacilaron aunque los Santos, apoyados por el fracaso periodístico Julio Cristo de la emisora “W” y la RCN (con canales abiertos a la inteligencia militar), dispararon indignación y rabia con motivo del acto sueco; cuya pretensión no era más que informar a la opinión pública nacional e internacional acerca del conflicto colombiano y sobre el estado de los procesos judiciales contra los guerrilleros de las FARC en Estados Unidos.

¿Periodismo con ética?
Es un poco risible observar justamente esa desesperación y rabia, por que estos personajes que tienen, como el vicepresidente colombiano, el descaro de tirar al aire la acusación de que la presidenta de la Asociación Jaime Pardo Leal es hija de un alto comandante guerrillero, pensando, que de esa forma, con calumnias, va a “neutralizar” el trabajo de cultivar más conciencia acerca la tragedia colombiana. Peor todavía cuando supuestamente Santos es uno de los propietarios de medios de comunicación en donde se controlan las fuentes dos veces antes de publicar una acusación tan grave, como la hizo él contra Cecilia Calero, la presidenta de la asociación de solidaridad con el pueblo colombiano.
Y el señor Cristo y sus colegas de la “W”, no digan nunca más, como un zorro político más que como periodista, que Jaime Pardo Leal, el fundador y presidente y candidato presidencial de la Unión Patriótica, que el líder upecista era una persona totalmente contraria a la tesis de ‘la combinación de todas las formas de lucha de masas’ y, en consecuencia, a las FARC, desconociendo la firmeza ideológica y política de Pardo Leal y escondiendo la historia de las muchas visitas y abrazos entre Pardo Leal con Manuel Marulanda y Jacobo Arenas, fundadores legendarios de la guerrilla más antigua de América Latina, durante el proceso de paz con Belisario Betancourt y Virgilio Barco, un cese de fuego que rompió Cesar Gaviria el 9 de diciembre 1990.

Faltando periodismo con dignidad y respeto
Y para el colmo, usando su experiencia en cómo se hace un montaje periodístico, llamó al hijo de Jaime Pardo Leal diciéndole que la asociación con el nombre de su papá apoyaba “los terroristas de las FARC”, manipulando al joven hijo de Pardo Leal y creando contradicciones basadas en mentiras.
Sin embargo, no preguntó a Cecilia Calero sobre el contenido del acto en Estocolmo, por que eso era una cosa secundaría, sino tiró la pregunta imbécil pero tendenciosa “cuántos guerrilleros hay en la asociación en Estocolmo”, una pregunta a la que la señora Calero debería mandar el señor Cristo a la punta del cerro y colgar el teléfono por no saber ejercer el periodismo con dignidad y respeto.
Y como no lograron impedir el Foro de Solidaridad con Colombia y Simón y Sonia, a pesar de las mentiras y calumnias de todo tipo -sumamente peligrosas hacia a los integrantes de la AJPL, como Cecilia Calero-, que se efectuase el acto en Estocolmo, ahora siguen la campaña contra las autoridades suecas con varios motivos.

La campaña contra las autoridades suecas
PRIMERO por hacer el escándalo político para que medios como El Tiempo, “W” y el resto del Cachorro mediático sigan su cubrimiento absurdo y antitético que son piezas de la guerra psicológica y política a un actor de la lucha política en Colombia.
SEGUNDO, es para marcar a las autoridades suecas y también a otros países con legaciones diplomáticas en Colombia que no aceptan acciones políticas o actos de solidaridad en el exterior que tengan que ver con mostrar la verdadera cara del conflicto colombiano y no la que pretende el gobierno de Álvaro Uribe Vélez quien incluso pretende negar que en Colombia hay un conflicto armado interno, es decir, que hay una guerra, a la cual le destinan 19 millones de dólares diarios.
TERCERO, Uribe & Santos creyeron que con la etiqueta "terrorista" podrían silenciar a una parte de la oposición colombiana, cerrando todos los canales para que sea imposible ni siquiera tender puentes para un intercambio de prisioneros de guerra entre el estado y la guerrilla de las FARC. Así han pretendido silenciar al PDA y sus denuncias sobre lo que en Colombia llaman la narco-para-política, que ha llevado a la cárcel a parlamentarios y funcionarios del entorno íntimo del presidente colombiano. Pero los pueblos buscan sus múltiples medios y canales, como hizo la resistencia antifascista en Alemania durante la guerra, y eso es lo que podemos observar en el acto de Estocolmo.

El espionaje diplomático colombiano
Allá tuvo que sacar al segundo secretario de la embajada colombiana en Estocolmo porque fue desenmascarado (por este reportero con cámara) cuando estaba a bordo en el buque de Gloria, tomando fotos a los manifestantes de la asociación Jaime Pardo Leal cuando ellos en el muelle del puerto de Estocolmo protestaron contra el terror para-estatal en Colombia, es decir, realizando un acto de espionaje en un país extranjero. Ahora, día tras día, nos damos cuenta quiénes son los verdaderos terroristas en Colombia cuando ya los aliados de Uribe & Santos van a ser más los que están detrás las rejas que en las afueras.
Francisco Santos ahora dice que están investigando a la presidenta de la asociación Jaime Pardo leal. ¿Con que legislación están haciendo eso? ¿Con la colombiana? que no rige en Suecia o, a través de la embajada. Claro, la embajada sigue la orden por Uribe de “Conseguir 100 000 amigos de Colombia en el exterior”, es decir, la red de sapos que en Colombia ha resultado en falsos positivos y tanta muerte.

La mano negra de la embajada
Toda esta campaña de intimidación, no solamente hacia los colombianos que han sido obligados de exiliarse en el exterior, escapando la mano negra del Terrorismo de Estado, sino también dirigida contra las embajadas acreditadas en Bogota, debería ser motivo por una reflexión.
Álvaro Uribe nunca ha ocultado su intención de perseguir a todos aquellos que luchan por una Nueva Colombia con justicia social, no solamente en Colombia sino también en el exterior. Por eso, mi recomendación a todos los embajadores acreditados en Bogota es proponer a sus respectivos gobiernos de ordenar una investigación al fondo de las operaciones realizadas por los diplomáticos colombianos en el exterior.
Para ningún periodista colombiano es un secreto, que en las embajadas y consulados colombianos en el exterior también hay uno varios “diplomáticos” encargados de realizar la tarea de inteligencia de Uribe; espiar a todos los colombianos y las organizaciones que realizan actividades en pro de los derechos humanos o en solidaridad a la izquierda colombiana. Para los embajadores en Bogota la tarea debería ser de llegar al fondo y una vez para siempre marcar el limite que es el trabajo diplomático por un régimen que esta por caer, más tarde o temprano.
* Reportero sueco en America Latina
---------------
El Tiempo: Denuncian tolerancia sueca con la guerrilla de las Farc, en Colombiahttp://www.eltiempo.com/conflicto/noticias/ARTICULO-WEB-NOTA_INTERIOR-3473696.html

La ONG-FF .AA. "Fundación Colombia Herida":
La Fundación es fruto de una labor de solidaridad y de un compromiso con Colombia que se materializa a través de programas sociales, que además de generar bienestar en la población, le permitan a los miembros heridos de la fuerza pública y a los familiares de los caídos y heridos, no sólo sanar aquellas heridas causadas por la guerra y la diferencia de la nación, sino sentir apoyo y agradecimiento de la población civil durante y al final de la lucha armada. http://www.colombiaherida.org/sitio/index.php?modulo=portada

Razzia och fängslande mot Zimbabwes LO

1167 tecken

I tisdags morse slog Zimbabwes säkerhetspolis till mot lokalerna för landets landsorganisation ZCTU (Zimbabwe Confederation Trade Union), misshandlade tre anställda och förde med sig Galileo Chirebvu, ZCTU:s kassör, som dock släpptes efter några timmar. Aktionen ses som ett sätt att föregripa den planerade generalstrejken på 48 timmar den 3-4 april.
– Den (aktionen) syftar till att krossa det civila samhällets alla organisationer, sa Lovemore Matombo, ordförande för ZCTU i ett uttalande.
ZCTU har under en längre tid haft trepartssamtal med regeringen Mugabe för att finna lösningar på den svåra ekonomiska och sociala situationen som Zimbabwe genomlider. Det senaste årets inflation uppgår till 1700 procent. Aktionen mot ZCTU kan spoliera en lösning på kort sikt, menar facket.
– ZCTU har ständigt visat en önskan om att vidhålla en dialog och trepartsdiskussion för att hitta en lösning, säger Guy Ryder, ordförande för Fackliga Internationella Konfederationen, i ett uttalande till stöd för ZCTU. Ryder menar att angreppet på Zimbabwes LO bekräftar att regeringen vill kontrollera situationen med maktmedel.Dick Emanuelsson

Mord på fackledare i Puerto Rico

694 tecken

Wally Rivera Rodríguez, sekreterare i facket UIA* med 4 000 medlemmar och verksamma inom vatten och avlopp i Puerto Rico, mördades i tisdags framför sitt hem. Rivera hade inte mottagit några mordhot även om elva ledare inom facket hade arresterats av myndigheterna förra året.

Enligt lokala vittnesmål hade mördaren lämnat sitt fordon och gått fram till Rivera och frågat denne om en adress samtidigt som han tömde magasinet på sin revolver i ren maffiastil.

Jesús Manuel Díaz Allende, ordförande för UIA, fördömer i ett uttalande våldet mot facket och kräver att myndigheterna går till botten med mordet på Rivera.

Dick Emanuelsson
* UIA, la Unión Independiente Auténtica

Bushs och Chavez’ kamp om Latinamerika

3522 tecken

TEGUCIGALPA / 070313 / Kampen om Latinamerikas vara eller icke vara intensifieras. Militariserade nyliberala ekonomier eller social utveckling och latinamerikansk integration, är frågan.

Så sammanfattar allt fler bedömare av Latinamerika den bokstavliga ”Giganternas kamp” som har pågått senaste veckan mellan USA:s Georg Bush och Venezuelas Hugo Chavez.

Medan Bush, bokstavligt omgiven av bepansrade säkerhetsarméer, har sammanträffat med sina tre mest lojala allierade, Colombias Alvaro Uribe, Guatemalas Oscar Berger och Mexikos Felipe Calderon och genomfört ”artighetsvisiter” hos ”accepterade” centervänsterregeringar i Brasilien och Uruguay, har Chavez träffat inte bara statsöverhuvuden utan framför allt befolkningarna i dessa länder han har besökt.

I måndags kom det till hårda konfrontationer mellan kravallpolis och ursinniga mayaindianer i Guatemala. De senare förkastade Bushs besök i staden Tecpán där USA-presidenten besökte indianernas heliga platser.

– Bush förolämpar oss genom att beträda Iximché, en för oss helig plats, sa indian- och bondeledaren Juan Tiney till nyhetsbyrån Prensa Latina. Därför gör vi motstånd i försvar av vår suveränitet och Moder Jord, tillade Tiney som anklagade Bush för folkmord och interventionspolitik i hela världen.

Bushs första av sex dagar i fem länder var Uruguay. Regeringen Tabaré Vásquez’ beslut att ta emot Bush orsakade starka meningsskiljaktigheter inom regeringen men framför allt förvåning bland den majoritet av befolkningen som hade röstat fram centervänsterregeringen i november 2005. Kommunistpartiet, med en minister, gick ut via sina fackliga representanter i PIT-CNT och uppmanade till demonstrationer medan den gamla gerillafronten Tupamaros’ representanter höll en låg profil. Men de Tupamarosanhängare som står fast vid de revolutionära principerna organiserade tillsammans med fackföreningar och andra sociala organisationer en alternativ demonstration som blev dubbelt så stor som den ”officiella”, uppgav radiostationen Radio CX 36.

Gunnel Lindblom, en gammal svensk bekant skrev dagen innan demonstrationerna att det låg hangarfartyg på redden utanför Montevideo som höll människorna vakna dag och natt. Helikoptrar Black&Hawk flög överallt, halva flygplatsen var ockuperad av Secret Serviceagenter som också kontrollerade och gav order till lokala poliser i centrala Montevideo. ”Slutsats; Vi är ockuperade”!!!!

Samma sak över allt där Bush anlände; militarisering och stora demonstrationer mot en president som utpekas som ”folkmördare”.

Bilden kontrasterar med Chavez turné. Från första dagen i Buenos Aires bjöd Chavez in argentinarna att ta del av det som Chavez anser är livsnödvändigt för Latinamerikas överlevnad; ”integration och kamp mot imperialismen”. Han slöt inte bara handelsavtal och noterade Argentinas anslutning till det som ska bli Världsbankens och IMF:s död, Banco del Sur, en Latinamerikas egen bank som ska främja social och industriell utveckling i Latinamerika. I Argentina genomfördes också ett massmöte med 40.000 argentinare på ett fotbollsstadion.

Samma jubel mötte Chavez överallt där han drog fram i Bolivia, Nicaragua, Jamaica och slutligen i Haiti, där det största mötet sedan René Prevel valdes till president för ett år sedan genomfördes när Port of Princes befolkning mötte upp på flygplatsen och skanderade: ”Viva Chavez, död åt Bush, Mr. Devil”!

Chavez har visat Bush att Latinamerika inte längre är så lydigt mot Vita huset utan själv vill bestämma sin framtid.

Dick Emanuelsson