Unas reflexiones sobre el trabajo de los periodistas y medios al servicio del estado colombiano
Por Dick Emanuelsson
En los últimos días, la gran prensa colombiana ha sindicado a la guerrilla de las FARC varios atentados de cochebomba en la ciudad de Neiva, controlada por una alcaldesa Uribista. Pero al mismo tiempo despierta la sospecha que los atentados pueden ser “falsos positivos”, montajes de la inteligencia militar para desviar la atención a la “narco-para-política” de los Uribistas en el congreso. Analizamos dos lados del periodismo colombiano.
CARACOL RADIO, 3 DE MARZO:
Un concejal y un dirigente sindical de Santander, dentro los capturados por presuntos vínculos con las FARC, dice Caracol Radio y cita el general Álvaro Enrique Miranda comandante de la Policía de Santander que sostiene que “con la captura de 27 personas sindicadas de pertenecer al vigésimo frente de las FARC en Bucaramanga y Sabana de Torres, se está debilitando a uno de los frente mas beligerantes que el grupo armado ilegal tiene en el nororiente colombiano”.
¿Será que Caracol Radio y el periodista que escribía esas líneas han dormido durante los años del mandato de Uribe? No han llegado las noticias a la redacción acerca de las detenciones masivas que ha resultado que los “terroristas” han sido absueltos después de largos meses o años por que han sido simplemente gente civil y en común.
Un ciego era “experto en explosivo” para la guerrilla
El jueves pasado se estrenó un nuevo documental excelente del periodista HOLLMAN MORRIS en el programa “CONTRAVÍA”, ahora en Telesur. Toca el tema de las recompensas y las detenciones masivas. Toma un ejemplo que ilustra la barbaridad de un estado policiaco y en donde hasta la abuela es sindicada por el hijo de ser “guerrillera de la FARC”. El periodista, con semejante valentía y con la voz muy seria menciona el caso de las detenciones en el municipio de Quinchia en el departamento de Risaralda.
“El pasado 28 de septiembre, la Unidad de Derechos Humanos de la Fiscalía General de la Nación, en conjunto con mil efectivos de la Policía Nacional, realizaron un operativo en el Municipio de Quinchía, en el que allanaron un significativo número de viviendas de pobladores de la región y capturaron a 90 personas entre ellas dos menores de edad, dos hombres que superan los 73 años y un invidente”, reportaba el Comité Permanente por la Defensa de los Derechos Humanos de Risaralda, el 1 de octubre de 2003.
JOSÉ DE LOS SANTOS SUÁREZ, 73 años, fue acusado por ser “experto en explosivo para la guerrilla”. Pero resulta, que el anciano es CIEGO! Y en la entrevista con Hollman Morris, este se ríe por la acusación. Pero nada chistoso ya que estuvieron encarcelados dos años. Pero a pesar de ese prolongado tiempo, TODOS salieron libres porque fueron inocentes. Ahora exigen al estado colombiano, y por supuesto lo merecen, la indemnización de 40 mil millones de pesos.
Uribe habría sido despedido
Lo que pasa es que Uribe y algunos fiscales deberían pagar cárcel por abusar y usar su posición en la guerra sucia contra todo lo que huele oposición para él. Los contribuyentes colombianos han tenido que pagar doble por la falta de capacidad profesional de aquellos señores: Primero pagan a los sapos llamados “informantes y cooperantes” y después el estado le toca a pagar altísimas multas a las victimas de un estado, no solamente militarizada hasta la esquina, sino lleno de gente con paranoia que ve “guerrilleros” en cualquier hueco. En cualquier empresa unas fallas equivalentes las de Uribe y de los fiscales hubieran traído como consecuencia el despedido inmediatamente.
Pero Caracol Radio actúan como idotas útiles para el juego de Uribe.
Los atentados en Neiva
El Tiempo, La W, Caracol Radio y casi todos los medios colombianos han atribuido categóricamente los dos atentados en la ciudad de Neiva, el viernes y el sábado, como obras de las FARC.
¿Y que pasa si no es así?
¿Que pasa con el prestigio de la gran prensa colombiana y sus redactores si los atentados son unos nuevos “falsos positivos”, organizados por sectores de las fuerzas militares y de la inteligencia militar que quieren poner una nueva cortina de humo para desviar a los escándalos de los narco-para-políticos, el suporte político congresista de Uribe?
Sucede el mismo día en que da orden de captura de Álvaro Araujo Noguera, viejo amigo de Uribe, ex senador, ministro de cultura y unos de los ganaderos más poderosos en Colombia, sin embargo papa de la ex ministra de relaciones exteriores, Maria Consuelo Araujo, hermana del detenido Álvaro Araujo Castro. Mejor dicho, otra familia ahogado en escándalos con los paramilitares e incondicionales aliados a Uribe.
¿Por qué bombas en Neiva?
Por que ahí esta otra aliada de la ala Uribista, la alcaldesa Cielo González Villa, una belleza de 38 años.
Dice la emisora “La W”, dirigido por Julio Cristo, entre varios, que “La W estableció con fuentes oficiales que dos vehículos Toyota blancos, tipo organismo de seguridad, fueron utilizados por las Farc para preparar el atentado que ayer estremeció a esa ciudad, y con el que pretendían asesinar a la alcaldesa Cielo González Villa”.
“Las camionetas ingresaron a la capital del Huila hacia la 1 y 30 de la madrugada y dieron varias vueltas por el centro de la ciudad, a fin de verificar las condiciones en que sería ejecutado el ataque terrorista. El Mazda 626 blanco con más de 20 kilos de explosivo llegó a Neiva a la misma hora y fue estacionado a las 4 y 50 frente a la emisora HJWK.”
Interrogantes incómodos
Dos cosas:
Primero, que los dos vehículos circulaban como fuera un carnaval en una ciudad más militarizada, por que el departamento es históricamente un departamento bajo influencia guerrillera. Pero circular como Pedro por su casa a esas horas en la ciudad, cuando nadie esta en la calle más que los agentes de la seguridad, policías uniformados y ejercito en sus retenes, suena, sinceramente, bastante extraño.
Segundo: La W y Julio Cristo ya han tomado la decisión de sindicar a la guerrilla de las FARC como los culpables. Otra falla periodística.
No son para nada ingenuos, mis colegas en La W, saben perfectamente que le puede costar “gordo” más adelante ser sindicado como un “inventor de las cosas”, de haber caído en la trampa de las filtraciones del Departamento E-5 del ejercito, la sección donde se encuentran uno de los más capaces periodistas colombianos pero con las tareas de producir “cortinas” en la guerra psicológica de las fuerzas armadas colombianas.
El atentado ¿un nuevo “falso positivo”?
En al misma película de Hollman Morris menciona el periodista en como los “falsos positivos”, es decir, los atentados atribuidos a la guerrilla de las FARC en realidad fueron atentados ejecutados por dos oficiales de la inteligencia militar. El presidente Uribe no duró ni una hora para sentenciar a la guerrilla como responsable por los hechos.
Lo mismo pasó en Neiva.
“Por allá están, cobardemente, don Manuel Marulanda y el otro señor Briceño y el otro señor Reyes, escondidos en la selva, mandando terroristas a hacer daño. Algún día caerán”, afirmó el presidente Uribe, citado por Caracol.
¿Y porque la prensa no lo cuestiona?
Y la prensa sigue Uribe en la cola, citándolo sin cuestionar y menos hacerle una pregunta tan lógica para cualquier periodista en el mundo; ¿“Y como sabe Usted, cuales son sus pruebas para decir así categóricamente que son las FARC que ha cometido el atentado”?
Pero no lo hacen, nunca. En mis seis años como corresponsal en Colombia jamás escuché algún periodista, ni en el Palacio presidencial o en alguna otra circunstancia, que el periodista colombiano de esos medios grandes preguntaba a Uribe ¿como puede ser tan categórico en sus conclusiones?
Periodistas como Julio Cristo de La W hablan mucho sobre ética pero en casos como el conflicto armado, parece que se convierten en otras personas, como tuvieran una doble personalidad.
El pretexto político para los atentados
En Estados Unidos fueron utilizados los atentados “positivos” o reales, el 11 de septiembre 2001 para lanzar guerras y ataques en todo el mundo. En Neiva algunos pusieron bombas cuyos efectos políticos, teóricamente, pueden ser tomados como pretextos para desviar la atención de los hechos reales en el país; un régimen y presidente sacudido en sus fundamentos, una élite política y económica arrinconado porque ya comienza a desbaratar su verdadero carácter como Padrino de los escuadrones de la muerte en Colombia, llamados paramilitares.
Y ahí en el medio del sándwich, están los colegas colombianos que se prostituyen al servicio de un poder podrido que crea zozobra en la población con sus “falsos positivos” y detenciones masivas a la población civil.
Les recomendamos a los consejos de redacciones y sobre todo a los jefes de Caracol, La W. El tiempo e otros a estudiar, analizar y discutir el excelente documental de Hollman Morris sobre las detenciones masivas y los falsos atentados realizados por los mismos militares que después, eso si, cobraron la famosa “recompensa de los lunes”.
viernes, 16 de marzo de 2007
Vad var det Brecht sa?
”Först kom de för gripa att kommunisterna, men eftersom jag inte var kommunist så brydde jag mig inte. Sedan kom de för att hämta socialdemokraterna, men efterso…..”
Så skrev Brecht om den nazistiska förföljelsen på all politisk opposition i Tyskland från 1932 och fram till krigsslutet, 8 maj, 1945. Men Brechts oförglömliga ord kan lika gärna tillämpas på dagens Colombia.
Det är väl känt det politiska och fysiska folkmordet på Unión Patriótica, med kommunistpartiet som kärna, skördat närmare 5.000 offer under organisationens 20 år av existens.
I dag är det inte bara vänstern och konsekventa fackföreningsledare som förföljs och mördas. Även demokratiska liberaler och till och med konservativa eller varför inte, människor utan partitillhörighet, förföljs och ”demoniseras” av den statliga terrorismens psykologiska krigförare.
Bland dem återfinns journalister som inte prostituerar sig för makten utan som tillämpar journalistiska principer i sitt yrkesutövande. Därmed förvandlas de till måltavla av staten och Uribes ”demokratiska säkerhetspolitik”.
Fallet Manuel Cepeda
Manuel Cepeda blev en sådan, chefredaktör för kommunistpartiets veckotidning VOZ sköts han ihjäl den 9 augusti 1994 då han var på väg till senaten. Han hade valts till senator för kommunistpartiet och tagit tillfälligt ledigt som chefredaktör på tidningen. Men han lämnade aldrig journalistiken och jag minns hur han med sin lilla pocketkamera tog foton för tidningen under senatsdebatterna som senare blev bitska referat eller kommenterar i tidningen. Hans krönika ”Flecha en Blanco” upphörde han aldrig att skriva och orsakade känt raseri hos de colombianska generalerna som till slut gjorde upp fysiskt med Cepeda när beslutet om att mörda honom togs på den 13:e armébrigaden i Bogota där arméns militära underrättelsetjänst var inhyst. Mordet utfördes av två paramilitärer från AUC och Carlos Castaño men bakom det fanns minst en general, Ramón Emilio Gil som senare avled, och eventuellt också överbefälhavaren för de väpnade styrkorna, Harold Bedoya, en fanatisk antikommunist och blind motståndare till alla fredsinitiativ med FARC-gerillan.
Colombia inför Interamerikanska domstolen
Instängd i en juridisk återvändsgränd har den colombianska staten och Uribe gått med på att staten hade det yttersta ansvaret för mordet på Cepeda och vill ha tillstånd en ”vänskaplig uppgörelse” med Ivan Cepeda, Manuels son.
Varför byter den colombianska staten ståndpunkt 180 grader först nu, nästan 13 år efter mordet?
Därför att den är överbevisad om sin skuld, via bland annat Carlos Castaños erkännande i sin bok ”Mi Confesión” där han inte bara tar på sig mordet utan också pekar ut en general och ”Grupp 8”, den grupp av Colombias ekonomiska och politiska elit, det villa säga toppen av den colombianska oligarkins” mäktigaste personer.
Uribes och oligarkins mardröm
Ivan Cepeda vägrar acceptera Uribes förslag och vill i stället gå till botten med vem som låg bakom mordet på hans far och för att den colombianska fascistiska statens karaktär kommer till allmän kännedom. I slutändan vill han få fram vem det är som under decennier har dragit i trådarna för den statliga terrorismens och det smutsiga krigets aktörer. För Uribe och ”Grupp 8” är det en mardröm.
Den andra konsekvensen är att ett domslut mot Colombia i den Interamerikanska domstolen innebär att landet pekas ut som precis det är, en nation utan rättstrygghet, där medborgarnas mest elementära rättigheter förtrampas å det grövsta. Det innebär också att den colombianska regimen förvandlas till en andra rangens nation i många internationella sammanhang och det är en annan mardrömssituation som Uribe&Santos vill undvika i sin internationella offensiv mot FARC-gerillan och för att undgå att isoleras internationellt.
Fallen Freddy Muñoz och Carlos Lozano
Under de senaste decennierna har hundratals andra journalister i Colombia mördats, förföljts eller tvingats i landsflykt, som denne som skriver dessa rader. Om man inte lyckas neutralisera dem så kan man göra som i fallet Freddy Muñoz, utsätta honom för ett ”montaje”, en skådeprocess där han utpekas som en expert på sprängämnen i tjänst hos FARC-gerillan. Och när även denna bluff spricker så går man vidare mot dem som vågar ifrågasätta Uribes uttalanden, som i fallet Carlos Lozano, chefredaktör för Voz, som i januari tillbakavisade Uribes påståenden om att denne hade utsett en ”emissarie” som hade varit i kontakt med FARC för att åstadkomma en lösning på krigsfångeproblemet. ”Men, sa Uribe, FARC-banditerna lät förstå via mitt sändebud att de är inte intresserade av en humanitär uppgörelse”.
Carlos Lozano hade modet, efter att sonderat med gerillans högsta ledare, att Uribes påstående var ren och skär bluff. Inget sändebud hade varit i kontakt med gerillan och denna var och är ständigt öppen för en uppgörelse på frågan om ett utbyte av krigsfångar, oberoende om Uribes regim är illegitim eller inte. Det kan kosta Lozano livet, för Uribe påstår nu att ”Lozano är ett språkrör för gerillan”, exakt samma uttalande som generalerna gjorde mot Cepeda och tusentals andra som vågat ifrågasätta makten.
Fallet Horacio Duque
Det tredje och senaste fallet med journalister som råkat ut för den ”demokratiska säkerhetspolitikens” terror är Horacio Duque. En person i 50-årsåldern som varit politisk rådgivare till liberala partiets före detta presidentkandidat, Horacio Serpa och som deltagit i liberala partiets olika forsknings- och tänkarinstitut. Nu utpekas han som både ansluten till FARC som en person indragen i narkotikahandel i länet Risaralda, ett län som ironiskt nog är utsatt för en para-militär terror och kontroll sedan flera år. Att anklagelserna infaller samtidigt med att Uribe är mer trängd än någonsin för ”narco-para-politikerna” är ingen tillfällighet. Att även Horacio Serpa dras in i dessa anklagelser beror på att denne har pekat ut Uribe som en man i tjänst hos paramilitärerna, eller tvärtom.
Ovanstående är några av de senaste dagarnas händelserna som ingår som delar av den statliga terrorn som riktas mot dem som Brecht skrev för, de vanliga människorna som vågar ifrågasätta maktens intoleranta män och kvinnor.
För dem som läser spanska finns det en utförlig text som handlar om gripandet av Horacio Duque som jag lärde känna under en resa till Venezuela, mitt under sabotaget mot oljeindustrin, januari 2004.
Dick Emanuelsson
Centralamerika
------------------------
http://dickema24.blogspot.com/2007/03/el-para-estado-detiene-otro-periodista.html
El Para-Estado detiene a otro periodista colombiano
Så skrev Brecht om den nazistiska förföljelsen på all politisk opposition i Tyskland från 1932 och fram till krigsslutet, 8 maj, 1945. Men Brechts oförglömliga ord kan lika gärna tillämpas på dagens Colombia.
Det är väl känt det politiska och fysiska folkmordet på Unión Patriótica, med kommunistpartiet som kärna, skördat närmare 5.000 offer under organisationens 20 år av existens.
I dag är det inte bara vänstern och konsekventa fackföreningsledare som förföljs och mördas. Även demokratiska liberaler och till och med konservativa eller varför inte, människor utan partitillhörighet, förföljs och ”demoniseras” av den statliga terrorismens psykologiska krigförare.
Bland dem återfinns journalister som inte prostituerar sig för makten utan som tillämpar journalistiska principer i sitt yrkesutövande. Därmed förvandlas de till måltavla av staten och Uribes ”demokratiska säkerhetspolitik”.
Fallet Manuel Cepeda
Manuel Cepeda blev en sådan, chefredaktör för kommunistpartiets veckotidning VOZ sköts han ihjäl den 9 augusti 1994 då han var på väg till senaten. Han hade valts till senator för kommunistpartiet och tagit tillfälligt ledigt som chefredaktör på tidningen. Men han lämnade aldrig journalistiken och jag minns hur han med sin lilla pocketkamera tog foton för tidningen under senatsdebatterna som senare blev bitska referat eller kommenterar i tidningen. Hans krönika ”Flecha en Blanco” upphörde han aldrig att skriva och orsakade känt raseri hos de colombianska generalerna som till slut gjorde upp fysiskt med Cepeda när beslutet om att mörda honom togs på den 13:e armébrigaden i Bogota där arméns militära underrättelsetjänst var inhyst. Mordet utfördes av två paramilitärer från AUC och Carlos Castaño men bakom det fanns minst en general, Ramón Emilio Gil som senare avled, och eventuellt också överbefälhavaren för de väpnade styrkorna, Harold Bedoya, en fanatisk antikommunist och blind motståndare till alla fredsinitiativ med FARC-gerillan.
Colombia inför Interamerikanska domstolen
Instängd i en juridisk återvändsgränd har den colombianska staten och Uribe gått med på att staten hade det yttersta ansvaret för mordet på Cepeda och vill ha tillstånd en ”vänskaplig uppgörelse” med Ivan Cepeda, Manuels son.
Varför byter den colombianska staten ståndpunkt 180 grader först nu, nästan 13 år efter mordet?
Därför att den är överbevisad om sin skuld, via bland annat Carlos Castaños erkännande i sin bok ”Mi Confesión” där han inte bara tar på sig mordet utan också pekar ut en general och ”Grupp 8”, den grupp av Colombias ekonomiska och politiska elit, det villa säga toppen av den colombianska oligarkins” mäktigaste personer.
Uribes och oligarkins mardröm
Ivan Cepeda vägrar acceptera Uribes förslag och vill i stället gå till botten med vem som låg bakom mordet på hans far och för att den colombianska fascistiska statens karaktär kommer till allmän kännedom. I slutändan vill han få fram vem det är som under decennier har dragit i trådarna för den statliga terrorismens och det smutsiga krigets aktörer. För Uribe och ”Grupp 8” är det en mardröm.
Den andra konsekvensen är att ett domslut mot Colombia i den Interamerikanska domstolen innebär att landet pekas ut som precis det är, en nation utan rättstrygghet, där medborgarnas mest elementära rättigheter förtrampas å det grövsta. Det innebär också att den colombianska regimen förvandlas till en andra rangens nation i många internationella sammanhang och det är en annan mardrömssituation som Uribe&Santos vill undvika i sin internationella offensiv mot FARC-gerillan och för att undgå att isoleras internationellt.
Fallen Freddy Muñoz och Carlos Lozano
Under de senaste decennierna har hundratals andra journalister i Colombia mördats, förföljts eller tvingats i landsflykt, som denne som skriver dessa rader. Om man inte lyckas neutralisera dem så kan man göra som i fallet Freddy Muñoz, utsätta honom för ett ”montaje”, en skådeprocess där han utpekas som en expert på sprängämnen i tjänst hos FARC-gerillan. Och när även denna bluff spricker så går man vidare mot dem som vågar ifrågasätta Uribes uttalanden, som i fallet Carlos Lozano, chefredaktör för Voz, som i januari tillbakavisade Uribes påståenden om att denne hade utsett en ”emissarie” som hade varit i kontakt med FARC för att åstadkomma en lösning på krigsfångeproblemet. ”Men, sa Uribe, FARC-banditerna lät förstå via mitt sändebud att de är inte intresserade av en humanitär uppgörelse”.
Carlos Lozano hade modet, efter att sonderat med gerillans högsta ledare, att Uribes påstående var ren och skär bluff. Inget sändebud hade varit i kontakt med gerillan och denna var och är ständigt öppen för en uppgörelse på frågan om ett utbyte av krigsfångar, oberoende om Uribes regim är illegitim eller inte. Det kan kosta Lozano livet, för Uribe påstår nu att ”Lozano är ett språkrör för gerillan”, exakt samma uttalande som generalerna gjorde mot Cepeda och tusentals andra som vågat ifrågasätta makten.
Fallet Horacio Duque
Det tredje och senaste fallet med journalister som råkat ut för den ”demokratiska säkerhetspolitikens” terror är Horacio Duque. En person i 50-årsåldern som varit politisk rådgivare till liberala partiets före detta presidentkandidat, Horacio Serpa och som deltagit i liberala partiets olika forsknings- och tänkarinstitut. Nu utpekas han som både ansluten till FARC som en person indragen i narkotikahandel i länet Risaralda, ett län som ironiskt nog är utsatt för en para-militär terror och kontroll sedan flera år. Att anklagelserna infaller samtidigt med att Uribe är mer trängd än någonsin för ”narco-para-politikerna” är ingen tillfällighet. Att även Horacio Serpa dras in i dessa anklagelser beror på att denne har pekat ut Uribe som en man i tjänst hos paramilitärerna, eller tvärtom.
Ovanstående är några av de senaste dagarnas händelserna som ingår som delar av den statliga terrorn som riktas mot dem som Brecht skrev för, de vanliga människorna som vågar ifrågasätta maktens intoleranta män och kvinnor.
För dem som läser spanska finns det en utförlig text som handlar om gripandet av Horacio Duque som jag lärde känna under en resa till Venezuela, mitt under sabotaget mot oljeindustrin, januari 2004.
Dick Emanuelsson
Centralamerika
------------------------
http://dickema24.blogspot.com/2007/03/el-para-estado-detiene-otro-periodista.html
El Para-Estado detiene a otro periodista colombiano
POR DICK EMANUELSSON*CENTROAMÉRICA / 070301 / Horacio Duque, conocido periodista y analítico político fue detenido por el ejercito ayer, miércoles, acusado de tener "presuntos nexos con el narcotráfico y las FARC", según El Tiempo, el diario del vicepresidente y la familia Santos.
El Para-Estado detiene a otro periodista colombiano
.jpg)
POR DICK EMANUELSSON*
CENTROAMÉRICA / 070301 / Horacio Duque, conocido periodista y analítico político fue detenido por el ejercito ayer, miércoles, acusado de tener "presuntos nexos con el narcotráfico y las FARC", según El Tiempo, el diario del vicepresidente y la familia Santos.
El mismo medio entrevista Horacio Serpa, dirigente liberal y duro critico al presidente Álvaro Uribe, que dice que esta sorprendido por la detención: "Me sorprende mucho conocer esta información porque siempre lo conocí como un intelectual contestatario, un fuerte opositor al presidente Uribe". Duque es ex asesor de Horacio Serpa y trabajó incluso "en el Instituto de Estudios Liberales a mediados de los años 90 y luego fue asesor de Serpa para temas de participación en el Ministerio del Interior", según El Tiempo.
Nosotros que conocemos Horacio no estamos sorprendidos. Fue y es, como dice Serpa, un "intelectual contestatario", basta leer (véase el enlace a final del articulo) sus excelentes crónicas en semanario VOZ (órgano semanal del Partido Comunista Colombiano), en las agencias de noticias de ANNCOL o Argenpress.info, la portal Rebelión o en los medios alternativo como Indymedia, sección colombiana.
¡A Venezuela!
Lo conocí la primera vez en "La Caravana colombiana de Solidaridad con Venezuela", realizado por sindicatos y organizaciones populares colombianas en enero 2003. Fue durante el sabotaje petrolero en Venezuela que recibió todo el apoyo silencioso y abierto por parte del gobierno de Uribe respectivamente la "rancia oligarquía colombiana", como dijo posteriormente Chávez. Uno de los más "rancios oligarcas" fue el actual ministro de defensa, Juan Manuel Santos, integrante del clano poderoso y el monopolio de la prensa escrita colombiana, el grupo El Tiempo. Vale la pena recordar, que desde sus paginas se tiraba todo tipos de mentiras e insultos al proceso venezolano en donde uno de los miembros de este clano, Roberto Posada, alias "D'artagnan" calificaba a Chávez como un "pequeño idiota".
Pero Horacio estuvo allá, escribía y reportaba sobre el nuevo país vecino en que la democracia y el pueblo estaba defendiendo para que sobreviviera.
"La conexión Boliviana"
Ha sido interminables las crónicas escritas por Horacio durante el régimen uribista. Y la actividad periodística se ha intensificado últimamente y paralelamente a los secándolos de la base política del presidente Uribe; los narco-para-políticos, varios de ellos ahora en prisión por ser "patronos" a los jefes de los escuadrones de la muerte, ahora en proceso de legalización por el presidente Uribe.
Dice El Tiempo que "las autoridades desde hace meses seguían su rastro e incluso informaciones confidenciales señalan que este hombre habría estado en Bolivia realizando una transacción de drogas".
El método de las autoridades de crear el montaje es mirar el pasaporte del sindicado para ver si ha viajado al exterior. Ahí no sirve viajes a Miami, pero si es Venezuela o Bolivia, dos miembros del ALBA, resulta mucho más sospechoso y es un "indicio".
La inteligencia militar y los organismos de seguridad de Uribe, el famoso DAS-paraco, han hecho trampas y montajes antes en relación a Bolivia. Ahí estuvo detenido varios anos 'Pacho', Francisco Cortés Aguilar, un dirigente campesino que tuvo que exiliarse porque en Colombia lo iban a matar, acusado de ser guerrillero de ELN en Arauca. En Bolivia tuvo relación con campesinos ligados al MAS, actual gobierno bajo Evo Morales.
Y ahora se utiliza el mismo argumento o pretexto contra Horacio Duque.
El montaje a Freddy Muñoz, Telesur
A mi me da sinceramente pena por mis colegas colombianos que tienen que transmitir lo que todos en el ámbito periodístico sabemos son patrañas y montajes, hechas como cortinas de humo. Pero no solamente eso, las detenciones tienen varias dimensiones, una de ellas es "neutralizar" los críticos a la actual política uribista a través de amedrentarlos con cualquier montaje o acusación.
Anteayer era el periodista de Telesur, Freddy Muñoz. Fue detenido y acusado por DAS en noviembre (y recuérdense que la policía de seguridad DAS es un órgano POLÍTICO subordinado el mismo presidente que es el máximo jefe de ese órgano temible) de ser experto en explosivos en el Frente 37 de las FARC. A Freddy Muñoz tuvieron que soltar después de 50 días por que ni siquiera los desertores de las FARC se sostenían en su "testimonios en blanco" redactados por el DAS, sino se retractaron, igual como en los juicios contra Simón Trinidad y Sonia en Estados Unidos.
Después "encontraron casualmente" los soldados de la Armada en Montes de Maria una mochila con fotos de una fiesta de los guerrilleros del Frente 37, en donde aparecía el mismo Freddy Muños con fusil y ropa olivo verde. Utilizando el programa gráfico Photoshop cambiamos fácilmente la cabeza de Freddy al mismo Uribe, o Bush o por que no, el mismo ministro de defensa, el señor Santos. Era tan chistoso ver ese cuerpo guerrillero fornido (por lo menos 90 kilos) y sin un miligramo de grasa y compararlo con el pequeño de Freddy, panconcito.
Pero durante meses cuestionaron, no solamente la honestidad y la profesionalidad de Freddy sino sobre todo, y eso más importante, el papel de Telesur, un canal de televisión que ha crecido en tamaño y calidad en forma impresionante. Hoy nadie habla sobre la foto del "guerrillero Freddy".
Uribe pone la lápida al periodista Carlos Lozano
Explotó el escándalo de los narco-para-políticos, la base política y social de Uribe y garantes para la mayoría uribista en el congreso. El presidente se vio cada día más arrinconado, los jefes paracos amenazaban de revelar los verdaderos "patronos" de esos matones, involucrando los generales (que todos los periodistas en Bogota saben quienes son pero no se atreven a relevar) corruptos y asesinos, los industriales y los afiliados del ahora embajador Jorge Visual de los ganaderos paramilitares del Fedegan.
Los familiares de los retenidos civiles por las FARC y los familiares de los más de 50 oficiales (los 400 soldados rasos prisioneros fueron unilateralmente entregados por las FARC en junio 2001 a sus familiares) comenzaron a presionar. La fecha, 23 de febrero del "aniversario" de Ingrid Betancourt tuvo repercusiones tanto en el país como en el exterior y sale Uribe diciendo que las FARC cerraron la puerta a un acuerdo humanitario. El esposo de Ingrid, Juan Carlos Lecompte, decía, sin pelos en la lengua, en directo en Telesur, que él, cuando asumía la presidencia Uribe 2002, decía que con Uribe en la presidencia "los retenidos van a podrir en la selva".
Carlos Lozano, director del semanario Voz, después una investigación a la fuente misma, es decir, con las FARC, desmentía la existencia del "emisario fantasma" de Uribe y que se habría encontrado con la guerrilla. Agregó que la guerrilla no ha cerrado la puerta a un intercambio humanitario, no importa tan ilegitimo el actual régimen de Uribe es.
Uribe no duró muchas horas para declarar Carlos Lozano como "objetivo militar" y colocarlo una lápida encima la cabeza con las palabras: "Carlos Lozano es cómplice de las FARC" y "vocero de la guerrilla".
Manuel Cepeda, asesinado por el estado
Han sido asesinados varios periodistas del semanario Voz. El legendario director de Voz, Manuel Cepeda, fue asesinado el 9 de augusto 1994 cuando se dirigía en su carro blindado al senado donde representaba al Partido Comunista. Su columna " Flecha en Blanco" muchas veces era más duro que un Punto 60 de la guerrilla, cuando se dirigía sus palabras en denuncia contra el Estado de Terrorismo, un estado que a final terminó con la vida de este gran periodista.
¿Será que vamos a permitir que el colega y amigo, Carlos Lozano, va a ir a la misma suerte? por que el hombre que dirige las fuerzas uniformadas o civiles oscuros del estado, ya no respeta a lo más mínimo la vida y la garantías de aquellos ejercimos el trabajo periodístico en Colombia. Las declaraciones de Uribe contra Lozano han despertado horror en los círculos de los familiares de los retenidos por las FARC ya que Lozano fue uno de los facilitadores para un intercambio humanitario, lo cual Uribe nunca ha aceptado. "Rescate a sangre y fuego" es política del gobierno de Uribe.
El complot de Uribe a los liberales AntiUribistas
Comenzaron a cuestionar a Horacio Serpa, ex candidato presidencial y líder del partido liberal, un duro critico a la política pro paramilitar de Uribe. No duró mucho tiempo hasta que despertó Fernando Botero y ex ministro de defensa (¡Sic!) en el gobiernote Ernesto Samper. Fue jefe de la campa
ña electoral del ex presidente Samper 1994 que recibió varios millones de dólares del Cartel de Cali. Botero denunciaba que Serpa sabia de las "donaciones" del cartel del Cali. Serpa lo desmintió esta cortina de humo para desviar el escándolo de la parapolitica.
El ministro del interior, Carlos Holguín decía hace una semana que la fiscalía y la Corte Suprema de Justicia, no solamente deberían investigar los políticos con nexos a los narcoparamilitares, sino también a los políticos ligados a las FARC. Y ayer, fue detenido por el ejercito Horacio Duque, ex asesor a Serpa y acusados de tener nexos tanto con los narcos como a las FARC. Y así se completa el cronograma político del montaje de Uribe contra Serpa y los liberales que se atreven cuestionar al presidente.
En una sola búsqueda en Internet en el nombre de Horacio, se puede encontrar centenares de artículos escrito por este colombiano. ¿Será que los narcos utilizan una persona tan pública como Horacio y que lo envian a Bolivia?
Uribe tiene sus días contados
Claro que no. Lo que vemos ahora es un nuevo caso de la represión realizado por el Terrorismo de Estado. Uribe intentan desesperadamente de callar las voces de discrepancia y recurre a los viejos métodos de perseguir a los que se atreven de abrir la boca a través el terror o la guerra psicológica.
Uribe tiene sus días contados, de eso no cabe duda. Y lo sabe, por eso se vuelve cada día más descontrolado y totalitario. Lo que vemos es un jefe político en caída.
Uribe también sabe perfectamente, que si logra a terminar su mandato, lo cual no creo, será enfrentado con su Amo en el Norte, enfrentando las viejas acusaciones de afiliación al Cartel de Medellín hecha por el Departamento de Defensa estadounidense el 18 de marzo 1991 y revelado en el magazín Newsweek en junio del 2001. No solamente los colombianos sabe de donde sacó su fortuna, por haber sido un simple hombre de la clase media con problemas económicos y se volvió en uno de los terrateniente más grande y adinerados en Colombia. También los gringos lo sabe en detalle. Todos esos antecedentes lo describió Horacio Duque en forma excelente, por eso terminó donde esta ahora, en el Bunker de la Fiscalía en Bogota.
Falta la firma a TLC
Los gringos van a quitar su respaldo a Uribe cuando ya no lo necesitan. Falta todavía la firma para el TLC, Colombia ha suscrito el acuerdo Puebla-Panamá, para conectar Estados Unidos y su deseada infraestructura para unir Colombia con Centroamérica y EE.UU. El nuevo y ampliado canal en Panamá da la posibilidad para los Portaviones norteamericanos a cambiar océanos fácilmente y meter tropas y aviones más rápido en cualquier país en América Latina. Colombia podrá servir más fácil como puente de agresión contra Venezuela y Ecuador. Además, Uribe ha entregado a los gringos a través Plan Colombia, Patriota y ahora Victoria la biodiversidad más grande del mundo, la región amazónica.
El espacio de maniobra de Uribe se esta achicándoosle. Esta mañana llegó la noticia de que el desempleo oficial ha aumentado a 13,8 por ciento. La política antilaboral solo ha beneficiado a la oligarquía mientras los trabajadores han visto perdiendo compensación para las horas extras, las jornadas ya no son jornadas de ocho horas sino muchas veces hasta 12 horas sin compensación, vacaciones y sobre todo, la minima estabilidad laboral que existia.
Tres agentes de la CIA presos por las FARC entrevistados
Mañana viernes se va estrenar la nueva película del ilustre periodista Jorge Enrique Botero. Se trata de los tres agentes de la CIA que fueron derribados por la guerrilla de las FARC el 14 de febrero 2003 en el departamento del Caquetá. El entonces jefe del ejercito colombiano, Jorge Enrique Mora, nefasto general corrupto con nexos a los jefes paracos, decía en un "resbalo" de lengua que los tres agentes civiles estaban en tareas de inteligencia. Mora fue destituido rápidamente, acusado formalmente por no llevarse bien con la ministra de defensa, Marta Lucia Ramirez, una simple excusa que todos los periodistas en Colombia sabe es una monumental mentira.
La película es una exclusividad que hasta ahora ha sido totalmente acallada por los grandes medios controlados por los tres grupos, dueños de Colombia; Santos, Santodomingo y Ardilas Lulles. La película se va a estrenar el canal de Telesur a las 19.00 horas en Colombia y, con toda la seguridad, la van a ver todos en la embajada gringa en Bogota, Uribe y su gobierno.
El trabajo periodístico es exclusivo ya que nadie ha tenido acceso de hacer una entrevista con estos tres agentes, prisioneros de guerra y miembros de las fuerzas ocupantes de Estados Unidos en Colombia, los personajes más buscado al lado de bin Laden. La guerrilla los ha integrado como "canjeables" con los guerrilleros presos, como Simon y Sonia.
El riesgo de tocar ese tema
Botero era periodista en TV-Caracol, e hizo la primera película sobre los soldados y militares capturados en combates con las FARC 2001. De los 45 minutos que era la película, los directores de Caracol solamente permitieron a mostrar cinco minutos, escenas seleccionadas de punto de vista político, para desprestigiar a la guerrilla y colocarla como "cruel", comparando los campamentos de los prisioneros como los campamentos de concentración nazi.
Pero lo más preocupante es que este tipo de documentación periodística, siempre termina con amenaza de muerte, asesinatos, como el caso de Manuel Cepeda o con detenciones, como en el caso de Horacio Duque.
Es la ilustración y la confirmación de un Terrorismo de estado ejecutado por una intolerante "oligarquía rancia" en donde no hay espacio para la libre expresión y pensamiento.
¡Libertad para Horacio!
* Dick Emanuelsson es corresponsal en Latinoamérica desde 1980.
Google y Horacio Duque:
http://www.google.com/search?sourceid=gmail&q=Horacio%20Duque%2C%20Colombia
CENTROAMÉRICA / 070301 / Horacio Duque, conocido periodista y analítico político fue detenido por el ejercito ayer, miércoles, acusado de tener "presuntos nexos con el narcotráfico y las FARC", según El Tiempo, el diario del vicepresidente y la familia Santos.
El mismo medio entrevista Horacio Serpa, dirigente liberal y duro critico al presidente Álvaro Uribe, que dice que esta sorprendido por la detención: "Me sorprende mucho conocer esta información porque siempre lo conocí como un intelectual contestatario, un fuerte opositor al presidente Uribe". Duque es ex asesor de Horacio Serpa y trabajó incluso "en el Instituto de Estudios Liberales a mediados de los años 90 y luego fue asesor de Serpa para temas de participación en el Ministerio del Interior", según El Tiempo.
Nosotros que conocemos Horacio no estamos sorprendidos. Fue y es, como dice Serpa, un "intelectual contestatario", basta leer (véase el enlace a final del articulo) sus excelentes crónicas en semanario VOZ (órgano semanal del Partido Comunista Colombiano), en las agencias de noticias de ANNCOL o Argenpress.info, la portal Rebelión o en los medios alternativo como Indymedia, sección colombiana.
¡A Venezuela!
Lo conocí la primera vez en "La Caravana colombiana de Solidaridad con Venezuela", realizado por sindicatos y organizaciones populares colombianas en enero 2003. Fue durante el sabotaje petrolero en Venezuela que recibió todo el apoyo silencioso y abierto por parte del gobierno de Uribe respectivamente la "rancia oligarquía colombiana", como dijo posteriormente Chávez. Uno de los más "rancios oligarcas" fue el actual ministro de defensa, Juan Manuel Santos, integrante del clano poderoso y el monopolio de la prensa escrita colombiana, el grupo El Tiempo. Vale la pena recordar, que desde sus paginas se tiraba todo tipos de mentiras e insultos al proceso venezolano en donde uno de los miembros de este clano, Roberto Posada, alias "D'artagnan" calificaba a Chávez como un "pequeño idiota".
Pero Horacio estuvo allá, escribía y reportaba sobre el nuevo país vecino en que la democracia y el pueblo estaba defendiendo para que sobreviviera.
"La conexión Boliviana"
Ha sido interminables las crónicas escritas por Horacio durante el régimen uribista. Y la actividad periodística se ha intensificado últimamente y paralelamente a los secándolos de la base política del presidente Uribe; los narco-para-políticos, varios de ellos ahora en prisión por ser "patronos" a los jefes de los escuadrones de la muerte, ahora en proceso de legalización por el presidente Uribe.
Dice El Tiempo que "las autoridades desde hace meses seguían su rastro e incluso informaciones confidenciales señalan que este hombre habría estado en Bolivia realizando una transacción de drogas".
El método de las autoridades de crear el montaje es mirar el pasaporte del sindicado para ver si ha viajado al exterior. Ahí no sirve viajes a Miami, pero si es Venezuela o Bolivia, dos miembros del ALBA, resulta mucho más sospechoso y es un "indicio".
La inteligencia militar y los organismos de seguridad de Uribe, el famoso DAS-paraco, han hecho trampas y montajes antes en relación a Bolivia. Ahí estuvo detenido varios anos 'Pacho', Francisco Cortés Aguilar, un dirigente campesino que tuvo que exiliarse porque en Colombia lo iban a matar, acusado de ser guerrillero de ELN en Arauca. En Bolivia tuvo relación con campesinos ligados al MAS, actual gobierno bajo Evo Morales.
Y ahora se utiliza el mismo argumento o pretexto contra Horacio Duque.
El montaje a Freddy Muñoz, Telesur
A mi me da sinceramente pena por mis colegas colombianos que tienen que transmitir lo que todos en el ámbito periodístico sabemos son patrañas y montajes, hechas como cortinas de humo. Pero no solamente eso, las detenciones tienen varias dimensiones, una de ellas es "neutralizar" los críticos a la actual política uribista a través de amedrentarlos con cualquier montaje o acusación.
Anteayer era el periodista de Telesur, Freddy Muñoz. Fue detenido y acusado por DAS en noviembre (y recuérdense que la policía de seguridad DAS es un órgano POLÍTICO subordinado el mismo presidente que es el máximo jefe de ese órgano temible) de ser experto en explosivos en el Frente 37 de las FARC. A Freddy Muñoz tuvieron que soltar después de 50 días por que ni siquiera los desertores de las FARC se sostenían en su "testimonios en blanco" redactados por el DAS, sino se retractaron, igual como en los juicios contra Simón Trinidad y Sonia en Estados Unidos.
Después "encontraron casualmente" los soldados de la Armada en Montes de Maria una mochila con fotos de una fiesta de los guerrilleros del Frente 37, en donde aparecía el mismo Freddy Muños con fusil y ropa olivo verde. Utilizando el programa gráfico Photoshop cambiamos fácilmente la cabeza de Freddy al mismo Uribe, o Bush o por que no, el mismo ministro de defensa, el señor Santos. Era tan chistoso ver ese cuerpo guerrillero fornido (por lo menos 90 kilos) y sin un miligramo de grasa y compararlo con el pequeño de Freddy, panconcito.
Pero durante meses cuestionaron, no solamente la honestidad y la profesionalidad de Freddy sino sobre todo, y eso más importante, el papel de Telesur, un canal de televisión que ha crecido en tamaño y calidad en forma impresionante. Hoy nadie habla sobre la foto del "guerrillero Freddy".
Uribe pone la lápida al periodista Carlos Lozano
Explotó el escándalo de los narco-para-políticos, la base política y social de Uribe y garantes para la mayoría uribista en el congreso. El presidente se vio cada día más arrinconado, los jefes paracos amenazaban de revelar los verdaderos "patronos" de esos matones, involucrando los generales (que todos los periodistas en Bogota saben quienes son pero no se atreven a relevar) corruptos y asesinos, los industriales y los afiliados del ahora embajador Jorge Visual de los ganaderos paramilitares del Fedegan.
Los familiares de los retenidos civiles por las FARC y los familiares de los más de 50 oficiales (los 400 soldados rasos prisioneros fueron unilateralmente entregados por las FARC en junio 2001 a sus familiares) comenzaron a presionar. La fecha, 23 de febrero del "aniversario" de Ingrid Betancourt tuvo repercusiones tanto en el país como en el exterior y sale Uribe diciendo que las FARC cerraron la puerta a un acuerdo humanitario. El esposo de Ingrid, Juan Carlos Lecompte, decía, sin pelos en la lengua, en directo en Telesur, que él, cuando asumía la presidencia Uribe 2002, decía que con Uribe en la presidencia "los retenidos van a podrir en la selva".
Carlos Lozano, director del semanario Voz, después una investigación a la fuente misma, es decir, con las FARC, desmentía la existencia del "emisario fantasma" de Uribe y que se habría encontrado con la guerrilla. Agregó que la guerrilla no ha cerrado la puerta a un intercambio humanitario, no importa tan ilegitimo el actual régimen de Uribe es.
Uribe no duró muchas horas para declarar Carlos Lozano como "objetivo militar" y colocarlo una lápida encima la cabeza con las palabras: "Carlos Lozano es cómplice de las FARC" y "vocero de la guerrilla".
Manuel Cepeda, asesinado por el estado
Han sido asesinados varios periodistas del semanario Voz. El legendario director de Voz, Manuel Cepeda, fue asesinado el 9 de augusto 1994 cuando se dirigía en su carro blindado al senado donde representaba al Partido Comunista. Su columna " Flecha en Blanco" muchas veces era más duro que un Punto 60 de la guerrilla, cuando se dirigía sus palabras en denuncia contra el Estado de Terrorismo, un estado que a final terminó con la vida de este gran periodista.
¿Será que vamos a permitir que el colega y amigo, Carlos Lozano, va a ir a la misma suerte? por que el hombre que dirige las fuerzas uniformadas o civiles oscuros del estado, ya no respeta a lo más mínimo la vida y la garantías de aquellos ejercimos el trabajo periodístico en Colombia. Las declaraciones de Uribe contra Lozano han despertado horror en los círculos de los familiares de los retenidos por las FARC ya que Lozano fue uno de los facilitadores para un intercambio humanitario, lo cual Uribe nunca ha aceptado. "Rescate a sangre y fuego" es política del gobierno de Uribe.
El complot de Uribe a los liberales AntiUribistas
Comenzaron a cuestionar a Horacio Serpa, ex candidato presidencial y líder del partido liberal, un duro critico a la política pro paramilitar de Uribe. No duró mucho tiempo hasta que despertó Fernando Botero y ex ministro de defensa (¡Sic!) en el gobiernote Ernesto Samper. Fue jefe de la campa
ña electoral del ex presidente Samper 1994 que recibió varios millones de dólares del Cartel de Cali. Botero denunciaba que Serpa sabia de las "donaciones" del cartel del Cali. Serpa lo desmintió esta cortina de humo para desviar el escándolo de la parapolitica.
El ministro del interior, Carlos Holguín decía hace una semana que la fiscalía y la Corte Suprema de Justicia, no solamente deberían investigar los políticos con nexos a los narcoparamilitares, sino también a los políticos ligados a las FARC. Y ayer, fue detenido por el ejercito Horacio Duque, ex asesor a Serpa y acusados de tener nexos tanto con los narcos como a las FARC. Y así se completa el cronograma político del montaje de Uribe contra Serpa y los liberales que se atreven cuestionar al presidente.
En una sola búsqueda en Internet en el nombre de Horacio, se puede encontrar centenares de artículos escrito por este colombiano. ¿Será que los narcos utilizan una persona tan pública como Horacio y que lo envian a Bolivia?
Uribe tiene sus días contados
Claro que no. Lo que vemos ahora es un nuevo caso de la represión realizado por el Terrorismo de Estado. Uribe intentan desesperadamente de callar las voces de discrepancia y recurre a los viejos métodos de perseguir a los que se atreven de abrir la boca a través el terror o la guerra psicológica.
Uribe tiene sus días contados, de eso no cabe duda. Y lo sabe, por eso se vuelve cada día más descontrolado y totalitario. Lo que vemos es un jefe político en caída.
Uribe también sabe perfectamente, que si logra a terminar su mandato, lo cual no creo, será enfrentado con su Amo en el Norte, enfrentando las viejas acusaciones de afiliación al Cartel de Medellín hecha por el Departamento de Defensa estadounidense el 18 de marzo 1991 y revelado en el magazín Newsweek en junio del 2001. No solamente los colombianos sabe de donde sacó su fortuna, por haber sido un simple hombre de la clase media con problemas económicos y se volvió en uno de los terrateniente más grande y adinerados en Colombia. También los gringos lo sabe en detalle. Todos esos antecedentes lo describió Horacio Duque en forma excelente, por eso terminó donde esta ahora, en el Bunker de la Fiscalía en Bogota.
Falta la firma a TLC
Los gringos van a quitar su respaldo a Uribe cuando ya no lo necesitan. Falta todavía la firma para el TLC, Colombia ha suscrito el acuerdo Puebla-Panamá, para conectar Estados Unidos y su deseada infraestructura para unir Colombia con Centroamérica y EE.UU. El nuevo y ampliado canal en Panamá da la posibilidad para los Portaviones norteamericanos a cambiar océanos fácilmente y meter tropas y aviones más rápido en cualquier país en América Latina. Colombia podrá servir más fácil como puente de agresión contra Venezuela y Ecuador. Además, Uribe ha entregado a los gringos a través Plan Colombia, Patriota y ahora Victoria la biodiversidad más grande del mundo, la región amazónica.
El espacio de maniobra de Uribe se esta achicándoosle. Esta mañana llegó la noticia de que el desempleo oficial ha aumentado a 13,8 por ciento. La política antilaboral solo ha beneficiado a la oligarquía mientras los trabajadores han visto perdiendo compensación para las horas extras, las jornadas ya no son jornadas de ocho horas sino muchas veces hasta 12 horas sin compensación, vacaciones y sobre todo, la minima estabilidad laboral que existia.
Tres agentes de la CIA presos por las FARC entrevistados
Mañana viernes se va estrenar la nueva película del ilustre periodista Jorge Enrique Botero. Se trata de los tres agentes de la CIA que fueron derribados por la guerrilla de las FARC el 14 de febrero 2003 en el departamento del Caquetá. El entonces jefe del ejercito colombiano, Jorge Enrique Mora, nefasto general corrupto con nexos a los jefes paracos, decía en un "resbalo" de lengua que los tres agentes civiles estaban en tareas de inteligencia. Mora fue destituido rápidamente, acusado formalmente por no llevarse bien con la ministra de defensa, Marta Lucia Ramirez, una simple excusa que todos los periodistas en Colombia sabe es una monumental mentira.
La película es una exclusividad que hasta ahora ha sido totalmente acallada por los grandes medios controlados por los tres grupos, dueños de Colombia; Santos, Santodomingo y Ardilas Lulles. La película se va a estrenar el canal de Telesur a las 19.00 horas en Colombia y, con toda la seguridad, la van a ver todos en la embajada gringa en Bogota, Uribe y su gobierno.
El trabajo periodístico es exclusivo ya que nadie ha tenido acceso de hacer una entrevista con estos tres agentes, prisioneros de guerra y miembros de las fuerzas ocupantes de Estados Unidos en Colombia, los personajes más buscado al lado de bin Laden. La guerrilla los ha integrado como "canjeables" con los guerrilleros presos, como Simon y Sonia.
El riesgo de tocar ese tema
Botero era periodista en TV-Caracol, e hizo la primera película sobre los soldados y militares capturados en combates con las FARC 2001. De los 45 minutos que era la película, los directores de Caracol solamente permitieron a mostrar cinco minutos, escenas seleccionadas de punto de vista político, para desprestigiar a la guerrilla y colocarla como "cruel", comparando los campamentos de los prisioneros como los campamentos de concentración nazi.
Pero lo más preocupante es que este tipo de documentación periodística, siempre termina con amenaza de muerte, asesinatos, como el caso de Manuel Cepeda o con detenciones, como en el caso de Horacio Duque.
Es la ilustración y la confirmación de un Terrorismo de estado ejecutado por una intolerante "oligarquía rancia" en donde no hay espacio para la libre expresión y pensamiento.
¡Libertad para Horacio!
* Dick Emanuelsson es corresponsal en Latinoamérica desde 1980.
Google y Horacio Duque:
http://www.google.com/search?sourceid=gmail&q=Horacio%20Duque%2C%20Colombia
jueves, 15 de marzo de 2007
Chiquita Brands avslöjas för att ha lejt colombianska paramilitärer
<4680>
Av Dick Emanuelsson
TEGUCIGALPA / 070314 / Den högsta ledningen för det multinationella 'Chiquita Brands International' bötfälls med 25 miljoner dollar av de federala myndigheterna i USA. Bakgrunden är att företaget mot betalningar har lejt ”tjänster” för 1,7 miljoner dollar hos de paramilitära dödsskvadronerna AUC i Colombia.
Företaget accepterar bötessumman och erkänner att det betalade ut pengar till AUC sedan 1997 men nämner inget om att det skulle ha betalat ut pengar till FARC-gerillan, vilket de federala åklagarna hävdar.
”Omkring september år 2000 visste de främsta direktörerna att företaget betalade ut pengar till AUC, trots att de visste om att AUC var en våldsam paramilitär organisation.” Enligt USA-åklagarna förfalskades bokföringen för att dölja transaktionerna.
Redan 2003 blev de offentligt att Chiquita betalade pengar till de paramilitära grupperna. När jag kontaktade företagets advokater i Bogota möttes jag av avledande ursäkter och ”no comments”. Justitiedepartementet i USA inledde det året sina undersökningar men trots det fortsatte Chiquita att betala dödsskvadronerna i Colombia som i allians med militären kontrollerade bananregionerna.
Enligt Fernando Aguirre, Chiquitas vd, gjordes utbetalningarna till AUC i ”omsorg om de anställdas säkerhet”, ett uttalande som starkt ifrågasätts av facken i Colombia.
Åklagarnas dokument som presenterats kallas en “Informationsakt” som, till skillnad mot en ”Anklagelseakt”, vanligtvis utarbetas gemensamt mellan företaget och åklagarna. Vid offentliggörandet av dokumentet följer ett uttalande om skuld.
500 mördade bananarbetare
Det framkommer inte av åklagarnas dokument om Chiquita betalade klassiska ”skatter” eller om det var betalningar för att likvidera de då starka fackföreningarna i regionen Urabá och Ciénaga, i norra Colombia. I landet har mer än 500 aktiva inom bananarbetarfacket Sintrainagro mördats under de senaste 20 åren. Under samma tid har mer än 3 500 medlemmar i den största landsorganisationen CUT mördats. Förra året mördades 69 medlemmar i CUT.
Åklagarnas dokument som presenterats kallas en “Informationsakt” som, till skillnad mot en ”Anklagelseakt”, vanligtvis utarbetas gemensamt mellan företaget och åklagarna. Vid offentliggörandet av dokumentet följer ett uttalande om skuld.
500 mördade bananarbetare
Det framkommer inte av åklagarnas dokument om Chiquita betalade klassiska ”skatter” eller om det var betalningar för att likvidera de då starka fackföreningarna i regionen Urabá och Ciénaga, i norra Colombia. I landet har mer än 500 aktiva inom bananarbetarfacket Sintrainagro mördats under de senaste 20 åren. Under samma tid har mer än 3 500 medlemmar i den största landsorganisationen CUT mördats. Förra året mördades 69 medlemmar i CUT.
Facket i Colombia anklagar starka ekonomiska krafter för att ligga bakom ”det smutsiga kriget”. Facket har insisterat i att inte bara armén utan även de stora företagen, land- och boskapsägare använder sig av och lejer de paramilitära grupperna för att ”neutralisera” den politiska oppositionen som de colombianska fackföreningarna med avsikt att försvaga de anställdas fackliga fri- och rättigheter och deras krav på anständiga löner.
I bananregionen Urabá vann vänsteralliansen Union Patriotica (UP) kommunal- och borgmästarvalen i sju av elva städer i den bananproducerande regionen av Urabá. Men under hela 1990-talet pågick en systematisk fysiskt utrotning av såväl fackledare som över tusen av de främsta medlemmarna i UP. De paramilitära dödsskvadronerna och den 17:e armébrigaden ”Voltígeros” anklagas för att stå bakom de flesta av massakrerna i denna del av Colombia.
Under denna våldsamma tidsperiod var Alvaro Uribe länet Antioquias guvernör. I dag är han president i Colombia och utpekad av folkrörelsen för att vara para-militärens, landägarnas och storföretagens representant.
Reportage i LO-Tidningen väckte irritation
I första numret år 2001 publicerade LO-Tidningen ett fem sidor långt reportage om de colombianska bananarbetarnas utsatta situation, bland annat ett reportage på en av Chiquitas bananplantage i regionen Ciénaga där det pågick avtalsförhandlingar. Mitt under dessa, två veckor efter publiceringen av reportaget, mördades José Guette, ordförande för bananarbetarfacket som hade gjort denne reporter sällskap under tre dagar. LO-Tidningens reportage väckte stark irritation hos Chiquita.
Reportage i LO-Tidningen väckte irritation
I första numret år 2001 publicerade LO-Tidningen ett fem sidor långt reportage om de colombianska bananarbetarnas utsatta situation, bland annat ett reportage på en av Chiquitas bananplantage i regionen Ciénaga där det pågick avtalsförhandlingar. Mitt under dessa, två veckor efter publiceringen av reportaget, mördades José Guette, ordförande för bananarbetarfacket som hade gjort denne reporter sällskap under tre dagar. LO-Tidningens reportage väckte stark irritation hos Chiquita.
För två veckor sedan fängslades den förre säkerhetschefen Jorge Noguera av åklagarämbetet, anklagad för att ha lämnat ut listor på minst 15 fackliga ledare som senare mördades av paramilitärerna.
Fackföreningsskolan i Medellin har de senaste åren dokumenterat hur de colombianska säkerhetsorganen och den militära underrättelsetjänsten intensifierats sin terror mot facket. Razzior och husundersökningar mot fackliga kontor respektive fackliga ledare hem ökade starkt under president Uribes mandatperiod, rapporterar Fackföreningsskolan som bland annat finansieras med anslag från svenska LO.
I dag torsdag (15 mars) utpekade FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter i Colombia, Pablo Corlazzoli, armén som ansvarig för att antalet ”utomrättsliga avrättningar inte ser ut att vara isolerade händelser utan tenderar att bli allmänna”. FN-representanten bekräftar Fackföreningsskolans rapport och påpekar armén oftast visar upp sina civila offer som ”gerillamän som stupat i strid”.
------------
------------
<1219>
BAKGRUND USA-FÖRETAG I COLOMBIA MED PARAMILITÄRA KOPPLINGAR
Tre pågående processer i USA
Tre pågående processer i USA
För närvarande pågår det ytterligare två rättsprocesser mot USA-företag verksamma i Colombia.
USA-bolaget Drummond ltd. Ska ställas inför rätta i USA, anklagat som ansvarig till att tre fackliga ledare på företagets anläggning i Colombia mördades 2001 av de högerextrema paramilitärerna. Den kvinnliga domaren Karon Bowdre ansåg, för sitt beslut, att det colombianska gruvfacket Sintramienergetica hade tillfört tillräcklig dokumentation för att öppna rättsprocessen i USA. Efter Bowdres sensationella beslut sa Derek Baxter, advokat i den fackliga advokatpoolen Internacional Labor Rights Fund, som stöder det colombianska facket:
– Jag hoppas att beslutet är en varning för de multinationella bolagen som till exempel Drummond och de som opererar i Colombia att de begriper att de står inte över lagen.
Det andra företaget är Coca Cola som sedan 2002 befinner sig i en liknande situation. Närmare tio fackliga ledare och aktiva har mördats sedan slutet av 1980-talet. Men domstolen i Florida avslog i första instansen fackets ansökan om att inleda en rättsprocess mot Coca Cola för repressionen mot facket. Överklagandena beräknas komma upp till behandling i mitten a v 2006.
Det andra företaget är Coca Cola som sedan 2002 befinner sig i en liknande situation. Närmare tio fackliga ledare och aktiva har mördats sedan slutet av 1980-talet. Men domstolen i Florida avslog i första instansen fackets ansökan om att inleda en rättsprocess mot Coca Cola för repressionen mot facket. Överklagandena beräknas komma upp till behandling i mitten a v 2006.
Dick Emanuelsson
miércoles, 14 de marzo de 2007
ONG pro militar protesta en la embajada sueca en Bogotá
Por Dick Emanuelsson *
BOGOTA / 070313 / La "Fundación Colombia Herida", una ONG que apoya y promueve el Terrorismo de Estado colombiano, protestó hoy en las afueras de la embajada sueca en Bogotá por “tolerancia sueca con la guerrilla de las FARC”.
El motivo es el acto de información acerca del conflicto colombiano y el estado de los procesos judiciales en Estados Unidos en contra del extraditado ´Simón Trinidad´, negociador de las FARC-EP de las mesas temáticas durante el proceso de paz con el ex presidente Andrés Pastrana, y contra Sonia, también guerrillera de esa organización insurgente. El juicio contra Simón Trinidad fue anulado por el juez norteamericano por falta de consenso en el jurado y la cantidad de contradicciones y mentiras de los testigos falsos que el estado colombiano y el fiscal norteamericano presentaron, los cuales son pagados con los dineros de los contribuyentes de Estados Unidos.
La “ONG” pro militar es un apéndice de las fuerzas militares colombianas bajo la fachada y liderazgo del “actor y activista Rodrigo Obregón, presidente de la fundación”, como lo presenta El Tiempo, el diario del vicepresidente Francisco Santos, la cual actúa como una verdadera organización para-militar.
Caso de los tres irlandeses de Sinn Fein
Este individuo de apellido Obregón se presenta cada vez que hay procesos judiciales en Colombia en donde figuran personas que son acusados por el estado como guerrilleros y en donde las pruebas no son más que montajes de la inteligencia militar. Con una actitud agresiva y amenazante a cualquier cuestionamiento, como el caso de los tres irlandeses que fueron acusados por ser “profesores a las FARC (que llevan 42 años en el monte) en explosivos”, el señor Obregón se lanza con su grupúsculo de gente, y detrás tiene un organismo estatal que no pocas veces ha sido denunciado por haber masacrado y desaparecido testigos, como el caso de la toma del Palacio de Justicia.
La protesta en Bogotá es por eso una expresión de la creciente desesperación del régimen militarista de Santos & Uribe. Mientras la familia Santos y su diario El Tiempo intentan mostrar con todos sus poderosos medios de comunicación, que el acto en Estocolmo era un acto en solidaridad con “los terroristas de las FARC y la lucha armada”, en la capital sueca se presentaron más de cien personas que escucharon todo menos representantes de las FARC.
¿Ponentes guerrilleros?
Alberto Pinzón Sánchez, médico y antropólogo, uno de los cuatro notables de la Comisión de Notables y el abogado norteamericano – especialista en temas de derechos humanos-, e investigador sobre la muerte de Jorge Eliécer Gaitán, Paúl Wolf, hablaron sobre el conflicto, sus raíces y los montajes judiciales en relación a los juicios contra Simón Trinidad (Ricardo Palmera) y la guerrillera Sonia (Nayibe Rojas).
Los intentos de los Santos & Araújo de impedir el acto fueron en vano. Las autoridades suecas, aunque sean dirigidas ahora por un gobierno de centro-derecha, no vacilaron aunque los Santos, apoyados por el fracaso periodístico Julio Cristo de la emisora “W” y la RCN (con canales abiertos a la inteligencia militar), dispararon indignación y rabia con motivo del acto sueco; cuya pretensión no era más que informar a la opinión pública nacional e internacional acerca del conflicto colombiano y sobre el estado de los procesos judiciales contra los guerrilleros de las FARC en Estados Unidos.
¿Periodismo con ética?
Es un poco risible observar justamente esa desesperación y rabia, por que estos personajes que tienen, como el vicepresidente colombiano, el descaro de tirar al aire la acusación de que la presidenta de la Asociación Jaime Pardo Leal es hija de un alto comandante guerrillero, pensando, que de esa forma, con calumnias, va a “neutralizar” el trabajo de cultivar más conciencia acerca la tragedia colombiana. Peor todavía cuando supuestamente Santos es uno de los propietarios de medios de comunicación en donde se controlan las fuentes dos veces antes de publicar una acusación tan grave, como la hizo él contra Cecilia Calero, la presidenta de la asociación de solidaridad con el pueblo colombiano.
Y el señor Cristo y sus colegas de la “W”, no digan nunca más, como un zorro político más que como periodista, que Jaime Pardo Leal, el fundador y presidente y candidato presidencial de la Unión Patriótica, que el líder upecista era una persona totalmente contraria a la tesis de ‘la combinación de todas las formas de lucha de masas’ y, en consecuencia, a las FARC, desconociendo la firmeza ideológica y política de Pardo Leal y escondiendo la historia de las muchas visitas y abrazos entre Pardo Leal con Manuel Marulanda y Jacobo Arenas, fundadores legendarios de la guerrilla más antigua de América Latina, durante el proceso de paz con Belisario Betancourt y Virgilio Barco, un cese de fuego que rompió Cesar Gaviria el 9 de diciembre 1990.
Faltando periodismo con dignidad y respeto
Y para el colmo, usando su experiencia en cómo se hace un montaje periodístico, llamó al hijo de Jaime Pardo Leal diciéndole que la asociación con el nombre de su papá apoyaba “los terroristas de las FARC”, manipulando al joven hijo de Pardo Leal y creando contradicciones basadas en mentiras.
Sin embargo, no preguntó a Cecilia Calero sobre el contenido del acto en Estocolmo, por que eso era una cosa secundaría, sino tiró la pregunta imbécil pero tendenciosa “cuántos guerrilleros hay en la asociación en Estocolmo”, una pregunta a la que la señora Calero debería mandar el señor Cristo a la punta del cerro y colgar el teléfono por no saber ejercer el periodismo con dignidad y respeto.
Y como no lograron impedir el Foro de Solidaridad con Colombia y Simón y Sonia, a pesar de las mentiras y calumnias de todo tipo -sumamente peligrosas hacia a los integrantes de la AJPL, como Cecilia Calero-, que se efectuase el acto en Estocolmo, ahora siguen la campaña contra las autoridades suecas con varios motivos.
La campaña contra las autoridades suecas
PRIMERO por hacer el escándalo político para que medios como El Tiempo, “W” y el resto del Cachorro mediático sigan su cubrimiento absurdo y antitético que son piezas de la guerra psicológica y política a un actor de la lucha política en Colombia.
SEGUNDO, es para marcar a las autoridades suecas y también a otros países con legaciones diplomáticas en Colombia que no aceptan acciones políticas o actos de solidaridad en el exterior que tengan que ver con mostrar la verdadera cara del conflicto colombiano y no la que pretende el gobierno de Álvaro Uribe Vélez quien incluso pretende negar que en Colombia hay un conflicto armado interno, es decir, que hay una guerra, a la cual le destinan 19 millones de dólares diarios.
TERCERO, Uribe & Santos creyeron que con la etiqueta "terrorista" podrían silenciar a una parte de la oposición colombiana, cerrando todos los canales para que sea imposible ni siquiera tender puentes para un intercambio de prisioneros de guerra entre el estado y la guerrilla de las FARC. Así han pretendido silenciar al PDA y sus denuncias sobre lo que en Colombia llaman la narco-para-política, que ha llevado a la cárcel a parlamentarios y funcionarios del entorno íntimo del presidente colombiano. Pero los pueblos buscan sus múltiples medios y canales, como hizo la resistencia antifascista en Alemania durante la guerra, y eso es lo que podemos observar en el acto de Estocolmo.
El espionaje diplomático colombiano
Allá tuvo que sacar al segundo secretario de la embajada colombiana en Estocolmo porque fue desenmascarado (por este reportero con cámara) cuando estaba a bordo en el buque de Gloria, tomando fotos a los manifestantes de la asociación Jaime Pardo Leal cuando ellos en el muelle del puerto de Estocolmo protestaron contra el terror para-estatal en Colombia, es decir, realizando un acto de espionaje en un país extranjero. Ahora, día tras día, nos damos cuenta quiénes son los verdaderos terroristas en Colombia cuando ya los aliados de Uribe & Santos van a ser más los que están detrás las rejas que en las afueras.
Francisco Santos ahora dice que están investigando a la presidenta de la asociación Jaime Pardo leal. ¿Con que legislación están haciendo eso? ¿Con la colombiana? que no rige en Suecia o, a través de la embajada. Claro, la embajada sigue la orden por Uribe de “Conseguir 100 000 amigos de Colombia en el exterior”, es decir, la red de sapos que en Colombia ha resultado en falsos positivos y tanta muerte.
La mano negra de la embajada
Toda esta campaña de intimidación, no solamente hacia los colombianos que han sido obligados de exiliarse en el exterior, escapando la mano negra del Terrorismo de Estado, sino también dirigida contra las embajadas acreditadas en Bogota, debería ser motivo por una reflexión.
Álvaro Uribe nunca ha ocultado su intención de perseguir a todos aquellos que luchan por una Nueva Colombia con justicia social, no solamente en Colombia sino también en el exterior. Por eso, mi recomendación a todos los embajadores acreditados en Bogota es proponer a sus respectivos gobiernos de ordenar una investigación al fondo de las operaciones realizadas por los diplomáticos colombianos en el exterior.
Para ningún periodista colombiano es un secreto, que en las embajadas y consulados colombianos en el exterior también hay uno varios “diplomáticos” encargados de realizar la tarea de inteligencia de Uribe; espiar a todos los colombianos y las organizaciones que realizan actividades en pro de los derechos humanos o en solidaridad a la izquierda colombiana. Para los embajadores en Bogota la tarea debería ser de llegar al fondo y una vez para siempre marcar el limite que es el trabajo diplomático por un régimen que esta por caer, más tarde o temprano.
* Reportero sueco en America Latina
---------------
El Tiempo: Denuncian tolerancia sueca con la guerrilla de las Farc, en Colombiahttp://www.eltiempo.com/conflicto/noticias/ARTICULO-WEB-NOTA_INTERIOR-3473696.html
La ONG-FF .AA. "Fundación Colombia Herida":
La Fundación es fruto de una labor de solidaridad y de un compromiso con Colombia que se materializa a través de programas sociales, que además de generar bienestar en la población, le permitan a los miembros heridos de la fuerza pública y a los familiares de los caídos y heridos, no sólo sanar aquellas heridas causadas por la guerra y la diferencia de la nación, sino sentir apoyo y agradecimiento de la población civil durante y al final de la lucha armada. http://www.colombiaherida.org/sitio/index.php?modulo=portada
BOGOTA / 070313 / La "Fundación Colombia Herida", una ONG que apoya y promueve el Terrorismo de Estado colombiano, protestó hoy en las afueras de la embajada sueca en Bogotá por “tolerancia sueca con la guerrilla de las FARC”.
El motivo es el acto de información acerca del conflicto colombiano y el estado de los procesos judiciales en Estados Unidos en contra del extraditado ´Simón Trinidad´, negociador de las FARC-EP de las mesas temáticas durante el proceso de paz con el ex presidente Andrés Pastrana, y contra Sonia, también guerrillera de esa organización insurgente. El juicio contra Simón Trinidad fue anulado por el juez norteamericano por falta de consenso en el jurado y la cantidad de contradicciones y mentiras de los testigos falsos que el estado colombiano y el fiscal norteamericano presentaron, los cuales son pagados con los dineros de los contribuyentes de Estados Unidos.
La “ONG” pro militar es un apéndice de las fuerzas militares colombianas bajo la fachada y liderazgo del “actor y activista Rodrigo Obregón, presidente de la fundación”, como lo presenta El Tiempo, el diario del vicepresidente Francisco Santos, la cual actúa como una verdadera organización para-militar.
Caso de los tres irlandeses de Sinn Fein
Este individuo de apellido Obregón se presenta cada vez que hay procesos judiciales en Colombia en donde figuran personas que son acusados por el estado como guerrilleros y en donde las pruebas no son más que montajes de la inteligencia militar. Con una actitud agresiva y amenazante a cualquier cuestionamiento, como el caso de los tres irlandeses que fueron acusados por ser “profesores a las FARC (que llevan 42 años en el monte) en explosivos”, el señor Obregón se lanza con su grupúsculo de gente, y detrás tiene un organismo estatal que no pocas veces ha sido denunciado por haber masacrado y desaparecido testigos, como el caso de la toma del Palacio de Justicia.
La protesta en Bogotá es por eso una expresión de la creciente desesperación del régimen militarista de Santos & Uribe. Mientras la familia Santos y su diario El Tiempo intentan mostrar con todos sus poderosos medios de comunicación, que el acto en Estocolmo era un acto en solidaridad con “los terroristas de las FARC y la lucha armada”, en la capital sueca se presentaron más de cien personas que escucharon todo menos representantes de las FARC.
¿Ponentes guerrilleros?
Alberto Pinzón Sánchez, médico y antropólogo, uno de los cuatro notables de la Comisión de Notables y el abogado norteamericano – especialista en temas de derechos humanos-, e investigador sobre la muerte de Jorge Eliécer Gaitán, Paúl Wolf, hablaron sobre el conflicto, sus raíces y los montajes judiciales en relación a los juicios contra Simón Trinidad (Ricardo Palmera) y la guerrillera Sonia (Nayibe Rojas).
Los intentos de los Santos & Araújo de impedir el acto fueron en vano. Las autoridades suecas, aunque sean dirigidas ahora por un gobierno de centro-derecha, no vacilaron aunque los Santos, apoyados por el fracaso periodístico Julio Cristo de la emisora “W” y la RCN (con canales abiertos a la inteligencia militar), dispararon indignación y rabia con motivo del acto sueco; cuya pretensión no era más que informar a la opinión pública nacional e internacional acerca del conflicto colombiano y sobre el estado de los procesos judiciales contra los guerrilleros de las FARC en Estados Unidos.
¿Periodismo con ética?
Es un poco risible observar justamente esa desesperación y rabia, por que estos personajes que tienen, como el vicepresidente colombiano, el descaro de tirar al aire la acusación de que la presidenta de la Asociación Jaime Pardo Leal es hija de un alto comandante guerrillero, pensando, que de esa forma, con calumnias, va a “neutralizar” el trabajo de cultivar más conciencia acerca la tragedia colombiana. Peor todavía cuando supuestamente Santos es uno de los propietarios de medios de comunicación en donde se controlan las fuentes dos veces antes de publicar una acusación tan grave, como la hizo él contra Cecilia Calero, la presidenta de la asociación de solidaridad con el pueblo colombiano.
Y el señor Cristo y sus colegas de la “W”, no digan nunca más, como un zorro político más que como periodista, que Jaime Pardo Leal, el fundador y presidente y candidato presidencial de la Unión Patriótica, que el líder upecista era una persona totalmente contraria a la tesis de ‘la combinación de todas las formas de lucha de masas’ y, en consecuencia, a las FARC, desconociendo la firmeza ideológica y política de Pardo Leal y escondiendo la historia de las muchas visitas y abrazos entre Pardo Leal con Manuel Marulanda y Jacobo Arenas, fundadores legendarios de la guerrilla más antigua de América Latina, durante el proceso de paz con Belisario Betancourt y Virgilio Barco, un cese de fuego que rompió Cesar Gaviria el 9 de diciembre 1990.
Faltando periodismo con dignidad y respeto
Y para el colmo, usando su experiencia en cómo se hace un montaje periodístico, llamó al hijo de Jaime Pardo Leal diciéndole que la asociación con el nombre de su papá apoyaba “los terroristas de las FARC”, manipulando al joven hijo de Pardo Leal y creando contradicciones basadas en mentiras.
Sin embargo, no preguntó a Cecilia Calero sobre el contenido del acto en Estocolmo, por que eso era una cosa secundaría, sino tiró la pregunta imbécil pero tendenciosa “cuántos guerrilleros hay en la asociación en Estocolmo”, una pregunta a la que la señora Calero debería mandar el señor Cristo a la punta del cerro y colgar el teléfono por no saber ejercer el periodismo con dignidad y respeto.
Y como no lograron impedir el Foro de Solidaridad con Colombia y Simón y Sonia, a pesar de las mentiras y calumnias de todo tipo -sumamente peligrosas hacia a los integrantes de la AJPL, como Cecilia Calero-, que se efectuase el acto en Estocolmo, ahora siguen la campaña contra las autoridades suecas con varios motivos.
La campaña contra las autoridades suecas
PRIMERO por hacer el escándalo político para que medios como El Tiempo, “W” y el resto del Cachorro mediático sigan su cubrimiento absurdo y antitético que son piezas de la guerra psicológica y política a un actor de la lucha política en Colombia.
SEGUNDO, es para marcar a las autoridades suecas y también a otros países con legaciones diplomáticas en Colombia que no aceptan acciones políticas o actos de solidaridad en el exterior que tengan que ver con mostrar la verdadera cara del conflicto colombiano y no la que pretende el gobierno de Álvaro Uribe Vélez quien incluso pretende negar que en Colombia hay un conflicto armado interno, es decir, que hay una guerra, a la cual le destinan 19 millones de dólares diarios.
TERCERO, Uribe & Santos creyeron que con la etiqueta "terrorista" podrían silenciar a una parte de la oposición colombiana, cerrando todos los canales para que sea imposible ni siquiera tender puentes para un intercambio de prisioneros de guerra entre el estado y la guerrilla de las FARC. Así han pretendido silenciar al PDA y sus denuncias sobre lo que en Colombia llaman la narco-para-política, que ha llevado a la cárcel a parlamentarios y funcionarios del entorno íntimo del presidente colombiano. Pero los pueblos buscan sus múltiples medios y canales, como hizo la resistencia antifascista en Alemania durante la guerra, y eso es lo que podemos observar en el acto de Estocolmo.
El espionaje diplomático colombiano
Allá tuvo que sacar al segundo secretario de la embajada colombiana en Estocolmo porque fue desenmascarado (por este reportero con cámara) cuando estaba a bordo en el buque de Gloria, tomando fotos a los manifestantes de la asociación Jaime Pardo Leal cuando ellos en el muelle del puerto de Estocolmo protestaron contra el terror para-estatal en Colombia, es decir, realizando un acto de espionaje en un país extranjero. Ahora, día tras día, nos damos cuenta quiénes son los verdaderos terroristas en Colombia cuando ya los aliados de Uribe & Santos van a ser más los que están detrás las rejas que en las afueras.
Francisco Santos ahora dice que están investigando a la presidenta de la asociación Jaime Pardo leal. ¿Con que legislación están haciendo eso? ¿Con la colombiana? que no rige en Suecia o, a través de la embajada. Claro, la embajada sigue la orden por Uribe de “Conseguir 100 000 amigos de Colombia en el exterior”, es decir, la red de sapos que en Colombia ha resultado en falsos positivos y tanta muerte.
La mano negra de la embajada
Toda esta campaña de intimidación, no solamente hacia los colombianos que han sido obligados de exiliarse en el exterior, escapando la mano negra del Terrorismo de Estado, sino también dirigida contra las embajadas acreditadas en Bogota, debería ser motivo por una reflexión.
Álvaro Uribe nunca ha ocultado su intención de perseguir a todos aquellos que luchan por una Nueva Colombia con justicia social, no solamente en Colombia sino también en el exterior. Por eso, mi recomendación a todos los embajadores acreditados en Bogota es proponer a sus respectivos gobiernos de ordenar una investigación al fondo de las operaciones realizadas por los diplomáticos colombianos en el exterior.
Para ningún periodista colombiano es un secreto, que en las embajadas y consulados colombianos en el exterior también hay uno varios “diplomáticos” encargados de realizar la tarea de inteligencia de Uribe; espiar a todos los colombianos y las organizaciones que realizan actividades en pro de los derechos humanos o en solidaridad a la izquierda colombiana. Para los embajadores en Bogota la tarea debería ser de llegar al fondo y una vez para siempre marcar el limite que es el trabajo diplomático por un régimen que esta por caer, más tarde o temprano.
* Reportero sueco en America Latina
---------------
El Tiempo: Denuncian tolerancia sueca con la guerrilla de las Farc, en Colombiahttp://www.eltiempo.com/conflicto/noticias/ARTICULO-WEB-NOTA_INTERIOR-3473696.html
La ONG-FF .AA. "Fundación Colombia Herida":
La Fundación es fruto de una labor de solidaridad y de un compromiso con Colombia que se materializa a través de programas sociales, que además de generar bienestar en la población, le permitan a los miembros heridos de la fuerza pública y a los familiares de los caídos y heridos, no sólo sanar aquellas heridas causadas por la guerra y la diferencia de la nación, sino sentir apoyo y agradecimiento de la población civil durante y al final de la lucha armada. http://www.colombiaherida.org/sitio/index.php?modulo=portada
martes, 13 de marzo de 2007
Razzia och fängslande mot Zimbabwes LO
1167 tecken
I tisdags morse slog Zimbabwes säkerhetspolis till mot lokalerna för landets landsorganisation ZCTU (Zimbabwe Confederation Trade Union), misshandlade tre anställda och förde med sig Galileo Chirebvu, ZCTU:s kassör, som dock släpptes efter några timmar. Aktionen ses som ett sätt att föregripa den planerade generalstrejken på 48 timmar den 3-4 april.
– Den (aktionen) syftar till att krossa det civila samhällets alla organisationer, sa Lovemore Matombo, ordförande för ZCTU i ett uttalande.
ZCTU har under en längre tid haft trepartssamtal med regeringen Mugabe för att finna lösningar på den svåra ekonomiska och sociala situationen som Zimbabwe genomlider. Det senaste årets inflation uppgår till 1700 procent. Aktionen mot ZCTU kan spoliera en lösning på kort sikt, menar facket.
– ZCTU har ständigt visat en önskan om att vidhålla en dialog och trepartsdiskussion för att hitta en lösning, säger Guy Ryder, ordförande för Fackliga Internationella Konfederationen, i ett uttalande till stöd för ZCTU. Ryder menar att angreppet på Zimbabwes LO bekräftar att regeringen vill kontrollera situationen med maktmedel.Dick Emanuelsson
I tisdags morse slog Zimbabwes säkerhetspolis till mot lokalerna för landets landsorganisation ZCTU (Zimbabwe Confederation Trade Union), misshandlade tre anställda och förde med sig Galileo Chirebvu, ZCTU:s kassör, som dock släpptes efter några timmar. Aktionen ses som ett sätt att föregripa den planerade generalstrejken på 48 timmar den 3-4 april.
– Den (aktionen) syftar till att krossa det civila samhällets alla organisationer, sa Lovemore Matombo, ordförande för ZCTU i ett uttalande.
ZCTU har under en längre tid haft trepartssamtal med regeringen Mugabe för att finna lösningar på den svåra ekonomiska och sociala situationen som Zimbabwe genomlider. Det senaste årets inflation uppgår till 1700 procent. Aktionen mot ZCTU kan spoliera en lösning på kort sikt, menar facket.
– ZCTU har ständigt visat en önskan om att vidhålla en dialog och trepartsdiskussion för att hitta en lösning, säger Guy Ryder, ordförande för Fackliga Internationella Konfederationen, i ett uttalande till stöd för ZCTU. Ryder menar att angreppet på Zimbabwes LO bekräftar att regeringen vill kontrollera situationen med maktmedel.Dick Emanuelsson
Mord på fackledare i Puerto Rico
694 tecken
Wally Rivera Rodríguez, sekreterare i facket UIA* med 4 000 medlemmar och verksamma inom vatten och avlopp i Puerto Rico, mördades i tisdags framför sitt hem. Rivera hade inte mottagit några mordhot även om elva ledare inom facket hade arresterats av myndigheterna förra året.
Enligt lokala vittnesmål hade mördaren lämnat sitt fordon och gått fram till Rivera och frågat denne om en adress samtidigt som han tömde magasinet på sin revolver i ren maffiastil.
Jesús Manuel Díaz Allende, ordförande för UIA, fördömer i ett uttalande våldet mot facket och kräver att myndigheterna går till botten med mordet på Rivera.
Dick Emanuelsson
* UIA, la Unión Independiente Auténtica
Wally Rivera Rodríguez, sekreterare i facket UIA* med 4 000 medlemmar och verksamma inom vatten och avlopp i Puerto Rico, mördades i tisdags framför sitt hem. Rivera hade inte mottagit några mordhot även om elva ledare inom facket hade arresterats av myndigheterna förra året.
Enligt lokala vittnesmål hade mördaren lämnat sitt fordon och gått fram till Rivera och frågat denne om en adress samtidigt som han tömde magasinet på sin revolver i ren maffiastil.
Jesús Manuel Díaz Allende, ordförande för UIA, fördömer i ett uttalande våldet mot facket och kräver att myndigheterna går till botten med mordet på Rivera.
Dick Emanuelsson
* UIA, la Unión Independiente Auténtica
Bushs och Chavez’ kamp om Latinamerika
3522 tecken
TEGUCIGALPA / 070313 / Kampen om Latinamerikas vara eller icke vara intensifieras. Militariserade nyliberala ekonomier eller social utveckling och latinamerikansk integration, är frågan.
Så sammanfattar allt fler bedömare av Latinamerika den bokstavliga ”Giganternas kamp” som har pågått senaste veckan mellan USA:s Georg Bush och Venezuelas Hugo Chavez.
Medan Bush, bokstavligt omgiven av bepansrade säkerhetsarméer, har sammanträffat med sina tre mest lojala allierade, Colombias Alvaro Uribe, Guatemalas Oscar Berger och Mexikos Felipe Calderon och genomfört ”artighetsvisiter” hos ”accepterade” centervänsterregeringar i Brasilien och Uruguay, har Chavez träffat inte bara statsöverhuvuden utan framför allt befolkningarna i dessa länder han har besökt.
I måndags kom det till hårda konfrontationer mellan kravallpolis och ursinniga mayaindianer i Guatemala. De senare förkastade Bushs besök i staden Tecpán där USA-presidenten besökte indianernas heliga platser.
– Bush förolämpar oss genom att beträda Iximché, en för oss helig plats, sa indian- och bondeledaren Juan Tiney till nyhetsbyrån Prensa Latina. Därför gör vi motstånd i försvar av vår suveränitet och Moder Jord, tillade Tiney som anklagade Bush för folkmord och interventionspolitik i hela världen.
Bushs första av sex dagar i fem länder var Uruguay. Regeringen Tabaré Vásquez’ beslut att ta emot Bush orsakade starka meningsskiljaktigheter inom regeringen men framför allt förvåning bland den majoritet av befolkningen som hade röstat fram centervänsterregeringen i november 2005. Kommunistpartiet, med en minister, gick ut via sina fackliga representanter i PIT-CNT och uppmanade till demonstrationer medan den gamla gerillafronten Tupamaros’ representanter höll en låg profil. Men de Tupamarosanhängare som står fast vid de revolutionära principerna organiserade tillsammans med fackföreningar och andra sociala organisationer en alternativ demonstration som blev dubbelt så stor som den ”officiella”, uppgav radiostationen Radio CX 36.
Gunnel Lindblom, en gammal svensk bekant skrev dagen innan demonstrationerna att det låg hangarfartyg på redden utanför Montevideo som höll människorna vakna dag och natt. Helikoptrar Black&Hawk flög överallt, halva flygplatsen var ockuperad av Secret Serviceagenter som också kontrollerade och gav order till lokala poliser i centrala Montevideo. ”Slutsats; Vi är ockuperade”!!!!
Samma sak över allt där Bush anlände; militarisering och stora demonstrationer mot en president som utpekas som ”folkmördare”.
Bilden kontrasterar med Chavez turné. Från första dagen i Buenos Aires bjöd Chavez in argentinarna att ta del av det som Chavez anser är livsnödvändigt för Latinamerikas överlevnad; ”integration och kamp mot imperialismen”. Han slöt inte bara handelsavtal och noterade Argentinas anslutning till det som ska bli Världsbankens och IMF:s död, Banco del Sur, en Latinamerikas egen bank som ska främja social och industriell utveckling i Latinamerika. I Argentina genomfördes också ett massmöte med 40.000 argentinare på ett fotbollsstadion.
Samma jubel mötte Chavez överallt där han drog fram i Bolivia, Nicaragua, Jamaica och slutligen i Haiti, där det största mötet sedan René Prevel valdes till president för ett år sedan genomfördes när Port of Princes befolkning mötte upp på flygplatsen och skanderade: ”Viva Chavez, död åt Bush, Mr. Devil”!
Chavez har visat Bush att Latinamerika inte längre är så lydigt mot Vita huset utan själv vill bestämma sin framtid.
Dick Emanuelsson
TEGUCIGALPA / 070313 / Kampen om Latinamerikas vara eller icke vara intensifieras. Militariserade nyliberala ekonomier eller social utveckling och latinamerikansk integration, är frågan.
Så sammanfattar allt fler bedömare av Latinamerika den bokstavliga ”Giganternas kamp” som har pågått senaste veckan mellan USA:s Georg Bush och Venezuelas Hugo Chavez.
Medan Bush, bokstavligt omgiven av bepansrade säkerhetsarméer, har sammanträffat med sina tre mest lojala allierade, Colombias Alvaro Uribe, Guatemalas Oscar Berger och Mexikos Felipe Calderon och genomfört ”artighetsvisiter” hos ”accepterade” centervänsterregeringar i Brasilien och Uruguay, har Chavez träffat inte bara statsöverhuvuden utan framför allt befolkningarna i dessa länder han har besökt.
I måndags kom det till hårda konfrontationer mellan kravallpolis och ursinniga mayaindianer i Guatemala. De senare förkastade Bushs besök i staden Tecpán där USA-presidenten besökte indianernas heliga platser.
– Bush förolämpar oss genom att beträda Iximché, en för oss helig plats, sa indian- och bondeledaren Juan Tiney till nyhetsbyrån Prensa Latina. Därför gör vi motstånd i försvar av vår suveränitet och Moder Jord, tillade Tiney som anklagade Bush för folkmord och interventionspolitik i hela världen.
Bushs första av sex dagar i fem länder var Uruguay. Regeringen Tabaré Vásquez’ beslut att ta emot Bush orsakade starka meningsskiljaktigheter inom regeringen men framför allt förvåning bland den majoritet av befolkningen som hade röstat fram centervänsterregeringen i november 2005. Kommunistpartiet, med en minister, gick ut via sina fackliga representanter i PIT-CNT och uppmanade till demonstrationer medan den gamla gerillafronten Tupamaros’ representanter höll en låg profil. Men de Tupamarosanhängare som står fast vid de revolutionära principerna organiserade tillsammans med fackföreningar och andra sociala organisationer en alternativ demonstration som blev dubbelt så stor som den ”officiella”, uppgav radiostationen Radio CX 36.
Gunnel Lindblom, en gammal svensk bekant skrev dagen innan demonstrationerna att det låg hangarfartyg på redden utanför Montevideo som höll människorna vakna dag och natt. Helikoptrar Black&Hawk flög överallt, halva flygplatsen var ockuperad av Secret Serviceagenter som också kontrollerade och gav order till lokala poliser i centrala Montevideo. ”Slutsats; Vi är ockuperade”!!!!
Samma sak över allt där Bush anlände; militarisering och stora demonstrationer mot en president som utpekas som ”folkmördare”.
Bilden kontrasterar med Chavez turné. Från första dagen i Buenos Aires bjöd Chavez in argentinarna att ta del av det som Chavez anser är livsnödvändigt för Latinamerikas överlevnad; ”integration och kamp mot imperialismen”. Han slöt inte bara handelsavtal och noterade Argentinas anslutning till det som ska bli Världsbankens och IMF:s död, Banco del Sur, en Latinamerikas egen bank som ska främja social och industriell utveckling i Latinamerika. I Argentina genomfördes också ett massmöte med 40.000 argentinare på ett fotbollsstadion.
Samma jubel mötte Chavez överallt där han drog fram i Bolivia, Nicaragua, Jamaica och slutligen i Haiti, där det största mötet sedan René Prevel valdes till president för ett år sedan genomfördes när Port of Princes befolkning mötte upp på flygplatsen och skanderade: ”Viva Chavez, död åt Bush, Mr. Devil”!
Chavez har visat Bush att Latinamerika inte längre är så lydigt mot Vita huset utan själv vill bestämma sin framtid.
Dick Emanuelsson
lunes, 12 de marzo de 2007
Bushs på anti-Chavezturné
2211 tecken
TEGUCIGALPA / 0703112 / George W. Bush märkliga resa till Brasilien, Uruguay, Colombia, Guatemala och México döptes av The Washington Post till Bushs ”anti-Chavezturné”. Mången politisk analytiker i Latinamerika har tagit sig för pannan och undrat vad för slags politiska strateger som Vita huset har anställt. Ett militärt lasarettsfartyg skickades samtidigt med Bushs med uppgiften att operera 1500 latinamerikaner för att visa upp en ”human attityd”. Men det demagogiska utspelet har genomskådats. För folk vet att Kuba och Venezuela de senaste 18 månaderna har opererat närmare en miljon latinamerikaner mot grå starr och liknande åkommor.
Folken gör motstånd, havererar frihandelsprojekt som ALCA eller TLC och i spetsen för detta motstånd går Venezuelas president Hugo Chavez.
– Presidenterna Chavez och Morales utnyttjar sin popularitet för att kväva oppositionen, sa
Michael McConnell, chef för USA:s samlade underrättelsetjänster inför senaten i början av mars och tillade: ”Demokratin löper stor risk i Venezuela och Bolivia.”
Bushs resa till de nämnda länderna ska ses i det ljuset. Vita huset vet att det är djupt avskytt för sin utplundring av Latinamerika och kriget i Irak. Samtidigt som Bush landade i Uruguays huvudstad Montevideo i fredags förra veckan, landade Chavez på andra sidan Rio de la Plataviken, i Buenos Aires där han togs emot av landets president Nestor Kirchner. De två slöt en lång rad avtal både inom handel som i frågan om inrättandet av en ny bank, Bancosur, som ska ”punktera” Världsbanken och Internationella Valutafonden som politiska verktyg i händerna på USA respektive EU. På kvällen talade Chavez inför 40 000 euforiska argentinare och sa att ”Bush är ett politiskt kadaver”.
Chavez fortsatte till Bolivia, Nicaragua och i måndags anlände Chavez till Jamaica där han slöt nya avtal med ett av Karibiens viktigaste länder i integreringen av Latinamerika.
Under tiden anlände Bush till Colombia, Guatemala och Mexiko. Överallt lyste banderollen bland de tiotusentals människorna; ”Bush-Go Home”! I Bogota kom det till hårda konfrontationer mellan 30 000 poliser, militärer mot tusentals protesterande Bogotabor. 129 människor greps och ett 50-tal skadades.
Dick Emanuelsson
TEGUCIGALPA / 0703112 / George W. Bush märkliga resa till Brasilien, Uruguay, Colombia, Guatemala och México döptes av The Washington Post till Bushs ”anti-Chavezturné”. Mången politisk analytiker i Latinamerika har tagit sig för pannan och undrat vad för slags politiska strateger som Vita huset har anställt. Ett militärt lasarettsfartyg skickades samtidigt med Bushs med uppgiften att operera 1500 latinamerikaner för att visa upp en ”human attityd”. Men det demagogiska utspelet har genomskådats. För folk vet att Kuba och Venezuela de senaste 18 månaderna har opererat närmare en miljon latinamerikaner mot grå starr och liknande åkommor.
Folken gör motstånd, havererar frihandelsprojekt som ALCA eller TLC och i spetsen för detta motstånd går Venezuelas president Hugo Chavez.
– Presidenterna Chavez och Morales utnyttjar sin popularitet för att kväva oppositionen, sa
Michael McConnell, chef för USA:s samlade underrättelsetjänster inför senaten i början av mars och tillade: ”Demokratin löper stor risk i Venezuela och Bolivia.”
Bushs resa till de nämnda länderna ska ses i det ljuset. Vita huset vet att det är djupt avskytt för sin utplundring av Latinamerika och kriget i Irak. Samtidigt som Bush landade i Uruguays huvudstad Montevideo i fredags förra veckan, landade Chavez på andra sidan Rio de la Plataviken, i Buenos Aires där han togs emot av landets president Nestor Kirchner. De två slöt en lång rad avtal både inom handel som i frågan om inrättandet av en ny bank, Bancosur, som ska ”punktera” Världsbanken och Internationella Valutafonden som politiska verktyg i händerna på USA respektive EU. På kvällen talade Chavez inför 40 000 euforiska argentinare och sa att ”Bush är ett politiskt kadaver”.
Chavez fortsatte till Bolivia, Nicaragua och i måndags anlände Chavez till Jamaica där han slöt nya avtal med ett av Karibiens viktigaste länder i integreringen av Latinamerika.
Under tiden anlände Bush till Colombia, Guatemala och Mexiko. Överallt lyste banderollen bland de tiotusentals människorna; ”Bush-Go Home”! I Bogota kom det till hårda konfrontationer mellan 30 000 poliser, militärer mot tusentals protesterande Bogotabor. 129 människor greps och ett 50-tal skadades.
Dick Emanuelsson
sábado, 10 de marzo de 2007
För att stoppa Chavez reser Bush på turné
TEGUCIGALPA / 070306 / USA:s president Georg Bush genomför en veckolång turné i fem latinamerikanska länder. Målet är att stoppa Chavez’ och vänsterns växande in flytande i Latinamerika.
Bush anländer till Brasilien i dag, den 8 mars där han kommer mötas av stora demonstrationer. Ett 60-tal olika organisationer och folkrörelser har utlyst stora manifestationer under kravet: ”FUERA BUSH! Ut med Bush och mot vad man anser vara en Modern Hitler.
Bush eskorteras av 250 specialagenter i sitt eget presidentplan. Han har med sig eget vatten, livsmedel och egna fordon. Med ’Lula’ kommer Bush studera möjliheterna till att starta ett projekt om biobränsle.
I Uruguay befinner sig Bush i tre dagar. Samma dag han anländer kommer också Chavez att landa på andra sidan till Rio de la Plataviken, inbjuden av Mödrarna från Plaza de Mayo och ett 40-tal folkrörelser. De blir något av en giganternas ideologiska kamp i reality. Medan Chavez kommer tala inför stora åskådarmassor kommer Bush att träffa Uriguays president Tabaré Vazquez i en mindre stad i inlandet, hermetiskt insluten av säkerhetsagenter.
Och protesterna fortsätter när Bush anländer till Colombia där 21 000 poliser ska ansvara för säkerheten tillsammans med armén som komemr slå en järnring jring huvudstaden Bogota. Målsättningen är att förhindra att FARC-gerillan genomför attacker under Bushs besök.
I Guatemala har protesterna redan inletts av fackföreningar och kvinnoorganisatoioner mot Bushs besök den 12 mars. Protesterna har utlysts i protest mot införandet av ett frihandelsavtal, TLC mellan Guatemala och USA och de permanenta USA-trupperna i landet.
Turnén avslutas i Mexiko och tas emot den 14 mars av den USA-vänlige Felipe Calderon.
– Han (Bush) är inte bara president för en imperialistisk stat utan också en folkmördare som har massakrerat tusentals människor i alla de krig han har organiserat, exempel är Irak och Afghanistan, säger PIT-CNT:s organisationssekreterare, hamnarbetarledaren Juan Castillo, medlem i kommunistpartiets centralkommitté. PIT-CNT kommer förklara Bush "Persona Nongrata".
Dick Emanuelsson
Bush anländer till Brasilien i dag, den 8 mars där han kommer mötas av stora demonstrationer. Ett 60-tal olika organisationer och folkrörelser har utlyst stora manifestationer under kravet: ”FUERA BUSH! Ut med Bush och mot vad man anser vara en Modern Hitler.
Bush eskorteras av 250 specialagenter i sitt eget presidentplan. Han har med sig eget vatten, livsmedel och egna fordon. Med ’Lula’ kommer Bush studera möjliheterna till att starta ett projekt om biobränsle.
I Uruguay befinner sig Bush i tre dagar. Samma dag han anländer kommer också Chavez att landa på andra sidan till Rio de la Plataviken, inbjuden av Mödrarna från Plaza de Mayo och ett 40-tal folkrörelser. De blir något av en giganternas ideologiska kamp i reality. Medan Chavez kommer tala inför stora åskådarmassor kommer Bush att träffa Uriguays president Tabaré Vazquez i en mindre stad i inlandet, hermetiskt insluten av säkerhetsagenter.
Och protesterna fortsätter när Bush anländer till Colombia där 21 000 poliser ska ansvara för säkerheten tillsammans med armén som komemr slå en järnring jring huvudstaden Bogota. Målsättningen är att förhindra att FARC-gerillan genomför attacker under Bushs besök.
I Guatemala har protesterna redan inletts av fackföreningar och kvinnoorganisatoioner mot Bushs besök den 12 mars. Protesterna har utlysts i protest mot införandet av ett frihandelsavtal, TLC mellan Guatemala och USA och de permanenta USA-trupperna i landet.
Turnén avslutas i Mexiko och tas emot den 14 mars av den USA-vänlige Felipe Calderon.
– Han (Bush) är inte bara president för en imperialistisk stat utan också en folkmördare som har massakrerat tusentals människor i alla de krig han har organiserat, exempel är Irak och Afghanistan, säger PIT-CNT:s organisationssekreterare, hamnarbetarledaren Juan Castillo, medlem i kommunistpartiets centralkommitté. PIT-CNT kommer förklara Bush "Persona Nongrata".
Dick Emanuelsson
BAKGRUND LATINAMERIKA: Generaler, nyliberaler och statskupper
6900 tecken
Latinamerika var under flera decennier en kontinent där CIA och de lokala generalerna tillsatte och avsatte presidenter. De lokala officerarna utbildades på USA:s militärakademi för Latinamerika, ”School of America”. Här utexaminerade några av de mest blodbesudlade kuppgeneralerna i Latinamerika.
Latinamerika var och är de rikas kontinent där klassklyftorna är de största i världen. Men det gamla ordspråket om att ”man kan göra mycket med bajonetter men det går inte att sitta på dem”, bekräftades.
”Bajonetterna” byttes ut mot lån från Världsbanken och IMF som senare klavband länderna kring en nyliberal modell med krav på ”budgetsaneringar” och privatiseringar av all offentlig egendom. Resultatet är en kontinent där hälften av de 500 miljoner invånarna har förpassats till fattigdom och misär. Och det är mot den skoningslösa modell som folken och brokiga vänsterkrafter har rest sig och med röstsedeln tagit över land efter land.
Social revolutionsexport
Chavez’ valseger i december 1998 utgjorde utan tvivel starten på Latinamerikas vänsterkantring. Han utsattes i april 2002 för en klassisk militär statskupp ledd av ett antal generaler samt landets arbetsgivarförening. Kuppen, som stöddes av USA som finansierade delar av högern, anklagar Chavez för att vilja förvandla Venezuela till ett andra Kuba.
Vad som skett är att de bägge karibiska länderna ömsesidigt har dragit nytta av varandra. Kuba skickade i början av 2003 över närmare 20 000 läkare och sjuksköterskor och tog i praktiken över hela den allmänna sjukvården från den venezuelanska staten som inte klarade av den uppgiften. I gengäld fick Kuba den strategiska oljan för att samhällsmaskineriet på ön inte skulle haverera. I Venezuela startades en stor alfabetiseringskampanj som på två år utrotade analfabetismen för 1,5 miljoner venezuelaner.
Hälsa och utbildning har blivit dessa två länders motto för att ”erövra” kontinenten. Det pågår alfabetiseringskampanjer i nästan hela Latinamerika och kubanska läkare återfinns i de mest oundgängliga bergsbyar. Offensiven handlar inte om att exportera någon väpnad revolution utan snarare tvärtom, erbjuda sociala ”Mirakelmissioner”, som till exempel att operera ögonen på sex miljoner latinamerikaner under en tioårsperiod.
Latinamerika integreras
För att få större genomslagskraft tog Chavez initiativ till ALBA, det Bolivarianska Alternativet för Amerika, en motkraft till USA:s första frihandelsinitiativ som hette ALCA.
Bolivia och Nicaragua har nu anslutit sig till ALBA och undertecknat flera långtgående handels- och ekonomiska avtal med Venezuela och Kuba. Men inte bara medlemsländerna i ALBA drar fördel av sitt samarbete. Brasilien och Bolivia skrev för några veckor sedan under ett avtal där Brasiliens Petrobras får betala ett gaspris som höjdes från 1,1 till 4.20 dollar per kubikmeter naturgas. För fattiga Bolivia är det ett tillskott på cirka 240 miljoner dollar per år. Men framför allt, nu donerar inte längre länder som Bolivia sina naturresurser till bolag som oftast har större vinster och omsättning än länders nationalbudgetar utan det ömsesidiga samarbetet mellan länderna baseras på respekt, inte diktat från Vita huset eller något internationellt finansorgan.
När Nicaraguas nye president Daniel Ortega installerades på presidentposten anslöt sig landet samtidigt till ALBA. Chavez och Evo Morales fanns på plats och Chavez lovade inför tusentals euforiska bönder att han nästa dag skulle öppna en Jordbruksbank i Managua med ett första kapital på 20 miljoner dollar där små- och medelbönder eller företagare i samma klass kan låna räntefritt de två första åren och därefter till en blygsam ränta på två procent.
Chavez anlände också till Managua med stora generatorer och en oljetanker med bränsle som ska råda bot på den dramatiska energisituationen i landet var Chavez’ present till nye presidenten. Inom kort ska också ett samägt raffinaderi byggas som i sin tur ska kunna exportera överskottsbränsle till grannländerna som alla befinner sig i ett strupgrepp av oljebolag från USA, främst Chevron och Texaco.
Egen bank
Och Latinamerika vill gå vidare och i centrum står Venezuela med de största oljereserverna i världen. Landet är en ny ekonomisk maktfaktor på kontinenten. För ett par veckor sedan skrev Argentinas president Nestor Kirchner under ett avtal med Chavez som innebär att Venezuela fortsätter att köpa argentinska statsobligationer och därmed frigör Argentina från det strupgrepp som IMF hade om landet. Bildandet av en egen latinamerikansk bank, BANCOSUR, är ett allvarligt hot mot internationella finansorgan som IMF, kontrollerad av EU och Världsbanken, kontrollerad av USA och som i själva verket är politiska verktyg för stormakternas kontroll av tredje världen. Nu hotas dessa styrkeförhållanden i Latinamerika.
Handelsavtalen mellan Argentina och Venezuela är också exempel på hyr de bägge länderna kan samarbeta och komplettera varandra i stället för, som USA:s frihandelsavtal som TLC, Nafta eller det havererade ALCA, konkurrera genom att press löner och arbetsförhållandena. Argentina levererar avelstjurar, tusentals kor och får i utbyte olja. Venezuela beställer tankfartyg för sitt statliga oljebolag på ett argentinskt skeppsvarv som tagits över av arbetarna och räddar tusentals jobb och bidrar till återindustrialiseringen av Argentina. I dagarna slöt de bägge länderna ett nytt avtal som skapar ett gemensamt bolag som ska exploatera de stora olje- och gasreserverna i Venezuela.
Gas och järnväg
Nästa steg är att skapa en infrastruktur som knyter ihop Latinamerika. Chavez har föreslagit en järnväg som binder samman den latinamerikanska kontinenten samtidigt med byggandet av en gasledning från Venezuela till Patagonien med knutpunkter för den bolivianska naturgasen, de näst största gasreserverna i Latinamerika. Gasledningen har orsakat mycket debatt i den latinamerikanska regionen, framför allt i Brasilien. Men det finns ett stort behov av gas i Argentina och Chile. Vad är målet för denna infrastruktur? Vilka villkor skapar byggandet av denna infrastruktur? Med vilken slags teknologi byggs infrastruktur? Hur skyddas miljö och ekosystem när detta megaprojekt ska byggas? De miljömässiga effekterna måste också tas i beaktande.
Var kommer det att sluta?
Latinamerikas frigörelse och utveckling är starkt knutet till hur USA agerar. När detta skrivs står Georg Bush i beredskap att bege sig iväg på en turné i flera latinamerikanska länder i vad de politiska analytikerna ser som USA:s svar på Chavez’ offensiv och övriga Latinamerikas önskan om att en gång själva få bestämma sin framtid. Hade det var 1970-tal hade flera militärkupper redan ha utlösts. Men nu skriver vi 2007 och omständigheterna är delvis förändrade. Men ingen i Latinamerika gör sig illusioner om att Vita huset och CIA har övergett de sista alternativet; militär invasion eller försök att mörda de ledare som går i spetsen för Simon Bolivars gamla dröm om ett Enat Amerika.
Dick Emanuelsson
Latinamerika var under flera decennier en kontinent där CIA och de lokala generalerna tillsatte och avsatte presidenter. De lokala officerarna utbildades på USA:s militärakademi för Latinamerika, ”School of America”. Här utexaminerade några av de mest blodbesudlade kuppgeneralerna i Latinamerika.
Latinamerika var och är de rikas kontinent där klassklyftorna är de största i världen. Men det gamla ordspråket om att ”man kan göra mycket med bajonetter men det går inte att sitta på dem”, bekräftades.
”Bajonetterna” byttes ut mot lån från Världsbanken och IMF som senare klavband länderna kring en nyliberal modell med krav på ”budgetsaneringar” och privatiseringar av all offentlig egendom. Resultatet är en kontinent där hälften av de 500 miljoner invånarna har förpassats till fattigdom och misär. Och det är mot den skoningslösa modell som folken och brokiga vänsterkrafter har rest sig och med röstsedeln tagit över land efter land.
Social revolutionsexport
Chavez’ valseger i december 1998 utgjorde utan tvivel starten på Latinamerikas vänsterkantring. Han utsattes i april 2002 för en klassisk militär statskupp ledd av ett antal generaler samt landets arbetsgivarförening. Kuppen, som stöddes av USA som finansierade delar av högern, anklagar Chavez för att vilja förvandla Venezuela till ett andra Kuba.
Vad som skett är att de bägge karibiska länderna ömsesidigt har dragit nytta av varandra. Kuba skickade i början av 2003 över närmare 20 000 läkare och sjuksköterskor och tog i praktiken över hela den allmänna sjukvården från den venezuelanska staten som inte klarade av den uppgiften. I gengäld fick Kuba den strategiska oljan för att samhällsmaskineriet på ön inte skulle haverera. I Venezuela startades en stor alfabetiseringskampanj som på två år utrotade analfabetismen för 1,5 miljoner venezuelaner.
Hälsa och utbildning har blivit dessa två länders motto för att ”erövra” kontinenten. Det pågår alfabetiseringskampanjer i nästan hela Latinamerika och kubanska läkare återfinns i de mest oundgängliga bergsbyar. Offensiven handlar inte om att exportera någon väpnad revolution utan snarare tvärtom, erbjuda sociala ”Mirakelmissioner”, som till exempel att operera ögonen på sex miljoner latinamerikaner under en tioårsperiod.
Latinamerika integreras
För att få större genomslagskraft tog Chavez initiativ till ALBA, det Bolivarianska Alternativet för Amerika, en motkraft till USA:s första frihandelsinitiativ som hette ALCA.
Bolivia och Nicaragua har nu anslutit sig till ALBA och undertecknat flera långtgående handels- och ekonomiska avtal med Venezuela och Kuba. Men inte bara medlemsländerna i ALBA drar fördel av sitt samarbete. Brasilien och Bolivia skrev för några veckor sedan under ett avtal där Brasiliens Petrobras får betala ett gaspris som höjdes från 1,1 till 4.20 dollar per kubikmeter naturgas. För fattiga Bolivia är det ett tillskott på cirka 240 miljoner dollar per år. Men framför allt, nu donerar inte längre länder som Bolivia sina naturresurser till bolag som oftast har större vinster och omsättning än länders nationalbudgetar utan det ömsesidiga samarbetet mellan länderna baseras på respekt, inte diktat från Vita huset eller något internationellt finansorgan.
När Nicaraguas nye president Daniel Ortega installerades på presidentposten anslöt sig landet samtidigt till ALBA. Chavez och Evo Morales fanns på plats och Chavez lovade inför tusentals euforiska bönder att han nästa dag skulle öppna en Jordbruksbank i Managua med ett första kapital på 20 miljoner dollar där små- och medelbönder eller företagare i samma klass kan låna räntefritt de två första åren och därefter till en blygsam ränta på två procent.
Chavez anlände också till Managua med stora generatorer och en oljetanker med bränsle som ska råda bot på den dramatiska energisituationen i landet var Chavez’ present till nye presidenten. Inom kort ska också ett samägt raffinaderi byggas som i sin tur ska kunna exportera överskottsbränsle till grannländerna som alla befinner sig i ett strupgrepp av oljebolag från USA, främst Chevron och Texaco.
Egen bank
Och Latinamerika vill gå vidare och i centrum står Venezuela med de största oljereserverna i världen. Landet är en ny ekonomisk maktfaktor på kontinenten. För ett par veckor sedan skrev Argentinas president Nestor Kirchner under ett avtal med Chavez som innebär att Venezuela fortsätter att köpa argentinska statsobligationer och därmed frigör Argentina från det strupgrepp som IMF hade om landet. Bildandet av en egen latinamerikansk bank, BANCOSUR, är ett allvarligt hot mot internationella finansorgan som IMF, kontrollerad av EU och Världsbanken, kontrollerad av USA och som i själva verket är politiska verktyg för stormakternas kontroll av tredje världen. Nu hotas dessa styrkeförhållanden i Latinamerika.
Handelsavtalen mellan Argentina och Venezuela är också exempel på hyr de bägge länderna kan samarbeta och komplettera varandra i stället för, som USA:s frihandelsavtal som TLC, Nafta eller det havererade ALCA, konkurrera genom att press löner och arbetsförhållandena. Argentina levererar avelstjurar, tusentals kor och får i utbyte olja. Venezuela beställer tankfartyg för sitt statliga oljebolag på ett argentinskt skeppsvarv som tagits över av arbetarna och räddar tusentals jobb och bidrar till återindustrialiseringen av Argentina. I dagarna slöt de bägge länderna ett nytt avtal som skapar ett gemensamt bolag som ska exploatera de stora olje- och gasreserverna i Venezuela.
Gas och järnväg
Nästa steg är att skapa en infrastruktur som knyter ihop Latinamerika. Chavez har föreslagit en järnväg som binder samman den latinamerikanska kontinenten samtidigt med byggandet av en gasledning från Venezuela till Patagonien med knutpunkter för den bolivianska naturgasen, de näst största gasreserverna i Latinamerika. Gasledningen har orsakat mycket debatt i den latinamerikanska regionen, framför allt i Brasilien. Men det finns ett stort behov av gas i Argentina och Chile. Vad är målet för denna infrastruktur? Vilka villkor skapar byggandet av denna infrastruktur? Med vilken slags teknologi byggs infrastruktur? Hur skyddas miljö och ekosystem när detta megaprojekt ska byggas? De miljömässiga effekterna måste också tas i beaktande.
Var kommer det att sluta?
Latinamerikas frigörelse och utveckling är starkt knutet till hur USA agerar. När detta skrivs står Georg Bush i beredskap att bege sig iväg på en turné i flera latinamerikanska länder i vad de politiska analytikerna ser som USA:s svar på Chavez’ offensiv och övriga Latinamerikas önskan om att en gång själva få bestämma sin framtid. Hade det var 1970-tal hade flera militärkupper redan ha utlösts. Men nu skriver vi 2007 och omständigheterna är delvis förändrade. Men ingen i Latinamerika gör sig illusioner om att Vita huset och CIA har övergett de sista alternativet; militär invasion eller försök att mörda de ledare som går i spetsen för Simon Bolivars gamla dröm om ett Enat Amerika.
Dick Emanuelsson
Latinamerika vägrar längre vara ”Bakgården”
7780 tecken
Kursen är starkt babord
Under 2006 ägde tolv presidentval rum i Latinamerika. Resultaten förstärkte Latinamerikas politiska kurs vänsterut. Men det är en brokig vänster, allt från socialdemokrater i Panama till Bolivarianska revolutionärer i Venezuela. Men de har det gemensamma att de vill forma sin egen framtid utan inblandning från vare sig Uncle Sam eller IMF, menar Latinamerikareportern Dick Emanuelsson.
* * *
Latinamerika är inte var det har varit. Rynkvecken blir allt bredare och djupare i Bushs och Condoleeza Rices pannor. State Departements språkrör hävdar att Venezuelas president ”Hugo Chavez exporterar sin populism över kontinenten och raserar demokratin”.
– Presidenterna Chavez och Morales utnyttjar sin popularitet för att kväva oppositionen, sa
Michael McConnell, chef för USA:s samlade underrättelsetjänster inför senaten i början av mars och tillade:
– Demokratin löper stor risk i Venezuela och Bolivia.
Någon självrannsakan över den egna meritlistan av invasioner, tortyrmanualer eller låg- och högintensiv krigföring finns inte. Ty på ”Bakgården” sticker man inte upp och ifrågasätter. Därför ser Bush och Rice bekymrade ut när manualerna inte längre stämmer. För Latinamerika är förändrat och förändras i en rasande fart
Kampen om vattnet
COCHABAMBA ÅR 2000: Efter fyra månaders folkligt uppror med många sårade packade det multinationella USA-bolaget Bechtel sina resväskor och lämnade Bolivia. Vattenbolaget i staden Cochabamba gick tillbaka i statens ägo efter att befolkningen revolterat mot de höga va-avgifterna och den dåliga servicen när det statliga vattenbolaget såldes ut för en spottstyver till USA-bolaget.
Det var en symbolisk och oerhört politisk viktig seger som skördades av ett fattigt folk mot en av den nyliberala modellens giganter, en Davids seger mot Goliat, om man så vill. I spåret av denna strid steg en modest nästan blyg man fram med en stark kallelse hos de fattiga gruvarbetarna i Potosi, hos fabriksarbetarna i La Paz eller bönderna och kokabladsodlarna i Cochabamba, aymaraindianen Evo Morales.
Erfarenheterna från ”Kriget för vattnet”, som händelserna skulle komma att döpas till, blev ett föregångsexempel och en katalysator för många andra folk i Latinamerika. Cochabamba visade att det faktiskt gick att besegra ett multinationellt bolag, även om detta hade Världsbankens alla advokater i ryggen.
Och mot alla odds valdes Evo Morales till president i Bolivia fem år senare. I dag är inte bara vattnet i Bolivia tillbaka i den gemensamma offentliga sektorn, även landets gigantiska gas- och oljereserver har tagits över och kontrolleras nu av en svag och bräcklig statsapparat men som faktiskt bara efter ett år har gett Bolivia ett överskott i landets statskassa med 1,3 miljarder dollar.
Arbetarna tar över
ARGENTINA är ett exempel på hur ett rikt land kan rasa ihop ekonomiskt. Nästan allt offentligt privatiserades under Carlos Menems period (1989-95) och såldes ut till de multinationella bolagen. Kort tid efteråt satte bolagen de priser de ville. Peson hade frysts som fast valuta och stod i paritet med dollarn men rasade över en natt. På morgonen återstod bara en fjärdedel av värdet av den argentinska valutan. Det blev inledningen till ett uppror som gjorde slut på fem presidenter under loppet av några månader. Men massarbetslösheten och misären var ett faktum.
– Det var inte lätt, säger Alberto José Lonzalles, sekreterare i varvskooperativet ”Astillero Naval Unidos”, det Förenade Varvskooperativet som arbetarna bildade efter att ägaren lagt ner varvet 2002.
– Anställda från andra arbetarstyrda företag kom varje dag och inte bara gav oss moraliskt stöd utan stora kvantiteter med livsmedel för att våra familjer inte skulle svälta ihjäl. I dag, när varvet går för högtryck, gör vi på samma sätt, ger tillbaka den vackra arbetarsolidaritet vi själva en gång fick av våra bröder, säger han.
Gerilla i regeringsställning
I URUGUAY valdes socialisten och läkaren Tabaré Vazquez till president i slutet av 2004 uppburen av en bred center-vänsterallians. I parlamentsvalet tog MPP-partiet, den forna gerillarörelsen MLN-Tupamaros, nästan 30 av de 51 procenten som vänsterfronten fick i valet till parlamentet. Dagens Nyheters reporter i Latinamerika Nathan Shachar var en av dem som delade högerns och Bushs oro innan valet i Uruguay: ”De perspektiv som öppnas av de senaste opinionssiffrorna är skrämmande för många - det är inte otänkbart att MPP-partiet, en av vänsterfrontens komponenter, får absolut majoritet i andra kammaren”.
EL SALVADOR: I mars 2004 var vänsterns kandidat Schafick Handal, enligt alla opinionsundersökningar, det lilla centralamerikanska landets nye president. Men USA lät inofficiellt förstå, att en röst på den forna gerillafronten skulle innebära repatriering av majoriteten av två miljoner salvadoraner som lever och arbetar i USA utan papper. Dessa skickar hem pengar till sina fattiga familjer, pengar som utgör den främsta inkomstposten i nationalbudgeten. Det högerextrema Arenapartiet vann valet efter den utpressningen.
PANAMA: I maj 2004 vann socialdemokraten Martín Torrijos, 40, presidentvalet med drygt 46 procent av rösterna mot USA:s favorit Guillermo Endara.
I COLOMBIA vann den legala vänstern en stor seger i maj 2006 och blev landets andra politiska kraft när det gick förbi det liberala partiet i valet i maj 2006. Den förre ledamoten i högsta domstolen, Carlos Gaviria, vann nästan tre miljoner röster i valet till presidentposten mot etablissemangets, generalernas, USA:s och paramilitärerna kandidat, Alvaro Uribe.
I MEXIKO berövades den gemensamma vänsterns kandidat, vänstersocialisten Manuel Lopez Obrador, presidentposten i valet den 2 juli 2006. Många anser att det var valfusk och Mexiko, det viktigaste landet i Latinamerika efter Brasilien med 105 miljoner invånare och med lång gräns till USA, var för viktigt för USA för att hamna under kontroll av en moderat vänsterregering.
I BRASILIEN gick Arbetarpartiets (PT) ’Lula’ da Silva en klar seger till mötes 2002. Han återvaldes utan problem 2006. Hans stora sociala satsningar för att lindra misären för över 50 miljoner av landets mest fattiga har stärkt Lulas popularitet trots att han inte har tillfredsställt löftet om jord till de jordlösa. Han kritiseras också hårt av fackföreningarna för ”nyliberalism”.
I NICARAGUA vann Sandinistfronten presidentvalet den 5 november 2006 redan i första valomgången. USA gick öppet ut och varnade för att ”en röst på Daniel Ortega (FSLN) är en röst på återgång till krig och konflikter”.
I ECUADOR vann den unge vänsterekonomen Rafael Correa presidentvalet i slutet av 2006 i allians med indianer, bönder, fackföreningar och socialister. Correa krossade ”Banankungen” Alvaro Noboa, Ecuadors rikaste man som äger och kontrollerar 115 företag. Noboa, god för en (1) miljard dollar och som Bush, ”skickad av Gud för att bli Ecuadors president”, tvingades bita i det sura äpplet och sammanfattade sitt valnederlag framför en nervös tevereporter: ”Det är Djävulen som har saboterat valet och min valseger!”
I CHILE vann Michelle Bachelet från socialistpartiet i den andra valomgången den 3 december 2006 i valet till president. Med 53,49 mot 46,50 procent slog hon ut högerns Sebastián Piñeras. Chiles fick sin första kvinnliga president.
Kommande val
I GUATEMALA har indianledaren Rigoberta Menchú, känd mottagare av Nobels fredspris, nyligen utsetts till vänsterns och indianfolkens gemensamme kandidat i presidentvalet i september i år. Mayafolkets Guatemala skakas av en våldsspiral som varje år skördar över 600 bestialiskt torterade och mördade kvinnor. En liten rik hänsynslös överklass kontrollerar landets politiska liv.
I PARAGUAY, ett av Latinamerikas mest okända länder ställer en före detta katolsk biskop upp som enhetskandidat för den samlade folkrörelsen och vänstern. Fernando Lugo, leder opinionsundersökningarna med 37,3 procent av rösterna. Lugo suspenderades av Vatikanen efter att han förklarat att han tänkte ställa upp i valet.
Dick Emanuelsson
-------------------
898 tecken
En orättvis värld. . .
I världen lever 766 miljoner människor utan tillgång till sjukvård. I USA är den siffran 46 miljoner personer (2006), enligt Institutet Cato. Det är en ökning med en (1) miljon personer på ett år. De mest utsatta är den svarta och latinska befolkningen, 25 respektive 22 procent av dessa står utan en socialförsäkring.
120 miljoner har inte rinnande vatten.
842 miljoner personer är analfabeter.
158 miljoner barn lider av undernäring och 110 miljoner är exkluderade från utbildning.
Enligt FN:s studie över den ekonomiska situationen i världen konstaterade världsorganisationen den 5 december 2006 att:
Hälften av världens rikedomar är koncentrerade hos två (2 %) procent av de vuxna.
Dick Emanuelsson
Kuba och Venezuela bryter USA:s monopol och installerar fiberoptik
<3470>
Internet mot Syd
En 155 mil lång underjordisk kabel med fiberoptik ska nu dras mellan Venezuela och Kuba och vara klar för drift 2009. Så bryter de bägge länderna USA:s blockad mot Kuba och möjliggör för de karibiska öarna att ansluta sig till lägre kostnader och snabbare uppkoppling.
Kuba tvingas att anlita satelliter för att utnyttja internet. Under 2005 betalade Kuba över fyra miljoner dollar enbart för att få tillträde till internet via satellit.
Och det svider i både plånboken som i ögonen när man sätter sig på ett av Internetkaféerna i Havanna.
– Tre CUC* för 19 minuter, sa tjejen på Hotel Havanna Libre, eller cirka 30 spänn, nästan en hundring för en timma. På Internetkaféet på mitt hotell fick jag ett kort för en timma som kostade sextio kronor för en uppkoppling som är mycket långsam.
Latinamerikanskt nätverk
Men nu ska det bli ändring. Telecom (Venezuela) och TRANSBIT (Kuba) bildar ett gemensamt telekomföretag för att lägga ut en kabel av fiberoptik på Karibiens havsbotten mellan de bägge länderna. Enligt Chavez kommer denna att utgöra första etappen på ett latinamerikanskt nätverk som ska garantisera att länderna uppnår ett oberoende mot de transnationella telejättarna och USA:s diktat i de olika frihandelsavtalen (TLC). Ett stenhårt krav från USA-förhandlarna har varit att ges fritt tillträde till respektive lands marknad för kommunikationer, vilket i klartext har betytt en privatisering och ett övertagande av telekommunikationerna av de transnationella bolagen. I länder som Mexiko, Argentina, Peru har detta betytt enorma prishöjningar för de vanliga konsumenterna.
Julio Durán Malaver, är vd i Telecom, Venezuelas motsvarighet till Telia och säger att fiberkabeln kommer att ha två anslutningsstationer, en på Kubas sydöstra kust och den andra på Venezuelas karibiska norra kust. Detta möjliggör för de karibiska grannarna att ansluta sig och uppå en snabbare, bättre och billigare telekommunikation med Latinamerika än vad de privata leverantörerna erbjuder.
Direktören för kubanska ETECSA, Roberto Santiesteban Hernández, hävdar att anslutning via kabel och fiberoptik är mycket snabbare och 15-25 procent billigare än via satellit.
Så blockeras Kuba
– Trots att de internationella kablarna med fiberoptik går mycket nära Kubas kuster så förhindrar blockadlagarna att vi ansluts till kabeln. Det tvingar oss att använda en satellit med knappt 65 Mbps bredband för utgående och 124 Mbps för inkommande, sa Kubas informations- och kommunikationsminister Ramiro Valdés Menéndez när han öppnade en internationell konferens om informationsteknik i mitten av februari.
Kuba förvägras inhandla och använda datorer och software från USA-bolag. Landet förhindras också möjlighet att ladda ner gratisprogram eller ekonomiska transaktioner om IP-adressen förknippas med Kuba. Men på Kuba förbereder man sig för att möta framtiden, med eller utan blockad. Nästan alla skolklasser har i dag till datorer.
– Landet har organiserat ett rationellt och effektivt användande av sina resurser, såväl i utrustning som med uppkoppling. Mer än 15.000 studenter utbildas i våra högre utbildningar. Mer än 38.000 studenter studerar på de polytekniska informationscentren och det finns över hela Kuba mer än 600 dataklubbar som har utbildat mer än en (1) miljon kubaner i alla åldrar.
Dick Emanuelsson
Källa: Granma Internacional
* Konvertibla kubanska pesos som ungefär kostar lika mycket som en euro.
Internet mot Syd
En 155 mil lång underjordisk kabel med fiberoptik ska nu dras mellan Venezuela och Kuba och vara klar för drift 2009. Så bryter de bägge länderna USA:s blockad mot Kuba och möjliggör för de karibiska öarna att ansluta sig till lägre kostnader och snabbare uppkoppling.
Kuba tvingas att anlita satelliter för att utnyttja internet. Under 2005 betalade Kuba över fyra miljoner dollar enbart för att få tillträde till internet via satellit.
Och det svider i både plånboken som i ögonen när man sätter sig på ett av Internetkaféerna i Havanna.
– Tre CUC* för 19 minuter, sa tjejen på Hotel Havanna Libre, eller cirka 30 spänn, nästan en hundring för en timma. På Internetkaféet på mitt hotell fick jag ett kort för en timma som kostade sextio kronor för en uppkoppling som är mycket långsam.
Latinamerikanskt nätverk
Men nu ska det bli ändring. Telecom (Venezuela) och TRANSBIT (Kuba) bildar ett gemensamt telekomföretag för att lägga ut en kabel av fiberoptik på Karibiens havsbotten mellan de bägge länderna. Enligt Chavez kommer denna att utgöra första etappen på ett latinamerikanskt nätverk som ska garantisera att länderna uppnår ett oberoende mot de transnationella telejättarna och USA:s diktat i de olika frihandelsavtalen (TLC). Ett stenhårt krav från USA-förhandlarna har varit att ges fritt tillträde till respektive lands marknad för kommunikationer, vilket i klartext har betytt en privatisering och ett övertagande av telekommunikationerna av de transnationella bolagen. I länder som Mexiko, Argentina, Peru har detta betytt enorma prishöjningar för de vanliga konsumenterna.
Julio Durán Malaver, är vd i Telecom, Venezuelas motsvarighet till Telia och säger att fiberkabeln kommer att ha två anslutningsstationer, en på Kubas sydöstra kust och den andra på Venezuelas karibiska norra kust. Detta möjliggör för de karibiska grannarna att ansluta sig och uppå en snabbare, bättre och billigare telekommunikation med Latinamerika än vad de privata leverantörerna erbjuder.
Direktören för kubanska ETECSA, Roberto Santiesteban Hernández, hävdar att anslutning via kabel och fiberoptik är mycket snabbare och 15-25 procent billigare än via satellit.
Så blockeras Kuba
– Trots att de internationella kablarna med fiberoptik går mycket nära Kubas kuster så förhindrar blockadlagarna att vi ansluts till kabeln. Det tvingar oss att använda en satellit med knappt 65 Mbps bredband för utgående och 124 Mbps för inkommande, sa Kubas informations- och kommunikationsminister Ramiro Valdés Menéndez när han öppnade en internationell konferens om informationsteknik i mitten av februari.
Kuba förvägras inhandla och använda datorer och software från USA-bolag. Landet förhindras också möjlighet att ladda ner gratisprogram eller ekonomiska transaktioner om IP-adressen förknippas med Kuba. Men på Kuba förbereder man sig för att möta framtiden, med eller utan blockad. Nästan alla skolklasser har i dag till datorer.
– Landet har organiserat ett rationellt och effektivt användande av sina resurser, såväl i utrustning som med uppkoppling. Mer än 15.000 studenter utbildas i våra högre utbildningar. Mer än 38.000 studenter studerar på de polytekniska informationscentren och det finns över hela Kuba mer än 600 dataklubbar som har utbildat mer än en (1) miljon kubaner i alla åldrar.
Dick Emanuelsson
Källa: Granma Internacional
* Konvertibla kubanska pesos som ungefär kostar lika mycket som en euro.
Kubas svåra ekonomiska väg tillbaka
”Socialism har upphört att vara ett fult ord”
HAVANNA / FLAMMAN / 29 AUGUSTI, 1989: Den kubanska pressen aviserade nya ekonomiska åtgärder som kom att skaka den karibiska ön i sina grundvalar. I Östeuropa föll mer eller mindre de ”realsocialistiska” staterna ihop som korthus. I Tjeckoslovakien gick 130 000 tjecker ut på gator och torg och skramlade med nycklar under några veckor och därefter bröt regeringen samman.
Men Kuba var och är inte Östeuropa.
Jag anlände till Kuba i november 1990, ett drygt år efter att den så kallade Specialperioden inletts. Synintrycken jämfört med mitt första besök 1977 var dramatiska. På strandpromenaden Malecon körde en och en annan rysk Lada (Vaz), kinesiska cyklar förekom spritt men skulle de kommande åren få en gigantisk renässans. Men det tydligaste exemplet på att revolutionen befann sig inför sin största utmaning sedan segern 1 januari, 1959, var krisens effekter på produktionen, varur människan hämtar sina rikedomar.
Jag minns särskilt en presskonferens som Svenska Livsmedelsarbetareförbundet höll i LO-Borgen. ”Nu står också kommunistdiktaturen på Kuba inför ett omedelbart sammanbrott”, sa den antikommunistiske ordföranden för Livs’ international, en stor blek österrikare som förmodligen inte då insåg att sammanbrotten för ”realsocialismen” samtidigt förändrades styrkeförhållandena i världen på ett dramatiskt sätt. För det handlade inte enbart om att ideologierna dödsförklarades, arbetarklassen i hela världen slogs tillbaka, arbetsrätt och lagar som beskyddade de svaga i samhället raserades i en fart aldrig tidigare. Nyliberalismen fick sitt definitiva genombrott. Nu var det inte bara i militärdiktaturer som Pinochets som högern använde för att marknaderna för de transnationella trusterna, också i de ”civiliserade demokratierna” gjorde Milton Friedmans och Chicagoekonomernas lärjungar sitt inträde.
Imperialistisk globalisering
Men Kuba vägrade att fålla in sig i detta nya ekonomiska system som de moderna nationalekonomerna kallade var ”globalisering” men som Lenin säkert skulle ha karaktäriserat som en avancerad utveckling av imperialismen.
Motorvägen till Kubas största sockerburk, Mario Muñoz, beläget i provinsen Matanzas, låg pratiskt taget öde dessa novemberdagar. Och november är ”huggarmånad”, de stora maskinerna som drar ihop, hugger och levererar sockerrören till en bredvidgående vagn, stod stilla. ”Vi har inget bränsle”, förklarade en desperat brukschef när vi gick ute på fälten. Men kubaner har alltid funnit råd i det blockerade bristsamhället. Ut på sockerrörsfälten gick en armé av ”Macheteros”, kraftiga och tunna, tjocka som magra, vita, mestiser och svarta kubaner som greppade macheten och inledde kampen för Kubas överlevnad.
– ”Gör motstånd och övervinn krisens effekter till en så låg social uppoffring som möjligt”, var mottot när Specialperioden lanserades, säger José Luis Rodriguez, Kubas ekonomi- och planminister, när han inleder en resumé över den kubanska ekonomins utveckling från 1959 till 2006. Framför honom sitter 1546 ekonomer från ett 50-tal länder, främst från Latinamerika, när ministern detaljerat förklarar varför Kuba överlevde, trots alla spådomar 1990 om motsatsen.
Sovjetunionen, Kubas främste handelspartner var också en politisk partner och när Jeltsin tog över rodret, med applåder från Clinton och Vita Huset, innebar det inte bara slutet för Sovjetunionen som statsbildning utan även slutet på handeln mellan Kuba och Sovjetunionen. Kubas utrikeshandel var till 85 procent koncentrerad till Sovjetunionen. Därför blev krisen akut i slutet av 1989. Vilken regering i världen hade kunnat stå emot folktrycket om olja och andra vitala produkter för ett samhällsmaskineri från en dag till en annan bara upphör att komma?
Men kubanerna vägrade ge upp.
Brutala effekter
Det handlade inte, som i Östeuropa, om att överge socialismen. Den skulle behållas men förbättras “samtidigt som villkor skapades för den kubanska ekonomins inträde i världsekonomin”, säger Rodriguez.
– Det blev en förändring av hela landets struktur. Hela samhällets funktion genomgick en djup förändringar. Men effekten av krisen blev brutal. BNP föll 35 procent mellan 1989-1993. Det statliga budgetunderskottet av BNP ökade år 1993 med 33 procent. Import av varor till löpande (världsmarknads) priser minskade 75 procent på fyra år, från 8 till 2 miljarder dollar av utbyte.
Med djupdykningen av ekonomin försämrades allt för kubanerna. Näring och kost rasade dramatiskt i siffror. Till exempel kaloriintaget, normalt cirka 3000 kalorier per dag sjönk till 1950 år 1993 och från 80 till 55 gram protein per dag. Idag har kubanen ett kaloriintag enligt 1989 års siffror.
Ingen privatisering eller avreglering
Under Specialperioden fick kubanerna uppleva en liknande krigsekonomi som sovjetmedborgarna i början av 1920-talet. Det handlade helt enkelt om att överleva och då använde såväl ryssarna som kubanerna sig av marknadsmekanismerna. Ekonomiministern menar dock att det inte handlade om ersätta den socialistiska modellen och framför inte att ge upp den sociala dimensionen i den kubanska socialismen; utbildning, hälsovård, en offentlig omsorg av de mest utsatta grupperna i det kubanska samhället så som barn och gamla.
– Krisen orsakade en minskning av de disponibla resurserna vilket drabbade konsumtion och investeringar i ekonomin. För att fylla de uteblivna resurserna för den sociala sektorn och omgruppera ekonomin, tvingades Kuba till en rad drastiska åtgärder UTAN att avreglera och privatisera den statliga sektorn, understryker Rodriguez.
Dessa åtgärder innebar att utnyttja och effektivisera alla disponibla resurser, behålla en minimal konsumtionsnivå och omorientera investeringar mot sektorer med en hållbar ekonomisk utveckling på kort sikt. Allt för att garantera Kubas socialistiska överlevnad. De arbetslösa, som nästan hade varit ett okänt fenomen på ön, sattes på betald omskolning med mottot att ”i ett solidariskt jämlikt samhälle är ingen överflödig”.
Vägen tillbaka
1994 bromsades det ekonomiska fallet in och från 1995 inleddes en ekonomisk återhämtning som accelererade sedan det året. Mellan 1995-2000 hade Kuba en genomsnittlig ekonomisk tillväxt på 4,8 procent. Följden blev förbättrade ekonomiska och sociala villkor för befolkningen som bokstavligen hade magrat de svåra åren på 1990-talet.
– Från år 2000 har satsningen koncentrerats på att avsevärt förbättra kubanerna materiella och andliga villkor för att skapa ett bättre samhälle. Ökade satsningar har gjorts på utbildning, framför allt inom informations- och multimedia.
Från 2004 fattades flera politiska och militära beslut som fått återverkningar på ekonomin. ”Plan Bush”, som i korthet handlar om att vid ett givet tillfälle invadera Kuba och inleda ”Assistens för övergång till ett fritt Kuba”, innebar att de militära utgifterna ökade kraftigt. Med Pentagons invasionsplan från maj 2004, som kompletterades i juli 2006 med ett ”hemligt kapitel” intensifierades också blockaden mot Kuba. Från 1962 till 2006 beräknar de kubanska myndigheterna att blockaden har kostat landet 86 miljarder dollar (ca 650 miljarder kronor). Med krigen i Irak och Afghanistan ökar priserna på bränsle och livsmedel på världsmarknaden.
– År 2003 kostade ett oljefat 31 dollar, 2004 kostade det 42 dollar som ökade till 56 pr 2005 och 2006 hade det gått upp till 66 dollar per fat. En brutal effekt. Ris ökade från 2003 till 2006 med 66 procent. Brödsäd och torrmjölk ökade också dramatiskt, säger Rodriguez.
I juli 2003 genomförde den kubanska staten en ekonomisk reform som tog kontroll över valutaväxlingen och koncentrationen av valuta i landet som förstärktes i december 2004 när dollarn togs bort som konvertibel valuta och en strikt kontroll av valuta infördes.
Trots USA:s krigsförberedelser mot Kuba väcktes ett starkt hopp 2004. Banden mellan Kuba och Venezuela förstärktes och fördjupades, framför allt efter 14 december, 2004 då ett stort antal avtal mellan de bägge länderna undertecknades i Havanna. Även med Kina förstärktes de ekonomiska banden märkbart och en rad nya affärsavtal slöts det året.
De viktigaste programmen i den kubanska ekonomin:
Energi: En verklig revolution har ägt rum för att generera elektricitet. I första etappen användes diesel som i den andra etappen har ersatts av full oil. Denna möjliggör att de gamla ineffektiva och energislösande termoelektriska maskinerna som användes i det nationella elnätet ersätts. Detta kompletteras med ett jättelikt program för att reparera och modernisera det nuvarande elnätet men också åtgärder för kraftöverföring och distribution.
Detta program kompletteras med stora insatser i de kubanska hemmen där alla ”gula” glödlampor byts ut mot lågenergilampor, sammanlagt har 29 miljoner lampor bytts ut. Även kylskåp och andra hemelektroniska apparater byts kontinuerligt ut mot energisnåla.
Hela transportsektorn ska renoveras och bensindrivna bussar ska bytas ut mot diesel eller full oil där satsningar görs för att skydda miljön.
Sol och vindkraft har fått stora anslag och framgångsrika projekt pågår på flera platser på Kuba. Elproduktionen ökade 2006 med 7,2 %.
Lagring av vattenreserver för att kunna möta torka, som mellan 2003-2005 sänkte beredskapsreserverna till 42 procent av. I dag är de 76 procent.
Bostäder: 2006: 110 000 byggda bostäder, nästan tre gånger fler bostäder än under 2005. Målet är att bygga 100 000 bostäder per vilket skulle eliminera bostadsbristen inom en snar framtid.
Resultaten de senaste fem åren
Tre utmärkande drag karaktäriserar de grundläggande strukturella förändringarna under de senaste fem åren:
Kubas ekonomi är i dag i första hand en ekonomi baserar på ett utbud av tjänster. 1989 representerade tjänstesektorn 55 procent och 2006 är den uppe i 76 procent av BNP.
Sjuttio procent av exporten kom 2006 från tjänstesektorn och 30 procent från varor.
Mellan 1995-2000 var den ekonomiska tillväxten 4,8 %. 2001-2002 var tillväxten 1,8 %, 2004 ökade ekonomin med 5,4 %, 2005 accelererade tillväxten med 11,8 % och 2006 12,5 %. I Latinamerika var den genomsnittliga tillväxte 5,6 procent. För 2007 förväntas ekonomin öka med minst tio procent av BNP.
Kuba har kritiserats av borgerliga nationalekonomer som menar att siffrorna för den ökade tillväxten är ”uppblåsta” eftersom Kuba nu använder just nationalekonomiska principer för att beräkna sin BNP. I klartext handlar det om att inkludera delar av de socialpolitiska transfereringarna som gratis sjukvård och utbildning men också kostnaderna för de tiotusentals sjukvårdarbetare och lärare som är verksamma i utlandet. Dessa representerar naturligtvis ett nedlagt värde i form av arbete.
– Kuba använder sig av de kalkyler som FN har fastslagit sedan 1993. Men den ökande tillväxten för 2006, som var 12,5 %, den högsta i revolutionens historia, motsvaras eller avgörs inte enbart av inkluderandet av dessa samhällssektorer i beräkningen av BNP. Skulle vi exkludera denna post så skulle den ekonomiska tillväxten för 2006 ändå sluta på 9,5 % av BNP. Hade vi inte haft denna tillväxt hade det varit omöjligt att genomföra de stora strukturella programmen på Kuba, understryker ekonomiministern.
Den enda sektorn som gått med underskott i den kubanska ekonomin är den viktiga jordbrukssektorn. Det har sin förklaring främst i de flera år långa torkperioderna och orkaner. Världsmarknadspriserna för nickel, där Kina är en stark kund, och kobolt har ökat starkt.
Bioteknologin går också framåt med stormsteg. Trots en skoningslös blockad ökade den kubanska exporten med 90 procent och ökade sin marknad till 50 länder.
Men den största ökningen utgörs av turismen som bokstavligen har exploderat trots terroristattentaten som de kontrarevolutionära krafterna baserade i Miami genomförde mot turistkomplex 1996 och 1997 på Kuba. 1989 besökte 300 000 turister Kuba som 2006 hade ökat till 2,120.000 personer. Turismen är den största inkomst- och sysselsättningskällan efter att hälften av Kubas 150 sockerbruk har tagits ur bruk för ineffektivitet.
Perspektiv för 2007:
Fortsatta satsningar på att spara energi, förbättra transportsektorn, ersätta importvaror med egna och fortsatt satsning på turism.
– Bara med socialismen är det möjligt att uppnå målen. Socialism har upphört att vara ett fult ord.
------------------------------
980 tecken
En orättvis värld. . .
I världen lever 766 miljoner människor utan tillgång till sjukvård.
120 miljoner har inte rinnande vatten.
842 miljoner personer är analfabeter (varav 21 miljoner lever i USA).
158 miljoner barn lider av undernäring och 110 miljoner är exkluderade från utbildning.
. . . men där Kubas solidaritet med världens fattiga imponerar:
30 000 kubanska sjukvårdsarbetare återfinns på de mest otillgängliga plaster i 60 länder.
UNESCO gav Kuba en utmärkelse för sitt erkända alfabetiseringsprogram som tillämpas i 15 länder med 2,3 miljoner personer.
Enligt FN:s studie över den ekonomiska situationen i världen konstaterade världsorganisationen den 5 december 2006 att:
Hälften av världens rikedomar är koncentrerade hos två procent av de vuxna.
Dick Emanuelsson
HAVANNA / FLAMMAN / 29 AUGUSTI, 1989: Den kubanska pressen aviserade nya ekonomiska åtgärder som kom att skaka den karibiska ön i sina grundvalar. I Östeuropa föll mer eller mindre de ”realsocialistiska” staterna ihop som korthus. I Tjeckoslovakien gick 130 000 tjecker ut på gator och torg och skramlade med nycklar under några veckor och därefter bröt regeringen samman.
Men Kuba var och är inte Östeuropa.
Jag anlände till Kuba i november 1990, ett drygt år efter att den så kallade Specialperioden inletts. Synintrycken jämfört med mitt första besök 1977 var dramatiska. På strandpromenaden Malecon körde en och en annan rysk Lada (Vaz), kinesiska cyklar förekom spritt men skulle de kommande åren få en gigantisk renässans. Men det tydligaste exemplet på att revolutionen befann sig inför sin största utmaning sedan segern 1 januari, 1959, var krisens effekter på produktionen, varur människan hämtar sina rikedomar.
Jag minns särskilt en presskonferens som Svenska Livsmedelsarbetareförbundet höll i LO-Borgen. ”Nu står också kommunistdiktaturen på Kuba inför ett omedelbart sammanbrott”, sa den antikommunistiske ordföranden för Livs’ international, en stor blek österrikare som förmodligen inte då insåg att sammanbrotten för ”realsocialismen” samtidigt förändrades styrkeförhållandena i världen på ett dramatiskt sätt. För det handlade inte enbart om att ideologierna dödsförklarades, arbetarklassen i hela världen slogs tillbaka, arbetsrätt och lagar som beskyddade de svaga i samhället raserades i en fart aldrig tidigare. Nyliberalismen fick sitt definitiva genombrott. Nu var det inte bara i militärdiktaturer som Pinochets som högern använde för att marknaderna för de transnationella trusterna, också i de ”civiliserade demokratierna” gjorde Milton Friedmans och Chicagoekonomernas lärjungar sitt inträde.
Imperialistisk globalisering
Men Kuba vägrade att fålla in sig i detta nya ekonomiska system som de moderna nationalekonomerna kallade var ”globalisering” men som Lenin säkert skulle ha karaktäriserat som en avancerad utveckling av imperialismen.
Motorvägen till Kubas största sockerburk, Mario Muñoz, beläget i provinsen Matanzas, låg pratiskt taget öde dessa novemberdagar. Och november är ”huggarmånad”, de stora maskinerna som drar ihop, hugger och levererar sockerrören till en bredvidgående vagn, stod stilla. ”Vi har inget bränsle”, förklarade en desperat brukschef när vi gick ute på fälten. Men kubaner har alltid funnit råd i det blockerade bristsamhället. Ut på sockerrörsfälten gick en armé av ”Macheteros”, kraftiga och tunna, tjocka som magra, vita, mestiser och svarta kubaner som greppade macheten och inledde kampen för Kubas överlevnad.
– ”Gör motstånd och övervinn krisens effekter till en så låg social uppoffring som möjligt”, var mottot när Specialperioden lanserades, säger José Luis Rodriguez, Kubas ekonomi- och planminister, när han inleder en resumé över den kubanska ekonomins utveckling från 1959 till 2006. Framför honom sitter 1546 ekonomer från ett 50-tal länder, främst från Latinamerika, när ministern detaljerat förklarar varför Kuba överlevde, trots alla spådomar 1990 om motsatsen.
Sovjetunionen, Kubas främste handelspartner var också en politisk partner och när Jeltsin tog över rodret, med applåder från Clinton och Vita Huset, innebar det inte bara slutet för Sovjetunionen som statsbildning utan även slutet på handeln mellan Kuba och Sovjetunionen. Kubas utrikeshandel var till 85 procent koncentrerad till Sovjetunionen. Därför blev krisen akut i slutet av 1989. Vilken regering i världen hade kunnat stå emot folktrycket om olja och andra vitala produkter för ett samhällsmaskineri från en dag till en annan bara upphör att komma?
Men kubanerna vägrade ge upp.
Brutala effekter
Det handlade inte, som i Östeuropa, om att överge socialismen. Den skulle behållas men förbättras “samtidigt som villkor skapades för den kubanska ekonomins inträde i världsekonomin”, säger Rodriguez.
– Det blev en förändring av hela landets struktur. Hela samhällets funktion genomgick en djup förändringar. Men effekten av krisen blev brutal. BNP föll 35 procent mellan 1989-1993. Det statliga budgetunderskottet av BNP ökade år 1993 med 33 procent. Import av varor till löpande (världsmarknads) priser minskade 75 procent på fyra år, från 8 till 2 miljarder dollar av utbyte.
Med djupdykningen av ekonomin försämrades allt för kubanerna. Näring och kost rasade dramatiskt i siffror. Till exempel kaloriintaget, normalt cirka 3000 kalorier per dag sjönk till 1950 år 1993 och från 80 till 55 gram protein per dag. Idag har kubanen ett kaloriintag enligt 1989 års siffror.
Ingen privatisering eller avreglering
Under Specialperioden fick kubanerna uppleva en liknande krigsekonomi som sovjetmedborgarna i början av 1920-talet. Det handlade helt enkelt om att överleva och då använde såväl ryssarna som kubanerna sig av marknadsmekanismerna. Ekonomiministern menar dock att det inte handlade om ersätta den socialistiska modellen och framför inte att ge upp den sociala dimensionen i den kubanska socialismen; utbildning, hälsovård, en offentlig omsorg av de mest utsatta grupperna i det kubanska samhället så som barn och gamla.
– Krisen orsakade en minskning av de disponibla resurserna vilket drabbade konsumtion och investeringar i ekonomin. För att fylla de uteblivna resurserna för den sociala sektorn och omgruppera ekonomin, tvingades Kuba till en rad drastiska åtgärder UTAN att avreglera och privatisera den statliga sektorn, understryker Rodriguez.
Dessa åtgärder innebar att utnyttja och effektivisera alla disponibla resurser, behålla en minimal konsumtionsnivå och omorientera investeringar mot sektorer med en hållbar ekonomisk utveckling på kort sikt. Allt för att garantera Kubas socialistiska överlevnad. De arbetslösa, som nästan hade varit ett okänt fenomen på ön, sattes på betald omskolning med mottot att ”i ett solidariskt jämlikt samhälle är ingen överflödig”.
Vägen tillbaka
1994 bromsades det ekonomiska fallet in och från 1995 inleddes en ekonomisk återhämtning som accelererade sedan det året. Mellan 1995-2000 hade Kuba en genomsnittlig ekonomisk tillväxt på 4,8 procent. Följden blev förbättrade ekonomiska och sociala villkor för befolkningen som bokstavligen hade magrat de svåra åren på 1990-talet.
– Från år 2000 har satsningen koncentrerats på att avsevärt förbättra kubanerna materiella och andliga villkor för att skapa ett bättre samhälle. Ökade satsningar har gjorts på utbildning, framför allt inom informations- och multimedia.
Från 2004 fattades flera politiska och militära beslut som fått återverkningar på ekonomin. ”Plan Bush”, som i korthet handlar om att vid ett givet tillfälle invadera Kuba och inleda ”Assistens för övergång till ett fritt Kuba”, innebar att de militära utgifterna ökade kraftigt. Med Pentagons invasionsplan från maj 2004, som kompletterades i juli 2006 med ett ”hemligt kapitel” intensifierades också blockaden mot Kuba. Från 1962 till 2006 beräknar de kubanska myndigheterna att blockaden har kostat landet 86 miljarder dollar (ca 650 miljarder kronor). Med krigen i Irak och Afghanistan ökar priserna på bränsle och livsmedel på världsmarknaden.
– År 2003 kostade ett oljefat 31 dollar, 2004 kostade det 42 dollar som ökade till 56 pr 2005 och 2006 hade det gått upp till 66 dollar per fat. En brutal effekt. Ris ökade från 2003 till 2006 med 66 procent. Brödsäd och torrmjölk ökade också dramatiskt, säger Rodriguez.
I juli 2003 genomförde den kubanska staten en ekonomisk reform som tog kontroll över valutaväxlingen och koncentrationen av valuta i landet som förstärktes i december 2004 när dollarn togs bort som konvertibel valuta och en strikt kontroll av valuta infördes.
Trots USA:s krigsförberedelser mot Kuba väcktes ett starkt hopp 2004. Banden mellan Kuba och Venezuela förstärktes och fördjupades, framför allt efter 14 december, 2004 då ett stort antal avtal mellan de bägge länderna undertecknades i Havanna. Även med Kina förstärktes de ekonomiska banden märkbart och en rad nya affärsavtal slöts det året.
De viktigaste programmen i den kubanska ekonomin:
Energi: En verklig revolution har ägt rum för att generera elektricitet. I första etappen användes diesel som i den andra etappen har ersatts av full oil. Denna möjliggör att de gamla ineffektiva och energislösande termoelektriska maskinerna som användes i det nationella elnätet ersätts. Detta kompletteras med ett jättelikt program för att reparera och modernisera det nuvarande elnätet men också åtgärder för kraftöverföring och distribution.
Detta program kompletteras med stora insatser i de kubanska hemmen där alla ”gula” glödlampor byts ut mot lågenergilampor, sammanlagt har 29 miljoner lampor bytts ut. Även kylskåp och andra hemelektroniska apparater byts kontinuerligt ut mot energisnåla.
Hela transportsektorn ska renoveras och bensindrivna bussar ska bytas ut mot diesel eller full oil där satsningar görs för att skydda miljön.
Sol och vindkraft har fått stora anslag och framgångsrika projekt pågår på flera platser på Kuba. Elproduktionen ökade 2006 med 7,2 %.
Lagring av vattenreserver för att kunna möta torka, som mellan 2003-2005 sänkte beredskapsreserverna till 42 procent av. I dag är de 76 procent.
Bostäder: 2006: 110 000 byggda bostäder, nästan tre gånger fler bostäder än under 2005. Målet är att bygga 100 000 bostäder per vilket skulle eliminera bostadsbristen inom en snar framtid.
Resultaten de senaste fem åren
Tre utmärkande drag karaktäriserar de grundläggande strukturella förändringarna under de senaste fem åren:
Kubas ekonomi är i dag i första hand en ekonomi baserar på ett utbud av tjänster. 1989 representerade tjänstesektorn 55 procent och 2006 är den uppe i 76 procent av BNP.
Sjuttio procent av exporten kom 2006 från tjänstesektorn och 30 procent från varor.
Mellan 1995-2000 var den ekonomiska tillväxten 4,8 %. 2001-2002 var tillväxten 1,8 %, 2004 ökade ekonomin med 5,4 %, 2005 accelererade tillväxten med 11,8 % och 2006 12,5 %. I Latinamerika var den genomsnittliga tillväxte 5,6 procent. För 2007 förväntas ekonomin öka med minst tio procent av BNP.
Kuba har kritiserats av borgerliga nationalekonomer som menar att siffrorna för den ökade tillväxten är ”uppblåsta” eftersom Kuba nu använder just nationalekonomiska principer för att beräkna sin BNP. I klartext handlar det om att inkludera delar av de socialpolitiska transfereringarna som gratis sjukvård och utbildning men också kostnaderna för de tiotusentals sjukvårdarbetare och lärare som är verksamma i utlandet. Dessa representerar naturligtvis ett nedlagt värde i form av arbete.
– Kuba använder sig av de kalkyler som FN har fastslagit sedan 1993. Men den ökande tillväxten för 2006, som var 12,5 %, den högsta i revolutionens historia, motsvaras eller avgörs inte enbart av inkluderandet av dessa samhällssektorer i beräkningen av BNP. Skulle vi exkludera denna post så skulle den ekonomiska tillväxten för 2006 ändå sluta på 9,5 % av BNP. Hade vi inte haft denna tillväxt hade det varit omöjligt att genomföra de stora strukturella programmen på Kuba, understryker ekonomiministern.
Den enda sektorn som gått med underskott i den kubanska ekonomin är den viktiga jordbrukssektorn. Det har sin förklaring främst i de flera år långa torkperioderna och orkaner. Världsmarknadspriserna för nickel, där Kina är en stark kund, och kobolt har ökat starkt.
Bioteknologin går också framåt med stormsteg. Trots en skoningslös blockad ökade den kubanska exporten med 90 procent och ökade sin marknad till 50 länder.
Men den största ökningen utgörs av turismen som bokstavligen har exploderat trots terroristattentaten som de kontrarevolutionära krafterna baserade i Miami genomförde mot turistkomplex 1996 och 1997 på Kuba. 1989 besökte 300 000 turister Kuba som 2006 hade ökat till 2,120.000 personer. Turismen är den största inkomst- och sysselsättningskällan efter att hälften av Kubas 150 sockerbruk har tagits ur bruk för ineffektivitet.
Perspektiv för 2007:
Fortsatta satsningar på att spara energi, förbättra transportsektorn, ersätta importvaror med egna och fortsatt satsning på turism.
– Bara med socialismen är det möjligt att uppnå målen. Socialism har upphört att vara ett fult ord.
------------------------------
980 tecken
En orättvis värld. . .
I världen lever 766 miljoner människor utan tillgång till sjukvård.
120 miljoner har inte rinnande vatten.
842 miljoner personer är analfabeter (varav 21 miljoner lever i USA).
158 miljoner barn lider av undernäring och 110 miljoner är exkluderade från utbildning.
. . . men där Kubas solidaritet med världens fattiga imponerar:
30 000 kubanska sjukvårdsarbetare återfinns på de mest otillgängliga plaster i 60 länder.
UNESCO gav Kuba en utmärkelse för sitt erkända alfabetiseringsprogram som tillämpas i 15 länder med 2,3 miljoner personer.
Enligt FN:s studie över den ekonomiska situationen i världen konstaterade världsorganisationen den 5 december 2006 att:
Hälften av världens rikedomar är koncentrerade hos två procent av de vuxna.
Dick Emanuelsson
Arton månader på sig för att störta Castro
9278 tecken
”Plan Bush” är operationen som ska krossa den kubanska revolutionen senast januari 2008. Samtidigt integreras Kuba allt mer av Latinamerika där Venezuela utgör den karibiska öns ”strategiska allierade”, skriver Dick Emanuelsson från Havanna.
Av Dick Emanuelsson
HAVANNA / Trots att jag riskerar att missa flyget tillbaka till Centralamerika kan jag inte motstå frestelsen att stanna upp. En Dodge Special från 1948 är klenoden, reliken eller beviset på hur kubanska revolutionen överlevt snart tio USA-presidenter.
– Den har sex 83 millimeter cylindrar och det är klart att den har genomgått flera reparationer. Men på Kuba har vi inga mekaniker, vi har trollkarlar, säger Manuel Echevarria, stolt ägare till praktexemplaret som jag stöter på utan för Hotel Panorama.
– Dessa gamla bilar är exempel på den kriminella blockaden mot vårt folk. Om Bush och de nordamerikanska imperialisterna tror att vi ska underkasta oss deras diktat via Plan Bush, så tror de fel. Det här är ett folk som har övervunnit svårare uppgifter än att reparera en gammal jänke och vi kubaner vet hur ett gevär används, säger denne kubanske raggare bestämt när han smeker huven på Dodgen.
* * *
KUBA HAR MODERNISERATS sedan jag var här sist, 1999, trots dråpslaget mot ekonomin 1989 då Sovjetunionen, Kubas främste handelspartner, började knaka i fogarna. Då inleddes ”Specialperioden” för att rädda Kubas ekonomi.
Den 45 år långa USA-blockaden har kostat Kuba 86 miljarder dollar. Det är ”merkostnader” som den kubanska staten får betala varje gång den till exempel tvingas ut på den internationella marknaden för att köpa medicin för cancersjuka kubanska barn. Till skillnad mot andra latinamerikanska länder, eller självaste USA, är gratis hälsovård på Kuba en rättighet för medborgarna. I USA är det 46 miljoner personer (2005) som står utan den rätten, enligt Institutet Cato. Samma dag som jag skriver ihop reportaget meddelar teven att hälsovårdsmyndigheterna i Texas tar 360 dollar för tre preventiva vaccinationer mot livmoderscancer.
TROTS BLOCKADEN har den ekonomiska tillväxten accelererat de senaste tio åren. Alfredo Menéndez som fick det nationella ekonomipriset på Kuba 2004, bekräftar bilden.
– Vi har haft en stark ekonomisk tillväxt och ökat 12,5 procent under 2006. Vi håller sakta på att lämna Specialperioden. Men vår ekonomi brottas fortfarande med problem som är tunga att bära så som import av bränsle, bostäder och livsmedel.
Kubaner som bara har minimilönen, 225 pesos (ca 15 usd), hur många är de och hur klarar man sig på en sådan låg lön?
– Jag kan inte ge dig ett exakt tal. Men när vi talar om minimilönen måste vi också ta i beaktande att vi betalar ytterst lite för livsmedel, el, vatten eller transporter. Genomsnittslönen är cirka 400 pesos. Dessutom arbetar också kvinnan i familjen och eventuellt också någon tredje familjemedlem. Därför måste du multiplicera de 400 med två eller tre och då får du en mer rättvis bild av familjeekonomin.
Men ransoneringsbokens produkter (utgör ca hälften av behovet) räcker inte långt. . .
– Det är sant, och staten försöker nu att reducera antalet produkter på ransoneringsboken som i stället ska säljas på den fria marknaden där utbudet breddas för att tillfredställa behoven. Många personer som inte konsumerar alla produkterna på ransoneringsboken, till exempel cigaretter, säljer dem i stället vidare. Därför bör vi avskaffa ransoneringsboken.
FIDELS ALLVARLIGA SJUKDOM märks inte på samma sätt på Havannas gator som i den spekulerande världspressen. Under fem dagar som en av de största internationella ekonomiska konferenserna under 2007 pågår i Havanna finns bara denne reporter på plats som INTE är kuban. Nej, världspressen är mer intresserad av att underkänna den kubanska regeringens legitimitet än att skriva om spekulationsekonomin som dragit ner hundratals miljoner människor i misär.
Mikael Wiehe, kritisk försvarare av den kubanska revolutionen avvisar försöken att isolera Kuba, i ett debattinlägg i DN:
”Däremot är jag djupt skeptisk till en del av dem som säger sig försvara demokratin. Allt för ofta tycker jag mig ha hört och sett dem tala och agera i eget intresse; försvara egna sociala och ekonomiska privilegier eller sin rätt att utnyttja andra människor eller länder för egen vinnings skull.”
ÅR 2004 ANTOG Bushadministrationen det 454 sidor långa dokumentet ”Commission for Assistance to a Free Cuba”, CAFC, även kallad ”Plan Bush”. Den handlar om USA:s annektering av Kuba. I detalj beskrivs hur friheten ska bryta fram på Kuba via privatisering av hälsovård och utbildning, återlämnandet av fastigheter till de forna ägarna innan 1959 och därmed kubanernas hem (85 procent av kubanerna äger sina hem och betalar ingen hyra).
Som ”övergångsguvernör” har Bush utsett Caleb McCarry. Han är CIA-agent med operationer i Guatemala och i Haiti på meritlistan. Samtidigt med utnämnandet av McCarry kompletterades ”Plan Bush” med ett ”hemligt kapitel”: ”På grund av nationell säkerhet och ett effektivt utövande, finns innehållet i några av rekommendationerna i en hemlig promemoria som har lagts till separat”, skrev State Departement, en förtäckt tolkning av invasionsplanerna.
Otåligheten hos Bush & Rice för ett störtande av revolutionen på Kuba är också påtaglig. McCarry har fått 18 månader att avsätta den kubanska regeringen, alltså senast den 10 januari 2008, enligt AP-korrespondenten Nestor Ikeda i Miamitidningen El Nuevo Herald, den 10 juli 2006.
WAYNE S. SMITH var chef för USA:s intressekontor i Havanna 1979-82, under den högerextreme president Ronald Reagan:
– Det finns inte många kubaner som är överens om idén att överge gratis sjukvård och utbildning och andra viktiga tjänster som de har i dag.
Han anser också att USA-administrationen ger en bild av Kuba som är helt förryckt från sin verklighet.
– Tråden i den nya rapporten (Plan Bush, juli 2006) är att visa en regim som är på gränsen att kollapsa. Men det har gått två år sedan den första rapporten och den kubanska ekonomin visar starka signaler att växa. Till och med CIA uppskattar att den ekonomiska tillväxten slutar på åtta procent (för 2006). Sakerna försämras alltså inte utan förbättras i stället, konstaterade Wayne S. Smith.
ÖVERGÅNGSGUVERNÖREN McCARRY arbetade under NED:s (The National Endowment for Democracy) täckmantel i Guatemala där han var chef för ”Center for Democracy en Guatemala”, ett typiskt namn för NED-filialer. Han gjorde det så bra att han skickades till Haiti för att delta i konspirationen och störtandet av president Jean-Bertrand Aristide 2004, denna gång via det NED- och USAID-finansierade Internacional Republican Institute, IRI. Denna finansierade delar av de gamla paramilitära strukturerna som återstod av Duvalierdiktaturen och som användes för att störta den lagligt valde Aristide.
Innan jag reste till Kuba skrev jag till nästan alla de 17 kubansk-amerikanska oppositionsgrupper som under 2005 fått nästan 2,5 miljoner dollar av NED. Nästan alla dessa organisationer har sina kontor i USA, främst Miami. Här finns Kubas framtida SAF; ”Center for International Private Enterprise” som fick 123,288 dollar. ”Motparten”, facket i Bushs stil; “Federation of Electric, Gas and Water Plants”, ett fackförbund som ingen på Kuba hade hört talas om men som faktiskt bildades 1996, i USA. Denna arbetarnas försvarsorganisation härbärgerar på samma adress (7175 S.W 8 ST. Suite 213 al 215, Miami, FL 33144) som kontoret för legoknektarna från Grisbuktsinvasionen i april 1961. Jag skickade e-post till fackets Joel Brito, som tituleras ”Project Director of Federacion”, inför min resa till Kuba med förfrågan om han kunde förmedla någon ”kubansk facklig kontakt”. Men jag fick aldrig något svar.
ENLIGT ”PLAN BUSH” har Caleb McCarry 80 miljoner dollar (mdr) till sitt förfogande 2007-2008 för att successivt strypa Kuba. De ska delas upp enligt följande:
31 (mdr) till den interna oppositionen på Kuba.
Tio (mdr) till universitetspropaganda.
24 (mdr) för att förstärka den allmänna propagandan mot Kuba, främst via Radio- och TV-Marti.
15 (mdr) för att dra in det internationella samfundet i USA:s ockupationsplaner av Kuba. Denna post finansierar den rad av internationella konferenser som arrangerats av högerextrema tjecker i en rad länder i Europa.
Wayne S. Smith är lika kritisk till dessa anslag, främst till den interna oppositionen:
– När USA först säger att en av dess målsättningar är att störta den kubanska regeringen och sedan påstår att en av formerna för att nå detta är att bidra med pengar till kubanska dissidenter, då blir dessa i sak agenter betalda av en utländsk makt för att störta sin egen regering.
Venezuela har betecknat Plan Bush som en “ny imperialistisk aggression” och Chavez
Och Kubas regering känner att tiden arbetar för landet i takt med att Kuba faktiskt integreras av Latinamerika och inte tvärtom. Kontinenten är inte vad den var igår och Bush begav sig desperat ut på en turné andra veckan i mars i tron att han skulle kunna rulla tillbaka de nya vänstervindar som blåser på kontinenten. Men överallt där han anlände möttes han av stora folkmassor som skanderade högre än igår; ”Yankee, Go Home”!
”Plan Bush” är operationen som ska krossa den kubanska revolutionen senast januari 2008. Samtidigt integreras Kuba allt mer av Latinamerika där Venezuela utgör den karibiska öns ”strategiska allierade”, skriver Dick Emanuelsson från Havanna.
Av Dick Emanuelsson
HAVANNA / Trots att jag riskerar att missa flyget tillbaka till Centralamerika kan jag inte motstå frestelsen att stanna upp. En Dodge Special från 1948 är klenoden, reliken eller beviset på hur kubanska revolutionen överlevt snart tio USA-presidenter.
– Den har sex 83 millimeter cylindrar och det är klart att den har genomgått flera reparationer. Men på Kuba har vi inga mekaniker, vi har trollkarlar, säger Manuel Echevarria, stolt ägare till praktexemplaret som jag stöter på utan för Hotel Panorama.
– Dessa gamla bilar är exempel på den kriminella blockaden mot vårt folk. Om Bush och de nordamerikanska imperialisterna tror att vi ska underkasta oss deras diktat via Plan Bush, så tror de fel. Det här är ett folk som har övervunnit svårare uppgifter än att reparera en gammal jänke och vi kubaner vet hur ett gevär används, säger denne kubanske raggare bestämt när han smeker huven på Dodgen.
* * *
KUBA HAR MODERNISERATS sedan jag var här sist, 1999, trots dråpslaget mot ekonomin 1989 då Sovjetunionen, Kubas främste handelspartner, började knaka i fogarna. Då inleddes ”Specialperioden” för att rädda Kubas ekonomi.
Den 45 år långa USA-blockaden har kostat Kuba 86 miljarder dollar. Det är ”merkostnader” som den kubanska staten får betala varje gång den till exempel tvingas ut på den internationella marknaden för att köpa medicin för cancersjuka kubanska barn. Till skillnad mot andra latinamerikanska länder, eller självaste USA, är gratis hälsovård på Kuba en rättighet för medborgarna. I USA är det 46 miljoner personer (2005) som står utan den rätten, enligt Institutet Cato. Samma dag som jag skriver ihop reportaget meddelar teven att hälsovårdsmyndigheterna i Texas tar 360 dollar för tre preventiva vaccinationer mot livmoderscancer.
TROTS BLOCKADEN har den ekonomiska tillväxten accelererat de senaste tio åren. Alfredo Menéndez som fick det nationella ekonomipriset på Kuba 2004, bekräftar bilden.
– Vi har haft en stark ekonomisk tillväxt och ökat 12,5 procent under 2006. Vi håller sakta på att lämna Specialperioden. Men vår ekonomi brottas fortfarande med problem som är tunga att bära så som import av bränsle, bostäder och livsmedel.
Kubaner som bara har minimilönen, 225 pesos (ca 15 usd), hur många är de och hur klarar man sig på en sådan låg lön?
– Jag kan inte ge dig ett exakt tal. Men när vi talar om minimilönen måste vi också ta i beaktande att vi betalar ytterst lite för livsmedel, el, vatten eller transporter. Genomsnittslönen är cirka 400 pesos. Dessutom arbetar också kvinnan i familjen och eventuellt också någon tredje familjemedlem. Därför måste du multiplicera de 400 med två eller tre och då får du en mer rättvis bild av familjeekonomin.
Men ransoneringsbokens produkter (utgör ca hälften av behovet) räcker inte långt. . .
– Det är sant, och staten försöker nu att reducera antalet produkter på ransoneringsboken som i stället ska säljas på den fria marknaden där utbudet breddas för att tillfredställa behoven. Många personer som inte konsumerar alla produkterna på ransoneringsboken, till exempel cigaretter, säljer dem i stället vidare. Därför bör vi avskaffa ransoneringsboken.
FIDELS ALLVARLIGA SJUKDOM märks inte på samma sätt på Havannas gator som i den spekulerande världspressen. Under fem dagar som en av de största internationella ekonomiska konferenserna under 2007 pågår i Havanna finns bara denne reporter på plats som INTE är kuban. Nej, världspressen är mer intresserad av att underkänna den kubanska regeringens legitimitet än att skriva om spekulationsekonomin som dragit ner hundratals miljoner människor i misär.
Mikael Wiehe, kritisk försvarare av den kubanska revolutionen avvisar försöken att isolera Kuba, i ett debattinlägg i DN:
”Däremot är jag djupt skeptisk till en del av dem som säger sig försvara demokratin. Allt för ofta tycker jag mig ha hört och sett dem tala och agera i eget intresse; försvara egna sociala och ekonomiska privilegier eller sin rätt att utnyttja andra människor eller länder för egen vinnings skull.”
ÅR 2004 ANTOG Bushadministrationen det 454 sidor långa dokumentet ”Commission for Assistance to a Free Cuba”, CAFC, även kallad ”Plan Bush”. Den handlar om USA:s annektering av Kuba. I detalj beskrivs hur friheten ska bryta fram på Kuba via privatisering av hälsovård och utbildning, återlämnandet av fastigheter till de forna ägarna innan 1959 och därmed kubanernas hem (85 procent av kubanerna äger sina hem och betalar ingen hyra).
Som ”övergångsguvernör” har Bush utsett Caleb McCarry. Han är CIA-agent med operationer i Guatemala och i Haiti på meritlistan. Samtidigt med utnämnandet av McCarry kompletterades ”Plan Bush” med ett ”hemligt kapitel”: ”På grund av nationell säkerhet och ett effektivt utövande, finns innehållet i några av rekommendationerna i en hemlig promemoria som har lagts till separat”, skrev State Departement, en förtäckt tolkning av invasionsplanerna.
Otåligheten hos Bush & Rice för ett störtande av revolutionen på Kuba är också påtaglig. McCarry har fått 18 månader att avsätta den kubanska regeringen, alltså senast den 10 januari 2008, enligt AP-korrespondenten Nestor Ikeda i Miamitidningen El Nuevo Herald, den 10 juli 2006.
WAYNE S. SMITH var chef för USA:s intressekontor i Havanna 1979-82, under den högerextreme president Ronald Reagan:
– Det finns inte många kubaner som är överens om idén att överge gratis sjukvård och utbildning och andra viktiga tjänster som de har i dag.
Han anser också att USA-administrationen ger en bild av Kuba som är helt förryckt från sin verklighet.
– Tråden i den nya rapporten (Plan Bush, juli 2006) är att visa en regim som är på gränsen att kollapsa. Men det har gått två år sedan den första rapporten och den kubanska ekonomin visar starka signaler att växa. Till och med CIA uppskattar att den ekonomiska tillväxten slutar på åtta procent (för 2006). Sakerna försämras alltså inte utan förbättras i stället, konstaterade Wayne S. Smith.
ÖVERGÅNGSGUVERNÖREN McCARRY arbetade under NED:s (The National Endowment for Democracy) täckmantel i Guatemala där han var chef för ”Center for Democracy en Guatemala”, ett typiskt namn för NED-filialer. Han gjorde det så bra att han skickades till Haiti för att delta i konspirationen och störtandet av president Jean-Bertrand Aristide 2004, denna gång via det NED- och USAID-finansierade Internacional Republican Institute, IRI. Denna finansierade delar av de gamla paramilitära strukturerna som återstod av Duvalierdiktaturen och som användes för att störta den lagligt valde Aristide.
Innan jag reste till Kuba skrev jag till nästan alla de 17 kubansk-amerikanska oppositionsgrupper som under 2005 fått nästan 2,5 miljoner dollar av NED. Nästan alla dessa organisationer har sina kontor i USA, främst Miami. Här finns Kubas framtida SAF; ”Center for International Private Enterprise” som fick 123,288 dollar. ”Motparten”, facket i Bushs stil; “Federation of Electric, Gas and Water Plants”, ett fackförbund som ingen på Kuba hade hört talas om men som faktiskt bildades 1996, i USA. Denna arbetarnas försvarsorganisation härbärgerar på samma adress (7175 S.W 8 ST. Suite 213 al 215, Miami, FL 33144) som kontoret för legoknektarna från Grisbuktsinvasionen i april 1961. Jag skickade e-post till fackets Joel Brito, som tituleras ”Project Director of Federacion”, inför min resa till Kuba med förfrågan om han kunde förmedla någon ”kubansk facklig kontakt”. Men jag fick aldrig något svar.
ENLIGT ”PLAN BUSH” har Caleb McCarry 80 miljoner dollar (mdr) till sitt förfogande 2007-2008 för att successivt strypa Kuba. De ska delas upp enligt följande:
31 (mdr) till den interna oppositionen på Kuba.
Tio (mdr) till universitetspropaganda.
24 (mdr) för att förstärka den allmänna propagandan mot Kuba, främst via Radio- och TV-Marti.
15 (mdr) för att dra in det internationella samfundet i USA:s ockupationsplaner av Kuba. Denna post finansierar den rad av internationella konferenser som arrangerats av högerextrema tjecker i en rad länder i Europa.
Wayne S. Smith är lika kritisk till dessa anslag, främst till den interna oppositionen:
– När USA först säger att en av dess målsättningar är att störta den kubanska regeringen och sedan påstår att en av formerna för att nå detta är att bidra med pengar till kubanska dissidenter, då blir dessa i sak agenter betalda av en utländsk makt för att störta sin egen regering.
Venezuela har betecknat Plan Bush som en “ny imperialistisk aggression” och Chavez
Och Kubas regering känner att tiden arbetar för landet i takt med att Kuba faktiskt integreras av Latinamerika och inte tvärtom. Kontinenten är inte vad den var igår och Bush begav sig desperat ut på en turné andra veckan i mars i tron att han skulle kunna rulla tillbaka de nya vänstervindar som blåser på kontinenten. Men överallt där han anlände möttes han av stora folkmassor som skanderade högre än igår; ”Yankee, Go Home”!